Det har verkligen spårat ur i Sverige på alla sätt och vis!

Vad är det de vill de sociala myndigheterna? Jag har läst om ytterligare en händelse år 2019. Det inträffade ju också efter att utredningen var klar år 2011 om omhändertagna barn. Nu kan man nästan se ett mönster! Makt och lydnad är vad de vill ha dessa människor. De splittrar och söndrar. De tar sig rättigheter som de inte ens har rätt till. Det finns faktiskt lagar och regler som dessa sociala myndigheter inte följer. Hur det är möjligt förstår jag inte! De placerar barnen långt från sina anhöriga och föräldrar.  Är det för att de ska slippa insyn eller jävlas de bara? Jag kan se för min inre syn hur de sitter på sina kontor och gottar sig. Hur de nöjt skrattar tillsammans åt det dom ställt till med! Skadeglada och hånfulla! Människor blir efterlysta och förföljda tack vare några tanter och farbröder på socialkontoren. Människor får sina liv förstörda. 

Den här händelsen tycker jag var väldigt simpelt! Stackars barn! Ingen att känna igen! Kristna barn blir familjehems  placerade hos en muslimsk familj. Både tron och kulturen skiljer sig åt. Här har man verkligen visat sin fulla respektlöshet! 

Den svenska socialtjänsten tvångsomhändertog tre barn...

De svenska myndigheterna placerade döttrarna – som var 4, 6, respektive 12 år – hos en muslimsk arabisk fosterfamilj 40 mil från föräldrarnas bostad. De svenska myndigheterna garanterade inte pappan rätten att kontakta sina barn.

Pappan kidnappa då sina egna döttrar för att ta dem hem!

En domstol i Polen har beslutat att den europeiska arresteringsorder som utfärdats av de svenska myndigheterna bryter mot pappans friheter och mänskliga rättigheter, säger domaren Dariusz

Pappan fick rätt av en polsk domstol, som i ett interimistisk beslut slog fast att den svenska socialtjänsten har brutit mot en EU-konvention som förbjuder att placera barn i kulturellt främmande miljöer.

Jag känner igen det här att bli flyttad långt bort ifrån sina nära och kära. Allt gjort för att sabba för oss! Allt för att splittra! De följde inte en enda regel inte en enda lag! De bara körde på som jävla ånglok!

Det här var ju tragiskt! Anne Skåner finns inte mer. En kämpe. Hon stred för barnen. Text: Anne Skånér Vanvården av barn – ett evigt kretslopp...

Hon har skrivit om vad som blev efter den stora fina utredningen av barnen som samhället svek.. och hon har ju så rätt. Det är ju så man kan gråta! Det blir aldrig bättre :-( Jag kopierar av det hon skrev år 2015. Hon avled år 2017.. Vila i frid Anne💓

Text: Anne Skånér
Vanvården av barn – ett evigt kretslopp...

2008 bad Kevin Rudd om ursäkt av tvångsförflyttningar av barn som skedde fram till 1969. Jag såg talet, det var varmt, ärligt och jag ville gärna tro på en ändring. 14 okt 2011 bad den svenska talmannen Per Westerberg dem som vanvårdats i Sverige från 1920 och framåt om ursäkt. Det var vackra ord om än inte lika som Kevin Rudds, men den gemensamma nämnaren var att samhället gjort fel mot barnen och att det aldrig mer får ske.

Nu skriver vi 2015. Sverige har nu en ny regering, statsministern är fosterbarn. Men ett fosterbarn långt från den vanvård som tusentals barn utsattes för. Jag läser att i Australien har allt återgått till som det var före 1969. Det har aldrig varit så många omhändertagna barn som nu bland aboriginer, urbefolkningen talar om apartheid. I Sverige upplever vi samma sak, allt fler barn omhändertas, ibland av legitima skäl men allt oftare på dåliga utredningar och bristande förarbete.

Den ersättning som tvingades fram i ett hafsigt lagförslag från oppositionen och regeringen 2012, har fler hål än en schweizerost. Frågan är om oppositionen över huvudtaget läste förslaget innan de klubbades i riksdagen. Ersättningslagen byggde på kunskap från Vanvårdsutredningen, i bägge utredningarna fanns långt gående förslag om hur de f.d. barnhems- och fosterbarnen skulle kunna få hjälp utöver symbolisk ersättning. Regeringen valde ett dåligt underbyggt förslag om ersättning, som idag gör att 50 procent av de sökande får avslag. I början av året var avslagen mer än hälften.

Den gamla regeringen liksom den nya är eniga om att efter 1980 förekom ingen vanvård av barn, för ersättningsrätten tar slut för alla efter 1980. Flera politiker lovade var och en för sig att väcka frågan, men hit tills sover såväl den som kravet på korrigering av ersättningslagen som sådan.

När Kerstin Wigsell, gjorde det ambitiösa förslaget till ersättning för vanvård, kopplade hon det med framtida krav. Dock inte att staten skulle betala, utan de kommuner som hanterar barn fel.

