Böter för att spotta tuggummi på gatan och böter för att köpa sex av ett barn. Vänta nu… någonting är ruttet här. Det tycker också stjärnskådespelaren Joel Kinnaman som vill se högre straff för människor som förgripit sig på barn.

Han vill att du delar den här videon för att visa ditt stöd. Gör det, så skickar vi ett meddelande till de styrande som de inte kan ignorera.
Joel Kinnaman: Ingen som förgripit sig sexuellt på ett barn ska komma undan med bara böter.
Den svenske skådespelaren Joel Kinnaman tar ställning. Han vill se högre straff för människor som gjort sig skyldiga till sexövergrepp mot barn.
Samtidigt uppmanar han alla människor som håller med att dela klippet för att stödja kampen.
Filmen kommer från organisationen Ecpat, som Kinnaman är ambassadör för.

Först ett jäkla pådrag och sen ingenting. Jag är ju bara en vanlig svensk med åsikter. Jag har en del erfarenhet av livets hårda skola. Men det räcker inte i samtalen om ensamkommande flykting barn.

Som vanligt är jag i valet och kvalet om jag ska skriva något eller inte. Fast vad spelar det för roll. Jag var på ett informationsmöte igår kväll. Informationen handlade om de 12 ensamkommande flyktingbarnen som Kungsör skrivit avtal med migrationsverket om. Egentligen behöver man ju inte ha några synpunkter på vad som avhandlas på ett informationsmöte. Utan det är väl meningen att man ska lyssna på vad politikerna i kommunen bestämt till oss.

Jag gick till informationsträffen för jag var väl lite nyfiken på hur sådant här går till. Hur ser lokalen ut. Vilka är politikerna. Vilka är de andra bestämmande personerna. Intressant också att se vilka och hur många av ortsbefolkningen som kommer till sådana här informationsträffar. Om jag ska vara riktigt ärlig så är jag inte alls säker på om det var någon mer än jag som tillhörde ortsbefolkningen utan det verkade som det mest var folk som jobbade i det här projektet. Ett par till är jag osäkra på. Ja... max 5 från ortsbefolkningen.

Jag var lite nyfiken på kön och ålder på barnen som skulle komma. Jag tror det är pojkar mellan 14-17 år som kommer hit till Kungsör. Det kommer inte så många ensamkommande flickor till Sverige. Ca 80% av de som kommer är pojkar. Och för mig personligen så är det ett jättestort frågetecken runt det. Jag frågade inget om det för det är väl antagligen inte intressant. Jag frågade en del saker men inte allt jag tänkt fråga om när jag fick klart för mig att vissa åsikter inte var lämpliga. Jag kan ju förstå att folk inte tycker det är någon idé att gå på en sådan här informationsträff. De kan inte vara med och påverka från början och sedan på det får man inte ha fel åsikt.

Hade jag sagt det jag tänkt så hade jag klassats som nazist och rasist, jag hade blivit klassad som en bråkstake långt ute på extrema högerkanten. Verkligen olustigt. En avvikande åsikt måste man väl få ha utan att man är nazist. Men skit samma. Alla som jobbade med detta var nöjda och glada. Inga problem i sikte. Ändå så står utbildat folk och pratar om pojkar i puberteten. Långt hemifrån kommer 12 pojkar i puberteten. Vi vet inte vad de har i sin ryggsäck. Hur kan någon påstå att det inte skulle kunna föra några problem med sig. Det för självklart med sig problem för tonårsgrabbarna själva. De står med ena foten kvar i ungdomen och en fot på väg in i vuxendomen. De är i puberteten. De är splittrade och kluvna. De är i en annan kultur. De förstår inte språket. Många av dem har säkert med sig förhållningsorder hemifrån. Jag är övertygad om att många av dem är ankarbarn. De är här och fixar för att övriga släkten ska kunna komma senare. De har krav på sig från fler håll. Säkert finns det väl en och annan som verkligen är ett ensamt flyktingbarn. Fast det känns ju otroligt löjligt att kalla dem barn. Det låter som om man pratar om barn i 5-7 års åldern. Bättre då att säga ungdomar eller tonåringar. Då vet man vad det är frågan om. Det låter så luddigt att säga barn.

I vilket fall som helst så håller ett HVB hem på att färdigställas för dessa gossar. Tiden som de kommer att vara där är tydligen varierande. Efter den tiden vet man tydligen inte riktigt vad som händer med gossarna. Kommunen kommer under tiden att eftersöka pojkarnas föräldrar. Varje pojke har från början när de kommer till Sverige varsin advokat som sköter allt till dem så att allt ska gå rätt till.

Jag missade att fråga om skolgången. Hade ju varit intressant att få veta om de ska gå med ettorna i Kungsör eller om de har privat undervisning. Fast någon skola har väl Kungsör inte nu längre. Den revs för ca 2,5 år sedan och ännu har politikerna inte tagit något beslut om någon ny skola

Jag frågade faktiskt om Kungsörs flyktingförläggning som jag trodde låg på Drottninggatan i det hus båten körde in i gaveln. Men så var det inte utan Kungsörs flyktingförläggning är utspridd i hela Kungsör. Så här i Kungsör finns inget Vi och Dom. Här är det VI. I alla fall när det gäller den här frågan. Det har politikerna bestämt att då är vi alla ett VI. Undra om det var något informationsmöte då med, där ortsborna blev informerade om vad som skulle hända i deras lilla by. Undra hur många som kände sig motiverade för att gå till det informationsmötet. Långt tillbaka i minnet har jag något om att ingen kom.

Jag vet ju att kommunen inget kan göra åt det här med flyktingbarnen, mer än att gilla läget. Regeringen har klubbat igenom sin tvångslag om att migrationsverket kan placera ut flyktingbarn precis där de vill, hur många de vill och när de vill. Så egentligen behövs ju snart inte kommunpolitikerna för de har ju ändå inget att säga till om. Onödiga löneutgifter för kommuninvånarna. På träffen framkom att om en kommun nobbar till flyktingbarn och de istället får lov att ta emot flyktingbarnen med migrationsverkets tvång, så får de i princip böta för det. De förlorar ett basbelopp som för mig är okänt. De får däremot övriga summor. Tror det var 1900:- per tonåring och dygn. Nu fanns det ju en massa kostnader också för kommunen runt det här som inte var så få eller så små. Vi har även hamnat i en tråkig situation för de ensamkommande tonåringarna. De är ovälkomna och icke önskvärda om de med tvång har anlänt till en kommun som blivit tvingade till att ta emot dem mot deras vilja. Så är det väl med kommuninnevånarna också om de inte blivit tillfrågade av kommunpolitikerna. De har också blivit tvingade till något de kanske inte vill. Så de här barnen kan vara ovälkomna av många. Jag vet hur det känns att ej vara önskvärd och välkommen. Men sånt får man inte säga för då är man rasistisk. Ändå är det just det som är sanningen.

