Hur gör jag. Hur får jag lusten tillbaka igen.

Nu har jag sagt i flera veckor att jag ska börja på en ny  tavla. Jag har massor av ideer. Men ideerna lämnar aldrig huvudet och tar sig till händerna. Och utan det blir inget på vita duken. Jag fattar inget nu. Jag tittar på dukarna och mer blir det inte. Det känns mest jobbigt och besvärligt, på gränsen till meningslöst.

Någon bra låt brukar ju få hela måleriet att komma igång. Men icke! Inte den här gången. Det är verkligen totalt tomt. Jag hade tänkt göra en ny fotobok också. Har samlat på mig massor av bra bilder, men det är lika där. När jag ska börja så är lusten som bortblåst. Finns inget nöje eller glädje i det. Jag fattar faktiskt inget av det här. Vad är fel.

Nu ska jag inte glömma det här. Är nog iallafall det bästa jag hört på länge "gamla tanter får säga vad som helst" - eller hur, så är det väl.

Jag firade igår att det är 1 år sedan jag slutade röka. Men inte kände jag mig lyckligare för det. Det jag kände mig lite glad för var att häromdan konstaterade jag att jag lagt på mig en del kilon efter rökstoppet.  Och känslan var "- det här gillar jag". För första gången i mitt liv gillar jag min kropp. Så långt är det ju bra.

Christina Aguilera, Jessica Simpson, Kim Kardashian och Lady Gaga

Och lite coolt är det ju att en del kändisar känner och tänker likadant.

Christina älskar sina nya kurvor

Sen har jag småläst lite annat trams ute på nätet. Kanske är det just det som fått mig att känna det meningslösa just nu. För den delen så hatar jag stavfel när det kommer från journalister och dylikt folk. Skittrisst att läsa en notis som kryllar av fel ordföljd och stavfel. En del begriper man inget av. Vad är det dom vill ha sagt. Jag blir förvånad med så dålig svenska i ett sådant viktigt yrke. Där det är ett måste att det går att förstå rätt.

Började veckan med att läsa om otroheter. Ingen söt läsning. Tråkigt för den som råkar ut för detta svek och falsket från sin partner. Fast mest tråkigt är det nog för svikaren. Jag tror att det är den som varit oärlig och otrogen som är den stora förloraren på slutet.

Ja! Det är verkligen tråkigt och mycket motbjudande och väldigt skamligt, uselt och svinigt av den som sysslar med sånt.

Ett misstag

Vad gör man egentligen om ens partner passar in under alla katogorierna, men man har inga bevis!? Är det hjärnspöken och inbillat? Mycket svårt skulle jag tro att hamna i en sådan situation. Lämna eller inte lämna? Eller ska man helt enkelt sluta läsa nyheterna på nätet?

10 tecken på att din partner är otrogen

Att misstänka sin partner för att vara otrogen kan förstöra ett förhållande. Men att låtsas att allt är bra när du bara inte kan skaka av dig den där gnagande känslan kan vara lika farligt. Låtsas inte att allt är bra. Om du misstänker att din partner har en affär, så tänk på dessa tecken. De är självklart inte bevis på att din partner har en affär, men de kan indikera att allt inte står rätt till i ert förhållande.

Lämnar rummet för att göra ett samtal
Vanligtvis pratar din partner gladligen på i telefonen medan ni är tillsammans, men om du märker att han eller hon lämnar rummet varje gång telefonen ringer kan det vara ett tecken på att det finns någonting att dölja.

Jobbar sent
Om din partners jobbrutiner har ändrats kan det vara på grund av ett nytt projekt eller större arbetsbelastning, men du måste också tänka på att det bara kan vara en ursäkt för att spendera mer tid med en kollega eller gå ut med någon annan. Dra inga snabba slutsatser men visa hellre ett intresse för vad din partner jobbar med för att testa om ursäkterna känns realistiska.

Blir vag
Om din partner är otrogen är det detaljerna som är avgörande. Att ändra sig från att vara öppen mot dig, till att vara en person som har svårt att ge dig detaljer kring vem han eller hon har pratat med eller bra förklaringar till att komma hemma sent, kan vara ett tecken på att din partner inte är helt ärlig mot dig.

Undviker framtidsplaner
Att inte vilja binda upp sig kan vara ett tecken på tvekan. Om din partner är mindre entusiastisk än vanligt kring en semester ni har pratat om, eller om han eller hon ständigt skjuter upp gemensamma planer, som t.ex. att flytta ihop eller boka festivalbiljetter är det värt att fråga varför.

Plötsligt behov av att vara själv
Att vara ett par innebär en viss mängd intimitet och att vara tillsammans. Om du känner att din partner börjar distansera sig, antingen känslomässigt eller fysiskt, kan det vara för att det finns något att dölja.

Beter sig på ett osammanhängande sätt
Använd dig av din intuition. Om du tycker att din partner beter sig konstigt, finns det kanske en orsak till att vara misstänksam. En ursäkt för att komma hem sent kanske inte hänger ihop med fakta eller att han eller hon påstår sig inte ha pengar kvar när du vet att det precis har varit löning. Lita på ditt omdöme och om något får dig att känna misstro är det bäst att ta tag i det och helt enkelt fråga.

Ändrar smak eller värderingar
Ett av nöjena med att vara ett par är att upptäcka nya saker ihop och tycka om samma aktiviteter. Det kan vara omskakande om din partner plötsligt utvecklar en passion för aktiviteter, maträtter eller TV-program som du aldrig har sett tidigare, eller börjar få värderingar du aldrig har hört han eller hon prata om. Om alarmklockorna ringer: Fråga vart dessa nya intressen eller värderingar kommer ifrån och håll ögonen öppna för någon tredje part.