Det ska kosta att vanvård barn, konstaterade hon. Att göra upp med det förflutna utan att rätta till misstagen framåt, gör att hela den sk upprättelsen blir ett stort hån. Att kommunerna skulle kunna tvingas betala skadestånd till barn som hanteras fel inom socialtjänsten, försvann helt från dåvarande social- och barnministers bord. Det handlar ju om att delvis inskränka den kommunala självbestämmanderätten. Och det rättsliga läget för barn gör det svårt att driva mål mot kommunerna. Kraven efter vanvården är att göra Barnkonventionen till lag, jag tror inte att det löser problemen. Även barnkonventionen utsätts för tolkningar gärna utifrån varje kommuns kansli.

Jag tror inte att fler lagar ändrar situationen för barn i Sverige, däremot tror jag att utbildning, mångfald bland åtgärdsprogram etc kan bidra. En viktig kursriktning skulle det bli om Regeringen idag väckte frågan om gruppen efter 1980 och såg över hur så stor del som 50 % fått avslag på ersättning från Staten. Det skulle skicka ut signaler om att barn har rättigheter, skall betraktas som en medborgare. Idag kan samhället ”vårda” barn tills de är 18 år, om vården varit fel och den unga vuxna misslyckas är det inte längre samhällets ansvar.

Besvikelsen är stor bland de f.d. fosterbarnen. Inte bara för utebliven ersättning utan för att samhället inte lärt sig av historien. Samma besvikelse upplever våra systrar och bröder i Australien. :-( 

Text av Anne Skåner: Vanvården av barn - ett evigt kretslopp..

Upprättelseceremoni för vanvårdade

I januari dog den treåriga flickan som kallades Lilla hjärtat. Vi glömmer henne aldrig. - Regeringen tillsätter i dag en utredning

Det kom massor av nya regler och lagar efter utredningen om barnen som samhället svek. En utredning som pågick i ca 11 år. Tydligen lärde man sig inget av det! Ändå så var det en stor skandal..Det största kravet från de drabbade var att förhindra upprepning! 😞

Upprättelseutredningens betänkande (SOU 2011:9) ”Barnen som samhället svek - åtgärder med anledning av övergrepp och allvarliga försummelser i samhällsvården” föreslås en process som består av tre delar: ett erkännande av det som hänt och en ursäkt, kompensation till dem utsatts samt åtgärder för att förhindra upprepning.

Barnen som samhället svek - åtgärder med anledning av övergrepp och allvarliga försummelser i samhällsvården 

I januari dog den treåriga flickan som kallades Lilla hjärtat.

Vi glömmer henne aldrig.

"Regeringen tillsätter i dag utredaren Charlotte Lönnheim för att ta fram konkreta lagförslag till en lex Lilla hjärtat.

Uppdraget är att se över flera förändringar som stärker tvångsvårdade barns rättigheter och hur principen om barnets bästa kan stärkas i domstol.

– Det som hände Lilla hjärtat ska inte få hända igen, säger socialminister Lena Hallengren (S). "

Regeringen tillsätter utredare för lex Lilla hjärtat

Dom sa samma år 2011 att det inte fick hända igen! Mycket snack och liten verkstad!!

Så här är det! Precis som i filmen. Flickan tas från sin familj och placeras i fosterhem, den här filmen lämnar ingen oberörd

Gå in och kolla på videon.. Fostermamman tvingar in henne i duschen .. inte mamman. 😪

Låt barnen vara kvar hos sina föräldrar i det längsta. Splittra inte syskon...det kan vara den största katastrofen av dem alla... för barnen.

Det blev tydligen inget bättre efter utredningen om Barnen som samhället svek..ändå så lovade dom. ...Statens-offentliga-utredningar med anledning av övergrepp och allvarliga försummelser i samhällsvården.

http://www.regeringen.se/49b6a3/contentassets/70b1c99340204a099a0eda278b3e3406/barnen-som-samhallet-svek-sou-20119

- Övergrepp mot fosterbarn - Det var den förstörda barn och ungdomen som politikerna betalade för, inte för dess konsekvenser.

Om man inte varit fosterbarn själv är det svårt att sätta sig in i hur det är för barnen som blir tagna från sina föräldrar, från sitt hem, och ibland även från sina syskon. Även om de inte har det bra hemma känns det ofta ännu värre för barnet att ryckas bort och bli placerad hos en främling.

I den här kortfilmen har man försökt visa hur det är ur barnets perspektiv.
Alla borde se denna film, det är omöjligt att inte bli berörd.

År 2013 placerades det 32 600 barn utanför hemmet av socialtjänsten i Sverige.
Dessa barn måste vara extremt starka, därför är det extra viktigt att de får kärlek, ömhet och har någon vuxen i närheten som bryr sig.

