När vingarna landade i Vingåker – En mors berättelse om Jessicas tecken. Deadline i Vingåker, platsen Gud glömde..

När vingarna landade i Vingåker – En mors berättelse om Jessicas tecken..

Att förlora sitt barn är en bottenlös sorg, en plåga fylld av oro för att allt ska bli fel mitt i det sista, svåra avskedet. Mitt i denna storm av känslor stod jag inför ett tungt val och en oenighet om var min älskade dotter Jessica skulle få sin sista vila. Jag bad om vägledning. Jag bad om att få veta vad hon själv ville.

Svaret kom inte som ett dundrande rop, utan som en magisk, lysande kedja av tecken som sträckte sig genom historien, naturen, konsten och gamla minnen. Det här är berättelsen om hur Jessica ledde mig hela vägen hem.

Hjärtana och fågeln på stranden

Det allra första fröet såddes långt bak i tiden. På en strand fann jag två hjärtformade stenar – en större och en lite mindre en bit bort. De symboliserade oss två, mor och dotter, och bar på det stumma men djupt liggande budskapet att alltid "välja med hjärtat". Precis bredvid den stora stenen satt en fågel och blickade ut över det öppna havet. Då förstod jag det inte, men det var en visuell ritning av framtiden. En bild av en fågel som troget valt att sitta precis bredvid en sten vid det vatten som skulle komma att betyda allt.

Ängeln i butiken och låten om vingar

När stunden kom då jag skulle köpa en fotoram till det fotografi av Jessica som ska vara med under ceremonin, visade sig nästa tecken. Där i butiken, till synes helt ensam, låg en liten ängel och väntade på mig. Ängelns vingar bar på en dold, språklig ledtråd – den pekade ut slutmålet för vår resa: orten Vingåker.

Kort därefter ekade orden från Mikael Wiehes klassiska låt i mitt inre: att ”köpa vingar för pengarna”. Symboliskt handlar det om en själ som längtar efter frihet, som vill flyga iväg från jordens tyngd och finna läkning. Det var Jessicas sätt att visa att hon, precis som den ensamma ängeln, nu hade fått sina vingar. Hon var fri, och hon sökte den plats vars namn bar på just detta ord.

De två blinda och den blinde excellensen

När jag började söka efter information om Vingåker lyste några historiska rader upp på skärmen. Jag läste det fantastiska faktumet att den första utvidgningen av Västra Vingåkers kyrkogård gjordes år 1825 norr om kyrkan, i ett område som kallas Kvarter F. Marken hade skänkts av Gustaf Trolle-Bonde på Säfstaholm – i folkmun kallad ”Den blinde excellensen”.

“I’m Sorry for Leaving You…” — Michael Bennett and His Wife Sing Their Story

Detta var tecknet som fick allt att stanna upp. Både min dotter Jessica och Lars-Ove var blinda. Men precis som denna historiska adelsman, som var helt blind men ändå blev en av sin tids absolut största konstsamlare och mecenater för musiken, levde Jessica och Lars-Ove för konsten, dansen och det inre seendet. Jessica uttryckte sin själ genom att spela keyboard, och jag är själv konstnär. Att de båda, som delade mörkret och ljuset i sin blindhet, nu får vila på just den blinde konstälskarens mark i Kvarter F visar att platsen har väntat på dem i över tvåhundra år. Det är där deras själar hör hemma.

Örnen, New York och de 150 medaljerna

Därefter sträckte sig tecknen utanför mig själv. En nära vän till mig, Carola, som var helt ovetande om detaljer i deras förflutna, upplevde en stark syn av en örn som bredde ut sina vingar och utförde en dans. Dagen innan hade hon sedan sett en fysisk örn sitta på en grav där något blänkte och glittrade starkt i solen.

När jag senare sökte på nätet efter Lars-Ove föll historiens sista, majestätiska bitar på plats med en enorm kraft. Lars-Ove var en legendarisk paralympisk elitsimmare – en man som levde sitt liv omgiven av det vatten som fågeln på stranden en gång blickade ut över. Under sin karriär hade han vunnit över 150 medaljer, inklusive tre paralympiska guld i New York 1984.

