3 bloggböcker "placeofpower" som handlar om mig och om barn som far illa är klara.

En miss på framsidan. Ett stavfel i efternamnet. Så går det när man får för bråttom. Annars så tycker jag det blev en jättefin kvalité, över alla förväntningar. Och självklart så är jag jätteglad. Varje bok rymmer ca 260 sidor. Det blev 3 böcker.  Med tiden är en fjärde bok är trolig. 

En del av min intervju i utredningen.

Stockholm 2011

Jag har varit med och skrivit historia - Svensk historia. Ett stycke mycket mörk historia. "Barnen som samhället svek " - Vanvård av barn och unga, ett stort svek från samhällets sida.

Vanvårdsutredningen har granskat övergrepp mot fosterbarn under 1900-talet. Den bygger på berättelser från omkring 900 personer som varit i fosterhem.

Vinsten ligger hos de vanvårdade fosterbarnen som lät sig intervjuas. Allt är dokumenterat och offentliggjort. Det är nog den största vinsten av alla, trotts allt.

Jag har letat efter intervjureferatet som en galning. Nu har jag hittat det. Låg på ett säkert ställe.

Jag hade tänkt skriva ner hela min berättelse men kommer inte att göra det på grund av olika skäl. Det kommer att bli ett axplock. Egentligen hade jag velat skriva en riktig bok. Typ som en roman från det man var liten och framåt. Men...jag orkar inte. Är väl kanske inte så kunnig eller så är det tålamodet som saknas eller båda. Fast jag tror det skulle kunna bli en bra bok. Ett tag hade jag en idé om att göra en film av det. Var hittar jag någon som har lust att intressera sig för mig och mitt? Det skulle bli en massa gammal kultur. Fast det finns väl inga gamla miljöer med träkåkar och innergårdar kvar nu längre. Utedass ska det också vara. Jag kan berätta nu på en gång att det åter igen varit fruktansvärt att gå igenom det här en gång till. Det blir kaos och jag blir så oerhört trött, så trött.

Just nu känner jag att jag vill att den här bloggboken ska vara klar. Väldigt vilken tid det tagit att redigera. Nu vill jag måla. Ska köpa på mig lite dukar som jag kan gå loss på med lite skön rock n roll. Det är vad jag längtar mest efter just nu. Att bara helt galet få slänga på en massa färg på en duk efter någon skön låt. Inga regler eller ramar. Bara att köra på så man tydligt kan se att det sprudlar färg ur musiken, lite mysko, lite spöklikt ska det krypa fram, på en och runt om en. Därför ska jag göra det här lite snabbt, det som är kvar att göra i bloggboken. Sen ska jag jaga någon villig och billig författare till resten.

Uppgifter tagna från intervjureferatet och från min berättelse. 

Intervjun gjordes den 30 oktober 2008 - Muntlig förhandling hos ersättningsnämnden Tisdag 25 juni 2013.

Jag gör så här att jag skriver vad som rubricerades som vanvård. Jag skriver inte själva händelserna. 

Vanvård

Barnet nekades av personalen att träffa sina syskon på barnhemmet.

Barnet blev inlåst som straff, av personalen.

Syskonen blev slagna med svångrem, av personalen.

Barnet tvingades som nioåring att tillbringa flera månader i en vuxenpsykiatrisk klink. Ansvarig: sociala barnavården.

Barnet blev inlåst ensam, av personalen.

Mobbad i skolan av andra barn.

Hånad, av farmors mor, i samband med att farfar dog.

Slagen med sopkvast på bålen och benen, märken finns kvar, av farmodern.

Luggad av farmodern.

Slagen med disktrasa mot huvudet av farmodern.

Slagen med brödfat mot huvudet av farmodern.

Missbruk av alkohol förekom i fosterhemmet.

Ofta kränkande omdömen om modern, kallades för hora och luder av farmodern.

Försök till våldtäkt av fadern (fosterföräldrarnas son).

Farbroder kladdat och smekt.

Fick inte läkarvård trotts huvudskador och skador på benen.

Bristande tillsyn i fosterhemmet av sociala barnavården.

Våld mellan ungdomar på grund av bristande tillsyn från personalens sida.

Några av min reflexioner om hur det kunnat varit annorlunda.

