En utredning som nog går till historien som världens längsta utredning är nog utredningen om "Barnen som samhället svek" - Vanvård i social barnavård

Vi gick över Åparken i dag när vi skulle till centrum. Vid strandkanten tronar en jättestor solros alldeles ensam. Jag kom på att för ett par år sedan så växte det upp en solros ur askan där majbrasan brunnit på våren. Fast den solrosen var lite mindre. Men ändock en fin solros. Även den här alldeles ensam. När jag kollade i galleriet på fotona jag tagit så ser jag att det fotot på den stora solrosen lagt sig bredvid ett foto på mig taget förra sommaren upp i Stockholm. Kortet togs medans jag väntade på att få komma in till ersättningsnämnden. Jag var ju där i sammanhanget "Barnen som samhället svek". Det är ju ett tag sedan utredningen var klar. Men många efter mig väntar fortfarande på sin tur. En tid som är obeskrivbart lång när det gäller människor som plågas och har det svårt och som väntar. Det är omänskligt och barbariskt. Det har gått två år nu efter slutrapporten. Jag vet ingen utredning som tagit så lång tid att slutföra. Sammanlagt har det pågått i nästan 10 år och det är ännu inte slut.

Vanvård i social barnavård - slutrapport, SOU 2011:61 (pdf 2,6 MB)

Jag vid ersättningsnämnden sommaren 2013

Hagaskolan år 1961-62

Det som slog mig med fotona bredvid varandra var en episod i min barndom. Jag gick i tredje klass vid Haga skolan i Sundsvall. Vi hade fått som uppgift att rita och måla en solros. De papper vi ritade på var lika stora som oss själva. Jag vet inte varför det gjordes så men min teckning glasades och ramades in. Tavlan hängde i korridoren där alla kunde se den och bli påminda om hur bra jag var och hur dåliga de var. Inget jag tänkt på då. Jag var ju barn, glad och stolt. Var tavlan finns nu har jag ingen aning om. Antagligen på soptippen för mycket länge sedan. Varför just min tavla hängdes på den platsen kan jag i dag inte förstå. Jag vet inte ens varför det bestämdes så. Väldigt opsykologiskt och olyckligt i vilket fall som helst. Mina klasskamrater fick säkert ett ont öga till mig. Och jag förstod troligen inte varför. Läraren gjorde säkert det här för att vara snäll med mig. Om det inte var därför så var det ovanligt dumt gjort. Alla eller ingen borde ha gällt här. 

Det var i vilket fall som helst här som allt kraschade för vår familj. Det var här vi splittrades. Jag kommer ihåg nästkommande påsk när jag inte var med min familj längre. Solrosläraren dök upp där jag var och tog mig med på utflykt ut i skogen tillsammans med hennes egen familj. "Hennes barn och man" En lycklig och glad familj som hade sin gemenskap. Jag borde ju ha varit glad för att hon var så snäll att hon lät mig följa med i deras gemenskap. Det var fullständigt vidrigt. Först kände jag mig som en riktig loser. Vad gjorde jag där bland främmande människor. "usch" vad de fjantade och larvade sig. Vad ont det gjorde inombords, jag ville bara gråta. Jag ville bara därifrån. Så hade ju min familj också sett ut. Min mamma, min pappa och mina syskon. Var var dom, vad gjorde jag här. Det var fruktansvärt och jag känner än i dag hur utanförskapet till dessa människor kändes. Hur ensam jag var mitt bland dem. Det kändes så tydligt att jag inte hörde dit.

Jag har många gånger funderat över människor som jobbar med barn och unga om de tog in något från den här utredningen som pågick i så många år. Utredningen om barn som farit illa i den sociala barnavården. Jag tror att de flesta inte brydde sig. Tyvärr så tror jag inte man känner någon speciell empati för svenska barn som far illa. Gör man inte det så känner man inte för några barn alls. Då är det ett spel för gallerian. Man är en oberörd person. Här finns inget öppet varmt hjärta. Här finns endast ett kallt och stängt hjärta.

Video - Whitesnake - Too Many Tears

Stulen Barndom var en intresseförening som bildades 28 januari 2006 i Aneby och tillkom för att skapa upprättelse för dem som var drabbade av institutionsvård, fosterhem och barnhemsplacerade under 1940-1970-talen. Bildandet skedde efter att TV-reportaget Stulen barndom av Thomas Kanger visades 2005. Föreningen hade 2006 cirka 600 medlemmar.

Föreningen lämnade i april 2006 in en grupptalan mot Stockholms stad, men den avslogs i tingsrätten. Uppmärksamheten efter TV-programmet såväl som denna och en rad liknande föreningars lobbying ledde emellertid till att Vanvårdsutredningen påbörjades 2006 och slutfördes 2011.