Allt stämde. Det starka glittret på graven i min väns syn var berget av hans 150 glänsande medaljer. Och örnen – USA:s stora nationalsymbol – bar på kraften från hans historiska guldseger i New York. Genom synen visade Jessica att de har återförenats i glädjen, stoltheten och i dansen.

Ska ju tillägga att även Jessica hade egna glänsande medaljer och pokaler hon vunnit i blindskytte. De hade även detta med idrotten gemensamt. 

Båda hade något musikinstrument som de spelade.

Tågresan till tryggheten

Ett av de starkaste tecknen kom under en tågresa till en marknad kort efter Jessicas bortgång. Innan vi åkte bad jag i tanken att Jessica skulle följa med oss. När tåget stannade och vi gick mot marknaden gick vi ifatt ett par som gick hand i hand. Kvinnan var en exakt kopia av min dotter. När vi senare väntade på perrongen för att åka hem, klev samma par på tåget men fortsatte förbi vår station – vidare ut i världen, hand i hand.

Detta var en spegling av ett djupt och verkligt minne. För många år sedan kom Jessica och Lars-Ove till oss med tåg. De åkte sedan tillbaka till just Vingåker med tåg. Under den resan gick han tätt intill henne för att stötta, hjälpa och skydda henne i hennes blindhet. Paret på tåget visade mig symboliskt att deras tågresa har fortsatt. Hon har återvänt till det beskydd han alltid gav henne på väg mot just Vingåker.

Fenix och rösten från krematoriet

Oron ville ändå inte helt släppa greppet om mig, och i min ensamhet frågade jag korten om Jessica fortfarande var kvar i krematoriet. Korten svarade ett tydligt nej. Utrymmet för tvivel försvann när jag plötsligt hörde hennes röst i mitt inre. Det var en röst full av frid som viskade: ”Jag går hand i hand med Lars-Ove nu.” Hon var inte kvar i kylan eller i askan.

Samma dag hände det osannolika. Min vän Carola visade vad hon precis hade köpt för sina pengar – ett magnifikt, gyllene armband utformat som en Fenixfågel med utbredda vingar över hela armen. Fenix är den universella symbolen för att resa sig ur askan till nytt, evigt liv. Cirkeln slöts helt av ett namn: min vän heter Carola, och kyrkoherden som håller i vår medling heter också Karola.

Den sista pusselbiten

När jag slutligen pratade med kyrkoherden Karola visade det sig att hon var exakt samma präst som gravsatte Lars-Ove i askgravplatsen i Vingåker för två år sedan. Hon mindes Jessica starkt från den begravningen. Prästen Karola är den jordiska bro som nu ska hjälpa dem att återförenas även i den fysiska vilan.

Allt hänger ihop. Det finns inga slumpmässiga möten. Från fågeln som satt precis bredvid stenen på stranden, till Jessicas plats i askgravplatsen precis bredvid Lars-Oves sten i Kvarter F. Hon har lett sin mamma hem på ett helt magiskt sätt.

Du är fri nu, min älskade Jessica. Dina vingar har bärgat dig i hamn, under den öppna himlen i Vingåker, hand i hand med din guldmedaljör, din Lars-Ove.

Vid en liten fiskehamn

Ett tillägg den 29 augusti.

Jag vet ännu inte om Jessica har blivit gravsatt och i så fall var?
Medlingen mellan mig och Jessicas pappa, kyrkoherden och mig gick inte så lysande precis. Precis som allt annat i Vingåker. Man hör inget, det drar ut på tiden. Allt är så komplicerat och omständligt! Är det inte kommun så är det någon bank eller kyrkogårdsförvaltningen i Vingåker. Uppriktigt så förstår jag inte vad de håller på med!