"Det har jag funderat på. Det är svårt. Hur illa än mina föräldrar är så är de ändå mina. De (samhället) skulle ha stöttat min mor, men det är svårt för hon var mycket envis. De skulle aldrig ha splittrat oss syskon. Det gjordes medvetet. De borde inte ha fått ske."

"Det borde finnas regler som följs. Jag borde ha haft ett schema som visade när jag fick träffa mina syskon och mamma. Det fanns ingen kontakt om jag inte själv rymde till mamma."

"Oanmälda besök borde vara en regel från myndigheterna. Det behövs!

Avslutning av Intervjun

"Det var jobbigt i början att berätta. Det känns lite fjuttigt. Det känns som ingenting. Det är ju ändå ett helt liv, 47 år sedan jag åkte hemifrån. Det har varit fruktansvärt de flesta gånger"

Det kan kännas så här för att jag gått igenom och ältat det hela livet. Jag har velat få rötter som jag inte haft. Det fick jag genom att jag gick genom materialet från Sundsvall"

Det här är väldigt viktigt för mig.
År 1966 råkade jag ut för en bilolycka som förändrade allt! Jag var 14 år.
Jag hade tidigare varit bra på att teckna. Jag hade även varit bra på språk och matematik.
Med olyckan försvann allt detta. Borta som genom ett trollslag. Betygen föll och med dem mina möjligheter. Det absolut tråkigast var att även mitt betyg sjönk i teckning. Allt föll även jag. Nu förändrades livet snabbt och åren går. År 1994 tar jag då upp ett försök att börja teckna igen. Det var i samband med en stor livskris. Min livlina blev mina barn och konsten. Utan dem har det sagts att jag inte levt idag!

Det var svårt och är fortfarande svårt att teckna. Jag förlorade förmågan att se i en inre syn saken jag ska måla. Jag brukar säga att det ungefär går att liknas med att jorden är rund men för mig är den platt. Jag har tränat och övat. De jag tecknar får jag träna in. Gång på gång får jag göra om. Är jag borta för länge från pennan så får jag börja om igen, då är det borta.

Jag kom på rätt så snabbt i mitt måleri att använda mig av musik. Här behöver man inte se utan bara känna. Och så var det språket! Innan olyckan så var det busenkelt, efter så blev det annat. Jag kan vända på hela meningar. Tappar bort ord .m.m. Det här är också en sak jag har fått lov att öva på. Jag kan få läsa om och rätta många gånger innan det känns rätt.

Det skulle kanske vara roligt för en del att se det första alster jag gjorde när jag började måla och teckna igen. Se och jämföra med det jag gör nu. Det är 20 år emellan. En del kanske tycker att jag borde ha hunnit blivit bättre! Och det tycker även jag till viss del. Jag hade i alla fall önskat det men jag inser min begränsning och måste börja vara överens med mig själv att det duger. Jag har slitit hårt för att komma så här långt som jag gjort. Framförallt så måste jag vara glad åt det jag gör. Att få vara glad när jag målar. 

Jag håller på med min bok. Redigerar och slutför det sista. Reser hem igen till barndomen. Spännande!

Jag har sprungit över lite saker som jag vill ha med i boken. Självklart har jag glömt bort några av dem. Borde ha skrivit det direkt och inte väntat. Ibland är det bra att vänta,  ibland är det dåligt. Jag ska försöka komma ihåg vad det var.

Några foton har kommit till mig den sista tiden. Foton jag inte sett tidigare och inte visste om. Både kul och ledsamt att skåda bilderna. Inte världens bästa kvalité men de får lov att hänga med ändå. Tänk att det skulle ta så många år innan någon hade lust att dela med sig av det jag så länge velat få se. Sedan har jag hittat lite foton ute på nätet. Kommunerna börjar få upp arkiv på gamla bilder. Väldigt trevligt och kul. Så finns ju även Google där man kan få fram gatuvyer på hus m.m. Det har faktiskt gett mig massor att på det sättet få resa tillbaka i tiden. Resa hem igen till barndomen.

