Smultronstället - Mitt fosterhem kryllade av ståsnoppar - det har legat fördolt för alla! - "Lära för livet!"

Jag gick och la mig tidigt igår. Svart under ögonen, det kändes som jag blivit manglad av något. För ovanlighetens skull så somnade jag nog rätt så fort. Om jag drömt något? Det vet jag inte. Fast hjärnan har nog jobbat på högtryck iallafall. Den försöker hela tiden ta fram information, ta fram saker ur det fördolda. Vissa saker ligger ju väldigt långt bak i minnet, en del saker vill inte se sitt ljus, man förtränger det.

Jag hade väl fått i mig en kopp kaffe, rökt en cigg och kollat lite på det som hände igår. Skrivet några rader om det. Tänkte jag skulle göra något annat, så jag tog fram en teckning jag ritade någon gång på 1990-talet. Jag har tummat på teckningen under en tid nu, men lagt ifrån mig den igen? Nu tänkte jag att jag kanske skulle ta itu med den. Och då!!! säger det klick, då ser jag det! Nu tycker jag inte längre att den är så gullig som jag tyckt innan. Mitt i det gulliga och barnsliga finns något riktigt läbbigt. Tänk att jag inte sett det tidigare? Ville väl inte. Det här var mitt smultron ställe, jag älskade naturen som barn, älskade att vara ute i skog och mark. Var jag inte där så ville jag gärna sitta med mina pennor, kritor och papper.

Det jag kommer ihåg sedan jag var väldigt liten var de sagor min mamma berättade. Det var Elsa Beskow bl.a. Tro det eller ej, min mamma trodde på Gud, så lite sånt fick jag med mig i livet från henne. Tur var väl det kanske, hur hade det gått annars?

Tillbaka till teckningen som jag kallar "smultronstället" - Ett smultronställe är ju för de flesta ett ställe där man söker sinnesro och trygghet, att få vara ifred med sig själv. Så borde det ju ha varit även för mig. Den här teckningen döljer många hemligheter sedan min barndom. Jag ser det tydligt nu. Jag fick inte vara ifred på mitt smultronställe, någon / några förstörde det! Dom förstörde min barndom, ungdom och mitt vuxna liv.

Stenen fanns bredvid mitt fosterhem, där satt jag och väntade på min mamma, att hon skulle komma och hämta hem mig. Det var löftet jag hade fått. Skulle bara vara i fosterhemmet ett kort tag.  Jag väntade och väntade, dag ut och dag in, kunde sitta hela dagarna och vänta. Men min mamma kom aldrig och hämtade mig, hon kom aldrig något mera, hon är död nu sedan många år. Så nu har jag slutat vänta!

Titta på träden ... vad liknar dom? Det ena trädet bakom den lilla flickans rygg har ju kamoflerat sig. Det syns tydligt att grenarna är påsatta. Sedan har vi spindelnätet och spindeln som dinglar ner bredvid den lilla flickan. Visst ser väl det trädet ut som en "snopp"? Det gör nog det andra med. Det här var mitt fosterhem det! Här vimlade det av "snoppar" och läbbiga spindlar. Snoppar som förföljt mig resten av livet utan att jag förstått hur mycket det egentligen påverkat mig. Det har legat fördolt för alla. Det som ser så fint och mysigt ut, var inte så mysigt. Bakom fasaden dolde sig något annat.

Jag hade önskat eller jag ska kanske säga så här: - Jag önskar att det skulle bli obligatoriskt i skolorna att barnen fick teckna och måla på frihand, måla det dom själva vill. Om man är observant så kan man utläsa hur barnen har det, hur dom mår, vad som händer runtomkring dem, det som påverkar dem mest och det som gör störst intryck. Det mesta går att utläsa ur konsten, men då måste man få rita och måla på fri hand, inga mallar. Man gör det man känner för!

Den här teckningen hade jag tänkt göra något av, men nu vet jag inte? Får se? Helt plötsligt så fick den en annan innebörd än vad jag tänkt tidigare. Den ser annorlunda ut. En önskedröm som helt plötsligt blev förstörd. Det är väl bara att säga: - Välkommen till verkligheten Stella ! :-)). Det här var min barnvärld, det jag fick lära mig för livet. "Lära för livet"  det har jag hört någonstans!

Jaha! Då var det här också förstört. Tänk att det som hände för snart 50år sedan fortfarande kan förstöra ?! Visst är det väl märkligt? Det hänger på, vill inte släppa taget, precis som en otäck spindel som spinner sitt nät runt en, sen sitter man i smeten, inlindad i en fälla och blir väl snart uppäten av den otäcka spindeln. Vilken envis jäkel som inte vill släppa taget!