2006-03-08
Fosterbarnen som utsattes för fysisk- och psykisk misshandel vill ha upprättelse

21november 2011 kl 14:50 BRÄNNPUNKT | VANVÅRDADE BARN

Reinfeldt har satt i system att inte visa sig i sammanhang som kan uppfattas som negativa. Att tillämpa detta synsätt när det kommer till att svenska staten efter decennier tar sitt ansvar är inte bara ett tecken på svagt ledarskap, det är också otroligt oetiskt.

Det är inte svårt att förstå att Reinfeldt inte vill synas i sammanhanget, då den moderatledda regeringen först velat undanhålla ekonomisk ersättning till de drabbade och sedan ändrat sig efter en stor folkstorm. Risken för att upprörda människor skulle attackera statsministern skulle inte bli bra bilder i pressen.

Men att då bojkotta ceremonin med en vag undanflykt om att man har andra viktiga möten inplanerade, bara för att man inte vill träffa de människor som man för några veckor sedan hade planerat att svika, går under rimlig värdighet.

Det är kanske ett begripligt beslut som pr-strateg. Men ett obegripligt beslut som statsminister, och människa.

Reinfeldt bör nu omgående göra det enda rätta, och sända ut ett brev till de drabbade. I brevet bör han inte bara be om ursäkt å statens vägnar för de övergrepp som skett, utan även förklara varför han valde att undvika alla dem som idag samlats i stadshuset för att få upprättelse.

Reinfeldts bojkott är helt obegriplig.

Reinfeldt har satt i system att inte visa sig i sammanhang som kan uppfattas som negativa. Att tillämpa detta synsätt när det kommer till ursäkten för människor som drabbats av vanvård är djupt oetiskt. Det skriver Robin Zachari och Viktor Tullgren, Alliansfritt Sverige.

I Stockholms stadshus arrangerar idag regeringen en cermoni för att framföra en ursäkt till de människor som drabbats av vanvård i statliga barnhem under 1900-talet. Ceremonin är välkommen, och en del av ett försoningsarbete som ska sätta punkt för ett mörkt kapitel i svensk historia.

Men statsminister Fredrik Reinfeldt har personligen valt att avstå från att framföra ursäkten. Istället har uppgiften gått till riksdagens talman, Per Westerberg. Reinfeldt närvarar inte över huvud taget.

Detta är unikt i en internationell jämförelse. Många länder har under slutet av 1900-talet uppmärksammat hemska förhållanden för omhändertagna barn. Man har i de flesta fall förmedlat en ekonomisk ersättning, och arrangerat en ceremoni. Men i den ceremonin har landets främste beslutsfattare som regel inte bara medverkat i ceremonin, utan även personligen framför ursäkten.

I Australien uttryckte år 2008 den dåvarande premiärministern Kevin Rudd landets ursäkt för behandlingen av aboriginska barn, genom att läsa upp ett djupt rörande brev i det australiensiska parlamentet.

På Irland ansvarade premiärministern Bertie Ahern redan 1999 för statens ursäkt till barn som farit illa i katolska barnhem, och framförde den personligen på ett sätt som i efterhand är ihågkommet som rörande och personligt. Även Påven, som överhuvud för den katolska kyrkan, framförde en ursäkt.

I Skottland framfördes ursäkten av försteminister Jack McConnel 2004, Skottlands motsvarighet till statsminister.

På detta sätt är det i land efter land. I England ansvarade premiärministern Gordon Brown för den officiella ursäkten. I Kanada var det premiärministern Stephen Harper. Det har varit en självklarhet att att ursäkter framförs av den främste ansvarige i landet.

ROBIN ZACHARI
talesperson Alliansfritt Sverige
VIKTOR TULLGREN
skribent Alliansfritt Sverige

2014-08-22
Bristen på resurser inom socialtjänsten är så stor att barn i dag far illa

Hur mycket behövs egentligen för att få en ekonomisk upprättelse på 250 000:- . Vad är det dom vill de kloka i ersättningsnämnden. Dom skrämmer mig lite. Har dom något fuffens för sig. Tänker dom skada mig.

Ända sedan jag fick beskedet från ersättningsnämnden har jag funderat på vad dom mera vill veta som inte framgår från de handlingar jag skickat in till dem redan? Jag förstår det verkligen inte! Jag blir bara mer och mer fundersam?

Jag talade med en journalist vid ett tillfälle och det han sa var att.
-Du är ju en av dem som kommer att få ersättningen. Det var nog hans privata tyckande.