Det har undan för undan efter det att min del i vanvårdsutredningen var slut framkommit saker. Tråkiga saker. Jag tror att jag ska utesluta just den delen i boken. Det tillför egentligen inget. Ingen är på det minsta sätt beredd att bjuda på sanningen. Lögner och svek blev jag bjuden på av mina så kallade syskon och de flesta av mina barndomskamrater. Därför faller mitt försök att få kontakt med gammal släkt i soppåsen. Jag lägger dem bakom mig. Det är inte intressant.  Det finns ingen samhörighet eller några blodsband med lögnare, baktalare och skvallerkärringar som sprider falska rykten. Trist att få veta sådant efter så många år. Skitsnacket.

Sen var det min blinda dotter som myndigheterna stal från mig när hon var rätt så liten. Hon fick sin farmor och farfar som fosterföräldrar. Ingen tänkte på att de var gamla redan då. Det visade sig att min dotter var helt blind genom sjukvårdens slarv. Ingen tog tag i det utan lät det bara vara. Kontakten mellan min dotter och mig har varit obefintlig. Jag försökte för några år sedan att ta upp kontakten igen men det utföll inte så bra. Vi kände ingen större samhörighet varken hon eller jag. Hon har en del alkoholproblem som jag inte vill ge mig in på. Jag orkar inte. Det jag visste skulle hända har hänt. Båda hennes fosterföräldrar är borta nu. De gick bort med knappt ett års mellanrum. Hon är ensam nu min dotter. Ensam med sina handikapp. Det är lika med henne. Jag känner igen samhörighet eller något blodsband med henne heller.

Tragiskt för min dotter att hennes fosterföräldrar sagt till henne att jag inte ville ha henne. Det var ju en lögn. Den lögnen har hon burit på i hela sitt liv. Hon har trott att hon inte var älskad och önskvärd av mig. Min flicka grät oerhört när hon fick reda på sanningen. Trodde hjärtat skulle brista på henne. Tänk om jag vetat om deras lögner. Jag kunde aldrig tro att sådan präktiga och bra människor kunde göra något sådant. Hur det än är nu så vet hon sanningen om hur det egentligen var. Den har jag berättat för henne. Att hon var efterlängtad och önskvärd av mig.

Kanske stänger jag den här bloggen när boken är klar. Vi får se. Jag har dragits länge med min vän bloggen. Startade upp den 2006 på gamla spray bloggen om någon kommer i håg den.

Blandade foton under åren 1962-66

Det här är troligen på Södermalmsgatan där vi bodde i Sundsvall när vi 4:a syskon blev hämtade till barnhemmet solgläntan. 

Det här är troligen mitt klassrum och min klass där jag gick den dagen barnvårdsnämnden knackade på dörren. Året var 1963. Södermalmsskolan i Sundsvall.

Södermalmsskolan i Sundsvall.

Jag och ungarna i Stocks. Min farmor och Stocks Maja umgicks en del.

Det här är Stocks som det såg ut på den tiden. Det var så lågt i dörrarna så man fick huka sig när man gick in. Här bodde man i ett rum och kök. Mycket snö och man åkte spark på vintern. Cyklade på sommaren. Eller så gick man.

Här ligger handelsboden ungefär mitt i Edsäter.

Farmor Sigrid i Edsäter Harmånger

Farfar Natanael vid lastbilen

Edsäter Harmånger. Här bodde jag. Här hade jag mitt fosterhem de första åren.

Uthuset "Boa" vid boningshuset i Edsäter Harmånger

Gammelmormor Elin till vänster på gården vid vattenpumpen i Edsäter Harmånger. Bakom damerna ligger utedass, förråd och förvaring av ved. Bakom uthuset finns slaskhögen. Vid stora stenen ligger jordkällaren. 

Konfirmation i Harmångers kyrka. Jag till vänster om prästen. Ser ni den fina nejlikan jag har på klänningen. Den betalade barnavårdsnämnden i Sundsvall. Den krävde mitt fosterhem ersättning för. Finns skrivit i de papper jag tog ut från Sundsvalls stadsarkiv. Vid det här tillfället hade vi flyttat till Strömsbruk och huset i Edsäter var rivet och min farfar var död. 

Edsäter ligger i Hälsingland, 3 mil utanför Hudiksvall, 6 mil från Sundsvall. Edsäter ligger mellan Harmånger och Strömsbruk. 