Dela gärna denna film så att vi tillsammans kan öka medvetenheten om hur det är för barn som blir placerade i fosterhem eller andra boenden utanför hemmet.

http://www.newsner.com/flickan-tas-fran-sin-familj-och-placeras-i-fosterhem-den-har-filmen-lamnar-ingen-oberord/om/berattelser

En del av min intervju i utredningen.

Stockholm 2011

Jag har varit med och skrivit historia - Svensk historia. Ett stycke mycket mörk historia. "Barnen som samhället svek " - Vanvård av barn och unga, ett stort svek från samhällets sida.

Vanvårdsutredningen har granskat övergrepp mot fosterbarn under 1900-talet. Den bygger på berättelser från omkring 900 personer som varit i fosterhem.

Vinsten ligger hos de vanvårdade fosterbarnen som lät sig intervjuas. Allt är dokumenterat och offentliggjort. Det är nog den största vinsten av alla, trotts allt.

Jag har letat efter intervjureferatet som en galning. Nu har jag hittat det. Låg på ett säkert ställe.

Jag hade tänkt skriva ner hela min berättelse men kommer inte att göra det på grund av olika skäl. Det kommer att bli ett axplock. Egentligen hade jag velat skriva en riktig bok. Typ som en roman från det man var liten och framåt. Men...jag orkar inte. Är väl kanske inte så kunnig eller så är det tålamodet som saknas eller båda. Fast jag tror det skulle kunna bli en bra bok. Ett tag hade jag en idé om att göra en film av det. Var hittar jag någon som har lust att intressera sig för mig och mitt? Det skulle bli en massa gammal kultur. Fast det finns väl inga gamla miljöer med träkåkar och innergårdar kvar nu längre. Utedass ska det också vara. Jag kan berätta nu på en gång att det åter igen varit fruktansvärt att gå igenom det här en gång till. Det blir kaos och jag blir så oerhört trött, så trött.

Just nu känner jag att jag vill att den här bloggboken ska vara klar. Väldigt vilken tid det tagit att redigera. Nu vill jag måla. Ska köpa på mig lite dukar som jag kan gå loss på med lite skön rock n roll. Det är vad jag längtar mest efter just nu. Att bara helt galet få slänga på en massa färg på en duk efter någon skön låt. Inga regler eller ramar. Bara att köra på så man tydligt kan se att det sprudlar färg ur musiken, lite mysko, lite spöklikt ska det krypa fram, på en och runt om en. Därför ska jag göra det här lite snabbt, det som är kvar att göra i bloggboken. Sen ska jag jaga någon villig och billig författare till resten.

Uppgifter tagna från intervjureferatet och från min berättelse. 

Intervjun gjordes den 30 oktober 2008 - Muntlig förhandling hos ersättningsnämnden Tisdag 25 juni 2013.

Jag gör så här att jag skriver vad som rubricerades som vanvård. Jag skriver inte själva händelserna. 

Vanvård

Barnet nekades av personalen att träffa sina syskon på barnhemmet.

Barnet blev inlåst som straff, av personalen.

Syskonen blev slagna med svångrem, av personalen.

Barnet tvingades som nioåring att tillbringa flera månader i en vuxenpsykiatrisk klink. Ansvarig: sociala barnavården.

Barnet blev inlåst ensam, av personalen.

Mobbad i skolan av andra barn.

Hånad, av farmors mor, i samband med att farfar dog.

Slagen med sopkvast på bålen och benen, märken finns kvar, av farmodern.

Luggad av farmodern.

Slagen med disktrasa mot huvudet av farmodern.

Slagen med brödfat mot huvudet av farmodern.

Missbruk av alkohol förekom i fosterhemmet.

Ofta kränkande omdömen om modern, kallades för hora och luder av farmodern.

Försök till våldtäkt av fadern (fosterföräldrarnas son).

Farbroder kladdat och smekt.

Fick inte läkarvård trotts huvudskador och skador på benen.

Bristande tillsyn i fosterhemmet av sociala barnavården.

Våld mellan ungdomar på grund av bristande tillsyn från personalens sida.

Några av min reflexioner om hur det kunnat varit annorlunda.

"Det har jag funderat på. Det är svårt. Hur illa än mina föräldrar är så är de ändå mina. De (samhället) skulle ha stöttat min mor, men det är svårt för hon var mycket envis. De skulle aldrig ha splittrat oss syskon. Det gjordes medvetet. De borde inte ha fått ske."

"Det borde finnas regler som följs. Jag borde ha haft ett schema som visade när jag fick träffa mina syskon och mamma. Det fanns ingen kontakt om jag inte själv rymde till mamma."

"Oanmälda besök borde vara en regel från myndigheterna. Det behövs!