Klart jag hade velat fråga om hur kommunen handskas med säkerheten och tryggheten för folk i kommunen i och med det här. Jag hade velat ställt frågor runt smittsamma sjukdomar, som många gånger kommer in från utlandet. Det jag nog tänkte närmast på var TBC som har ökat kraftigt i Sverige och är oerhört smittsamt. En luftburen smitta. Så hostar någon dig i ansiktet som har sjukdomen så kan du vara rätt så säker på att insjukna i TBC. Jag hade också velat fråga om HIV och AIDS för jag vet att mycket av den varan kommer från utlandet. Pojkarna som kommer är i puberteten och självklart vill de ha en tjej som de kan ha sex med. Det finns inget tvång i Sverige att man måste låta läkarundersöka sig innan man går ut på byn. Läkarundersökning är frivilligt. Jag kan se en hel del negativt med de ensamkommande pojkarna både för deras egen del och för andras del.

När pojkarna fyller 18 år är de myndiga. Vad händer då? Ska de vara kvar på HVB hemmet om de nu inte fått hit föräldrarna eller om de inte rest hem igen. Vad händer med dem då? Ensamma i ett främmande land med löften som säkert för länge sedan har brutits och upphört från våra politiker och myndigheter. Det behövs ju bara att en av de som åtagit sig denna tonåring dör, flyttar, byter jobb så har trygghetskedjan brustit för den ensamkommande. Har man varit ensam tidigare så är man ändå mer ensam nu. Långt hemifrån och alldeles ensam mot svenska myndigheter.

Jag har ju väldigt svårt att tänka mig att det skulle vara annorlunda nu än vad det var när jag var barn och tonåring. När jag klev över 18 års tröskeln var alla som bortblåsta. Det hade inte varit så jäkla mycket innan heller. Från början var det ett jäkla pådrag för att i slutet inte bli någonting. Jag tror att allt är sig likt.

Det sas mycket mer runt det här i går på träffen. Jag hade önskat att få informationen skrivet på ett litet papper. Men jag såg inte till något sådant. Det kanske kommer nu när träffen varit.

Tänk om alla dessa ensamkommande flyktingbarn en gång i tiden kommer att begära skadestånd från staten för "de ensamkommande flyktingbarnen som Svenska samhället svek"

Vad spelar det för roll vad jag säger. Inte ett skit även fast jag har erfarenheten och även en viss utbildning av barn. En barnskötarutbildning + en kurs i barn med särskilda behov. Märkligt... det går inte att argumentera med det som bakgrund ens. När inte ens fakta räcker till så är det illa. Utan allt kallas rasism och nazism.

Så nu är det bara och vänta och se hur Kungsör kommer att klara av 12 st ensamkommande tonårspojkar på flykt i puberteten "14-17 år". Hur det än är så kommer jag alltid att tycka att man som barn och ung mår bäst av att vara där man har sina rötter.

Video - Streaplers , Borta bra men hemma bäst.

Barns fotspår, fågel med lång näbb, gunghäst och en PEZ i dammet och med en Fadersundran på ett vykort.

Jag hittade ett gammal vykort för ett tag sedan som jag tänkt lägga upp men det har inte blivit av. Lika med ett foto jag tog för ett tag sedan. Det såg så konstigt ut. Först trodde jag det var en skugga som speglade sig genom fönstret men när jag kom närmare såg jag att det var avtryck i dammet. Jag fotar en del fåglar och Markko målar ju en del fåglar så det var kul för det här avtrycket såg ut som en fågel. Min tanke var ju direkt att det här är ett tecken på något sätt från andevärlden. Döda människors andar sägs ju ofta visa sig genom fåglar. Lite märkligt! Nu när jag tog upp bilden så kollade jag lite på den igen och jag tycker mig sig en gunghäst till vänster om fågeln. Precis framför näbben på fågeln kan man kanske se en sådan där grej det fanns karameller i "PEZ" tror jag de hette.

Vi tittade lite närmare på de här fotona i kväll och då såg vi fotspåren i dammet "barns fotavtryck". Nu hade jag tänkt mig på att försöka måla av fågeln, men jag vet inte ännu! Jag får se längre fram om den passar in någonstans. Vi hade pratat lite Markko och jag om hur det var när vi var barn, så det var faktiskt lite märkligt att detta dök upp bara så där. Fast det är en annan historia. Kanske berättar jag, kanske inte! Det beror på!

På vykortet finns en text.

FADERSUNDRAN

Vi,

som föddes med barnmorskehjälp utan moderskapspenning och barnbidrag

och aldrig blött i socialkommunala blöjor men som fick lära att snyta oss, vara hövliga och veta hut.

Vi,

som med lappade byxbakar och spikbeslagna sveciakängor i skrabbiga skolhus

skrev på egna griffeltavlor och läste ärvda skolböcker utan fria frukostar,

sexualundervisning och intelligenstestning och absolut utan mindervärdeskomplex

och aldrig haft en aning om kuratorer, beteenderubbning, missanpassning, konsulenter

och andra socialtermer,

HUR TUSAN KUNDE VI KLARA OSS?

Hur mycket behövs egentligen för att få en ekonomisk upprättelse på 250 000:- . Vad är det dom vill de kloka i ersättningsnämnden. Dom skrämmer mig lite. Har dom något fuffens för sig. Tänker dom skada mig.

Ända sedan jag fick beskedet från ersättningsnämnden har jag funderat på vad dom mera vill veta som inte framgår från de handlingar jag skickat in till dem redan? Jag förstår det verkligen inte! Jag blir bara mer och mer fundersam?

Jag talade med en journalist vid ett tillfälle och det han sa var att.
-Du är ju en av dem som kommer att få ersättningen. Det var nog hans privata tyckande.

Jag har skickat in intervjun som gjordes i utredningen. Jag har skickat in handlingar jag fått ut från Sundsvalls stadsarkiv. En hel drös. En massa andra handlingar och en del uppgifter. Något har jag inte lyckats få tag på vilket jag förutsätter att en myndighet ska få ut från ett landsarkiv.