Den 8 juli startades medlingen upp. Jessicas pappa lät bli att svara kyrkoherden när hon ringde. Efter någon vecka kontaktade jag kyrkoherden igen för att få veta nästa drag. Om det var aktuellt med att skicka ärendet vidare till länsstyrelsen. Men icke! Nu skulle Jessicas pappa få en chans till att svara på hur han ville ha det med Jessicas gravsättning. Nu fick han ytterligare 3 veckor på sig att svara. Efter det skulle kyrkoherden sammanställa och skicka något till oss att fundera över för att se om vi kunde enas. Sen någonstans långt i framtiden om vi inte kunde enas skulle ärendet skickas till länsstyrelsen. Jessicas pappa fick ett sista datum. När sista datumet passerat hade jag inte hört något från kyrkoherden. Så vem som helst hade ju insett vid det laget att något var riktigt skevt med det hela. Jag väntade 2 dagar till efter att deadline gått ut och insåg att detta skulle dra ut i all evighet.

Den 23 augusti tog jag ett beslut!

I dag den 29 augusti vet jag inte vad som hänt med Jessica. Men det är precis som det alltid varit. Jag ska hållas utanför. Ett evigt utanförskap.
Jag kan inte annat än att tycka väldigt illa om människor som medverkar i sådant här!

En sak vet jag väldigt säkert! Det spelar ingen som helst roll hur mycket de håller på att makta och jäklas! Jessica behöver ingen färdtjänst längre, hon har fått vingar. Jessica är fri sina plågoandar. Det enda människor runt omkring henne skapar just nu är problem och dumstruten till sig själva.

Men vad vet jag! Vi kanske inte har nått målet ännu! Något inom mig säger att det ändå kommer att bli rätt slutmål. 

Jag är tacksam

Mölnbos dolda trådar – en berättelse om Jessica och mig

Det finns platser på jorden som på ett nästan ogreppbart sätt väver samman människors öden. För mig är den platsen Mölnbo. 

År 1968 klev jag in genom dörrarna på Edesta Lanthem och Husmodersskola. Jag var ung, sårbar och bar på den tunga stämpeln att vara en av samhällets ”oönskade flickor”. 

Det var en stenhård, grym och ofta väldigt ensam tillvaro bakom de vackra fasaderna på Stockholms Stadsmissions skola. 

Edesta Lanthem och Husmodersskola 

Vårdinge Folkhögskola

Samma organisation skulle tjugo år senare öppna sina dörrar för en annan ung människa som stod mig närmare än någon annan. Min dotter Jessica föddes i en tid då livet var för svårt. Jag var bara 17 år när hon togs ifrån mig och placerades i fosterhem. Vi berövades möjligheten att dela vardagen, att prata och att finnas där för varandra. Men ödet lämnade en röd tråd mellan oss. 

1987-1988 påbörjade Jessica, som var blind, sina studier på Vårdinge folkhögskola – bara några kilometer från där jag själv hade kämpat tjugo år tidigare, och under samma stadsmissionstak.

I maj i år lämnade Jessica oss. Sorgen är bottenlös, och just nu befinner jag mig mitt i en tung och svår tid där jag försöker finna den rätta platsen för henne att vila på. 

Mitt i denna ensamhet söker jag efter hennes spår. Jag letar i arkiven efter klasslistor och foton från hennes tid på Vårdinge 1987-1989, samtidigt som jag blickar tillbaka på mitt eget 1968.

Vi fick inte dela åren i Mölnbo, men vi delade marken, naturen och den unika livserfarenhet som det innebar att formas där. Jessica, du har aldrig varit glömd. Genom att minnas Vårdinge och Edesta tar jag tillbaka vår historia, sida vid sida.

                    En stund på jorden

Jessicas fosterhem i Trosa?

Hur fungerar egentligen det här!?

Först sa hon som ringde från Bergsjö att Jessica varit fosterhemsplacerad hos pappan. Sa hon rätt eller misstog hon sig på något sätt?

Som jag vet varJessica fosterhemsplacerad hos sina farföräldrar. Hur länge vet jag inte. Har talat med Bergsjö i Hälsingland i dag. De har inga papper på Jessica efter år 1982. De kan se en faktura från Nyköpings kommun om fosterhemslön som skulle betalas ut från Nordanstig Harmånger. Då vet man ju att de lyfte lön för Jessica ändå tills hon var 12 år. Samtidigt måste Jessica ha gått på Tomteboda skolan i Solna men de hade ingen anteckning om Jessicas skolgång utan endast dessa anteckningar om fakturor på forterhemslöner till Nyköping/Trosa.