Anstränger sig mer än vanligt
Du kanske uppskattar din partners nyfunna intresse i sitt utseende, men kom det från ingenstans? Kärleken kan göra en blind men många mysiga middagar i soffan kan sätta sina spår runt midjan. Men om din vanligtvis så lata partner börjar köpa nya kläder, hänga på gymmet eller boka in sig på skönhetssalonger kan det vara för att imponera på någon annan.

Börjar komma med presenter
Akta dig för presenter som ges helt utan anledning. Ja, det kan vara så att din partner kände doften av parfymen och tänkte på dig, men det kan också vara ett tecken på dåligt samvete.

Lägger ner mindre tid på vänner och familj
Om din utvalda börjar ställa in planer ni har gjort med gemensamma vänner eller familj och börjar komma med ursäkter för inte att träffa dem kan det vara bra att vara på sin vakt. Det kan vara ett tecken på att din partner inte är intresserad av att investera i människor i ditt liv vilket i sig är hemskt nog, men det kan också vara för att det ökar det dåliga samvetet att han eller hon måste umgås med folk som älskar dig.

Video - Dolly Parton - Me And Little Andy

Fast egentligen det där med målningen som inte kommer igång. Det tar nog den tid det ska. Fast det börjar nog luta åt det kurviga och lite glittriga hållet. Ja! Det gör det nog. Letade en låt för "otrohet och svek" istället sprang jag över en av mina favoriter när jag var i 30 år åldern. Mycket kul har jag haft med Dolly Parton på skivtallriken.  Jag fick just en påminnelse om att hon också var kurvig. Så jag hoppas nu att penseln har lust att vara med en stund och ta ut det och svänga runt i kurvorna.

Video - Dolly Parton -  here you come again

Livets ryggsäck

Publicerad: 2008-11-13 13:29

Alla har en sådan att bära på. Färgerna kan variera lite. Innehållet varierar, precis som färgen på ryggsäcken. Hur tung ryggsäcken är att bära, beror väl på hur mycket man fyllt den och med vad.

Kanske har någon annan lagt i lite extra i din och min ryggsäck, som den själv inte velat bära på. För att själv få en lättare och mer färgglad ryggsäck. Säkert är den rosa eller ljusblå.

Ibland ställer jag ner min ryggsäck, den är tung. Den är blå och gjord i slit tåligt tyg. Från början var det bara en pytteliten ryggsäck, den gick nog mer i rosa då. Och den var nog rätt så tom.

I botten på ryggsäcken ligger det jag fick till skänks "livet", det var när väskan var ny och oanvänd.

Sen har den bara blivit större och större! Innehållet är varierande och blandat. Ryggsäcken har ändrat färg ibland, allt från rött till svart, allt beroende av vad den fyllts på med. Den är lite sliten, men håller nog ett tag till.

Jag har fått ryggsäcken till skänks, den är min, det är jag som ska bär den.

Betala för att återlämna gravplats till kyrkan?

Publicerad: 2008-11-06 14:46

Det är väl ändå lite kostigt att först så måste man betala för en gravplats. Sen när man inte längre vill ha platsen eller inte längre behöver den. Ja! då ska man åter igen betala till kyrkan för att få återlämna gravplatsen till dem.

Dom klargör nogsamt att man inte får några pengar tillbaka för den plats som tidare har köpts.

Det är ju bra affärer det här för kyrkan. Först köper någon, sen åtelämnas platsen och man får betala för det. Sen säljer kyrkan åter igen platsen till någon annan. Och så håller det på!

Man borde väl inte behöva betala något när man återlämnar det? Skumt!

Utredningen om vanvård i den sociala barnavården - Sista anmälningsdag för intervju 1 mars 2009

Publicerad: 2008-10-31 19:37

Jag har haft en tuff dag. Igår gjorde jag den intervju jag väntat på så länge. Jag tvekade in i det sista. Min misstro mot myndigheter är ju stor. Men jag tog beslutet att gå med, oavsett alla som skriker i mitt öra att jag skulle vara en självömkande värdelös människa. Den som säger så är en skit. En skit som inte vet vad den pratar om. Kan jag vara med och förändra livet till något bättre för bara några få, så är det väl värt det. "Jag chansar"!!. Jag lägger in några länkar längre ner där man kan finna mer information.

Det jag pratar om är utredningen om vanvård i den sociala barnavården, S 2006:05. Idag är ca 400 personer intervjuvade, ca 200 personer står i kö på att bli intervjuvade. Ju fler som låter sig interjuvas, ju tyngre väger det. En förhoppning är ju att det ska väga så tungt att förändringar i den sociala barnavården måste göras.

Det kanske inte är så konstigt att det är så många i Sverige som mår dåligt, om man kollar på det här underlaget. Elände och sorg brukar ju ibland gå i arv. Så de här 250.000 är väl rätt snart uppe i 1 miljon människor som mår dåligt!

Det gick väldigt bra även om jag var nervös. Det var inte krångligt eller svårt. Allt var väldigt bra planerat av de personer som var med vid intervjuen. Trevligt och seriöst.

Idag har varit lite tufft, men det funkar. Det är ju ingen lek det här. Utan väldigt allvarligt det som hänt inom barnavården i många år. Det är många som är drabbade. Ca 250.000 personer omhändertogs under åren 1920 - 1995.
Många fick det bra, men andra utsattes för misshandel, sexuella övergrepp och slavarbete. Idag är dessa barn vuxna. Nu efterlyser en statlig utredning personer som vill berätta om övergrepp och vanvård.

– Det är viktigt att synliggöra och dokumentera denna mörka del av vår moderna historia. Mitt ibland oss har övergrepp kunnat fortgå utan att någon vuxen ingripit. Vi är angelägna om att alla som har blivit utsatta för övergrepp och vanvård inom den sociala barnavården hör av sig till oss, säger den ansvarige utredaren Göran Johansson.