Avslutning av Intervjun

"Det var jobbigt i början att berätta. Det känns lite fjuttigt. Det känns som ingenting. Det är ju ändå ett helt liv, 47 år sedan jag åkte hemifrån. Det har varit fruktansvärt de flesta gånger"

Det kan kännas så här för att jag gått igenom och ältat det hela livet. Jag har velat få rötter som jag inte haft. Det fick jag genom att jag gick genom materialet från Sundsvall"

Det här är väldigt viktigt för mig.
År 1966 råkade jag ut för en bilolycka som förändrade allt! Jag var 14 år.
Jag hade tidigare varit bra på att teckna. Jag hade även varit bra på språk och matematik.
Med olyckan försvann allt detta. Borta som genom ett trollslag. Betygen föll och med dem mina möjligheter. Det absolut tråkigast var att även mitt betyg sjönk i teckning. Allt föll även jag. Nu förändrades livet snabbt och åren går. År 1994 tar jag då upp ett försök att börja teckna igen. Det var i samband med en stor livskris. Min livlina blev mina barn och konsten. Utan dem har det sagts att jag inte levt idag!

Det var svårt och är fortfarande svårt att teckna. Jag förlorade förmågan att se i en inre syn saken jag ska måla. Jag brukar säga att det ungefär går att liknas med att jorden är rund men för mig är den platt. Jag har tränat och övat. De jag tecknar får jag träna in. Gång på gång får jag göra om. Är jag borta för länge från pennan så får jag börja om igen, då är det borta.

Jag kom på rätt så snabbt i mitt måleri att använda mig av musik. Här behöver man inte se utan bara känna. Och så var det språket! Innan olyckan så var det busenkelt, efter så blev det annat. Jag kan vända på hela meningar. Tappar bort ord .m.m. Det här är också en sak jag har fått lov att öva på. Jag kan få läsa om och rätta många gånger innan det känns rätt.

Det skulle kanske vara roligt för en del att se det första alster jag gjorde när jag började måla och teckna igen. Se och jämföra med det jag gör nu. Det är 20 år emellan. En del kanske tycker att jag borde ha hunnit blivit bättre! Och det tycker även jag till viss del. Jag hade i alla fall önskat det men jag inser min begränsning och måste börja vara överens med mig själv att det duger. Jag har slitit hårt för att komma så här långt som jag gjort. Framförallt så måste jag vara glad åt det jag gör. Att få vara glad när jag målar. 

En utredning som nog går till historien som världens längsta utredning är nog utredningen om "Barnen som samhället svek" - Vanvård i social barnavård

Vi gick över Åparken i dag när vi skulle till centrum. Vid strandkanten tronar en jättestor solros alldeles ensam. Jag kom på att för ett par år sedan så växte det upp en solros ur askan där majbrasan brunnit på våren. Fast den solrosen var lite mindre. Men ändock en fin solros. Även den här alldeles ensam. När jag kollade i galleriet på fotona jag tagit så ser jag att det fotot på den stora solrosen lagt sig bredvid ett foto på mig taget förra sommaren upp i Stockholm. Kortet togs medans jag väntade på att få komma in till ersättningsnämnden. Jag var ju där i sammanhanget "Barnen som samhället svek". Det är ju ett tag sedan utredningen var klar. Men många efter mig väntar fortfarande på sin tur. En tid som är obeskrivbart lång när det gäller människor som plågas och har det svårt och som väntar. Det är omänskligt och barbariskt. Det har gått två år nu efter slutrapporten. Jag vet ingen utredning som tagit så lång tid att slutföra. Sammanlagt har det pågått i nästan 10 år och det är ännu inte slut.

Vanvård i social barnavård - slutrapport, SOU 2011:61 (pdf 2,6 MB)

Jag vid ersättningsnämnden sommaren 2013

Hagaskolan år 1961-62

Det som slog mig med fotona bredvid varandra var en episod i min barndom. Jag gick i tredje klass vid Haga skolan i Sundsvall. Vi hade fått som uppgift att rita och måla en solros. De papper vi ritade på var lika stora som oss själva. Jag vet inte varför det gjordes så men min teckning glasades och ramades in. Tavlan hängde i korridoren där alla kunde se den och bli påminda om hur bra jag var och hur dåliga de var. Inget jag tänkt på då. Jag var ju barn, glad och stolt. Var tavlan finns nu har jag ingen aning om. Antagligen på soptippen för mycket länge sedan. Varför just min tavla hängdes på den platsen kan jag i dag inte förstå. Jag vet inte ens varför det bestämdes så. Väldigt opsykologiskt och olyckligt i vilket fall som helst. Mina klasskamrater fick säkert ett ont öga till mig. Och jag förstod troligen inte varför. Läraren gjorde säkert det här för att vara snäll med mig. Om det inte var därför så var det ovanligt dumt gjort. Alla eller ingen borde ha gällt här. 