Vad hände efter år 1982. Hos Trosa socialförvaltning går inte att hitta något om Jessica.

Så det stämmer ju väldigt väl. Jessica var ju bara ett fosterbarn med alla rättigheter fråntagna.  

Desto mer jag funderar på de åren Jessica var hos dem desto mer börjar jag förstå. Kunde aldrig tro att de var så fullfjädrade! De gånger jag var och hälsade på Jessica när hon var barn så kallade hon mig alltid vid förnamn. Hon kallade fostermamman för mamma. Jag förstod inte då men gör det i dag. Jessica visste och förstod inte att jag var hennes mamma. Hon trodde väl att jag var vem som helst..jag och hennes bröder. Undra om hon någonsin fick de kort och brev jag skickade till henne. Presenter  m.m. Man brukar ju spara brev och sånt men inget fanns som påminde om mig i hennes lägenhet när vi tömde den. Inte ens ett foto på mig, men det fanns på hennes far och hans bror och familj. 

Fy fan! Hon visste inte att jag var hennes riktiga mamma innan hon flyttat till Vingåker. Nu fanns det ingen längre bakom henne som kunde styra och blockera. De var kvar i Trosa och hennes pappa hade egen familj att ta hand om! 

Men hon var otroligt rädd för att fosterföräldrarna skulle få veta att hon visste! 

Jag får inga riktiga svar från myndigheter. Jag vill få ut Jessicas journaler men det finns inga! Vad ska jag tro?

Jag håller på att rota i lite gamla arkiv gällande Jessica. Det märkliga är att det inte finns något! När hon föddes var hon skriven i samma kommun som mig i Nordanstig. Sedan blev hon fosterbarn i Trosa. 

Finns inget om henne varken i Nordanstig eller Trosa socialförvaltning. De bollar mig fram och tillbaka mellan sig. Jag har provat med riksarkivet angående hennes skolgång på Tomtebodaskolan, men de svarar inte ens. Jag hade velat veta vilka skolor hon gått på efter Tomteboda. 

Jag vet att hon gick i folkhögskola men jag vet inte vilken! Gick hon i Mölnbo eller i Katrineholm. Båda ligger ju i Södermanland. Om hon fortfarande var skriven på samma ställe som mig i Nordanstig så måste de ha slängt hennes papper! För det finns inget hos socialförvaltningen  i Trosa om Jessica! 

Det jag vet är att både grundskolan och folkskolan var internat. Eleverna var kvar under veckorna. Hon var under den tiden inte ofta i fosterhemmet i Trosa. 

Varför hade han så jävla bråttom att få bort henne? Den 9 maj avlider hon. Den 12 maj sitter vi hos begravningsbyrån i Trosa. Han hade allt klart bara att godkänna för mig. Han ringde inte mig samma dag som hon gått bort utan dagen efter det fast han svamlade som om det var samma dag som han ringde mig. Varför denna fördröjning!

Han hade allt klart när han ringde. Det första han i princip sa eller gav order om var att hon inte behövde obduceras! 

Jag behövde inte ens vara med på begravningsbyrån. Han kunde sköta det själv!

Hur visste han mitt telefonnummer?

Hur visste han att Jessica hade haft gäster samma kväll som hon avled?

Konstigt att detta händer bara några dagar efter att jag pratat med henne på telefonen. Vi hade bestämt att vi skulle ses?

Varför har Sörmlands sparbank nekat mig insyn i Jessicas konton? Det är inte pengarna i sig som intresserar utan var de tagit vägen! Nu efter nästan 3 månader har banken gett mig en del av det jag önskar men inte just detta. Jag vill se kontoutdrag, jag vill veta var belopp har tagit vägen. Ska det behöva ta flera månader för att få dessa uppgifter. 

Jag väntar på att medlingen ska bli klar. Att länstyrelsen tar ett beslut om var Jessica Karlsson ska begravas!

Jessica är ännu inte begravd. Det har snart gått 3 månader sedan hon avled.

Vi är oense hennes far och jag om var hon ska få sin sista vila.

Tiden går och jag har hunnit fundera en del! Vissa saker förvånar mig och en del har gjort mig illa berörd.  Som till exempel när vi var och tömde Jessicas lägenhet. Jag och hennes far..Jag hade velat haft lite tid att gå igenom och packa ordentligt. Så blev det inte! Allt revs ihop med en väldig fart och inget var av intresse från hennes fars sida. Allt skulle slängas utom kortet på honom och hans bror, dom tog han!  

Hennes fina medaljer och pokaler som hon vunnit i blindskytte var väl inget att ha enligt hennes far. De var inte ens värda att få hamna på loppis. Ingen var väl intresserad av hennes medaljer. Så alla pokaler och medaljer åkte till sopstation. Jag fattar inte idag att jag inte protesterade! I dag gör det mig oerhört ledsen! Han hennes pappa har faktiskt pissat på henne och på den hon var! Vad finns det mer?! Hennes telefon trollade han bort fort. Jag hann aldrig se vad som fanns i den. Helst av allt hade han velat få undan henne snabbt utan kontakt med mig. Jag behövde inte komma på det eller på det. Han var helt underlig!

Jag skulle inte få någon inblick i något ekonomiskt. Bouppteckningen skulle han göra fast han inte klarade av det. Jag hade den klar och ville ta över men då satt han en jurist på den istället och begärde anstånd hos skatteverket. 

Något minne av sin dotter verkade inte vara intressant för honom! 

Nu i efterhand kan jag tycka att det är konstigt att det inte fanns en pärm ens med viktiga papper. Inget personligt överhuvudtaget! 

Jag hade gett henne en bok jag skrivit i om hennes första år. Den fanns inte heller. Hon hade fått ett halsband odlade pärlor av mig i ett etui. Det fanns inte heller. 

Som när vi var på begravningsbyrån så var han angelägen om att få allt fort överstökat för han hade så mycket annat inplanerat. Någon dödsannons i tidningen behövdes inte. Blommorna fick inte bli för dyra. 

Han berättade själv att hon inte var välkommen till dem som till exempel över jul.  De var oroliga att broderns barn skulle må illa av hennes närvaro. Så under många år innan hon dog så firade hon jul och nyår o.s.v. på ett hotell i Västerhaninge. Almåsa Havshotell

I dag några veckor senare kan jag undra varför hon inte hade någon i Vingåker att fira jul och Nyår tillsammans med!?

Jag vet även att hon tog en kryssning över jul när hennes fosterföräldrar fortfarande  levde. Vad är det mer som jag inte vet!?

Vad säger det här mig?

Jag hittade på nätet något skrivit som jag fastnade för! 

"Det finns fortfarande intelligent liv på planeten även om fördumningen och råheten sprider sig.

Och därigenom att laglösheten förökas, skall kärleken hos de flesta kallna. — Matteus 24:12"

Jag sitter här och undrar vad som händer

Jag sitter här och undrar vad som händer. Det händer ingenting! Det är tvärtyst och dött. Är det lugnet före stormen..eller? Varför tar det sådan tid. Varför får jag inga riktiga svar. Varför döljs vissa saker för mig. Jag får ingen insyn, ändå har jag laglig rätt till det! Det bara fortsätter och fortsätter det tar aldrig slut.

​Jag hade inget när han tog mitt barn ifrån mig. Han hade en fin uppväxt, syskon, mor och far. Jag hade inget av det. Min familj var splittrade av myndigheter. Han visste det ändå tog han mitt barn ifrån mig. Det enda jag hade. Det gjorde fruktansvärt ont i själen under lång lång tid! Idag ser jag det ändå tydligare det han gjorde. Ett otroligt svek! Jag hade ett minne utav honom. Nu har jag ett annat! 

​Jag har varit med om en grej. Det är många år sedan men det har dragit med sig en otroligt stor misstro mot väldigt mycket!

​Nu när det har gått tid, och jag har fått distans och klarhet, är det helt naturligt att behovet av att sätta ord på min historia växer. Att berätta är ett sätt att ta tillbaka min röst och äga min egen sanning, i stället för att låta det förflutna och andras lögner definiera mig.