Det finns annan dokumentation på att min barndom och ungdom satt spår och förstört mitt liv.

Det finns inte så mycket mer att få veta om de inte ska krypa under skinnet på mig. Krypa under skinnet på mig kan nog bli väldigt svårt. Det skinnet har inte många kommit under från det att barnavårdsnämnden tog hand om mig när jag var 9 år. Det här är också lite papper jag inte fått tag på. Papperen efter att jag blev inlåst på en psykavdelning på Sundsvallssjukhus. Jag skulle så gärna vilja se deras motivering till att jag var där? Varför var jag där och inte mina syskon? Det var mycket som var konstigt med den placeringen. Jag satt fängslad tills alla mina nära och kära var borta från Sundsvall. När jag släpptes fri igen så fanns ingen kvar i Sundsvall.  Jag fick gå till skolan igen, huset vi bott i fanns straxt bredvid. Ingen fanns kvar där allt var borta. Hur beskriver man de här stora ensamhetskänslorna jag kände då? Det var så otroligt stort för mig, jag var ju bara ett barn. Det var hemskt och sorgen och gråten fanns där hela tiden inom mig och har blivit min följeslagare i livet. Gråten och sorgen som man aldrig visat utåt. Någon har sagt att "det syns i ögonen" och så kan det väl vara. Ögonen är ju själens spegel.

Att dom satte mig där inspärrad var helt enkelt för att skilja mig från min mamma och mina syskon. Jag vet det idag men förstod inte när jag var 9 år. Då gjorde det bara fruktansvärt ont att bli lämnad, övergiven inlåst. "Icke önskvärd!" Det var då jag låste om mitt inre. Jag var kall sa dom, det gick inte att komma innanför. Egentligen! Vad fan hade dom där att göra? Ville dom se att dom verkligen skadat mig för livet psykologerna och socialkärringarna. Den glädjen fick dom inte.

Jag har inga problem längre idag att dela med mig av det här, men det blir skriftligt. Jag har stora svårigheter att prata med folk muntligt. Så det är där vi är nu!

Jag ska bli tvungen att göra det här förhöret hos ersättningsnämnden. Jag kan inte förstå varför? Mina handlingar och papper borde räcka.

Undra om dom kommit på att jag kommer att ha svårigheter i en muntlig förhandling? Vill dom jäklas? Eller dom kanske förstår att det kan bli en korsslutning hos mig?

En korslutning kan komma om de ska under skinnet på mig. Vem vill stå och berätta om sexuella övergrepp för en massa människor som krälar över ens kropp.

http://placeofpower-anonym.blogspot.se/2009/08/hur-ser-ett-barn-pa-en-pedofil-hur-ar.html

Det kanske är historien om min pappa pedofil de är ute efter och vill höra?  Han fanns en bit ifrån min fosterhemsplacering. En pappa som egentligen inte var någon pappa. Ingen jag kände, ingen jag växt upp tillsammans med, en person som ratat mig tidigare, en främling. Då blir det tufft.

Hur ser ett barn på en pedofil - hur är upplevelsen - vad sätter det för spår?

Spåren blir livslånga. Pedofiler tycker ju att det är normalt att ha sex med barn. Något riktigt sjukt måste det vara i huvudet på dom. Ett barn är ett barn. Barn är inte utvecklade varken psykiskt eller fysiskt för att ha sex med en vuxen människa, oavsett man eller kvinna. Det säger väl ändå sunda förnuftet. Finns väl inget att tveka på.

Jag har målat en tavla, av min egen upplevelse. En riktig sjuk tavla. Alla skulle säga att jag var pervers som såg den. Visst är det perverst, det ser ju till och med jag. Men det är ju just detta jag upplevt. Jag ska inte lägga ut tavlan, helt enkelt för att pedofilerna inte ska ha något att gotta sig i.

Min upplevelse som barn: Otroligt skrämmande, jag var mycket rädd, jag grät hejdlöst, men tordes inte försöka ta mig därifrån.

Det här hände i skogen. Han drog ner byxorna på mig och lutade mig över en stubbe, fy fan va jobbigt det känns. Jag vände mig om en enda gång. Vad var det jag såg? En jätte, med en jätte kuk. Något mycket skrämmande. Jag kan ju likna det vid en "hästkuk". Så ser det ut i ett barns ögon. Ingen har väl trott något annat?

Han förstörde så mycket för mig. Det var min egen far. Fast det hade väl kunnat varit vilken pedofil som helst. Dom tar tillfället dom får.

Jag var ju med några kompisar i skogen och lekte cowboysar och indianer. Han skrämde bort dom innan han gick till verket. Och dom fattade väl inget, han var ju min pappa. Så vi alla fick väl den känslan att vi gjort något orätt som lekt i skogen, att vi var kamrater, och det här var straffet. Självklart så drog det ju också något med sig. Efter det blev det svårt med kompisrelationer, sånt bestraffas ju. Och så nästa känsla att vännerna svikit. Det har hängt med i alla år. Sen ska man ju inte prata om det förstörda sexlivet "kärlekslivet". Det tar lång tid innan jag litar på en man. fast jag kommer nog aldrig att göra det helt och hållet.

Ja! sexlivet blev ju som det blev. I många, många år så dolde jag mig i mörkret, under kläder och allt sånt där. Jag skäms fortfarande över min kropp, över mig själv. Och så har vi ju den biten med bestraffningar. Och det här har inte varit roligt. Lägg till det med kärlek och sex och allt det andra. Kärlek och sex är smärta, förnedring, tårar, skräck, skam, och något fult. Man är inget annat värd! Det finns så mycket mer som det drog med sig, men jag tar inte upp det!

Det här är ju inget man vill prata om, utan man döljer det, man lever sitt liv i skuld, skam och förnedring. Det är ju jäkligt skämmigt. Man tror att man kan dölja det för sig själv, man lägger det långt bak i huvudet, man förtränger det. Fast det funkar inte, skadan är redan skedd, och visar sig på olika sätt, vilket man vill eller inte, i början kanske man inte förstår det, det kan ta många år innan man börjar förstå sammanhanget över sitt eget beteende. Om man någonsin gör det. Det är en så traumatisk händelse, så det är inte alls säkert att den orkar komma till ytan. Utan den här förstörda människan går omkring i livet och förstår inte var skadorna kommer ifrån, ser inte sammanhanget. Vill kanske inte se sammanhanget. Det gör för ont!