Det var i vilket fall som helst här som allt kraschade för vår familj. Det var här vi splittrades. Jag kommer ihåg nästkommande påsk när jag inte var med min familj längre. Solrosläraren dök upp där jag var och tog mig med på utflykt ut i skogen tillsammans med hennes egen familj. "Hennes barn och man" En lycklig och glad familj som hade sin gemenskap. Jag borde ju ha varit glad för att hon var så snäll att hon lät mig följa med i deras gemenskap. Det var fullständigt vidrigt. Först kände jag mig som en riktig loser. Vad gjorde jag där bland främmande människor. "usch" vad de fjantade och larvade sig. Vad ont det gjorde inombords, jag ville bara gråta. Jag ville bara därifrån. Så hade ju min familj också sett ut. Min mamma, min pappa och mina syskon. Var var dom, vad gjorde jag här. Det var fruktansvärt och jag känner än i dag hur utanförskapet till dessa människor kändes. Hur ensam jag var mitt bland dem. Det kändes så tydligt att jag inte hörde dit.

Jag har många gånger funderat över människor som jobbar med barn och unga om de tog in något från den här utredningen som pågick i så många år. Utredningen om barn som farit illa i den sociala barnavården. Jag tror att de flesta inte brydde sig. Tyvärr så tror jag inte man känner någon speciell empati för svenska barn som far illa. Gör man inte det så känner man inte för några barn alls. Då är det ett spel för gallerian. Man är en oberörd person. Här finns inget öppet varmt hjärta. Här finns endast ett kallt och stängt hjärta.

Video - Whitesnake - Too Many Tears

Stulen Barndom var en intresseförening som bildades 28 januari 2006 i Aneby och tillkom för att skapa upprättelse för dem som var drabbade av institutionsvård, fosterhem och barnhemsplacerade under 1940-1970-talen. Bildandet skedde efter att TV-reportaget Stulen barndom av Thomas Kanger visades 2005. Föreningen hade 2006 cirka 600 medlemmar.

Föreningen lämnade i april 2006 in en grupptalan mot Stockholms stad, men den avslogs i tingsrätten. Uppmärksamheten efter TV-programmet såväl som denna och en rad liknande föreningars lobbying ledde emellertid till att Vanvårdsutredningen påbörjades 2006 och slutfördes 2011.

2006-03-08
Fosterbarnen som utsattes för fysisk- och psykisk misshandel vill ha upprättelse

21november 2011 kl 14:50 BRÄNNPUNKT | VANVÅRDADE BARN

Reinfeldt har satt i system att inte visa sig i sammanhang som kan uppfattas som negativa. Att tillämpa detta synsätt när det kommer till att svenska staten efter decennier tar sitt ansvar är inte bara ett tecken på svagt ledarskap, det är också otroligt oetiskt.

Det är inte svårt att förstå att Reinfeldt inte vill synas i sammanhanget, då den moderatledda regeringen först velat undanhålla ekonomisk ersättning till de drabbade och sedan ändrat sig efter en stor folkstorm. Risken för att upprörda människor skulle attackera statsministern skulle inte bli bra bilder i pressen.

Men att då bojkotta ceremonin med en vag undanflykt om att man har andra viktiga möten inplanerade, bara för att man inte vill träffa de människor som man för några veckor sedan hade planerat att svika, går under rimlig värdighet.

Det är kanske ett begripligt beslut som pr-strateg. Men ett obegripligt beslut som statsminister, och människa.

Reinfeldt bör nu omgående göra det enda rätta, och sända ut ett brev till de drabbade. I brevet bör han inte bara be om ursäkt å statens vägnar för de övergrepp som skett, utan även förklara varför han valde att undvika alla dem som idag samlats i stadshuset för att få upprättelse.

Reinfeldts bojkott är helt obegriplig.

Reinfeldt har satt i system att inte visa sig i sammanhang som kan uppfattas som negativa. Att tillämpa detta synsätt när det kommer till ursäkten för människor som drabbats av vanvård är djupt oetiskt. Det skriver Robin Zachari och Viktor Tullgren, Alliansfritt Sverige.

I Stockholms stadshus arrangerar idag regeringen en cermoni för att framföra en ursäkt till de människor som drabbats av vanvård i statliga barnhem under 1900-talet. Ceremonin är välkommen, och en del av ett försoningsarbete som ska sätta punkt för ett mörkt kapitel i svensk historia.

Men statsminister Fredrik Reinfeldt har personligen valt att avstå från att framföra ursäkten. Istället har uppgiften gått till riksdagens talman, Per Westerberg. Reinfeldt närvarar inte över huvud taget.

Detta är unikt i en internationell jämförelse. Många länder har under slutet av 1900-talet uppmärksammat hemska förhållanden för omhändertagna barn. Man har i de flesta fall förmedlat en ekonomisk ersättning, och arrangerat en ceremoni. Men i den ceremonin har landets främste beslutsfattare som regel inte bara medverkat i ceremonin, utan även personligen framför ursäkten.

I Australien uttryckte år 2008 den dåvarande premiärministern Kevin Rudd landets ursäkt för behandlingen av aboriginska barn, genom att läsa upp ett djupt rörande brev i det australiensiska parlamentet.