En utredning som nog går till historien som världens längsta utredning är nog utredningen om "Barnen som samhället svek" - Vanvård i social barnavård

Vi gick över Åparken i dag när vi skulle till centrum. Vid strandkanten tronar en jättestor solros alldeles ensam. Jag kom på att för ett par år sedan så växte det upp en solros ur askan där majbrasan brunnit på våren. Fast den solrosen var lite mindre. Men ändock en fin solros. Även den här alldeles ensam. När jag kollade i galleriet på fotona jag tagit så ser jag att det fotot på den stora solrosen lagt sig bredvid ett foto på mig taget förra sommaren upp i Stockholm. Kortet togs medans jag väntade på att få komma in till ersättningsnämnden. Jag var ju där i sammanhanget "Barnen som samhället svek". Det är ju ett tag sedan utredningen var klar. Men många efter mig väntar fortfarande på sin tur. En tid som är obeskrivbart lång när det gäller människor som plågas och har det svårt och som väntar. Det är omänskligt och barbariskt. Det har gått två år nu efter slutrapporten. Jag vet ingen utredning som tagit så lång tid att slutföra. Sammanlagt har det pågått i nästan 10 år och det är ännu inte slut.

Vanvård i social barnavård - slutrapport, SOU 2011:61 (pdf 2,6 MB)

Jag vid ersättningsnämnden sommaren 2013

Hagaskolan år 1961-62

Det som slog mig med fotona bredvid varandra var en episod i min barndom. Jag gick i tredje klass vid Haga skolan i Sundsvall. Vi hade fått som uppgift att rita och måla en solros. De papper vi ritade på var lika stora som oss själva. Jag vet inte varför det gjordes så men min teckning glasades och ramades in. Tavlan hängde i korridoren där alla kunde se den och bli påminda om hur bra jag var och hur dåliga de var. Inget jag tänkt på då. Jag var ju barn, glad och stolt. Var tavlan finns nu har jag ingen aning om. Antagligen på soptippen för mycket länge sedan. Varför just min tavla hängdes på den platsen kan jag i dag inte förstå. Jag vet inte ens varför det bestämdes så. Väldigt opsykologiskt och olyckligt i vilket fall som helst. Mina klasskamrater fick säkert ett ont öga till mig. Och jag förstod troligen inte varför. Läraren gjorde säkert det här för att vara snäll med mig. Om det inte var därför så var det ovanligt dumt gjort. Alla eller ingen borde ha gällt här. 

Det var i vilket fall som helst här som allt kraschade för vår familj. Det var här vi splittrades. Jag kommer ihåg nästkommande påsk när jag inte var med min familj längre. Solrosläraren dök upp där jag var och tog mig med på utflykt ut i skogen tillsammans med hennes egen familj. "Hennes barn och man" En lycklig och glad familj som hade sin gemenskap. Jag borde ju ha varit glad för att hon var så snäll att hon lät mig följa med i deras gemenskap. Det var fullständigt vidrigt. Först kände jag mig som en riktig loser. Vad gjorde jag där bland främmande människor. "usch" vad de fjantade och larvade sig. Vad ont det gjorde inombords, jag ville bara gråta. Jag ville bara därifrån. Så hade ju min familj också sett ut. Min mamma, min pappa och mina syskon. Var var dom, vad gjorde jag här. Det var fruktansvärt och jag känner än i dag hur utanförskapet till dessa människor kändes. Hur ensam jag var mitt bland dem. Det kändes så tydligt att jag inte hörde dit.

Jag har många gånger funderat över människor som jobbar med barn och unga om de tog in något från den här utredningen som pågick i så många år. Utredningen om barn som farit illa i den sociala barnavården. Jag tror att de flesta inte brydde sig. Tyvärr så tror jag inte man känner någon speciell empati för svenska barn som far illa. Gör man inte det så känner man inte för några barn alls. Då är det ett spel för gallerian. Man är en oberörd person. Här finns inget öppet varmt hjärta. Här finns endast ett kallt och stängt hjärta.