1 mars 2009
- Sista anmälningsdag för intervju
Sedan 2006 intervjuar utredningen personer som utsatts för övergrepp och vanvård. Utredningen bjuder nu in fler som vill berätta sin historia. Fram till den 1 mars 2009 kan man anmäla sig till intervju. Alla som intervjuas garanteras anonymitet och erbjuds åtta stödsamtal efter intervjun.

Alla bjuds in
Utredningen bjuder in alla de kvinnor och män som varit placerade inom den sociala barnavården och som anser sig blivit vanvårdade, till en intervju. Utredningen kommer även att kunna hjälpa till med att söka fram arkivmaterial från den sociala barnavården till dem som intervjuas. Utredningen önskar också att få ta del av intervjupersonernas arkivmaterial.

Länk: Till dig som vill berätta din historia
Länk: Kontakt, telefonnummer .m.m.

Dröm vackra drömmar, gör dem gärna till din verklighet.

Publicerad: 2008-10-31 08:40

Jag hade tänkt skriva ett långt inlägg. Men jag måste fundera lite på det först. Vad är rätt, vad är fel. Ska jag , ska jag inte. Jag är inte säker ännu.

Favoritcitat

"Glöm inte bort att nuet är det viktigaste och att nuet

skapar. Det förgångna finns bara kvar som det är, man

kan lära av historien men inte förändra den"

Ett motto är:

Ingen kommer ihåg en fegis- och - Lite glad-varje dag! Med det menas att man måste våga vara, finnas och tycka. Man måste våga stå för något om man vill, även om andra inte håller med, man måste också vara så stark att man kan ändra sig. Vidare måste man må bra varje dag, hitta en ljusglimt eller en solstråle att sitta under, om så bara en kort stund.

Dröm vackra drömmar, gör dem gärna till din verklighet.

Äntligen har brevet från kyrkan kommit!

Publicerad: 2008-10-29 09:14

Då har äntligen svaret kommit från kyrkan. Konstigt att det ska behövas så många brev för att få det här svaret. Fyra gånger till kyrkan, sen en gång till biskopen i Stockholms stift, som i sin tur skickat det vidare till en annan biskop och ett annat stift. Men det gav ju effekt iallafall. Men det är tråkigt och tröttsamt.

Så nu ska jag åter igen svara på det här brevet, så får jag väl se om det här kan gå smidigt, och att det funkar. Men jag gör mig inga större förhoppningar.

Vad besviken jag blir. Uselt kyrkan!

Publicerad: 2008-10-23 14:48

Griftefrid - Vad innebär det egentligen? Kan det som hände min mamma hamna under griftefrids lagen?

Griftefrid

"Griftefrid kan beskrivas som en avlidnes rätt till respektfull behandling, oftast omtalad i samband med brott mot densamma. Innebärande att den som obehörigen flyttar, skadar eller skymfligt behandlar lik eller avlidnes aska, öppnar grav eller på annat sätt gör skada på kista, urna, grav eller något annat vilorum för de döda, döms för "brott mot griftefrid" till böter eller fängelse i högst två år enligt brottsbalken 16 kap. 10 § ."

Det är tydligen trögt för Västernorrland att svara på mitt brev?

Länk: Obesvarade mail från kyrkan, angående gravvård ?
Länk: Vad är det som händer i Sverige?
Länk: Sundsvall - Mot min och hennes vilja lades hon i familjegraven.

Varför görs det regler och lagar som ändå inte följs, inte ens av dom som gjorde dom? Eller är det inte menat så, att dom behöver följa det, är dess lagar och regler bara till för alla andra?

Obesvarade mail från kyrkan, angående gravvård.

Publicerad: 2008-10-19 10:52

Det här är inte så kul. Jag får ett brev från kyrkan, som de vill ha besvarat angående gravvård. Jag har mailat tillbaka tre gånger och får inget svar? De två första mailen gick till samma person. Sen skickade jag ytterligare ett till en annan person "en präst". Brevet jag fick är daterat den 4/9-08. Jag besvarade det nästan omgående. Jag är ju angelägen om att få ett besked.

Nu har jag skrivit ytterligare ett mail till biskopen om bett om hjälp, biskopen i Stockholms stift. Jag fick inom två dagar ett svar från hennes sekreterare att de inte kunde hjälpa mig, utan att ärendet skickats vidare till biskopen i Härnösands stift. Så på den vägen är det. Jag väntar idag ett svar från dem. Kommer jag att få något eller inte ?

Har skickat tre mail till Sundsvalls kyrka
Varför skriver dom ett brev till mig och ställer en förfrågan om de ändå inte är intresserad av svaret?

Sundsvall - Mot min och hennes vilja lades hon i familjegraven.

Publicerad: 2008-09-22 11:22

Jag trodde nog att Sundsvall var ett avslutat kapitel för mig. Men icke! För någon dag sedan kom ett brev från Sundsvalls kyrkliga samfällighet. Och saken gällde gravvård.

Dom har uppmärksamat att gravplatsen ej är underhållen. De har mage att skriva "er" gravplats. Den är inte min och har aldrig varit.

Dom som ligger där är min mormor och morfar - min mamma och hennes bror. Min mamma ligger där mot sin vilja. Hon ligger där mot min och mina syskons vilja.

1976 stred jag med sociala myndigheter i Sundsvall om var hon skulle ligga. Mot min och hennes vilja lades hon i familjegraven.

År 2000 begärde vi 5 syskon gemensamt att hon skulle flyttas till en egen grav. Det är åtta år sedan, och vi har fortfarande inte fått något svar på vår ansökan.

Istället kommer nu detta brev? Oförskämt, obehagligt, ledsamt, kränkande och noncalant. Vet dom egentligen vad dom håller på med? Dom trampar på mig ytterligare en gång till. Dom river upp sår.