På Irland ansvarade premiärministern Bertie Ahern redan 1999 för statens ursäkt till barn som farit illa i katolska barnhem, och framförde den personligen på ett sätt som i efterhand är ihågkommet som rörande och personligt. Även Påven, som överhuvud för den katolska kyrkan, framförde en ursäkt.

I Skottland framfördes ursäkten av försteminister Jack McConnel 2004, Skottlands motsvarighet till statsminister.

På detta sätt är det i land efter land. I England ansvarade premiärministern Gordon Brown för den officiella ursäkten. I Kanada var det premiärministern Stephen Harper. Det har varit en självklarhet att att ursäkter framförs av den främste ansvarige i landet.

ROBIN ZACHARI
talesperson Alliansfritt Sverige
VIKTOR TULLGREN
skribent Alliansfritt Sverige

2014-08-22
Bristen på resurser inom socialtjänsten är så stor att barn i dag far illa

Böter för att spotta tuggummi på gatan och böter för att köpa sex av ett barn. Vänta nu… någonting är ruttet här. Det tycker också stjärnskådespelaren Joel Kinnaman som vill se högre straff för människor som förgripit sig på barn.

Han vill att du delar den här videon för att visa ditt stöd. Gör det, så skickar vi ett meddelande till de styrande som de inte kan ignorera.
Joel Kinnaman: Ingen som förgripit sig sexuellt på ett barn ska komma undan med bara böter.
Den svenske skådespelaren Joel Kinnaman tar ställning. Han vill se högre straff för människor som gjort sig skyldiga till sexövergrepp mot barn.
Samtidigt uppmanar han alla människor som håller med att dela klippet för att stödja kampen.
Filmen kommer från organisationen Ecpat, som Kinnaman är ambassadör för.

Bristen på resurser inom socialtjänsten är så stor att barn i dag far illa

Jag ska inte skriva så många ord om det här. Men det var väl bara väntat att det skulle komma. För mig och säkert för många andra så var det ingen större nyhet. Det här visste vi sedan tidigare. Så här har det varit för många barn och unga i Sverige i många år. Så var det i Sverige när jag var liten. Inget nytt under solen. Socialarbetare som skiter i saker. I dag heter det att de inte hinner med. Politiker som inte bryr sig. Har alltid varit så.

Fast det är ju bra att tidningarna slår larm. Alltid något. Inte för att de brydde sig speciellt mycket i de barn som hade farit illa i den utredning staten gjorde om "barnen som samhället svek". Tror verkligen tidningarna att de barnen hade det så mycket bättre. De skulle ha hakat på och satt sig in lite mera i det här. Men de som alla andra orkade väl inte eller så var det inte intressant. Det var ju svenska och finska barn det gällde då. Nu är det annat. Nu är det ett ensamt flyktingbarn. Vad tror tidningarna att vi var då? Det minsta man kan säga så kan man säga att vi var "ensamma". Var har rättvisan tagit vägen i det här landet? Fakta och logiskt tänkande. Och inte minst, var har alla människors lika värde tagit vägen. Kollar man nu på Aftonbladets artikel så är deras bild på ett ljust svenskt barn. I artikeln tar de upp och berättar om ett mörkt utländskt barn. Varför gör de så? Helt rabiat sjukt. De är rädda och fega. De tro väl att det här ska rädda dem från att bli kallade för rasister. Eller så vill de släta över på något sätt.

Hur man kan se det som grov barnmisshandel om man går ner till tvättstugan och tvättar eller är barnvakt till mindre barn är nog för mig en gåta. Det är inte bra men det är ingen misshandel. Om det är så, så finns det många barn som skulle kunna anmäla sina vårdnadshavare. Barnmisshandel är något annat. Föräldrar som lämnar ifrån sig sina barn långt bort, det är barnmisshandel. Men det tror jag inte folk i allmänhet förstår. Sen kommer ju resten med kroppslig misshandel, sexuella övergrepp .m.m. Listan kan göras lång. Det vi inte ska glömma är att politiker medverkar i denna barnmisshandel. Det är de som skapar den.

Men nu har Aftonbladet tagit upp hela saken och det är bra.

Socialtjänsten faller samman- Barn far illa!
Bristen på resurser inom socialtjänsten är så stor att barn i dag far illa
Barn far illa. Socialtjänsten klarar inte längre av att ta hand om de allra svagaste. Bristen på socialsekreterare är så stor att barnaliv riskeras. Trycket så högt att tjänstemännen inte hinner läsa alla orosrapporter.

Utsatta barn får vänta!
Sommartid ökar anmälningarna till socialtjänsten om barn som far illa. Men under semestern hinner socialsekreterarna inte med.

Sommartid ökar anmälningarna till socialtjänsten om barn som far illa. Men under semestern hinner socialsekreterarna inte med.

Oroliga lärare vänder sig till socialtjänsten om barn de misstänker kan komma att fara illa under det långa sommarlovet. Det är ett återkommande mönster runtom i landet att anmälningarna blir fler den här perioden, enligt Åsa Landberg, psykolog med fokus på utsatta barn. Men kommunernas socialtjänster är pressade.

I Kristianstad tvingades man ringa in semesterlediga socialsekreterare för att lösa den akuta krisen när 80 anmälningar kom in på bara en vecka.

Med extrainkallad personal och inhyrda socialsekreterare från bemanningsföretag klarade man av att göra förstahandsbedömningarna inom den bestämda tiden på två veckor. Men med de uppföljande utredningarna är det värre:

- Vi kommer inte klara av att göra våra utredningar under fyra månader i sommar med den personal vi har nu, säger säger Ann-Christin Bjerrehus, vikarierande chef för arbete- och välfärdsförvaltningen.

Hög arbetsbelastning och för mycket administrativt arbete för socialsekreterare är något som Akademikerförbundet SSR slog larm om i våras i samband med att en åttaårig flicka avled i Blekinge efter att en anmälan inte utreddes i tid.

I Kristianstad ska socialtjänsten nu se över sitt arbetssätt, bland annat det dokumentationssystem för anmälningarna som Socialstyrelsen vill att kommunerna använder och som tar mycket tid.

Nu har ersättningsnämnden hört av sig till mig och det är dax för ett muntligt förhör.

I går på väg hem så hittade vi en liten silverfärgad stjärna på backen. Det är tredje stjärnan vi hittar ute. Den första stjärnan var en snöstjärna. Den andra var en plaststjärna. Den här stjärnan är nog gjord av silverfärgad metall. De här två sista stjärnorna ska jag bära med mig som tur amuletter. Den första stjärnan i snön har nog tinat bort för länge sedan.

Jag har målat lite på min tavla "man känner igen dem på ögonen" Det går inte så fort men det funkar ju i alla fall.

 Jag har redan namnet på nästa tavla. Jag har en skiss som legat i många år med en brunn. Så jag ska försöka göra en riktig "önskebrunn"

Idag har äntligen ersättningsnämnden hört av sig. Så nu är det på gång. Det blir ett muntligt förhör för min del. Jag hade önskat att slippa det. Jag har vissa svårigheter med sånt, lätt att hjärnan blockerar sig och det blir inget av något bara en massa svammel. Men jag tänker inte tacka nej utan jag kör nu. Det har gått så lång tid sedan allt startade upp, nästan 9 år. Precis så gammal var jag när jag rycktes ur min miljö år 1963. Det är 51 år sedan, nästan 52 år om någon månad. Tiden har gått!

Jag är inte säker ännu på om jag kommer att berätta resultatet här på bloggen. Det jag troligen kommer att berätta är hur det var på det här förhöret och det är ju det som är viktigt. Att de här människorna finns på riktigt så det inte bara är ett spel för gallerian. Så fortsättning följer om det här med tiden.

Jag måste bara ta med det här. Läste det nyligen på expressen. Tufft! Och jag delar ut min stjärna till den här kvinnan. Det var den 21 igår när jag hittade stjärnan och 21 är ju oslagbart. Så får man nog säga om dessa kvinnor i Rawanda. De börjar på botten och kör uppåt.

Marguerite fick inget jobb i Sverige Flyttade tillbaka – och blev senator.

Kvinnorna bygger det nya Rwanda

Connie Bwiza Sekamana:

KIGALI, RWANDA.

Det finns ett land i världen där kvinnor har mer politisk makt än männen - Rwanda. De har gått från 23 procent till 56 procent i parlamentet på bara 10 år. En av kvinnorna som bygger det nya Rwanda är senator Marguerite Nyagahura.

- För mig är jämställdhet viktigt. Jag vill vara kvinnornas röst, säger hon på klingande svenska.

- Jag har bott i Rwanda de senaste 12 åren eftersom jag driver en kyrka där. Det som är bra med Rwanda är att det är så säkert. Jag kan gå ut på natten och inget händer. Problemet är att landet är så svagt ekonomiskt.

Byilingiro R Hesron, 63, pastor från Kenya.

Publicerad 25 maj 2013

Kvinnor kan! En kvinna till som får en stjärna av mig.

Somalier i Sverige uppmanas återvända!

Utrikesministern vill ha fler återvändare. Vid Afrikanska Unionens möte säger Somalias utrikesminister Wasaarada Arrimaha Dibadda till SVT:s utsända att somalier som bor i Sverige nu bör ta chansen att återvända till sitt gamla hemland.

 Somalia är ett mycket rikt land, vi har olja, gas, mineraler, fiske och jordbruk. Många somalier återvänder hem för att starta affärer.

– Jag vill uppmana alla som kan att komma till Somalia för att investera och jobba, ju förr desto bättre. De är välkomna, säger Somalias utrikesminister.