Video - Whitesnake - Too Many Tears

Stulen Barndom var en intresseförening som bildades 28 januari 2006 i Aneby och tillkom för att skapa upprättelse för dem som var drabbade av institutionsvård, fosterhem och barnhemsplacerade under 1940-1970-talen. Bildandet skedde efter att TV-reportaget Stulen barndom av Thomas Kanger visades 2005. Föreningen hade 2006 cirka 600 medlemmar.

Föreningen lämnade i april 2006 in en grupptalan mot Stockholms stad, men den avslogs i tingsrätten. Uppmärksamheten efter TV-programmet såväl som denna och en rad liknande föreningars lobbying ledde emellertid till att Vanvårdsutredningen påbörjades 2006 och slutfördes 2011.

2006-03-08
Fosterbarnen som utsattes för fysisk- och psykisk misshandel vill ha upprättelse

21november 2011 kl 14:50 BRÄNNPUNKT | VANVÅRDADE BARN

Reinfeldt har satt i system att inte visa sig i sammanhang som kan uppfattas som negativa. Att tillämpa detta synsätt när det kommer till att svenska staten efter decennier tar sitt ansvar är inte bara ett tecken på svagt ledarskap, det är också otroligt oetiskt.

Det är inte svårt att förstå att Reinfeldt inte vill synas i sammanhanget, då den moderatledda regeringen först velat undanhålla ekonomisk ersättning till de drabbade och sedan ändrat sig efter en stor folkstorm. Risken för att upprörda människor skulle attackera statsministern skulle inte bli bra bilder i pressen.

Men att då bojkotta ceremonin med en vag undanflykt om att man har andra viktiga möten inplanerade, bara för att man inte vill träffa de människor som man för några veckor sedan hade planerat att svika, går under rimlig värdighet.

Det är kanske ett begripligt beslut som pr-strateg. Men ett obegripligt beslut som statsminister, och människa.

Reinfeldt bör nu omgående göra det enda rätta, och sända ut ett brev till de drabbade. I brevet bör han inte bara be om ursäkt å statens vägnar för de övergrepp som skett, utan även förklara varför han valde att undvika alla dem som idag samlats i stadshuset för att få upprättelse.

Reinfeldts bojkott är helt obegriplig.

Reinfeldt har satt i system att inte visa sig i sammanhang som kan uppfattas som negativa. Att tillämpa detta synsätt när det kommer till ursäkten för människor som drabbats av vanvård är djupt oetiskt. Det skriver Robin Zachari och Viktor Tullgren, Alliansfritt Sverige.

I Stockholms stadshus arrangerar idag regeringen en cermoni för att framföra en ursäkt till de människor som drabbats av vanvård i statliga barnhem under 1900-talet. Ceremonin är välkommen, och en del av ett försoningsarbete som ska sätta punkt för ett mörkt kapitel i svensk historia.

Men statsminister Fredrik Reinfeldt har personligen valt att avstå från att framföra ursäkten. Istället har uppgiften gått till riksdagens talman, Per Westerberg. Reinfeldt närvarar inte över huvud taget.

Detta är unikt i en internationell jämförelse. Många länder har under slutet av 1900-talet uppmärksammat hemska förhållanden för omhändertagna barn. Man har i de flesta fall förmedlat en ekonomisk ersättning, och arrangerat en ceremoni. Men i den ceremonin har landets främste beslutsfattare som regel inte bara medverkat i ceremonin, utan även personligen framför ursäkten.

I Australien uttryckte år 2008 den dåvarande premiärministern Kevin Rudd landets ursäkt för behandlingen av aboriginska barn, genom att läsa upp ett djupt rörande brev i det australiensiska parlamentet.

På Irland ansvarade premiärministern Bertie Ahern redan 1999 för statens ursäkt till barn som farit illa i katolska barnhem, och framförde den personligen på ett sätt som i efterhand är ihågkommet som rörande och personligt. Även Påven, som överhuvud för den katolska kyrkan, framförde en ursäkt.

I Skottland framfördes ursäkten av försteminister Jack McConnel 2004, Skottlands motsvarighet till statsminister.

På detta sätt är det i land efter land. I England ansvarade premiärministern Gordon Brown för den officiella ursäkten. I Kanada var det premiärministern Stephen Harper. Det har varit en självklarhet att att ursäkter framförs av den främste ansvarige i landet.