Man lever i en livslång sorg. Man har förlorat något värdefullt.

Man hamnar i ett utanförskap. Man känner sig inte lika mycket värd som andra, man är annorlunda. Självförtroendet är på botten. Visa känslor är nästan omöjligt, man bär det inom sig, men på utsidan tar man avstånd. Helt enkelt för att inte någon ska komma åt ens inre, ens svagheter. Man får svårt att visa närhet, en obehagskänsla finns. Tanken är ju: - Vad finns bakom den närheten, finns något uträknat! Ska jag såras och utnyttjas, göras illa!

Hur gör jag. Hur får jag lusten tillbaka igen.

Nu har jag sagt i flera veckor att jag ska börja på en ny  tavla. Jag har massor av ideer. Men ideerna lämnar aldrig huvudet och tar sig till händerna. Och utan det blir inget på vita duken. Jag fattar inget nu. Jag tittar på dukarna och mer blir det inte. Det känns mest jobbigt och besvärligt, på gränsen till meningslöst.

Någon bra låt brukar ju få hela måleriet att komma igång. Men icke! Inte den här gången. Det är verkligen totalt tomt. Jag hade tänkt göra en ny fotobok också. Har samlat på mig massor av bra bilder, men det är lika där. När jag ska börja så är lusten som bortblåst. Finns inget nöje eller glädje i det. Jag fattar faktiskt inget av det här. Vad är fel.

Nu ska jag inte glömma det här. Är nog iallafall det bästa jag hört på länge "gamla tanter får säga vad som helst" - eller hur, så är det väl.

Jag firade igår att det är 1 år sedan jag slutade röka. Men inte kände jag mig lyckligare för det. Det jag kände mig lite glad för var att häromdan konstaterade jag att jag lagt på mig en del kilon efter rökstoppet.  Och känslan var "- det här gillar jag". För första gången i mitt liv gillar jag min kropp. Så långt är det ju bra.

Christina Aguilera, Jessica Simpson, Kim Kardashian och Lady Gaga

Och lite coolt är det ju att en del kändisar känner och tänker likadant.

Christina älskar sina nya kurvor

Sen har jag småläst lite annat trams ute på nätet. Kanske är det just det som fått mig att känna det meningslösa just nu. För den delen så hatar jag stavfel när det kommer från journalister och dylikt folk. Skittrisst att läsa en notis som kryllar av fel ordföljd och stavfel. En del begriper man inget av. Vad är det dom vill ha sagt. Jag blir förvånad med så dålig svenska i ett sådant viktigt yrke. Där det är ett måste att det går att förstå rätt.

Började veckan med att läsa om otroheter. Ingen söt läsning. Tråkigt för den som råkar ut för detta svek och falsket från sin partner. Fast mest tråkigt är det nog för svikaren. Jag tror att det är den som varit oärlig och otrogen som är den stora förloraren på slutet.

Ja! Det är verkligen tråkigt och mycket motbjudande och väldigt skamligt, uselt och svinigt av den som sysslar med sånt.

Ett misstag

Vad gör man egentligen om ens partner passar in under alla katogorierna, men man har inga bevis!? Är det hjärnspöken och inbillat? Mycket svårt skulle jag tro att hamna i en sådan situation. Lämna eller inte lämna? Eller ska man helt enkelt sluta läsa nyheterna på nätet?

10 tecken på att din partner är otrogen

Att misstänka sin partner för att vara otrogen kan förstöra ett förhållande. Men att låtsas att allt är bra när du bara inte kan skaka av dig den där gnagande känslan kan vara lika farligt. Låtsas inte att allt är bra. Om du misstänker att din partner har en affär, så tänk på dessa tecken. De är självklart inte bevis på att din partner har en affär, men de kan indikera att allt inte står rätt till i ert förhållande.

Lämnar rummet för att göra ett samtal
Vanligtvis pratar din partner gladligen på i telefonen medan ni är tillsammans, men om du märker att han eller hon lämnar rummet varje gång telefonen ringer kan det vara ett tecken på att det finns någonting att dölja.

Jobbar sent
Om din partners jobbrutiner har ändrats kan det vara på grund av ett nytt projekt eller större arbetsbelastning, men du måste också tänka på att det bara kan vara en ursäkt för att spendera mer tid med en kollega eller gå ut med någon annan. Dra inga snabba slutsatser men visa hellre ett intresse för vad din partner jobbar med för att testa om ursäkterna känns realistiska.

Blir vag
Om din partner är otrogen är det detaljerna som är avgörande. Att ändra sig från att vara öppen mot dig, till att vara en person som har svårt att ge dig detaljer kring vem han eller hon har pratat med eller bra förklaringar till att komma hemma sent, kan vara ett tecken på att din partner inte är helt ärlig mot dig.

Undviker framtidsplaner
Att inte vilja binda upp sig kan vara ett tecken på tvekan. Om din partner är mindre entusiastisk än vanligt kring en semester ni har pratat om, eller om han eller hon ständigt skjuter upp gemensamma planer, som t.ex. att flytta ihop eller boka festivalbiljetter är det värt att fråga varför.

Plötsligt behov av att vara själv
Att vara ett par innebär en viss mängd intimitet och att vara tillsammans. Om du känner att din partner börjar distansera sig, antingen känslomässigt eller fysiskt, kan det vara för att det finns något att dölja.

Beter sig på ett osammanhängande sätt
Använd dig av din intuition. Om du tycker att din partner beter sig konstigt, finns det kanske en orsak till att vara misstänksam. En ursäkt för att komma hem sent kanske inte hänger ihop med fakta eller att han eller hon påstår sig inte ha pengar kvar när du vet att det precis har varit löning. Lita på ditt omdöme och om något får dig att känna misstro är det bäst att ta tag i det och helt enkelt fråga.

Ändrar smak eller värderingar
Ett av nöjena med att vara ett par är att upptäcka nya saker ihop och tycka om samma aktiviteter. Det kan vara omskakande om din partner plötsligt utvecklar en passion för aktiviteter, maträtter eller TV-program som du aldrig har sett tidigare, eller börjar få värderingar du aldrig har hört han eller hon prata om. Om alarmklockorna ringer: Fråga vart dessa nya intressen eller värderingar kommer ifrån och håll ögonen öppna för någon tredje part.