Jag har skickat in intervjun som gjordes i utredningen. Jag har skickat in handlingar jag fått ut från Sundsvalls stadsarkiv. En hel drös. En massa andra handlingar och en del uppgifter. Något har jag inte lyckats få tag på vilket jag förutsätter att en myndighet ska få ut från ett landsarkiv.

Det finns annan dokumentation på att min barndom och ungdom satt spår och förstört mitt liv.

Det finns inte så mycket mer att få veta om de inte ska krypa under skinnet på mig. Krypa under skinnet på mig kan nog bli väldigt svårt. Det skinnet har inte många kommit under från det att barnavårdsnämnden tog hand om mig när jag var 9 år. Det här är också lite papper jag inte fått tag på. Papperen efter att jag blev inlåst på en psykavdelning på Sundsvallssjukhus. Jag skulle så gärna vilja se deras motivering till att jag var där? Varför var jag där och inte mina syskon? Det var mycket som var konstigt med den placeringen. Jag satt fängslad tills alla mina nära och kära var borta från Sundsvall. När jag släpptes fri igen så fanns ingen kvar i Sundsvall.  Jag fick gå till skolan igen, huset vi bott i fanns straxt bredvid. Ingen fanns kvar där allt var borta. Hur beskriver man de här stora ensamhetskänslorna jag kände då? Det var så otroligt stort för mig, jag var ju bara ett barn. Det var hemskt och sorgen och gråten fanns där hela tiden inom mig och har blivit min följeslagare i livet. Gråten och sorgen som man aldrig visat utåt. Någon har sagt att "det syns i ögonen" och så kan det väl vara. Ögonen är ju själens spegel.

Att dom satte mig där inspärrad var helt enkelt för att skilja mig från min mamma och mina syskon. Jag vet det idag men förstod inte när jag var 9 år. Då gjorde det bara fruktansvärt ont att bli lämnad, övergiven inlåst. "Icke önskvärd!" Det var då jag låste om mitt inre. Jag var kall sa dom, det gick inte att komma innanför. Egentligen! Vad fan hade dom där att göra? Ville dom se att dom verkligen skadat mig för livet psykologerna och socialkärringarna. Den glädjen fick dom inte.

Jag har inga problem längre idag att dela med mig av det här, men det blir skriftligt. Jag har stora svårigheter att prata med folk muntligt. Så det är där vi är nu!

Jag ska bli tvungen att göra det här förhöret hos ersättningsnämnden. Jag kan inte förstå varför? Mina handlingar och papper borde räcka.

Undra om dom kommit på att jag kommer att ha svårigheter i en muntlig förhandling? Vill dom jäklas? Eller dom kanske förstår att det kan bli en korsslutning hos mig?

En korslutning kan komma om de ska under skinnet på mig. Vem vill stå och berätta om sexuella övergrepp för en massa människor som krälar över ens kropp.

http://placeofpower-anonym.blogspot.se/2009/08/hur-ser-ett-barn-pa-en-pedofil-hur-ar.html

Det kanske är historien om min pappa pedofil de är ute efter och vill höra?  Han fanns en bit ifrån min fosterhemsplacering. En pappa som egentligen inte var någon pappa. Ingen jag kände, ingen jag växt upp tillsammans med, en person som ratat mig tidigare, en främling. Då blir det tufft.

Hur ser ett barn på en pedofil - hur är upplevelsen - vad sätter det för spår?

Spåren blir livslånga. Pedofiler tycker ju att det är normalt att ha sex med barn. Något riktigt sjukt måste det vara i huvudet på dom. Ett barn är ett barn. Barn är inte utvecklade varken psykiskt eller fysiskt för att ha sex med en vuxen människa, oavsett man eller kvinna. Det säger väl ändå sunda förnuftet. Finns väl inget att tveka på.

Jag har målat en tavla, av min egen upplevelse. En riktig sjuk tavla. Alla skulle säga att jag var pervers som såg den. Visst är det perverst, det ser ju till och med jag. Men det är ju just detta jag upplevt. Jag ska inte lägga ut tavlan, helt enkelt för att pedofilerna inte ska ha något att gotta sig i.

Min upplevelse som barn: Otroligt skrämmande, jag var mycket rädd, jag grät hejdlöst, men tordes inte försöka ta mig därifrån.

Det här hände i skogen. Han drog ner byxorna på mig och lutade mig över en stubbe, fy fan va jobbigt det känns. Jag vände mig om en enda gång. Vad var det jag såg? En jätte, med en jätte kuk. Något mycket skrämmande. Jag kan ju likna det vid en "hästkuk". Så ser det ut i ett barns ögon. Ingen har väl trott något annat?

Han förstörde så mycket för mig. Det var min egen far. Fast det hade väl kunnat varit vilken pedofil som helst. Dom tar tillfället dom får.