ROBIN ZACHARI
talesperson Alliansfritt Sverige
VIKTOR TULLGREN
skribent Alliansfritt Sverige

2014-08-22
Bristen på resurser inom socialtjänsten är så stor att barn i dag far illa

Vad blir spåren hos ett barn som blivit bort skickad från sina föräldrar. En fruktansvärd tragedi. Ska Sverige verkligen medverka i den här barnmisshandeln.

Jag har funderat och funderat och kommit fram till att skriva vad jag tycker om saken. Det är ju flera val snart och jag har redan bestämt vad jag ska rösta på till EU och till Riksdagsvalet. Har ännu inte bestämt mig för vad jag ska rösta på till Landstig och Kommun val. Det här får kanske avgöra saken. Innan så vill jag nämna att jag ännu inte fått röstkortet till EU.  Jag ska kolla upp det närmare i morgon.

Tänkvärd bild på Yara. Hon tittar på oss och pekar upp mot himlen, lite frågande syns det som.

"Polisen grät öppet när de lämnade in flickan"

Det jag funderade på nu var den här lilla mördade tösen Yara som var långt hemifrån från sitt hem från sin mor och sin far och sina syskon. Hon var ju endast 8 år och jag vet inte hur gammal hon var när hon kom till Sverige. Jag vet inte ens varför hon ensam utan sina anhöriga kom hit? Det låter så otroligt absurt att ett litet barn skiljs på detta sätt från sina föräldrar. Hon måste mått fruktansvärt dåligt den lilla. Hon måste ha känt sig oerhört ensam, ledsen oälskad och sviken. Varför fick hennes syskon vara med mamma och pappa men inte hon.  Det måste ha känts hemskt i det lilla barnahjärtat, oönskad, oälskad och bort skickad. Väldigt grymt. Stackars lilla flicka vilken stor sorg hon burit på inom sig.

Och självklart undrar ju jag hur svenska politiker och myndigheter tänker som medverkar i något sådant här. De kan faktiskt inte veta mycket om barn. De verkar helt känslolösa. Jag gör som jag brukar och dumförklarar dem. Så här gör man inte med barn och unga. Barn ska vara där de hör hemma. Hos sina föräldrar. Det ska vara mycket till om man ska skilja barn och föräldrar och syskon åt. Det får inte vara på vilka grunder som helst. Det här är verkligen att svika ett barn till 200%. Alla har svikit. Alla bär skulden.

Jag kan ju bara konstatera att vår regering med statsminister Fredrik Reinfeldt (M) i täten har misslyckats grovt med att ta in informationen i utredningen som har pågått i många år "Barnen som samhället svek"
Barn och äldre minister Maria Larsson (KD) behöver jag ju egentligen inte ens nämna för jag tror inte hon läst igenom den utredning som gjordes . Hon vet inget, hon fattar inget, hon skiter i barnen och de gamla, huvudsaken hon kan få lyfta en fet lön så skiter hon i att barn lider och mår dåligt.

Stora brister i svenskt barnskydd

Det här som hänt lilla Yara  får i första hand vår regering och barn och äldreminister ta på sig. De lovade bättring. De påstod att de lärt av misstaget. Men nu visar det sig att det har de inte gjort. I andra hand lägger jag skulden på Yara  föräldrar. De skulle aldrig ha skickat sin lilla dotter ensam till ett land långt bort. I tredje hand så ligger väl skulden hos de otäcka barnmisshandlarna. Sen kommer vi då till resten och det är väl sociala, folk i flickans närhet. Skolan borde ha gjort något. Men...ingen gjorde något. Vad kan det bero på då.  Det behöver jag väl inte ens nämna för det är ju upp till var och en varför man inte ingriper.

Jag kan nog tycka att politikerna får lov att tänka sig för innan de vräker in ensamkommande flyktingbarn. De är så puckade att de till och med tillverkat en tvångslag till kommunerna att ta emot dessa barn oavsett om de kan eller inte. Jag tror ofta det är ungar som kommer att må mycket dåligt på grund av att de blivit bryskt och kärlekslöst utknuffad ur boet och gemenskapen och sen på det påtvingade andra människor. De är inget värda. Våra politiker borde inte medverka i denna tragedi. De borde inte ha dörrarna öppna för att det ska få förekomma någon slags soptipp i Sverige av ej önskade barn. Det är fruktansvärt att man medverkar i något sådant.