Anstränger sig mer än vanligt
Du kanske uppskattar din partners nyfunna intresse i sitt utseende, men kom det från ingenstans? Kärleken kan göra en blind men många mysiga middagar i soffan kan sätta sina spår runt midjan. Men om din vanligtvis så lata partner börjar köpa nya kläder, hänga på gymmet eller boka in sig på skönhetssalonger kan det vara för att imponera på någon annan.

Börjar komma med presenter
Akta dig för presenter som ges helt utan anledning. Ja, det kan vara så att din partner kände doften av parfymen och tänkte på dig, men det kan också vara ett tecken på dåligt samvete.

Lägger ner mindre tid på vänner och familj
Om din utvalda börjar ställa in planer ni har gjort med gemensamma vänner eller familj och börjar komma med ursäkter för inte att träffa dem kan det vara bra att vara på sin vakt. Det kan vara ett tecken på att din partner inte är intresserad av att investera i människor i ditt liv vilket i sig är hemskt nog, men det kan också vara för att det ökar det dåliga samvetet att han eller hon måste umgås med folk som älskar dig.

Video - Dolly Parton - Me And Little Andy

Fast egentligen det där med målningen som inte kommer igång. Det tar nog den tid det ska. Fast det börjar nog luta åt det kurviga och lite glittriga hållet. Ja! Det gör det nog. Letade en låt för "otrohet och svek" istället sprang jag över en av mina favoriter när jag var i 30 år åldern. Mycket kul har jag haft med Dolly Parton på skivtallriken.  Jag fick just en påminnelse om att hon också var kurvig. Så jag hoppas nu att penseln har lust att vara med en stund och ta ut det och svänga runt i kurvorna.

Video - Dolly Parton -  here you come again

Kvinnan som var med på Costa Concordia i kaptenens sällskap vill först inte synas, senare vill hon rädda sitt rykte!

Hon kanske borde ha låtit bli att träda fram om hon velat rädda sitt rykte. Nu är det kört efter det hon sagt. Nu framstår hon som en slampa. Helt oseriös kvinna som kysser en annans man. Som tänkt sig att dela säng med en upptagen och gift man. Då är man en billig slampa. Hon vill påstå att det skrivits strunt om henne. Är hon dum eller låtsas hon bara? Upptagna män och kvinnor är tabu. Det skulle vara straffbart. Förr i tiden var det nog det. Det var åtminstone straffbart att vara otrogen. Sådana här brott betecknades som att begå "hor"

Trycker in lite av det hon sagt till tidningarna. 

Domnica Cemortan, 25, vill försvara sitt rykte.
– Så mycket strunt har skrivits om mig att jag känner att jag måste försvara mitt rykte, säger Domnica Cemortan till Daily Mail.

För mig handlade det mer om att vara på fel plats vid fel tillfälle.

Sen ändrar hon det här uttalandet. Hur är det egentligen?

I en lång intervju med Daily Mail erkänner nu Domnica Cemortan att hon och kaptenen kysstes i hans hytt den aktuella kvällen. De hade lärt känna varandra under de tre veckor som 25-åringen arbetat ombord på båten. En månad innan olycka slutade hennes anställning, och hon hade den här dagen återvänt till båten som passagerare.

– Han var väldigt respektfull när jag var medlem av besättningen, men det var annorlunda när jag var passagerare. Vi hade förmodligen hamnat i samma säng, men det fick jag aldrig veta eftersom olyckan inträffade, säger hon till Daily Mail.

För tidningen uppger moldaviskan att hon var förtjust i kaptenen, men hon var inte kär och de hade inte någon relation.

– Han sa en gång att jag hade både utseende och hjärna. Vilken kvinna vill inte höra något sådant? Särskilt när det fanns så många andra kvinnor, betydligt vackrare än mig, ombord på skeppet. Jag visste att han gillade mig och jag var väldigt smickrad av hans uppmärksamhet.

Att hennes kläder återfunnits i kaptenens hytt beror på att hennes resväskor tillfälligt placerats där i väntan på en ledig hytt. Det var också där hon bytte om och hämtade sin handväska innan hon gick till livbåtarna.

Video - [M/V] miss A "Bad Girl, Good Girl" from [BAD BUT GOOD] 

Tidigare inlägg om lyxkryssaren costa concordia
Vackert skepp Costa Concordia. Mycket vackert och lyxigt. En sådan glamor! Och vilken tur i oturen "Aftonbladet fanns med på plats när båten förliste!" - Och i år är det 100 år sedan Titanic kolliderade med ett isberg och sjönk.

Rent mjöl i påsen. Vem har det i den här härvan, Florence Höijer. Finns någon pedofil med i spelet, kanske fler? Svenskt myndighetsväsen ett skämt eller!?

Då var vi inne på nytt år igen.

I år blir det ju det året de vanvårdade barnen ska kunna söka sitt skadestånd av staten. Så det gäller att hålla ögonen öppna på vad regeringen och barn och äldre ministern Maria Larsson skriver på sina webbsidor. Det kommer troligen inget papper hemskickat utan du som anser dig vanvårdad får själv hålla koll på det här.

Jag skrev en kommentar på en blogg jag följt ett tag. Jag förväntade mig ju att min kommentar skulle öppnas och visas utåt. Men se! Det har den inte gjort. Det var i första hand det som fick mig att vakna till och börja titta på hela grejen. Jag läste på om vad som hänt. Jag har i alla fall missat hela den här händelsen och det kan nog mycket bero på utredningen om vanvårdade barn har varit intensiv under några år.

Ja Ja! I vilket fall så är min kommentar inte öppnad, av någon anledning passade den inte in bland de andra kommentarerna.

Min kommentar var:

"Stackars barn!
Sjukt! Syns hur lätt som helst vad det här handlar om! Tragiskt för barnet. Men så funkar svenskt rättsväsen. Den som har mest pengar och finaste titeln vinner. Barnet är oftast förloraren."

********************************************************************************

Jag tyckte väl inte kommentaren var någon stor eller konstig grej.  Men tydligen i alla fall. Då började jag läsa på vad som hänt. Hur en mamma förlorat vårdnaden om sitt barn, ingen umgängesrätt om inte pappan tillät det. Mamman förlorar hela sin insyn om vad som händer sitt barn.  SJUKT! Och då ska man betänka att detta sker med sociala, myndigheters och rättsväsendets samtycke? Fy Fan!