Jag var ju med några kompisar i skogen och lekte cowboysar och indianer. Han skrämde bort dom innan han gick till verket. Och dom fattade väl inget, han var ju min pappa. Så vi alla fick väl den känslan att vi gjort något orätt som lekt i skogen, att vi var kamrater, och det här var straffet. Självklart så drog det ju också något med sig. Efter det blev det svårt med kompisrelationer, sånt bestraffas ju. Och så nästa känsla att vännerna svikit. Det har hängt med i alla år. Sen ska man ju inte prata om det förstörda sexlivet "kärlekslivet". Det tar lång tid innan jag litar på en man. fast jag kommer nog aldrig att göra det helt och hållet.

Ja! sexlivet blev ju som det blev. I många, många år så dolde jag mig i mörkret, under kläder och allt sånt där. Jag skäms fortfarande över min kropp, över mig själv. Och så har vi ju den biten med bestraffningar. Och det här har inte varit roligt. Lägg till det med kärlek och sex och allt det andra. Kärlek och sex är smärta, förnedring, tårar, skräck, skam, och något fult. Man är inget annat värd! Det finns så mycket mer som det drog med sig, men jag tar inte upp det!

Det här är ju inget man vill prata om, utan man döljer det, man lever sitt liv i skuld, skam och förnedring. Det är ju jäkligt skämmigt. Man tror att man kan dölja det för sig själv, man lägger det långt bak i huvudet, man förtränger det. Fast det funkar inte, skadan är redan skedd, och visar sig på olika sätt, vilket man vill eller inte, i början kanske man inte förstår det, det kan ta många år innan man börjar förstå sammanhanget över sitt eget beteende. Om man någonsin gör det. Det är en så traumatisk händelse, så det är inte alls säkert att den orkar komma till ytan. Utan den här förstörda människan går omkring i livet och förstår inte var skadorna kommer ifrån, ser inte sammanhanget. Vill kanske inte se sammanhanget. Det gör för ont!

Man lever i en livslång sorg. Man har förlorat något värdefullt.

Man hamnar i ett utanförskap. Man känner sig inte lika mycket värd som andra, man är annorlunda. Självförtroendet är på botten. Visa känslor är nästan omöjligt, man bär det inom sig, men på utsidan tar man avstånd. Helt enkelt för att inte någon ska komma åt ens inre, ens svagheter. Man får svårt att visa närhet, en obehagskänsla finns. Tanken är ju: - Vad finns bakom den närheten, finns något uträknat! Ska jag såras och utnyttjas, göras illa!

Landet från norr till söder. Djur på rymmen, nästan som en riktig safari. Baggar i Sundsvall - Kameler i Skåne och så lite Sidsjöns mentalsjukhus

Dagislärare stångad av Sidsjöns bagge, stor förvirring i Sidsjöområdet i går.

Fåren rymde från hagen och promenerade i går eftermiddag fritt på gatorna i Sidsjöområdet.

Sidsjö fastigheters Demba Kulibali fick rycka ut och hämta rymlingarna i går eftermiddag.

Satt och googlade lite på mitt barndomsland Sundsvall och hittade en del kul. Fastnade först vid den här skojsiga grejen. Jag hade ingen aning om att det fanns någon annan bebyggelse i sidsjön än Sundsvalls mentalsjukhus, som nu är nerlagt. Det var ju just på det sjukhuset de spärrade in min mamma vid några tillfällen.

Min mamma med Polle Juni 1945 vid Munkbysjön

I min mammas arkiverade journaler går att läsa att hon var totalt livrädd för att komma till Sidsjöns sjukhus. Man kan ju undra varför. Vad gjorde de med henne där? Varför var hon där? Varför inspärrad? Finns några journaler kvar från detta nerlagda sjukhus? Jag kanske inte vill veta ens vad de gjorde med henne? Tanken på vad som hände innanför dessa väggar är lite skrämmande. Var det en bidragande orsak till att vi förlorade vår mamma? Någon som vet? Varför var hon så rädd? Inte glömmer jag. En gång var jag dit, lås efter lås låstes upp innan jag nådde till det rum där min mor fanns. Jag kommer fortfarande ihåg nyckelknippans storlek och skrammel. Hon kände inte igen mig först, sen grät hon som ett barn!? Hur mycket smärta, vanmakt och förnedring fick hon utstå? "jag hittade det här senare i dag och har aldrig läst det tidigare" Finns något människovärde i det här? I Källarna (Kullvertarna) kan man hitta gamla bältessängar med spännbälten. Badkar med lock, snurrstolar och diverse annan utrustning som man trodde var till hjälp i dåvarande behandling av Psykiatrin. Det var Sverige det här på 1960 talet.