Pengar vill dom ha. Listan är lång på allt man kan välja till gravvården.

Varför finns inget slut på allt skit man blir överöst med. Sist var det ju avslaget på mitt skadestånds anspråk på min förstörda barndom, som fått konsekvenser som vuxen. Det Var tingsrätten det i Sundsvall. Några kränkande och nedvärderande rader om varför jag fick avslag.

Sundsvall förnekar sig inte. Det har varit barnavårdsnämden, tingsrätten och kyrkan. Det finns fler sådan här inrättningar i Sundsvall som det är tummen ner för.

Jag pratade med en person för någon dag sedan om den här familjgraven. Jag hade väl en liten tanke att betala, för jag vill inte vara elak. Det personen sa till mig: - Varför ska du bry dig om det, har de som ligger i graven någonsin brytt sig om dig?

Jag tycker det här är jobbigt, jag är skakad och mår inte så bra. Men jag ska ändå försöka reda ut det här med. Men sen får det vara nog.

Jag ska gå in och kolla vad kyrkan skriver på sin hemsida. Får försöka se om de har så man kan maila dem. Jag fattar inte, jag har inte ens råd med någon gravvård till dem. Men en tanke, sociala kan väl fixa gravvården, det är ju ändå dom som bestämt var vår mor skulle ligga. Vi syskon har ju egentligen inget med saken att göra. Vi har inte beställt det här.

Men åter igen är det väl pengarna som styr. Det blev billigast när vår mor dog att peta ner henne i familjegraven. Och nu blir det billigast att låta dom som blev överkörda få betala den grav som de bestämt. Inte mycket till heder och moral i det här, utan bara så jäkla hänsynslöst och skitdåligt.

Mobbing! Vuxna människor som uppmuntrar till sånt. Fegisar!

Publicerad: 2008-09-14 10:02

Tråkigt att det är på det här viset. Men jag känner igen det. Nu hade ju den här flickan föräldrar som kunde backa upp. Det hade inte jag. Ny stad, ny skola, ny människor och ett fosterhem. Jag måste ju säga idag, vilka jäkla skitungar! Vilket jäkla patrask till föräldrar och lärare. Och då har jag inte börjat prata om mitt fosterhem ens. Vilka dåliga människor! Helt hjärtlösa för hur mycket dom skadar en annan människa. Hur kan man göra så illa, utan att ens blinka?

Så förutsättningarna var ju inte så bra. Och mobbingen var väl given. Det är ju inte så roligt att dag ut och dag in mobbad och utfryst. Sönderrivna kläder, saker kastade på en. Men det värsta är nog ändå utfrysningen. Och inte spelade det någon roll vad man sa, för man blev aldrig trodd. Lite vanmakt fanns i just det att bli kallad lögnare, när man inte ljög. Sånt sätter djupa spår.

Hur kommer det sig då att det blev så här? Sånt här startar hemma vid kaffeborden bland vuxna människor. Där bor sätet för skitsnacket, de förutfattade meningarna. Där diskuteras vem som är bra eller inte. Där påverkas barnen om vad de ska tycka om sina kamrater och medmänniskor. Där vid kaffebordet formas den lilla människans framtid!

Det är aldrig bra att flytta på ett litet barn från deras rötter. Inte ens att byta skola. Utan det bästa är att bo på samma ställe så länge barnet går på dagis och skola. Risken är nog väldigt stor annars att ditt barn blir utanför, och får skador för livet. Att försöka ta sig in som ett främmande barn bland dom som känt varandra hela livet, är nog rätt så kört. Hemma sitter föräldrarna och höjer pekpinnen. - Du ska inte vara med den och den, för den är si och så. Det är ju så det går till, föräldrarna bestämmer vad barnen ska tycka!

Jag kan ju förstå att den här flickan förlorat sin tro på vuxna människor. Dom kan vara rent ut sagt, riktigt förjävliga! Dom påverkar sina egna barn till vad dom ska tycka och tro, de uppmuntrar faktiskt till den här utfrysningen och mobbingen. Grymt! eller hur? Grymt att göra sitt barn till mobbare, grymt att riskera att sitt barn blir mobbat och utfryst!

Tänk om jag också haft en hjälte, men det hade jag inte! Nä! Inga hjältar, bara hyenor!

Mobbing

Citerar från aftonbladet.

”De kastade sten på mig på rasten”

Det var bara en vanlig dag för henne som då hade mobbats varje dag i flera år.

Hon var utfryst, mobbad och hotad.

Men Centralskolan i Funäsdalen ville inte medge att hon blev mobbad.

Alla andra – lärare och elever – ansåg att hon ljög

När hon gick ut i Aftonbladet och berättade om sitt helvete till vardag blev situationen värre. Skolan anmäldes och mobbningen ökade.

Att kämpa mot en hel skola, en hel by, blev ibland för svårt

Det gick så långt att knappt någon i byn längre hälsade på familjen.

Uppgörelsen med skolan blev klar först i våras.

– Vi fick skriftligt på att skolan hade gjort fel och det var allt som betydde något, hon fick också ett rekordstort skadestånd. Pengar som hon ska använda till studier efter gymnasiet.

"Vem är din vardagshjälte? Ta chansen och nominera någon du tycker gör världen lite bättre. En namnkunnig jury avgör sedan vilka som ska hyllas för sina stordåd på tv-galan i december. "

Länk: Nominera dina hjältar här!

Har haft en sömnlös natt. Tankarna har farit hit och dit. Mycket har jag väl funderat över konsekvenser.

Publicerad: 2008-08-09 07:47

Konsekvenser över människors handlande. Det utlösande över mina funderingar har väl varit det som hände i Arboga med barnen och mamman. Och sen den dåliga rättegången på det.