Det här bli min utgångspunkt när jag ska välja vilket parti jag röstar på till Landsting och Kommun. 

Det finns tre saker som ligger mig mycket varmt om hjärtat, och det är i tur och ordning "Barn, Djur, Natur"

Vanvård i social barnavård under 1900-talet

Vanvård i social barnavård - slutrapport

Barnen som samhället svek - åtgärder med anledning av övergrepp och allvarliga försummelser i samhällsvården.

Barnen som samhället svek – åtgärder med anledning av övergrepp och allvarliga försummelser i samhällsvården (SOU 2011:9) (S2011/1550/FST)

Inget är heligt nu längre! Collage på Fredrik Reinfeldt, Anders Borg och Maria Larsson.

Har så länge varit sugen på att göra ett collage på statsministern, finansminister och på barn och äldre ministern. Idag tyckte jag inte det spelade någon roll längre om jag gjorde något skojsigt av dem.  De brukar ju själva skoja till det med folket riktigt ordentligt. Så då måste det ju vara helt legalt då att roa sig på deras bekostnad. Om jag har lust så tänkte jag göra collage på några  andra figurer i morgon. Det finns en del matnyttigt och berikande att hämta upp ute på nätet.

Underhållande text och kanske något att fundera på inför det kommande valen! Vi röstar snart till EU och efter det blir det riksdagsval, landstingsval och kommunalval. Alla valen är lika viktiga. 

 Statsminister Fredrik Reinfeldt (NM)

Finansminister Anders Borg (NM)

Parhästarna. När jag ser de här två tillsammans så tänker jag alltid på filmen "dum, dummare med Jim carrey och Jeff daniels . De är ju söta men kanske inte så smarta. Och det går väl inte allt för bra för dem! :-))

Video - Dumb and Dumber 1994 Trailer

Barn- och äldreminister Maria Larsson (KD) på Socialdepartementet

Europaparlamentsvalet 2014 (EP-valet 2014) kommer att äga rum den 22–25 maj 2014 i Europeiska unionens medlemsstater och blir det åttonde allmänna och direkta valet till Europaparlamentet med syfte att välja ledamöterna av Europaparlamentet för valperioden 2014–2019. Dessa ledamöter fungerar som företrädare för hela unionens befolkning. Under de kommande fem åren kommer de att utforma unionens lagstiftning och budget i samarbete med Europeiska unionens råd, som består av företrädare för de nationella regeringarna.

Riksdagsval, landstingsval och kommunalval äger rum  i Sverige 2014 planeras äga rum söndagen den 14 september 2014.

Konstigt att saknaden och längtan aldrig försvinner. Beror det på sorgen av en förlorad barndom.

Jag stod och målade och helt plötsligt så kom en stor saknad och längtan efter min mamma. Tydligen är det något som aldrig går över.  Kanske borde jag skriva en bok i alla fall. Jag funderar på det. Det finns så mycket som är svårt att beskriva som kanske lättare kom till sin rätt i ett sammanhang. Jag får se. Sugen är jag men jag undrar om jag verkligen klarar av att få ihop ett sammanhang. Jag är en rätt så splittrad person.

Undra om den eviga saknaden som aldrig går över har något att göra med min ringa ålder vid skilsmässan eller om det var på sättet det gick till på. En annan fundering jag har haft är ju minnen från det jag var väldigt liten, minnen från en fin barndom. En underbar och snäll mamma. En duktig mamma, en rättvis mamma. Hon ville oss barn det allra bästa. Kan det vara det som sitter kvar. Är det sorgen från det som aldrig släpper. Så är det nog, en förlorad barndom.

Jag kommer ihåg ett brev jag fick från henne efter många år i fosterhemmet, på slutet när allt hopp för min del var ute. I brevet där hon skrev att hon ville sina barn det absolut bästa. Levde hon i den tron att det var bra. Eller var det något hon försökte intala sig själv för att orka? Så måste det ha varit, hon visste att det inte var bra.

Nu ska jag fortsätta måla. Jag målar rätt så planlöst faktiskt. Lyssnar mest på musik och tårarna ligger på lur. Så är det!