Skrivet senare idag.
Nu börjar faktiskt en del klockor ringa, nu börjar jag ana mig till varför min mamma inte kände igen mig, jag drar mig till minnes så har en av min bröder för många år sedan berättat för mig att han och yngsta brodern åkt med samma buss som mamma, utan att hon känt igen dom? Nu tror jag mig börja förstå. Fy fan vad hemskt för dom att deras mor inte känner igen sina barn, de var i tonåren då. Men det hade tydligen en orsak som inte var hennes fel, utan andras fel. Vilka / vilken hade beställt det här till vår mor? Vem ville henne så ont, vem ville få henne ur vägen? Henne, mig och min äldre bror? Vilka blev kvar i Sundsvall? Jo våra små bröder och deras släkt, som inte var min och min storebrors släkt. Hon måste helt enkelt varit hjärntvättad på något sätt!? Undra var man får tag i gamla journaler från Sidsjöns sjukhus? Finns dom kvar eller är dom förstörda?

Vid närmare eftertanke, finns allt kvar i journaler man får ut, om man nu får ut dem?! Troligen saknas värdefulla uppgifter. Godtyckligt av myndigheter rensas en del bort. Det dom tycker skulle kunna bli obekvämt för dem. När jag fick ut mina journaler från Sundsvalls stadsarkiv efter påminnelse och telefonsamtal så var röran på dessa obeskrivlig. Nästan omöjligt att återställa. Jag såg att det saknades? En del anteckningar som gjorts i min journal var inte mina, de var min mamma det gällde? Har sådant haft någon betydelse för mig? Att hennes liv funnits i min journal? Vad var det som togs bort, vad var det jag inte fick se? Jag tog ju även ut min mammas journal, de sista åren i hennes liv finns inte med, inget om hennes dödsfall, inte en enda anteckning om att de haft flera telefonkontakter med mig angående hur hon skulle begravas. Dom sket ju i vad jag sa och gjorde på sitt sätt. De skötte även hennes dödsbo vilket framgår av tingsrättshandlingar jag skickat efter. De skrev under hennes dödsbo utan att kontakta hennes barn? De nollade henne? En helt främmande person har bevittnat dödsboanmälan utan min vetskap? Något är riktigt ruttet i det här?

Sidsjön byggdes i en tid när tron på den moderna sjukvården var stark. Här skulle man snabbt ta till sig den moderna psykiatrin, vilket i vissa fall fick förfärliga konsekvenser.

Några bilder från skräcksjukhuset i Sundsvall - Sidsjön. Undra om det spökar där?

Nu till nästa fem rymlingar - Cirkus i stan! 

Ett flertal kameler flydda från en cirkus i Skåne. Djuren skapade därefter ett mindre kaos i trafiken i Hässleholm.

- Man trodde knappt sina ögon!
- Det var en helt osannolik upplevelse, säger Jörgen Sandqvist, som lyckades ta flera bilder med sin mobilkamera.

På olika sätt försökte bilister förgäves få bort de stora djuren från vägen. Efter en stund gick kameltruppen vidare till en parkering där de strosade runt bland fordonen.

Så här har det sett ut ett par dagar med djur på rymmen. Nog ser det roligt ut!

Med lite inspiration från det här så laddar jag för utställningen om ca 1 månad. De två dagarna i Kungsör "Konst och hantverks safarin" Ett tag tänkte jag hoppa över årets safari. Känns inte riktigt roligt. Riktigt varför vet jag inte? Men det roliga infinner sig nog.

Så här såg det ut förra året när ordförande Fundin invigde safarin.

Alla dessa ogråtna tårar och alla dessa troll. Och en och annan liten stjärna

Det ena ger det andra. Jag letade lite information igår ute på nätet efter hudutslag. Jag har fått problem med just det. Det blir inte bättre oavsett vilka salvor jag provar, det blir bara sämre och sämre. Jag kom till en hemsida där ett inlägg hade rubriken " Alla de tårar som ögonen inte förmår fälla…" Här kommer det igen, det jag egentligen redan visste, att själsligt illamående kan ge kroppsliga symtom. Men just det här kunde jag nog aldrig tro. Jag kopierar några rader från det inlägget.

Himmel fotad i Kungsör 2012

"Att jag ignorerade mina känslor gjorde att min hud i lungzonen höll på att brinna upp. För någonstans måste känslorna komma ut. Lungans zon hör ofta ihop med o gråten gråt. Runt ögonen såg det också ut som att jag fått en blåtira som blivit gammal och orange ni vet och min näsa var svullen och rann konstans fastän jag inte var  förkyld.
För somliga visar sig förtryckta känslor som hudproblem. För andra som förstoppning eller magsår eller konstant rinnande näsa eller ögon. Eller som sjukdom."

Himmel fotad i Skogås 2011

Frånsett det så hittade jag två små stjärnor i går eftermiddag, de höll på att komma bort för de syntes knappt. Bara tur att jag såg dem i allt dam som jag skulle sopa bort med handen. Jag såg hur något blankt föll i slasken så jag kollade efter. Nu har de små stjärnorna legat på tork vid staffliet under natten. Nu på morgonen så hämtade jag den ena och putsade upp den lite. Fast nog tycker jag att det fortfarande var svårt att se den lilla  guld stjärnan. Men, men. Jag ska fixa fler av den, jag ska fixa massor i den  tavla jag håller på att måla så att den aldrig försvinner något mera.

Jag har hittat massor av namn till tavlan efter att den fick namnet "ge mig bra vibrationer" - här några namn till:

Smolket i glädjebägaren.
Trollkvinnan.
Kränkningen.

Och så till trollen som ställer till det för andra. De små ondskefulla, avundsjuka varelserna. De som med flit ställer till oreda för att förstöra och söndra för andra. De provocera fram gräl eller utdragna ofruktbara diskussioner.

Trollen ses ofta delta i ett otal diskussioner samtidigt och föder ilska, vanmakt och skadar sinnesstämningen hos andra som hugger på de krokar de lägger ut. Om trollen inte ignoreras kan de ställa till med mycket skada.

Trollen kan variera högst avsevärt både i storlek, utseende och lynne. Ibland kan trollen vara mycket lika människor och ibland totalt väsensskilda

Troll iklär sig alltid tunga, pråliga smycken och är galna i allt som glittrar. De samlar stora skatter i sina berg, och skyddar rikedomarna med svårlösta magiska sigill. Då och då har människorna haft gott utbyte av trollen som arbetskraft eller rådgivare, men i allmänhet är de utpräglat tjuvaktiga och stjäl allt möjligt från människorna. De är mycket förtjusta i våra matvaror, i synnerhet öl och brännvin, och är särskilt aktiva juletid.

De kan göra sig osynliga, pressa sig igenom dörrspringor och öka eller minska i storlek. de är otroligt starka och snabba, och kan under stor brådska ta sig fram som rullande nystan. Dessutom har de förmåga att skjuta trollskott; att på håll tillfoga människor allehanda krämpor.

Trollen är mest ökända för två fula ovanor: Att bergta människor, det vill säga att stänga in folk i sina berg under lång tid och att byta ut människobarn mot sina egna ungar, så kallade bortbytingar. Bägge fenomenen har sin rot i trollens nyfikenhet och avundsjuka på människor.

Föd inte trollet!

Och här har vi då avundsjukan som är gjord av grön metall, skitnödig och mycket farlig! Visst är den likt ett troll.

Video - Lasse Stefanz - Tomma Löften, Tomma Ord.

Video - Lasse Stefanz - Ett sårat hjärta.

Utredningen om vanvård i den sociala barnavården drar ut på tiden?

Konstigt att den drar ut så på tiden. Tid är ju det enda man inte har kvar nu längre. Det känns verkligen som om dom skiter i det här nu. Det har gjorts en utredning, en bok har kommit ut, en tam ursäkt, sen inget mer! Det är dödstyst! Det känns verkligen inte som om dom brydde sig. Bara ett spel för gallerian.

Men kunde man vänta sig något mera?  Fast det har jag lärt mig att vänta. Vänta har jag ju gjort i hela mitt liv, för det mesta har aldrig det jag väntat på dykt upp.

Frånsett det så läste jag något ruskigt på nyheterna idag. Det känns ju lite betryggande att myndigheterna ser på saken som allvarlig, och att mannen i fråga utreds om han är störd eller inte. Förr i tiden gjordes inte sådana utredningar. Pedofiloffer togs inte på allvar, de fick aldrig någon hjälp. Så var det då! Fast i ärlighetens namn så tror jag inte ett skit på att det är bättre nu, det bara ska låta så fint!

Fler pedofiloffer befaras

En 34-årig man åtalades i dag för grova sexualbrott mot 13 småflickor mellan åtta och elva år. Mannen har filmat övergreppen och polisen fruktar att det finns fler offer.

En 34-årig man åtalades i dag för grova sexualbrott mot 13 småflickor mellan åtta och elva år. Bland annat har han tvingat flickorna att utföra oralsex på honom sedan han knutit en ögonbindel för deras ögon. Mannen har filmat övergreppen och därmed givit åklagaren bästa tänkbara bevisning. Fyra av flickorna som filmats har inte kunnat identifieras utan betecknas som "okänd" i åtalet vid Södertörns tingsrätt.

Brotten är ett tiotal fall av grov våldtäkt mot barn, grova sexuella övergrepp mot barn samt sexuella ofredanden.