Den färskaste tanken gick till min egen dotter som myndigheterna snodde när hon var liten. Finns mycket att fundera över där. De tog ansvaret, tog mitt ansvar ifrån mig. De tog ifrån mig möjligheten att överhuvudtaget kunna ha något som helst ansvar över henne. Det de i princip gjorde var att säga "varsegod! gör något annat, sup, droga, gör vad du vill", men håll dig borta från ansvar.

Idag många år senare ser jag ju konsekvenserna av det. Hennes farföräldrar är gamla nu, en senil och sjuk, den andra gammal och nästan döv. De orkar inte längre hjälpa min blinda och skadade dotter längre, skador som hon fått i sjukvården. Något skadestånd har aldrig betalats ut, ingen har brytt sig i att kanske kolla på den möjligheten, att hon kanske var berättigade till det. Kanske hade det kommit bra till pass nu när de gamla inte orkar längre. För nu måste hon ju klara sig själv.

Visst! skulle jag kunna rycka in. Men vad vet jag? Inte ett skit! Bor 20 mil ifrån. Var ska jag ta dom pengarna ifrån att göra dom resorna? Oavsett om jag åker bil eller tåg så finns inte dom pengarna.

Mitt intresse då? Visst finns det, men det är väl inte så stort som det borde vara. Jag har aldrig haft något ansvar för henne, jag har inte träffat henne så mycket på många år. Jag har alltså tagits ifrån alla rättigheter när det gäller henne. Självklart skapar man sig ett nytt liv.

Vi har träffats ett par gånger, hon tycker själv det är svårt att se mig som mamma, utan det är fortfarande farföräldrarna som är hennes föräldrar. Och det förstår jag, hon har ju haft sitt liv hos dem. Men! nu när hon behöver hjälp, så gör inte detta mig motiverad att hjälpa henne. Hon behöver hjälp med så mycket. Och jag funderar över hur det kommer att bli? Det har redan gjorts indragningar för henne, sånt som hon så väl behövt haft. Jag kan inte gå över gatan för att hjälpa henne, det har myndigheterna sett till.

När myndigheterna skiljer barn och föräldrar åt, så ser de oftast till att avståndet blir stort, med en konsekvens i framtiden som dom kanske
inte tänkt på, eller så är det just det dom gjort. Allt för att jävlas och förstöra, och då inte bara för dom vuxna, utan för barnen med! Kanske mår dom bra av att vara elaka vissa människor, det kanske är det som är deras livselexir. dom är som vampyrer, måste fylla på ibland med elakhet och ondska, annars kan dom inte leva. Elakheten är luften dom andas!

Tankarna har funnits hos sprit och droger. Hur vissa barn lever med det, det är deras vardagsmat. Och jag gillar inte det, jag har ju sett det på ett alldeles för nära håll. Och där undrar jag med Arboga familjen, har det varit så där, sprit och droger?

Jag tänkte lite på den lilla flickan, hon var ju sjuklig, sånt är påfrestande och inte så lite kostsamt. Sliter stora hål i plånboken sånt.
Mycket passning med sjuka barn, kanske på nätterna med!? Ja! sånt är ju påfrestande och uttröttande, och man kan nog lätt bli irriterad och grinig som vuxen ansvarstagare. Inte en dans på rosor det här att ta hand om sjuka barn, det fodras nog en hel del för det. Framför allt att man håller tassarna i styr när ungarna är kinkiga och man själv är helt totalt slutkörd!!!

Det här är bara tankar utifrån min egna livserfarenhet!!!

Jag har en jäkla massa livserfarenhet, alldeles för mycket egentligen. Eller!? Det kanske var mitt liv det, att jag skulle få så mycket av den varan? Mitt livselexir! Min luft att andas!

"men! allt tänker jag inte berätta om, en del får ligga gömt längst ner i min livs ryggsäck". Och då helt enkelt för att inte skada en del människor"

Det ska väl vara rättvist också, så jag har vridit och vänt på mycket. Försökt hitta några mänskliga ursäkter till myndighets personers aggerande och tabbar. Jag vill ju så gärna det, men det är svårt att ge dom en mänsklig kappa, när livserfarenheten säger att dom inte har den mänskliga kappan. Är det för att det bara är ett jobb för dom? De får betalt för det, de behöver inte bry sig vidare när klockan slår fem och dom går hem från jobbet? Är det därför dom är som dom är?

I min värld har dom här personerna mer ansvar än dom som togs ifrån ansvaret. De har lagt sig i, fått betalt för det, med all, makt - lagar och rättigheter bakom sin rygg.

Så det är bara att konstatera: Dom var inte mer mänskliga förr i tiden än vad dom är nu.

Min mor var en ängel och en djävul!

Publicerad: 2008-08-07 10:35

Jag funderar och det gör fortfarande lite ont i själen. Inte på utsidan längre. Det är ju mycket länge sedan nu.

Det handlar om min mor, min mor som var så änglalik vacker. Men ändå, där under fanns en djävul ibland. Varför vet jag inte? Hon kunde bli helt galen om vi barn sa emot henne.

En gång så skulle hon på mina små syskon, jag stod för. Ingen kan ana vad mycket stryk jag fick. Av denna lilla änglalika varelse. Hade hon inte blivit stoppad så hade hon nog slagit ihjäl mig. Hade hon kommit åt mina småsyskon, hade säkert någon av dem eller båda varit döda nu. De hade tagit skydd under bordet, där satt de hopkrupna. Så var hon min mor, en ängel ibland, ibland en djävul.

Fick hon inte som hon ville så kunde hon skada sig själv. Vid ett tillfälle slängde hon alla de fina kristallglas vi hade i golvet, sen rullade hon sig i skärvorna. Och hon var en mästare i att ljuga. Hon lurade alla! Hon var alltid martyren.