Det blev en tavla till slut av allt det planlösa målandet. Tavlan får heta "I dimmorna" En rätt så bra bakgrundsmålning tror jag.

Snart är det dags för kulturvecka och efter det ställer vi ut Marco och jag.

Marco ställer ut under tema "Naturens musik" och jag ställer ut under tema "Gudarna Målar och Berättar."

Kulturveckan i Kungsör 30 september - 6 oktober - Marco och jag kör med öppen atelje.

I Kungsörs biblioteks konstutställningshall ställer jag ut tillsammans med Markko Eklund Karlsson. Från 2013-11-01 till 2013-11-15. Vernissage fredag 1 november kl. 12.00.

Video Elvis Presley - You'll Never Walk Alone (Gospel)

Elvis Presley var egentligen naturligt blond med blå ögon. Han började färga sitt hår när han blev kändis.

Undra var barn och äldre minister Maria Larsson befinner sin under den tid som omhändertagna barn blir misshandlade inom sjukvården?

Det känns verkligen underligt att läsa något sådant här på nyheterna när man nyligen ingått i en utredning om vanvård av barn och unga i den sociala samhällsvården. Det gavs löften om att det skulle bli bättre för omhändertagna barn och unga. Vad händer? Folk är ta mej fan inte riktigt kloka. Sådana här ska jobba med barn och inom sjukvården? Med tortyrliknande metoder tar de hand om och vårdar barn och unga? Hur tror dom att de här barnen och unga kommer att bli i framtiden? Jag undrar verkligen om dessa barn som blivit fastspända och ner droga överhuvudtaget kommer att ha någon mänsklig framtid? Min önskan är att dom som gjort detta straffas och det riktigt ordentligt som ett avskräckande exempel. De ska straffas och även betala höga skadestånd.

Spänna fast ett barn för att sedan under tvång pumpa i dem tung medicin?! Hur jävla skruvat är inte det? Var finns vår barn och äldreminister Maria Larsson som så stort lovad bättring, det skulle aldrig hända igen det som hänt tidigare. De hade tagit lärdom. Vad var hennes löften och hennes lagar värda? Tydligen inte ett skit!

Hand i hand med den sista biten av vanvården av barn mellan 1920-1980 så fortsätter vanvården av samhällets omhändertagna barn mellan  1980-2013

Larm om vårdskador.

Så små barn som tioåringar bältesläggs och behandlas med starkt beroendeframkallande läkemedel, uppger en sjuksköterska i anmälan, enligt aftonbladet.se. En tolvårig flicka har spänts fast 18 gånger på 1,5 månad och tvångsinjicerats med tung medicin. Problemen har eskalerat de senaste åren, skriver sköterskan:

Nu kommer det här att anmälas till  Inspektionen för vård och omsorg. Och som vanligt så händer väl inget mera efter det. Jag tycker nog att sköterskan borde ha anmält till polisen. Det här är ju faktiskt barnmisshandel "tortyr"

Bältesläggning är integritetskränkande och därför förenad med negativa föreställningar hos allmänheten och psykiatriska patienter. Åtgärden har historiskt använts för att bestraffa patienter som ansetts omedgörliga; de sjuka fick ligga hårt fastspända i sina sängar tills de bedömdes som följsamma. Vid bältesläggning är den intagne helt beroende av omgivningen för alla personliga behov,

Ett är säkert, det här är barnen som samhället sviker igen och igen och igen.

Vanvårdsutredningen lyckades få regeringen att lyssna. En rad åtgärder har införts för att förhindra fortsatt vanvård bland annat genom skärpt lagstiftning. Men det hjälper inte så värst mycket. Även regelverket kan svikas av bristande ansvar.

Vanvårdsutredningens ordförande Göran Johansson krävde i en delrapport att det borde införas sanktioner för politiker och tjänstemän som gjorde det kännbart för dem att äventyra säkerheten för samhällsvårdade barn. Det förslaget har möts med tystnad.

Samtidigt kommer nya rapporter i medierna om vanvård i statens tjänst. Det handlar inte bara om den rent mänskliga tragedin. Den viktigaste frågan handlar om mänskliga rättigheter och rättstrygghet. