På 1980-talet var det varken GPS, Google Maps eller mobiltelefoner som gällde när man packade motorcykeln. Det var papperskartor i tankväskan, frihetskänsla i kroppen och vägarna som väntade. En av de mest minnesvärda resor jag gjort tog oss hela vägen från Stockholm ner till Medelhavet och tillbaka – en episk tur som bjöd på allt från alpvyer till högteknologiska bankbesök i Monaco.
Resan söderut: Från gäng till ensam hoj
Äventyret började med att vi var ett härligt gäng på fem eller sex motorcyklar som rullade ut tillsammans. Vi tog färjan från Malmö över till Danmark och vidare med nästa båt ner till Tyskland. Vi vek ofta av från Autobahn för att köra genom de mest otroligt vackra tyska byarna. Det var som att rulla rakt in i en saga med korsvirkeshus, kullerstensgator och blommande balkonger. Människorna vi mötte var otroligt trevliga och gästvänliga – man kände sig alltid välkommen som motorcyklist när man rullade in på ett lokalt Gasthof.
Färden gick vidare ner mot de österrikiska Alperna där vi hade hyrt stugor och bodde tillsammans i några dagar. Det var en fantastisk bas, och ett av de starkaste minnena därifrån var maten – efter en lång dag på vägarna stannade vi till och åt den i särklass godaste Wienerschnitzeln jag någonsin har smakat!
Efter några dagar i stugorna var det dags att skiljas åt. De andra i gänget bestämde sig för att stanna kvar i Österrike, medan vi packade om vår motorcykel, vinkade hejdå och fortsatte ensamma söderut mot Italien.
Valutachock i Italien och lyx i Monaco
Från Alperna fortsatte vi ner över den italienska gränsen. Det var en speciell känsla med deras valuta på den tiden – det var så många nollor på lire-sedlarna att det nästan kändes som att man fick köra pengarna i skottkärra bara för att betala för bensin och mat.
Vi tog oss vidare längs den italienska rivieran och rullade in i glammiga Monaco. Där gjorde vi ett besök på banken, vilket var en upplevelse i sig. Det var som taget ur en James Bond-film: säkerheten var extrem och man blev inslussad i en skottsäker glassluss där den första dörren stängdes bakom en innan nästa dörr öppnades. Att kliva in där i sina motorcykelkläder var en rätt häftig kontrast mot den eleganta miljön.
Vårt boende hittade vi strax intill, i den vackra gränsstaden Menton. Vi bodde uppe på Saint-Michel-platån, en fantastisk campingplats. När vi körde in till stället kom vi bakifrån och uppifrån – och möttes av en helt otrolig utsikt ut över hela den lilla staden och havet nedanför. Där fanns en hög platå att tälta på och även mysiga bungalows att övernatta i.
Den skrämmande Napoleonleden och hemfärden
När det var dags att vända hemåt tog vi den berömda Route Napoléon norrut genom Frankrike. Vägen var verkligen fantastisk, men också lite skrämmande. Den var ödslig och tom när den slingrade sig högt uppe bland bergen, från den ena bergstoppen till den andra. Frankrike bjöd på storslagen natur, även om fransmännen var betydligt mer reserverade jämfört med de trevliga människorna i Tyskland.
Därefter var det raka spåret norrut genom Tyskland hela vägen till Helsingör. Vi tog den korta färjan över till Helsingborg och körde den sista etappen hem till Hammarby i Stockholm.
Det var en helt otrolig resa. Friheten på två hjul under 80-talet är något jag aldrig kommer att glömma!
Det är faktiskt närmare än jag trodde mellan Almåsa Havshotell och ÖsterHaninge begravningsplats. Det tar endast 13 minuter med bil. Ligger vågrätt bredvid varandra mot havet. Inte långt alls!
Hon har ju varit där ibland Jessica! På sommaren, nyår och kanske jul. Hon hade väl ingen annanstans att vara om hon inte ville vara ensam. Jag är säker på att hon trivdes på Almåsa Havshotell.
Jag kollade lite på deras meny och måste faktiskt le lite när jag såg kvällsmenyn. Det var en 3 rätters, precis det hon sa att hon skulle bjuda på om vi hälsade på henne i Vingåker.
Kanske var ändå första tanken rätt! Men en sak är säker! Hon går med mig! Jag tänker ofta på henne precis som jag alltid gjort!
Det var en magisk dag och kväll. På dagen hade jag städat och rengjort i bokhyllan. Jag gillar ju buddhismen och köper en Buddha någon gång ibland. När jag var till Jessica och städade ur hennes lägenhet fick jag med mig två buddhor hem. Jag gjorde i ordning bland dem och tände rökelser och doftljus på bordet. Blev så mysigt. Jessica gillade också rökelser, stenar och doftljus. Precis som mig så gillade hon också parfymer! Hon hade massor av den sorten.
Kvällen är otroligt magisk! Det händer lite mer saker som är mysko. Men det visar mig bara vad jag ska göra lite längre fram! Jag är faktiskt riktigt glad i själen i kväll!
När vingarna landade i Vingåker – En mors berättelse om Jessicas tecken..
En bild håller på att ta form! En bild av något otroligt tråkigt och sorgligt. Bilden av vad gener innebär och kan ställa till med. Alkoholism genen! Vissa kallar alkoholism för en sjukdom. Kanske det, men en ärvd gen är det iallafall.
Ärftliga sjukdomar brukar ju oftast hoppa över en generation. Så om min mamma var alkoholist så kan det alltså återkomma till min dotter.
Jag trodde inte riktigt på den där ärvda genen, men det skulle ju faktiskt kunna vara så. Alla andra sjukdomar som har med gener att göra ärver man ju.
Fast jag tror inte det är någon speciell gen som det står skrivet "alkoholism" på. Det är nog mer att det står skrivet "beroende" på den!
Det finns ju massor man kan bli beroende av. Men just den genen är säkert mycket starkare hos vissa!
Tråkigt, men ändå något att ta på. Något riktigt och inte bara gissningar.
Jag har pusslat, letat, följt i min dotters spår. Precis som jag gjorde med min mamma. Skulden jag känt kan jag lägga på hyllan. Det här är inget jag kunnat förhindra eller gjort något åt. Mönstret går hand i hand med min mammas!
De satt fast där i smeten och kunde inte göra något åt det! Egentligen inte deras fel!
Jag har hört att min mamma var fast redan efter den första kontakten med alkohol. Undra om det var lika för min dotter!?
Det är extremt svårt att ta sig ur detta beroende. Så gott som omöjligt! Vissa kan hålla upp ett tag men faller oftast dit igen! Visst finns det någon som grejar det mot alla odds ! Fast väldigt ovanligt!
Ja! Jag har följt spåren och ser mönstret och kan tänka mig konsekvenserna. Obegripligt att supa när man är helt blind. Det har jag svårt att förstå! Hon hade hållit upp nästan i ett år när hon blev av med färdtjänsten. Artiklarna i tidningarna publicerades runt den 15 mars 2016. Hon hade överklagat beslutet. Men allt dröjde och drog ut på tiden.
Ensam, blind och instängd i sin lägenhet kanske var droppen som gjorde att hon började dricka igen. Varför drog de in hennes färdtjänst? Helt obegripligt! Hon hade behövt annat! Hon hade behövt sjukgymnastik för sina onda fötter. Hon hade redan som barn svårt att röra sig och gå på grund av medfödda skador.
Jag har läst och tagit del av en del journaler från det att hon gick på Tomteboda skolan. Och just detta med hennes motorik var viktigt! Jag ska kolla lite mer i dessa journaler och i information jag fick från Vårdinge folkhögskola.
Jag vet nu i dag att hon åkte ut till Almåsa havshotell lite då och då. Inte bara till Jul och Nyår utan även på sommaren. När de drog in färdtjänst för henne var resan till Almåsa slut.
Så otroligt hjärtlöst och märkligt att de tog bort så gott som alla möjligheter för henne att ta sig ut. De hade även tagit bort ledsagaren för henne.
Vad berodde detta på? Berodde det på att hon drack? Även fast man dricker får man inte plocka bort sådant. Desto större anledning att ha det kvar. Alkoholism är en sjukdom! Eller fanns det något mer osagt? Allt står inte ristat i sten!
Ett ord jag hatar riktigt grundligt är "systembolaget" Fy fan vilket jävla namn!
Det finns platser på jorden som på ett nästan ogreppbart sätt väver samman människors öden. För mig är den platsen Mölnbo.
År 1968 klev jag in genom dörrarna på Edesta Lanthem och Husmodersskola. Jag var ung, sårbar och bar på den tunga stämpeln att vara en av samhällets ”oönskade flickor”.
Det var en stenhård, grym och ofta väldigt ensam tillvaro bakom de vackra fasaderna på Stockholms Stadsmissions skola.
Edesta Lanthem och Husmodersskola
Samma organisation skulle tjugo år senare öppna sina dörrar för en annan ung människa som stod mig närmare än någon annan. Min dotter Jessica föddes i en tid då livet var för svårt. Jag var bara 17 år när hon togs ifrån mig och placerades i fosterhem. Vi berövades möjligheten att dela vardagen, att prata och att finnas där för varandra. Men ödet lämnade en röd tråd mellan oss.
1987-1988 påbörjade Jessica, som var blind, sina studier på Vårdinge folkhögskola – bara några kilometer från där jag själv hade kämpat tjugo år tidigare, och under samma stadsmissionstak.
I maj i år lämnade Jessica oss. Sorgen är bottenlös, och just nu befinner jag mig mitt i en tung och svår tid där jag försöker finna den rätta platsen för henne att vila på.
Mitt i denna ensamhet söker jag efter hennes spår. Jag letar i arkiven efter klasslistor och foton från hennes tid på Vårdinge 1987-1989, samtidigt som jag blickar tillbaka på mitt eget 1968.
Vi fick inte dela åren i Mölnbo, men vi delade marken, naturen och den unika livserfarenhet som det innebar att formas där. Jessica, du har aldrig varit glömd. Genom att minnas Vårdinge och Edesta tar jag tillbaka vår historia, sida vid sida.
En stund på jorden
Hur fungerar egentligen det här!?
Först sa hon som ringde från Bergsjö att Jessica varit fosterhemsplacerad hos pappan. Sa hon rätt eller misstog hon sig på något sätt?
Som jag vet var Jessica fosterhemsplacerad hos sina farföräldrar. Hur länge vet jag inte. Har talat med Bergsjö i Hälsingland i dag. De har inga papper på Jessica efter år 1982. De kan se en faktura från Nyköpings kommun om fosterhemslön som skulle betalas ut från Nordanstig Harmånger. Då vet man ju att de lyfte lön för Jessica ändå tills hon var 12 år. Samtidigt måste Jessica ha gått på Tomteboda skolan i Solna men de hade ingen anteckning om Jessicas skolgång utan endast dessa anteckningar om fakturor på forterhemslöner till Nyköping/Trosa.
Vad hände efter år 1982. Hos Trosa socialförvaltning går inte att hitta något om Jessica.
Så det stämmer ju väldigt väl. Jessica var ju bara ett fosterbarn med alla rättigheter fråntagna.
Desto mer jag funderar på de åren Jessica var hos dem desto mer börjar jag förstå. Kunde aldrig tro att de var så fullfjädrade! De gånger jag var och hälsade på Jessica när hon var barn så kallade hon mig alltid vid förnamn. Hon kallade fostermamman för mamma. Jag förstod inte då men gör det i dag. Jessica visste och förstod inte att jag var hennes mamma. Hon trodde väl att jag var vem som helst..jag och hennes bröder. Undra om hon någonsin fick de kort och brev jag skickade till henne. Presenter m.m. Man brukar ju spara brev och sånt men inget fanns som påminde om mig i hennes lägenhet när vi tömde den. Inte ens ett foto på mig, men det fanns på hennes far och hans bror och familj.
Fy fan! Hon visste inte att jag var hennes riktiga mamma innan hon flyttat till Vingåker. Nu fanns det ingen längre bakom henne som kunde styra och blockera. De var kvar i Trosa och hennes pappa hade egen familj att ta hand om!
Men hon var otroligt rädd för att fosterföräldrarna skulle få veta att hon visste!
Jag håller på att rota i lite gamla arkiv gällande Jessica. Det märkliga är att det inte finns något! När hon föddes var hon skriven i samma kommun som mig i Nordanstig. Sedan blev hon fosterbarn i Trosa.
Finns inget om henne varken i Nordanstig eller Trosa socialförvaltning. De bollar mig fram och tillbaka mellan sig. Jag har provat med riksarkivet angående hennes skolgång på Tomtebodaskolan, men de svarar inte ens. Jag hade velat veta vilka skolor hon gått på efter Tomteboda.
Jag vet att hon gick i folkhögskola men jag vet inte vilken! Gick hon i Mölnbo eller i Katrineholm. Båda ligger ju i Södermanland. Om hon fortfarande var skriven på samma ställe som mig i Nordanstig så måste de ha slängt hennes papper! För det finns inget hos socialförvaltningen i Trosa om Jessica!
Det jag vet är att både grundskolan och folkskolan var internat. Eleverna var kvar under veckorna. Hon var under den tiden inte ofta i fosterhemmet i Trosa.
Varför hade han så jävla bråttom att få bort henne? Den 9 maj avlider hon. Den 12 maj sitter vi hos begravningsbyrån i Trosa. Han hade allt klart bara att godkänna för mig. Han ringde inte mig samma dag som hon gått bort utan dagen efter det fast han svamlade som om det var samma dag som han ringde mig. Varför denna fördröjning!
Han hade allt klart när han ringde. Det första han i princip sa eller gav order om var att hon inte behövde obduceras!
Jag behövde inte ens vara med på begravningsbyrån. Han kunde sköta det själv!
Hur visste han mitt telefonnummer?
Hur visste han att Jessica hade haft gäster samma kväll som hon avled?
Konstigt att detta händer bara några dagar efter att jag pratat med henne på telefonen. Vi hade bestämt att vi skulle ses?
Varför har Sörmlands sparbank nekat mig insyn i Jessicas konton? Det är inte pengarna i sig som intresserar utan var de tagit vägen! Nu efter nästan 3 månader har banken gett mig en del av det jag önskar men inte just detta. Jag vill se kontoutdrag och transaktioner, jag vill veta var belopp har tagit vägen. Ska det behöva ta flera månader för att få dessa uppgifter.