​Just det här med att få myndighetssystemet emot sig känns viktigt. Man blir så otroligt maktlös

​Det är en helt fruktansvärd form av maktlöshet, och det är precis därför det sätter så djupa spår. När man hamnar i konflikt med en annan person kan man åtminstone ta spjärn mot något konkret. Men när själva systemet – det som är byggt för att vara opartiskt och skydda medborgarna – vänder sig emot en, då försvinner marken under fötterna.

​Myndigheter har resurser, paragrafer och en ansiktslös auktoritet som gör att man som enskild människa känner sig som en myra. Att bli misstrodd av tjänstemän eller domstolar, och se lögner vinna mark i officiella dokument, är ett byråkratiskt våld som är otroligt svårt att förklara för någon som inte har upplevt det.

​Att jag vill lyfta fram just den aspekten i min berättelse är otroligt viktigt, av flera skäl:

​Det bryter skammen: Många som drabbas av myndighetsfel eller orättvisa beslut bär på en tyst skam och tror att de har gjort något fel. Genom att sätta ord på hur det faktiskt känns att stå maktlös inför systemet ger jag en röst åt alla dem som sitter fast i samma tystnad.

​Det sätter fingret på systemfelen: Det visar hur sårbart ett samhälle blir när pappershinder och stelbenta regler väger tyngre än mänsklig sanning och empati.

​Jag står faktiskt upp i dag, har kvar min klarsynthet och kan titta tillbaka på det, visar att systemet kanske krossade min situation då – men det lyckades inte krossa mig.

​Det krävs ett enormt mod att våga beröra just den maktlösheten, för det innebär att jag måste glänta på dörren till en tid då jag var som mest oskyddad. Men att göra det på mina egna villkor nu, i min egen takt, är ett sätt att ta tillbaka kontrollen. Systemet äger sina gamla beslut, men jag äger sanningen om vad de gjorde mot mig.

​Det är fullständigt begripligt att jag aldrig glömmer, mina barn får fortfarande leva med konsekvenserna av de besluten. Det visar bara hur djupa och långvariga spåren blir när ett system sviker – det stannar inte vid det enskilda beslutet, utan det ringlar sig vidare genom åren och påverkar hela livet och familjedynamiken.

​Att se sina barn bära på sviterna av en gammal orättvisa är nog den tyngsta formen av maktlöshet man kan uppleva som förälder. Man vill ju inget hellre än att skydda dem från allt ont, och när myndigheterna i stället kliver in och skapar skadan blir det ett dubbelt svek.

​Det är just detta som gör min tanke på att skriva och berätta så otroligt viktig. Konsekvenserna stannar ju inte i dåtiden, de är högst levande i dag.

​Jag har burit den här tunga ryggsäcken under en väldigt lång tid för att skona dem. Att konsekvenserna finns kvar är inte mitt fel, det är systemets fel. Jag gjorde allt jag kunde då

​Att kunna paketera det som varit och lägga ut det här på min blogg är absolut den bästa upprättelse jag kan få. Skadan är redan gjord och går aldrig att reparera, men att använda bloggen som plattform är ett sätt för mig att ta makten över min egen historia. Här är det jag som är redaktör, det är jag som bestämmer tonen, och ingen kan censurera eller förvränga mina ord som myndigheterna en gång gjorde. När skadan är permanent blir orden ofta det enda sättet att få sista ordet. Det handlar inte om att ogöra det som varit – för det går ju tyvärr inte – utan om att vägra låta orättvisan ligga begravd i tystnad.

​För det som hände mig tidigare styrdes också av lagar. Människor som ljög som borstspindlar, men de fick rätt ändå, och jag stod helt maktlös. Jag hade en liten dekal där det stod: Förföljd och utrotningshotad. Det var så otroligt tufft att få hela myndighetsväsendet emot sig.

​Att stå helt maktlös mot någon som ljuger sig igenom systemet, och att dessutom få de myndigheter som borde skydda en emot sig – det är ett trauma som sätter sig i märgen. Det krävs ett enormt mod för att överleva det, och min text "Förföljd och utrotningshotad", visar hur ensam och ansatt jag var i den striden.

​Det är inte alls konstigt att jag känner en fundamental misstro mot att lagar och system ska fungera den här gången. När man har sett systemet svika så brutalt en gång, är det helt naturligt att den rädslan sitter kvar.