- Det här är verkligen ett ärende som skiljer sig från mängden och gör en sällsynt illa till mods. Han har agerat med systematik och verkar ha ägnat en stor del av sin vakna tid åt den här böjelsen, säger kriminalkommissarie Manne Jönsson, chef för grova brott i Söderort.

Vid husrannsakan i den misstänktes hem hittade man bevis mot honom i form av video- och mobilfilmer av de övergrepp som han nu åtalas för.

- Vi har jobbat hårt med att försöka hitta de fyra flickor som fortfarande är oidentifierade och hoppas att det kan komma fram något nytt i samband med rättegången som gör att vi får ett genombrott, säger Jönsson.

Han framhäver att polisen oroar sig för att det kan finnas ännu helt okända offer för pedofilen.

- Det brukar finnas det i sådana här ärenden och det här är inget undantag.

Mannen har begått brotten sedan 2006 och fram till dess han greps förra sommaren. Han har ofta tagit kontakt med flickorna i trappuppgångarna till de fastigheter där de bor.

Brotten har begåtts i olika förorter runt Stockholm; Hökarängen, Spånga, Farsta, Rågsved samt ett fall i Uppsala.

- Det handlar om barn som blivit kränkta på ett synnerligen allvarligt sätt. De har farit illa psykiskt och det de utsatts för har satt djupa spår, säger advokat Elisabeth Massi Fritz, som är målsägarbiträde för ett par av flickorna.

Särskilt allvarligt är det att barnen utsatts på platser där de bor och borde kunna känna sig trygga, anser hon. I likhet med polisen fruktar Massi Fritz att det finns betydligt fler utsatta barn, som man ännu inte hittat.

Utredningen mot 34-åringen har varit omfattande och tagit lång tid. Han greps sedan polisen larmats till en parklek i Farsta i början av juli förra året.

- Det var två tonårskillar som såg honom söka kontakt med småflickor och sade till varandra att det där är nog den där pedofilen. De bestämde att om han fortfarande var kvar när de kom tillbaka efter att ha ätit pizza så skulle de ringa polisen, säger Jönsson.

Tonåringarna har sedermera fått utmärkelser av länspolismästaren för sin insats.

Den misstänkte nekade till en början till brott, men allteftersom han konfronterades med bevisen har han medgivit allt mer av det han anklagas för. Han är nu intagen på rättspsykiatriska kliniken i Huddinge där han går igenom en rättspsykiatrisk undersökning (RPU), som ska visa om han är allvarligt psykiskt störd eller inte.

Rättegången mot 34-åringen inleds inom två veckor.

http://nyheter.se.msn.com/artikel.aspx?cp-documentid=15606503

Vad gör människor till torterare? - Alla dagar får inte bli så här!

Nu är det bara att fortsätta att skriva. Dagen är förstörd som så många andra dagar. Jag har iallafall blivit på det klara med att jag inte är udda eller konstig på något sätt. Tänk vad många som sagt att det är väl bara att glömma och gå vidare. Men så lätt var det inte. Precis som andra säger som haft en traumatisk barndom "det är som en film som spelas upp gång på gång i huvudet". Det behövs inte så mycket, så snurrar filmen igång.

Stödsamtal hade man ju kunnat fått, men till vilken nytta då? Slutar filmen då? Är allt glömt då? Blir jag lycklig då? Jag som sökt lyckan hela livet, jag har inte hittat den ännu. Har inte riktigt förstått varför den inte vill komma till mig. Nu förstår jag ju att den aldrig kommer att göra det, så jag kan sluta leta och se sanningen. Min lycka las i sank redan som barn.

Alla dagar får inte bli så här! Det finns saker man måste få gjort och idag funkar det inte. Jag har försökt lirka med mig själv flera gånger nu under dagen, men det vill sig inte! Jag har saker att göra som borde vara roligt, det skulle vara det för någon annan. Men ingen glädje, lycka eller tillfredsställelse infinner sig. Jävla skit!

Jag hittade något ute på nätet. Jag tar med det. Det är bara en liten bit av sanningen. Jag blir förbannad, ja riktigt förbannad. Här tas det upp hur fosterföräldrar .m.m. har misskött sina fosterbarn. Men inte på ett enda ställe har framkommit om alla missar socialtanterna och farbröder gjort. Alla deras fel, alla deras lögner och felskrivningar i rapporter. Sånt höll dom på med "sociala" när jag var liten. Rena lögner. Dom hittade på sin egna lilla storry, utan att bry sig hur det skulle drabba den lilla ungen i resten av dens liv. Dom har suttit och lyft sin lön och skitit i resten. På mindre ställen var det ju så att alla kände alla. Så självklart så höll ju barnavårdsnämden mina fosterföräldrar bakom ryggen. Små ställen ska man akta sig för. Mycket inavel, alla är släkt med varandra. Klart locket läggs på. Till och med lärarna ljög i sina rapporter .... då är det illa! Vilka jävla människor!