Dagens allehanda - bland annat Fonus och ARN - klöverblomman

Publicerad: 2008-01-23 23:36

Hade väl hoppats att dom skulle ringa idag och bestämma en tid med mig, men det är tvär tyst. Någon trodde att de kanske vill dra ut på tiden med hela utredningen och syftet med det skulle vara att allt rinner ut i sanden. Känns ju lite tråkigt, men det är ju som vanligt med myndighets personer. Har dom inte ringt på fredag så ringer jag upp dem på måndag.

Jag hade ju tänkt fortsätta skriva lite om en del socialtanter från Sundsvall, men luften har gått ur lite så det får vara ett tag. Hittade igår en av de få teckningar jag har kvar sen jag var i 11 års åldern. Det är fyra teckningar jag har kvar. En av dem en dam i glasögon. Ser lite kantig ut! Liknar lite en socialtant. Så såg dom nog ut i mina ögon på den tiden.

Har en klöver blomma som har vuxit lite festligt de senaste två dagarna. Alla bladen är ungefär lika långa och stora, utom ett. Under två dagar så har det skjutit i höjden och blivit mycket längre än de andra, bladen är också mycket större. Kan det betyda något bra kanske?

En sak till. Den anmälan som var inlämnad mot Fonus har avvisats av allmänna reklamationsnämnden ARN. Beskedet kom tydligen igår. Så nu vet man det, en människas sista vilja respekteras och gäller inte!

Polis jakten på lilla mig!

Publicerad: 2007-06-28 00:47, Redigerad: 2008-01-04 14:24

Det är ju länge sedan nu och jag hoppas ju att det inte går till på samma sätt fortfarande. Fast det gör det nog tyvärr!

Jag stack ofta från mitt fosterhem i Strömsbruk. Jag stack upp till Sundsvall, till min mor. Det var väldigt konstigt allt det där med mitt omhändertagande, min mor var helt olämplig som vårdnadshavare, "ändå hade hon min minsta bror boende hos sig". Det var under den tiden det var sådant hallå om mig! Jag vet inte vem polisen och barnavårdsnämnden i Sundsvall tyckte var mest farlig, jag eller min mor. Jag var 13-14 år och jagades som en brottsling av polisen så fort jag satt min fot i Sundsvalls stad. Helt sjukt! En vinterkväll rätt så sent så var de i krokarna. Jag kom undan på något sätt och gav mig iväg ut i kylan upp mot ett villaområde och sen ut i skogen med polisen i hälarna. Jag hade en grön jacka med huva på. Jag gömde mig liggande under en gran och drog huvan över huvudet. De gick straxt bredvid och letade med sina ficklampor och sin hund, men de missade mig. De missade mig en annan gång också när de bröt sig in genom dörren hos min mor. Under tiden de höll på med det så stack jag ut genom ett fönster som vätte in mot bakgården. På baksidan av huset fanns ett högt träplank som jag lyckade ta mig över. Tog gångbron över Selångersån och drev sen omkring i stan några timmar. Det var inte kul, det var skitjobbigt. Min mors sambo sa just vid det sista tillfället till min mor att jag inte skulle ta mig över planket. Hon svarade honom med: -Det klarar hon! Vid ett tillfälle satt jag och en klasskompis på Harmångers motell, 1 mil från fosterhemmet när vi får höra att en efterlysning går ut om oss över radion. När jag senare får läsa mina papper från de sociala myndigheterna så kunde jag bara konstatera att även polisen i Sundsvall rekommenderat att jag skulle placeras på en ungdomsvårdsskola. Mycket märkligt eftersom jag aldrig haft någon kontakt eller samtal med dem! Vad grundade de detta på? Vad visste de om mig? Tydligen något som jag inte själv visste. Så var det! Omhändertagen och satt på fosterhem på grund av vuxnas dumheter. I slutänden blev det jag som fick ta straffet! Konstigt! Jag gjorde aldrig något brottsligt, det enda jag ville var att få komma hem igen till min mor och mina syskon.

Vem i Sundsvall, sociala, polisen, någon annan medverkade i denna klappjakt på mig och varför? Klart jag funderar på det. I ärlighetens namn så skulle jag nog vilja veta det för att sen få ett samtal med den personen. Den personen som så orätt gjorde livet till helvete för mig i min barndom och tonåren. Och självklart har det ju dragit med sig saker som bestått i alla år!

Det stör mig lite att jag blev avvisad av tingsrätten med min stämningsansökan på Sundsvalls kommun., fast jag förstår ju varför de gör på det sättet. Hörde på Tv ikväll att de är så gott som omöjligt för vanligt folk att gå till domstol och då på grund av ekonomiska skäl. Fy fasiken! Och det här utnyttjar dom och räknar med att man inte går vidare till Hovrätten. Några som är brottsliga och borde jagas av polisen så är de ju dom här udda människorna!