Nu läste jag på lite till och nu framkommer det att mamman påstår att pappan är pedofil, att han ofredat sin dotter. Och det är därför mamman gömmer sitt barn. I mina öron låter det helt troligt. Rättsväsendet i Sverige funkar på det sättet att man måste det. Jag har hört exakt samma sak flera gånger tidigare.

Nu ska morsan undersökas om hon är riktigt frisk i skallen. Efter det ska hon få sitt straff. Vem har fixat till det här till henne? Att hon för all framtid har förlorat sitt barn? Har pappan kontakter, pengar eller en fin titel? Är han trovärdig? Finns det något som säger att han inte är det? Är det någon som i det fallet bryr sig. Är det någon som bryr sig om barnet.

Jag hittade i alla fall reda på pappans blogg. Så gulligt. Så övergulligt. Här har vi verkligen en pappa som vet allt om sin dotter. Han vet till och med att hon har ett litet födelsemärke precis ovanför naveln. Varför lägger man ut det som ett kännetecken på en försvunnen person? Det är intimt, närgånget och larvigt.

Jag hittade fler fina teckningar som Florence Höijer har gjort.  Det är lite roligt att titta på det barn tecknar. Det är kul att kolla på vad vuxna tecknar också. Eftersom min egen teknik när jag målar är symbolism, så är det ju extra kul och intressant att försöka hitta något i vad andra målar.

Här en teckning jag stannade på. Jag kallar den för  / "Djävulen syns i detaljerna" / - Det vart så bara. Namnet på bilden bara flöt upp från ingenstans. Men det var väl meningen att det skulle bli så. Nu undrar man ju hur det går för den lilla. Mamman inlåst på häktet och troligen andra som funnits runt flickan är satta ur spel. Det hon har nu är alltså sin pappa. Hon saknar skyddsnät. Sociala har väl rotat färdigt nu och dragit sig tillbaka! Det gör dom alltid när dom ställt till med något. Om dom kollar upp? Knappast troligt.

Det här vore något för vår barn och äldre minister Maria Larsson att bita i. Här finns det massor att lära om både barn, vuxna och äldre. Det här Maria Larsson är svårt! Undra om Florence en gång i framtiden blir en av dom som kommer att söka skadestånd från staten. Anledning vanvård av barn. En mycket skrämmande svensk historia.

Detta materialet finns att tillgå som offentlig handling. Bara att beställa från rätten.
Mamman är jätte oroad för vad flickan får vara med om hos pappan. Flickan har berättat för mamman att pappan haft snoppen i rumpan på henne men det förnekar han såklart och eftersom mamman är den enda som fått höra det av barnet direkt, så står ord mot ord. Detta är en omvittnat god mamma. Pappan låg ute med porriga bilder och annonser om tjejer att sätta staken i, och berättar att han knullar allt mm m.m.

Jag säger bara det en gång till stackars barn! För tänk om det är sant det mamman säger? Hur har flickan det just nu !? Någon som vet? Nä! Det var väl det jag trodde. .

Jag målade en tavla för ca 6 månader sedan. Jag tog fram den för en vecka sedan igen. Funderar på att rama in den. Tavlan heter Nightingale. En del av namnet Florence Nightingale.

Tillägg: Jag såg det inte först. Nu senare när jag kollade upp det här inlägget så såg jag det. Florences teckning har likheter med min tavla. Samma grönaktiga färg finns. Det var det jag såg först. Sen har hon tre personer på sin teckning, jag har tre fåglar. Hon har något som man kan likna vid en fågel, mina tre fåglar sitter ihop till ett. De sitter ihop på ett något märkligt sätt. Alla rygg mot rygg "bakifrån". Att min tavla har något att göra med Florence det är jag övertygad om, därav namnet jag gav min tavla. Förstora upp Florences teckning och använd fantasin. Vad ser du? Var ärlig! Om du är ärlig mot dig själv då måste du ju ställa dig frågan varför ett sådant litet barn tecknar sånt som den gör?  Det är när man målar och tecknar på fri hand som sånt brukar dyka upp, sånt som är jobbigt och svårt som vi tror att vi gömt och glömt. I konsten kan man hitta mycket, konsten kan verkligen skvallra om vårat innersta.

Med det här kör vi igång det nya året.

Smultronstället - Mitt fosterhem kryllade av ståsnoppar - det har legat fördolt för alla! - "Lära för livet!"

Jag gick och la mig tidigt igår. Svart under ögonen, det kändes som jag blivit manglad av något. För ovanlighetens skull så somnade jag nog rätt så fort. Om jag drömt något? Det vet jag inte. Fast hjärnan har nog jobbat på högtryck iallafall. Den försöker hela tiden ta fram information, ta fram saker ur det fördolda. Vissa saker ligger ju väldigt långt bak i minnet, en del saker vill inte se sitt ljus, man förtränger det.

Jag hade väl fått i mig en kopp kaffe, rökt en cigg och kollat lite på det som hände igår. Skrivet några rader om det. Tänkte jag skulle göra något annat, så jag tog fram en teckning jag ritade någon gång på 1990-talet. Jag har tummat på teckningen under en tid nu, men lagt ifrån mig den igen? Nu tänkte jag att jag kanske skulle ta itu med den. Och då!!! säger det klick, då ser jag det! Nu tycker jag inte längre att den är så gullig som jag tyckt innan. Mitt i det gulliga och barnsliga finns något riktigt läbbigt. Tänk att jag inte sett det tidigare? Ville väl inte. Det här var mitt smultron ställe, jag älskade naturen som barn, älskade att vara ute i skog och mark. Var jag inte där så ville jag gärna sitta med mina pennor, kritor och papper.

Det jag kommer ihåg sedan jag var väldigt liten var de sagor min mamma berättade. Det var Elsa Beskow bl.a. Tro det eller ej, min mamma trodde på Gud, så lite sånt fick jag med mig i livet från henne. Tur var väl det kanske, hur hade det gått annars?

Tillbaka till teckningen som jag kallar "smultronstället" - Ett smultronställe är ju för de flesta ett ställe där man söker sinnesro och trygghet, att få vara ifred med sig själv. Så borde det ju ha varit även för mig. Den här teckningen döljer många hemligheter sedan min barndom. Jag ser det tydligt nu. Jag fick inte vara ifred på mitt smultronställe, någon / några förstörde det! Dom förstörde min barndom, ungdom och mitt vuxna liv.