När tåget har gått och perrongen är tom

För en tid sedan var jag i Vingåker för att tömma min dotters lägenhet. Det var en tung, overklig och smärtsam dag. När allt var klart skildes jag och hennes pappa åt på tågperrongen. Det gick fort. Tåget kom plötsligt, jag klev på, vinkade och lämnade honom kvar där på perrongen medan tåget rullade iväg.

​Det där minnet har etsat sig fast i mig, och i dag förstår jag varför. Det var inte bara ett fysiskt avsked där och då. Det var en förvarning om det beslut jag har tvingats fatta i dag.

​Nu är det slutgiltigt. Jag har tryckt på den digitala nödbromsen och blockerat hans nummer på min telefon. För gott.

​När den sista tråden som höll oss samman – vår älskade dotter – klipptes, så fanns det absolut ingenting kvar. Ingen anledning att hålla dörren öppen!

​Jag har fattat mitt beslut. Jag kliver på tåget igen och rör mig framåt. Resten får skötas automatiskt i bakgrunden. Bollen ligger inte längre hos mig.

​Jag tittar inte bakåt mer. Jag har vinkat, tåget har gått, och han står kvar på sin tomma perrong.

De skapade det de anklagade mig för...

Det stör mig som själva fan! En dag tillsammans i Jessicas lägenhet efter 50 år så var han tvungen att fråga om jag drack! 

Jag har inte tänkt så mycket på det förrän nu! De spred ut ett rykte att jag drack. De sa det även till min dotter Jessica som de hade åtagit sig att fostra och göra till en fin flicka som inte var likt sin mor, som de trodde hade alkoholproblem. De fostrade alltså mitt barn till det de var rädda för att jag skulle göra..till alkoholist! 

Nu satt han alltså och ifrågasatte mitt drickande! 

Där satt jag alltså och försvarade mig mitt i all denna skit. Mot denna så aggressiva man. Däremot borde jag ha ifrågasatt honom med det ojämna och dåliga humöret han visade om det istället kanske var han som hade problem. Det var ju ändå dessa människor som gjort min dotter till alkoholist! Inte jag! Jag var en frånvarande, icke önskvärd förälder. Jag fick inte lägga mig i hennes uppfostran!

I dag är hon alltså utesluten ur den familjens/släktens gemenskap. De skäms väl! Säkert skyller de på mig! 

Hennes fosterföräldrar hade kunnat skriva ett litet meddelande i sitt testamente eller arkiv vad de ville efter sin död. Och det har de tydligen gjort! Helt plötsligt stod det helt klart vad det gjort! Det slog mig i dag lördag den 11 juli. Varför just på en lördag? Jessica dog på en lördag. Jag är född på en lördag. Då är det här alltså ett budskap på något sätt! 

Nu vill jag att han gör klart allt som ska göras med bouppteckning, efter det bör Jessica bli gravsatt! Var vet jag inte!!

Det känns som om jag bara har lust att ringa kyrkan och säga till dem att lägg henne var ni vill. Hon var ju bara ett fosterbarn och en alkoholist precis som sin mormor! Se till att hon bara försvinner bort! 

Jag har gjort ett aktivt val i dag. Jag har skrivit till Vingåkers församling och bett dem ge Jessica en grav hos dem. En plats hon har levt på länge. En neutral plats! Vi får se! Jag kanske ändrar mig igen och det beror på vad som händer framöver. 

En sak är jag säker på i dag och det är att Jessicas fosterhemsfamilj fortfarande än i dag drar med sig tråkigheter för mig och tydligen även för Jessica fast hon är död. Vad var det egentligen som hände den kvällen och natten när hon gick bort! Mycket konstiga saker har hänt från den dagen hon gick bort tills nu den 5 juli 2026.

Jessicas lägenhet är nu tömd, städad och återlämnad till kommunen efter många om och men! I sista minuten! Så sjukt beteenden både från Jessicas pappa och Vingåkers kommun. Så mycket tjat och stress! 

I dag den 11 juli så vet jag. "Det har flutit mycket vatten mellan broarna!" Så nu vet jag hennes plats! Inte Vingåker och inte Trosa! På dessa platser finns ingen som älskar eller bryr sig om henne.