Men jag lovar. Ingen skulle ha trott det om vår änglalika mamma.
Kanske någon enstaka vännina visste, men inget som dom låtsades något om. Så hemligheten var väl bevarad! Och en annan sak, mig hatade hon? Varför?

Så nu vet ni det! Allt ser nog inte ut som det kanske verkar ibland!

En tvååring minns. Kanske något att tänka på när myndigheterna börjar rota och slita sönder familjer.

Publicerad: 2008-07-27 18:46

Läste om den kvinna som blivit mördad och som hade en tvåårig dotter. Det som slog mig var att en barnpsykolog uttalar sig om att en tvååring minns. Säkert något som många inte tror.

Men det är något jag iallafall tror på. Har man varit med om något trauma så följer det nog med hela livet, oavsett i vilken ålder man upplevt händelsen. Och troligt är ju också att det sätter spår för resten av ens liv. Så det gäller ju alla barn som varit med om något trauma, inte bara just det här barnet. Inte heller måste det röra sig om ett mord, utan ett trauma för ett litet barn kan ju räcka med att blivit lämnat ensam en tid. Kanske ett barn som blivit taget från sina föräldrar, det är ett enormt trauma. Säkert finns det många saker som kan upplevas som ett trauma för ett litet barn.

Kanske något att tänka på när myndigheterna börjar rota och slita sönder familjer. Det om något är nog ett trauma för de barn som är inblandade, och något som de får leva med resten av sitt liv.

citerar lite från artikeln.
– Små barn har svårt att uttrycka i ord. Men de blir traumatiserade av en sådan händelse, säger barnpsykolog Birgitta Gälldin.

– Så här små barn reagerar. Många tror att de glömmer och inte har förstått. Men de blir traumatiserade, säger Birgitta Gälldin, psykolog för barn och ungdomar i kris hos Rädda Barnen.

Små barn visar ofta med kroppsspråk att de mår dåligt. De kan klaga på ont i magen, få sömnsvårigheter, bli utåtagerande eller inåtvända.

– En tvååring minns i kroppen. Det man kan utgå från är att de får symptom, säger Birgitta Gälldin.

länk:”En tvåring minns”

Nya friska ideer om hur man ska ta hand om icke önskvärda barn.

Publicerad: 2008-07-10 23:26

Adoption bättre än familjehem.

Ja då var det dax igen då. Nya friska ideer om hur man ska ta hand om icke önskvärda barn. Men det är väl antagligen som vanligt. Bara snack och ett spel för gallerian.

För inte fan är det någon politiker som bryr sig om hur en unge mår på sin 18 års dag. Det går bra att glänsa med det, låtsas bry sig. Dom måste väl se till att få bra rykte nu tills nästa val, så de håller sig kvar. Det är bara det allt handlar om!! Och självklart om pengar, deras lönekuvert. Hade dom brytt sig, så hade det hänt något för länge sedan!

Som Ulf Kristersson (m) säger: Att stå helt ensam på sin 18-årsdag är ovärdigt.

Ja visst är det så, men inte bara ovärdigt, utan jäkligt smärtsamt också. Lika smärtsamt som det var flera födelsedagar innan 18 års dagen.

Vad säger man egentligen om sånt här?

– Svenska barn får inte samma chans som till exempel estniska och ryska barn och det tycker vi är underligt, säger Inga Näslund vid Adoptionscentrum.

– Det sägs att ingen vill ta emot svenska barn med svår bakgrund, men de utländska barnen har också svår bakgrund

”Ensamheten ovärdig”

Stockholms moderate socialborgarråd Ulf Kristersson är positiv till fler inhemska adoptioner. Förra året fick bara ett av 800 familjehemsplacerade barn i Stockholm adoptivföräldrar.

– Så länge vi har små barn som lever i fosterfamiljer under lång tid borde vi på allvar fundera på fler adoptioner. Att växa upp utan att veta vem som har ansvar för en och sedan stå helt ensam på sin 18-årsdag är ovärdigt, säger Ulf Kristersson.

Så säger dom! Men sen då? Som alltid antagligen "INGENTING!"

Länk: Trots många barnhems-och fosterbarns hemska vittnesbörd så händer det ingenting konkret. Är detta ett Sverige vi vill ha?

Nu blir det ordning på barnens mänskliga rättigheter

Publicerad: 2008-06-17 11:23

Äntligen!

Nu kommer det att bli ordning och reda på barnens mänskliga rättigheter. Inte en dag försent!

En sådan här kunnig och utbildad kvinna kommer ju att fixa till att barn får den rätt de ska ha! "Mänskliga rättigheter", eller man kan kanske kalla det "rättvisa"

Vad jag pratar om? Citerar:

En sak som vi inte alltid vill ta till oss är att det i vårt land finns barn som är riktigt fattiga, och att klyftorna ökar.

Barn är offer för fattigdom, våld, sexuella övergrepp och prostitution.

Fattigdom, våld mot barn och rätten till utbildning

Vad kan Rädda Barnen och Ambassadör och chef för globalt ansvar på UD - Elisabeth Dahlin, göra för dem?

Det finns inga enkla lösningar, men det är viktigt att lyfta fram de här barnens talan. Och när det gäller barn som behöver stöd, som far illa hemma, så har det kommit fram exempel på kommuner som säger: Nu är pengarna slut, ni får vänta till nästa år. Det är inte rimligt.

Elisabeth Dahlin har lång internationell erfarenhet och gedigen kompetens om mänskliga rättigheter och företagens sociala ansvar.

"Elisabeth Dahlin Ambassadör och chef för globalt ansvar på UD där hon leder policyarbetet för regeringskansliet och ambassaderna kring svenska företags sociala ansvar. Hon har tidigare arbetat som bland annat kommerseråd och ställföreträdande generaldirektör för Kommers-kollegium, chef för Handelskontoret i Hanoi, Vietnam och som ambassad-sekreterare i Brasilien och Zambia."

