Det här får bara inte ske! Sorgen och smärtan gör fortfarande ont efter så lång tid. 56 år sedan de hänsynslöst stal mitt barn. Just nu är det ändå värre eftersom jag nyligen fått veta hur det gick till.
Vi var ett par jag och Jessicas pappa. Ett ungt par som nyligen blivit föräldrar. Jag hade min lägenhet i Mölnbo och han bodde fortfarande kvar hemma hos sina föräldrar i Trosa.
Ingen av oss visste om Jessicas handikapp då! Långt senare upptäcktes hennes skador och då var det väl försent att ångra sig för pappans föräldrar för att inte tappa i anseende.
Jessicas pappa visste att hon var på väg hem till mig i Mölnbo. Att jag väntade hem henne. Han sa inget till mig om vad han och hans föräldrar kokat ihop bakom min rygg. För någon dag sedan fick jag veta det av honom själv i samband med att vi hennes föräldrar planerar hennes begravning på en begravningsbyrå i Trosa.
Gemensamt bestämde de att ta Jessica ifrån mig och göra henne till fosterbarn hos hans föräldrar. Hur kan man bli som han!? Istället för att hon kom hem så stod folk utanför min dörr och ringde på. Lägenheten blev full av folk från myndigheter. Jag blev hotad och tvingad att lämna ifrån mig mitt barn. Jag var för ung för att förstå hur jag skulle protestera. Jag fick två val. Ett var att Jessica skulle sättas på något slags hem om jag inte godkände pappans föräldrar.
Så gick det till när jag förlorade mitt barn! Och på det så ljög de för Jessica och sa att jag inte ville ha henne. De fick henne att tro att hon var oönskad av mig. Att hon inte var älskad! Jag vet hur ont de gjorde henne. Smärtan hon kände! Det här är en stor sorg.
De höll henne borta från mig med alla medel. Nu är hon död och har ingen tillhörighet längre hos dem. De vill inte ha henne i familjegraven utan hon ska ligga i minneslunden bakom kullen och kyrkan med ett högt staket framför näsan. Hon var ju bara ett fosterbarn hos dem! Detta blev sagt av pappan till Jessica under samtalet om Jessicas begravning hos begravningsbyrån.
Hade jag vetat detta innan vi träffades så hade det aldrig blivit tal om att hon ska ha sin sista vila i Trosa.
Det är så otroligt så jag tror att jag spyr. Jag tyckte så synd om dessa människor för att de förlort sin egen dotter i en bilolycka. Nu ligger de alla tillsammans i en familjegrav. Mamma, pappa, dotter.
Nu är de helt plötsligt inte mamma och pappa till Jessica längre. Nu är inte hon deras dotter längre som de pränta in i huvudet på henne under alla år. Nu är hon ett oönskat fosterbarn som de skäms för. Jag vet också att hon fick stryk av sin fosterfar som liten. Jessica har berättat det. Jag har även hört det från annat håll. Stryk och bestraffningar var vad hon fick! Och på det fick hon höra vilken dålig människa hennes riktiga mamma var!
När Jessica gick bort så visste hon sanningen. Inte allt men en stor del. Hon hade släppt rädslan för bli bestraffad om hon kallade mig mamma.
Nu vill jag ha tillbaka mitt barn. Lånetiden är slut och hon ska inte ligga gömd på en kyrkogård i Trosa där hon inte är älskad och önskvärd.
Vingåker där hon bott sedan 20 års åldern är väl inget alternativ det heller så illa som den kommunen behandlat henne. De är väl i princip orsaken till hennes död.
Jag tror Jessica var väldigt trött på alla krav och måsten. Hon blev nog aldrig fri
Jag vet att hon ville komma bort från sina farföräldrar och Trosa.
Jag har funderat en del på detta och vill att hon ska få vila på en fin och öppen plats. Där det går att andas och se så långt ögat når. Där hon får vara fri och sig själv. Inte inklämd bakom ett plank.
Jag har en plats som jag tror skulle vara den perfekta för henne. Jag hoppas att det blir så! Tillräckligt långt ifrån och ändå tillräckligt nära!
Som mamma till henne så vore det underbart att kunna besöka henne ibland.
.jpg)