Stenen fanns bredvid mitt fosterhem, där satt jag och väntade på min mamma, att hon skulle komma och hämta hem mig. Det var löftet jag hade fått. Skulle bara vara i fosterhemmet ett kort tag.  Jag väntade och väntade, dag ut och dag in, kunde sitta hela dagarna och vänta. Men min mamma kom aldrig och hämtade mig, hon kom aldrig något mera, hon är död nu sedan många år. Så nu har jag slutat vänta!

Titta på träden ... vad liknar dom? Det ena trädet bakom den lilla flickans rygg har ju kamoflerat sig. Det syns tydligt att grenarna är påsatta. Sedan har vi spindelnätet och spindeln som dinglar ner bredvid den lilla flickan. Visst ser väl det trädet ut som en "snopp"? Det gör nog det andra med. Det här var mitt fosterhem det! Här vimlade det av "snoppar" och läbbiga spindlar. Snoppar som förföljt mig resten av livet utan att jag förstått hur mycket det egentligen påverkat mig. Det har legat fördolt för alla. Det som ser så fint och mysigt ut, var inte så mysigt. Bakom fasaden dolde sig något annat.

Jag hade önskat eller jag ska kanske säga så här: - Jag önskar att det skulle bli obligatoriskt i skolorna att barnen fick teckna och måla på frihand, måla det dom själva vill. Om man är observant så kan man utläsa hur barnen har det, hur dom mår, vad som händer runtomkring dem, det som påverkar dem mest och det som gör störst intryck. Det mesta går att utläsa ur konsten, men då måste man få rita och måla på fri hand, inga mallar. Man gör det man känner för!

Den här teckningen hade jag tänkt göra något av, men nu vet jag inte? Får se? Helt plötsligt så fick den en annan innebörd än vad jag tänkt tidigare. Den ser annorlunda ut. En önskedröm som helt plötsligt blev förstörd. Det är väl bara att säga: - Välkommen till verkligheten Stella ! :-)). Det här var min barnvärld, det jag fick lära mig för livet. "Lära för livet"  det har jag hört någonstans!

Jaha! Då var det här också förstört. Tänk att det som hände för snart 50år sedan fortfarande kan förstöra ?! Visst är det väl märkligt? Det hänger på, vill inte släppa taget, precis som en otäck spindel som spinner sitt nät runt en, sen sitter man i smeten, inlindad i en fälla och blir väl snart uppäten av den otäcka spindeln. Vilken envis jäkel som inte vill släppa taget!

Hur ser ett barn på en pedofil - hur är upplevelsen - vad sätter det för spår?

Spåren blir livslånga. Pedofiler tycker ju att det är normalt att ha sex med barn. Något riktigt sjukt måste det vara i huvudet på dom. Ett barn är ett barn. Barn är inte utvecklade varken psykist eller fysiskt för att ha sex med en vuxen människa, oavsett man eller kvinna. Det säger väl ändå sunda förnuftet. Finns väl inget att tveka på.

Jag har målat en tavla, av min egen upplevelse. En riktig sjuk tavla. Alla skulle säga att jag var pervers som såg den. Visst är det perverst, det ser ju till och med jag. Men det är ju just detta jag upplevt. Jag ska inte lägga ut tavlan, helt enkelt för att pedofilerna inte ska ha något att gotta sig i.

Min upplevelse som barn: Otroligt skrämmande, jag var mycket rädd, jag grät hejdlöst, men tordes inte försöka ta mig därifrån.

Det här hände i skogen. Han drog ner byxorna på mig och lutade mig över en stubbe, fy fan va jobbit det känns. Jag vände mig om en enda gång. Vad var det jag såg? En jätte, med en jätte kuk. Något mycket skrämmande. Jag kan ju likana det vid en "hästkuk". Så ser det ut i ett barns ögon. Ingen har väl trott något annat?

Han förstörde så mycket för mig. Det var min egen far. Fast det hade väl kunnat varit vilken pedofil som helst. Dom tar tillfället dom får.

Jag var ju med några kompisar i skogen och lekte cowboysar och indianer. Han skrämde bort dom innan han gick till verket. Och dom fattade väl inget, han var ju min pappa. Så vi alla fick väl den känslan att vi gjort något orätt som lekt i skogen, att vi var kamrater, och det här var straffet. Självklart så drog det ju också något med sig. Efter det blev det svårt med kompisrelationer, sånt bestraffas ju. Och så nästa känsla att vännerna svikit. Det har hängt med i alla år. Sen ska man ju inte prata om det förstörda sexlivet "kärlekslivet". Det tar lång tid innan jag litar på en man. fast jag kommer nog aldrig att göra det helt och hållet.

Ja! sexlivet blev ju som det blev. I många, många år så dolde jag mig i mörkret, under kläder och allt sånt där. Jag skäms fortfarande över min kropp, över mig själv. Och så har vi ju den biten med bestraffningar. Och det här har inte varit roligt. Lägg till det med kärlek och sex och allt det andra. Kärlek och sex är smärta, förnedring, tårar, skräck, skam, och något fult. Man är inget annat värd! Det finns så mycket mer som det drog med sig, men jag tar inte upp det!

Det här är ju inget man vill prata om, utan man döljer det, man lever sitt liv i skuld, skam och förnedring. Det är ju jäkligt skämmigt. Man tror att man kan dölja det för sig själv, man lägger det långt bak i huvudet, man förtränger det. Fast det funkar inte, skadan är redan skedd, och visar sig på olika sätt, vilket man vill eller inte, i början kanske man inte förstår det, det kan ta många år innan man börjar förstå sammanhanget över sitt eget beteende. Om man någonsin gör det. Det är en så traumatisk händelse, så det är inte alls säkert att den orkar komma till ytan. Utan den här förstörda människan går omkring i livet och förstår inte var skadorna kommer ifrån, ser inte sammanhanget. Vill kanske inte se sammanhanget. Det gör för ont!

Man lever i en livslång sorg. Man har förlorat något värdefullt.

Man hamnar i ett utanförskap. Man känner sig inte lika mycket värd som andra, man är annorlunda. Självförtroendet är på botten. Visa känslor är nästan omöjligt, man bär det inom sig, men på utsidan tar man avstånd. Helt enkelt för att inte någon ska komma åt ens inre, ens svagheter. Man får svårt att visa närhet, en obehagskänsla finns. Tanken är ju: - Vad finns bakom den närheten, finns något uträcknat! Ska jag såras och utnyttjas, göras illa! 

Det var inte så länge sedan som jag råkade ut för det, närmare bestämt på midsommarafton. Vi blev överbjudna på fest. Min dåvarande sambo och hans arbetskamrat hade tydligen hittat på något kul i deras tycke. Att förnedra mig sexuellt. Min kära låter sin kamrat förnedra mig totalt, utan att ingripa. Han sitter och låtsas som ingenting. Som om han väntar på att förnedringen skulle bli total. Vad vet jag? Han kanske njöt av det, att plåga mig. Det här är nog bland det sämsta jag kan råka ut för. Det mest smärtsamma! Och då från en man älskar och litar på. Det var inte bara en smärta, det var chock, stor besvikelse. Jag hade ju litat på honom. Hade jag vetat att han var så pervers, så hade jag aldrig berättat det här för honom.
 

"Förnedrad och dragen i smutsen"

Fast det går ju rykten att gubbarna på arbetstid åker till olika bad  "ex Görvälnsbadet - Bruket friluftsbad" och sitter och kollar in småtjejer, och ger dom snaskiga gliringar. Vad vet man, småtjejerna har väl kanske fått snaskiga erbjudanden också av gubbarna. Det kanske är en förmån man har när man jobbar i Järfälla kommun. Det verkar vara gott om snuskgubbar där. Löneförmån kallas det visst!

Jag tror dom enda gångerna jag verkligen visar känslor öppet är när barn far illa. Jag blir rabbiat galen. Och det är väl inte så konstigt! Jag vet ju hur det är, hur dom känner sig, och vilket liv dom har framför sig.

Och det här gör ju inte saken bättre för min del. Det var här barnavårdsnämnden gjorde min fosterhemsplacering. Dom ansåg den för bra. Ändå hade min far förlorat vårdnaden. Fast det var ju inte hos honom jag bodde, utan det var hos min farmor, hans mor, som han besökte ofta. Mitt förtroende för myndighetspersoner var redan innan det här på botten, inte blev det bättre av det här.

Hur tar dom sig in överallt pedofilerna?

Vad trött man blir! Hur tar dom sig in överallt? Kanske inte så svårt. Det är inte svårt alls. Jag känner då till ett fall där en misstänkt pedofil är anmäld till både skola och polis. Till skolverket också. Hos polisen händer det inget. Skolverket har inte brytt sig, de har skakat av sig det här. Skolan omplacerade personen ett tag, men nu är han tillbaka igen i samma gamla mönster. Det är över två år sedan anmälningen gjordes?! Jag kan ju ringa in det lite och säga att det handlar om "Järfälla kommun"
Så inte är det speciellt svårt för en pedofil att ta sig in i en skola. Vad jag vet så har den här mannen inte ens behörighet att jobba som lärare.

I Järfällas skolor kan vad som helst hända. Dom har ingen koll alls! Så mig förvånar det inte alls att det hände nu i Jakobsberg med barnen som ramlade ut. Det var ju bara en tidsfråga innan något sånt här hände. Jag har hört och sett hur många oansvariga grejor som helst i en del skolor i Järfälla. Inget som höjdarna bryr sig om, det skakar dom av sig. Visst har skolbarnen saknat tillsyn ibland. Säkerheten är inte heller speciellt bra. På en skola vet jag har fönstren låsts igen så de går inte att öppna innefrån. Och där sitter barn inlåsta i små rum innanför. Dom har faktiskt låst in ungarna. Det händer en hel del i Järfällas skolor.

Dom är fräcka pedofilerna. Klart när ingen gör något så är det ju bara att köra på. Helt fräckt skriva om det på en blogg. Oavsett om det är en fejk eller inte, så är det väl inte okey. Man skriver inte om barnporr på nätet. Jag hoppas dom får tag på honom. Oavsett så skulle ju det vara straffbart det han gjort.

Namninsamling - Förbjud att barn hängs ut på nätet! - Hänger du med på det här?
Jag sa att jag skulle försöka göra något åt att inte barn får hängas ut på nätet, efter det här med de mördade Arboga barnen. För det är ju inte riktigt fastställt ännu hur det gått till.

Man får bara hoppas att några tar lärdom och är lite försiktigare och framför allt tänker sig för innan de hänger ut sina oskyldiga barn som kanske inte alls hade valt att finnas på nätet till allmän beskådan om de hade någon talan.

Det här får bli det första jag gör. Det återstår väl att se hur många som är intresserad av ett sånt förbud. Hur många som värnar om barnen och deras säkerhet. Eller jag ska kanske säga, hur många som förstår vilka risker det är med att lägga ut barn i bloggar .m.m.

Allt fler föräldrar publicerar bilder på sina barn på nätet, via bloggar eller sajter som Facebook. Men många tänker inte på att bilderna kan komma att utnyttjas av pedofiler. "Ibland finns det en naiv inställning till nätet".

Allt fler mammor och pappor bloggar om sitt liv och sin vardag och var och varannan har ett facebook-konto. Med detta följer att fler bilder på barn läggs ut på nätet. Bilder som i värsta fall kan utnyttjas av pedofiler. Man tror att tar jag bort den här bilden från nätet så är den borta. Det är helt fel. Man bör vara medveten om att bilder man lägger ut på nätet för alltid riskerar att finnas kvar.

Att spara ned en bild från nätet går på ett par klick – sedan är det lätt för den som gjort det att använda bilden på ett helt annat sätt än vad man själv kunnat föreställa sig.– Att lägga ut bilder på en blogg är ungefär som att lägga ut sitt fotoalbum på tunnelbanan. Man får fråga sig om det är något man vill?Ju unikare bilder desto högre status, därför finns det de som "dammsuger" olika sajter i jakt på bilder på barn.

Det är ju bara att kika runt bland de kommentarer jag fått i min blogg, så förstår man kanske att det inte bara är små änglar ute på nätet. Skenet kan nog bedra! Det ska man aldrig glömma.

Namnlista att skriva på, klicka här:

Mer information om vad som kommer att ligga med i skrivelsen till socialministern, kommer senare. Det ska finslipas. Men i det stora hela går det väl ut på vilka risker barn utsätts för på nätet. Det är ju inte bara pedofiler. Det finns ju annat också, som exempel "mobbing"

Namninsamling - Förbjud att barn hängs ut på nätet! - Namnlista att skriva på: klicka här.

Länk - Vägen har varit lång och komplicerad. Mycket tack vare en pedofil!
Länk: Hur ser ett barn på en pedofil - hur är upplevelsen - vad sätter det för spår?