"Uppvuxen i Kalix i Norrbotten.

Yrkesdiplomat, jobbar nu på utrikesdepartementet med företagsorganisationen Globalt ansvar

Tidigare bland annat generalsekreterare LSU, Landsrådet för Sveriges ungdomsorganisationer och har jobbat inom SIDA.

Har bott och arbetat 14 år utomlands i utvecklingsländer."

Låter ju fint det här!

Länk: Elisabeth Dahlin ny generalsekreterare för Rädda Barnen
Sveriges största barnrättsorganisation

Hur ett dåligt självförtroende uppkommit!

Publicerad: 2008-06-15 00:49

Undra om det här funkar mot negativa upplevelser? Hittade något intressant om hur man kan förbättra sitt självförtroende och hur ett dåligt självförtroende uppkommit.

Citerar från artikeln:
Vad kan orsaka ett dåligt självförtroende?
Vad hindrar en från att göra det man vill och önskar i livet?
Varifrån kommer stress, osäkerhet, dåligt självförtroende och negativa känslor?
Hur kan du förbättra ditt självförtroende och din tro på dig själv?
Varför tvivlar man ibland på sig själv och sina förmågor?

Faktum är att det finns en källa till alla dina problem, din utbrändhet, stress, olycka och tvivel på dig själv. Det kallas det reaktiva sinnet – den dolda delen av ditt sinne som lagrar alla smärtsamma upplevelser i det undermedvetna och sedan använder dem mot dig.

Vad är Dianetik?
Dianetik betyder i grund och botten genom sinnet och är en praktisk vetenskap om sinnet samt en beskrivning av hur tanken påverkar kroppen.

Vad är ett sinne?
Ordet sinne är svenska motsvarigheten till det engelska ordet mind, vilket är den mentala delen av människan. Det kan betraktas som en av naturen självstyrande datamaskin, som uppställer, observerar och löser problem för att uppnå överlevnad.

Intressant fakta! Om det sedan går att förändra är ju en annan sak. Går det verkligen att radera ur minnet det man upplevet i sitt liv? Visst skulle man bli ledsen om det inte funkade? Om man nu köpte det här paketet till ett bättre liv. Och det är ju inte gratis heller, 380:- kostar det.

Oönskad - leder till utanförskap och hopplöshet

Publicerad: 2008-06-13 11:05

Hur är det egentligen?

Dystymi

Hur uppkommer en sådan här sjukdom, eller jag skulle nog hellre vilja kalla det ett "tillstånd". Det är väl iallafall ingen medfödd sjukdom? Det har jag svårt att tro. Jag har kommit fram till , efter att ha läst en del i ämnet, att den här sjukdomen måste ha att göra med att vara oönskad, något som i sin tur leder till dåligt självförtroende och utanförskap.

Japp! och med det så sticker nog glädjen och motiveringen till att göra saker, överhuvudtaget att tordas! Då har man helt plötsligt hamnat utanför! Och där utanför tror jag nog att hopplösheten säkert knackar på dörren.

Den psykiska ohälsan är ett av våra vanligaste folkhälsoproblem.

Det finns ett klart samband mellan social integrering och ett gott meningsfullt liv. Men människor med psykiska problem som flyttar ut i samhället blir sällan upptagna i gemenskapen, vilket bygger upp en känsla av skam och utanförskap hos individen.

Den sociala integreringen är avgörande för människors psykiska välbefinnande.

I ett brukarperspektiv upplevde personerna med psykiska problem i stället en stark känsla av skam och rädsla för utanförskap som i sin tur gav upphov till dåligt självförtroende.

­Utan självkänsla är man hjälplöst ojämlik och kan inte skapa varaktiga kontakter med nya människor man möter. Låg inkomst eller brist på arbete och annan meningsfull sysselsättning på dagarna ger även det en känsla av värdelöshet och handlingsförlamande ensamhet.

De som däremot har ett arbete eller är med i någon klubbverksamhet får ett socialt sammanhang att utveckla sin sociala kompetens i, en tillhörighet som ger dem ett egenvärde.

Dystymi – den okända folksjukdomen

Testa dig själv: Länk: Test

Betydelsen av dystymi är underskattad!

Kände för att ta med en bok, det bara föll sig så. Har inte läst boken, utan bara sammandraget.

Den mörka ängeln, oåtkomlig och obeveklig.

Här en möjlighet att provläsa boken av Författare Marie Jungstedts bok - Den mörka ängeln.

"Början av boken"

Hon var så vacker där hon stod. Vit klänning med brett skärp runt den smala midjan. Det blonda håret uppsatt i en hög knut. Stilsäkert. Hon log mot fotografen, lutade huvudet lite på sned. Koketterade som alltid framför kameran. Ständigt lika välklädd med håret i band och det där bländande leendet. Framför spisen när hon stekte falukorv, när hon plockade äpplen på landet, på väg till bilen med barnen. En fasad. Bräcklig som glaset i fotografiets ram. Han tog porträttet och kastade det hårt i väggen.

Skärvorna som stänkte omkring i rummet var hans liv.

Persiennerna neddragna, vårsolen utestängd. Tystnad i rummet. Långt borta ljud av smällande bildörrar, hundskall. Sirener. Dovt prat från förbipasserande, ett och annat skratt. Gatuljud, livets ljud. Det har inget med oss att göra. Min berättelse avtecknar sig i ansiktet framför mig.

Som om linjerna i det djupnat, blicken är medlidsam. Ingen av oss säger något.

Återigen har jag redogjort för ett minne från barndomen. Inget märkvärdigt egentligen, inte alls. Bara en bit av vardagen. Fast bilden är fortfarande knivskarp i mig, trots att över tjugofem år förflutit.