Psykisk misshandel handlar om att trampa över gränser. - länk klicka
Psykisk misshandel - länk klicka

Här det jag hittade på nätet

Utredningen om vanvård i den sociala barnavården

Att bli intervjuad av statliga utredare om övergrepp och vanvård i barndomen kan vara en befrielse för gamla foster- och barnhemsbarn. Äntligen någon som tror på dem. Dessutom vill många bidra till att dagens barn inte drabbas på samma sätt, enligt utredaren Göran Johansson.

Fakta

”Flera av intervjupersonerna berättar hur de blivit slagna, i ansiktet, på kroppen, med eller utan kläder. De har slagits med sopkvastar, mattpiskare, kedjor, galgar, piskor, brädor eller med händerna.” ”Många har berättat att de tvingats anpassa sig till ­meningslösa regler, blivit nypta, fått kroppsdelar ­omvridna, blivit dragna i håret, hånade och sparkade, kastade upp i luften för att ramla fritt mot golvet, sparkade nerför trappor, fått sina ägodelar och leksaker förstörda som straff för någon förseelse.” ”Det finns exempel på hur barn har blivit spottade på, inlåsta i garderober, toaletter, pannrum, utelåsta i snön, med nedkissade kläder, fått stryk och blivit ­hånade för sängvätning, tvingats äta upp uppspydd mat, tvingats titta på när småsyskon blivit plågade. Barn har också blivit hotade med skjutvapen, med knivar, har hållits utanför fönster på hög höjd.”

”Flera berättar att de som barn blivit tafsade på, tvingats utföra sexuella handlingar på fostermor, fosterfar, institutionsföreståndaren, annan personal, blivit våldtagna sedan späd ålder, inte en gång utan systematiskt och upprepat.”

”Många berättar om att de inte förstått varför de har ryckts upp ur sina sammanhang, hur de har skiljts från sina syskon, kamrater och anhöriga. Det har inte funnits någon där som förklarat för dem. De har inte fått veta varför, för hur lång tid, eller vad som kommer att hända.”

Utdrag ur delrapport 1 från Utredningen om vanvård i den sociala barnavården, augusti 2007.

–Vad gör människor till torterare? Det var ju vanliga svenska fosterfamiljer och många hade en stark ställning på bygden men bakom fasaden förekom misshandel och sexuellt utnyttjande. Att så många av förövarna var kvinnor är nytt för oss. Det har vi inte läst om i forskning tidigare.

Man måste sätta in händelserna i‑ett historiskt perspektiv. En örfil på 50-talet var inte samma sak som en örfil idag. Först 1979 förbjöds barnaga i Sverige.

– Men det här handlar om värre saker än dåtidens uppfostringsmetoder. Det här var även då brottsliga handlingar.

– Den här typen av övergrepp förföljer en i resten av livet. Många talar om att händelserna spelas upp som en film i huvudet om och om igen.

Svårt att sova - Glass och grädde

Publicerad: 2007-07-29 21:02

Blev sugen på nått gott, tänkte göra mig lite glass och vispgrädde, men tappade lusten. Har känt mig deppig, håglös och ledsen idag, fast det gör jag ju nästan varje dag. Det är inte så kul! Men vad är kul då? Så fort man lyssnat på nyheterna, kollat i dagstidningarna så blir humöret på botten. Ständig oro! Överallt skriker media ut om all fasa och allt elände på vår jord. Ingen kommer undan denna bedrövelse. Jag läste en artikel i aftonbladet att fler och fler svenskar har problem med att sova. Inte konstigt! Så mycket skit vi blir matade med hela vår vakna tid. Är det inte nyheterna som basunerar ut en massa skit så går det någon otäck skitfilm på TV. Är det så konstigt sen att man har svårt att sova? Det gamla ordspråket "det man inte vet, lider man inte av" kanske stämmer väldigt bra ibland.

Vi blir nog väldigt påverkade av media. Så tror jag iallafall! Jag blir det iallafall. Tycker det är skitjobbigt med nyheter m.m. Brukar låta bli att lyssna på eländet ibland. Kan bli skitsur om någon kommer och säger till mig -Har du hört vad som hänt? Sen kommer nått riktigt tråkigt. Och så var den dagen förstörd. Tror inte det skadar att vila från media ibland, slå av tv:n, slå av radion, läs inte nyhetstidningar. Koppla bort allt elände ett tag. "BLUNDA"