Utan självkänsla är man hjälplöst ojämlik

Och då var jag väl inne på rötter igen. Det som är så viktigt enligt mig. Allt leder tillbaka till ens rötter, vad hände där, hur var det egentligen? Var man önskvärd?

Visst är det viktigt med rötter!

Publicerad: 2008-06-10 09:46

Är väl sant som författaren Linda Olsson skriver i sin bok "SONAT TILL MIRIAM"

Hon skriver om hur viktigt det är att vi talar om vår historia. Om att vi pratar vi för lite med varandra!

Och att vi borde skriva mer.

Hennes pappa dog väldigt hastigt och han hade inte be­rättat så mycket. När personer går bort kan man inte längre fråga dem någonting.

En bok om kärlek, sorg och förluster och om hur stympad en människa är utan sina rötter.

Först efter att ha kommit till ro med sitt förflutna och sina livsval kan man bli den hela människa som man strävar efter.

Länk: Sonat till släkten

Svartare än nattsvart - Vad jag skämdes!

Publicerad: 2008-06-03 22:17

Det var ju just det, tid som gått går inte att få tillbaka. Gjort är gjort, ogjort är ogjort. Inget går att förändra!, man är snuvad på värdefull tid, tid som man skulle haft till något bra. Är det därför man känner så stor sorg, smärta, maktlöshet, hopplöshet och vrede? Fast störst är nog sorgen. Någon tog ifrån mig något värdefull, min livskvalitet! Det jävla svarta hålet är jävligt djup och svart inatt! Ibland blir det så, inget som går att göra något åt, det smyger på en obemärkt. Rätt som det är sitter man där på botten. Nä! gråter gör jag inte, det fick jag lära att man inte ska göra "du har väl inget att grina över ung jävel", sen gråter man inte, man bär gråten inom sig.

Det svarta borde jag ju vara van med, det är lika svart som det var under mitt täcke, lika varmt och otäckt kan det också bli. Man vet inte riktigt vad som finns i det mörka. Så täcket blev min sköld, lindade in mig i det så ingen skulle kunna se eller peta på mig. Ljusglimten var när min farfar steg upp i mörkret för att röka, knackade ur pipan och fyllde med ny tobak, när tändstickan flammade till passade jag på att somna. Samma tid varje natt, han var pålitlig min farfar.

Han dog på samma ställe. Sen blev natten total, allt blev nattsvart. Jag såg honom tända sin pipa, jag såg honom dö. Sen såg jag honom inte mer, inte pipan heller. Allt bara försvann, och det gjorde den enda lilla trygghet jag hade också.

Det är ju bra att kunna skriva av sig lite, och sen slippa få en massa skit för det, ingen som gör sig lustig över det jag skriver, över det jag tycker och känner. Men så har det inte alltid varit. När man är 11-12 år och skriver dagbok för första gången i sitt liv, då är det känsligt. Man är naiv i den åldern, skriver sina små hemligheter och förutsätter att de förblir hemliga. man förväntar sig inte att någon vuxen har snokat och läst ens privata små hemlisar, man förväntar sig absolut inte att de också har skrivit små lustigheter i ens dagbok. Vad kallar man det för, när två vuxna karlar roar sig med sånt, när en gammal kärring sitter bredvid och godkänner och tycker det är roligt. Kan någon förstå hur det kändes när jag öppnade min dagbok för att skriva och flera sidor i boken var kommenterade med någon annans åsikt? Skrev jag något mera..Nä! och vad jag skämdes för det jag skrivit.

Jag kan idag som vuxen människa förstå att det saknades ett par skruvar där!

Det här är mitt liv min dag och min nutid - Kropp och själ glömmer aldrig!

Publicerad: 2008-06-03 14:52

Det är något jag aldrig kommer ifrån. Kropp och själ har varit med om något som de aldrig glömmer. Inte ens såren på foten har läkt ännu efter bilolyckan, det är över 40 år sedan.

Jag vet inte hur man raderar ut allt gammalt som varit? För det måste jag ju om det inte ska följa med i nutid och längre fram i framtiden.

Hur raderar jag bort knytnävsslaget? Det behövs bara att någon lyfter en arm framför mig så ryggar jag.

Hur raderar jag bort de sexuella närmanden och kladdet? Det behövs bara en kram, så drar jag mig undan av obehag.

Hur raderar jag bort att känna mig iakttagen, bevakad och förföljd?

Hur raderar jag bort cellskräcken, som kommit med att ha blivit fasthållen med tvång.

Hur raderar man bort förnedringen, känslan av att vara skit!

Behöver bara se en sopborste, så säger själen till mig - kommer du ihåg? Och det gör jag ju, ränderna går aldrig ur!

Igår såg jag en långtradare som hade vält efter vägen, inne i flaket som låg på sned, jobbade en massa människor med att tömma det. Flaket var som en vägg mot vägbanan. Bakom den passerade andra långtradare väldigt nära. Om någon annan långtradare hade åkt in i denna som låg på sidan, hade de som befann sig där varit dödens. Det väckte ett minne till liv, inte ett utan två. Jag hade min sovplats i rummet närmast vägen. Vägen som gick ända till husväggen. En hårt trafikerad väg av timmerbilar. Det andra som jag påmindes om var olyckan, där jag fick flaket över mig.

Ja! hela tiden påminns jag om det gamla, kropp och själ reagerar på det.

Jag hatar mörkret, natten som varit har jag slagits med det och med det förflutna. Och allt utlöstes av den eländiga branden i Hälsingland. Det behövs så lite så blir livet till ett inferno. Igår var en riktig skitdag. Hittade en tavla inne på Bergsjöportalen. Skrattretande med sanningen överensstämmande.

Rättvis! Orkar man vara det?

Hälsingeliv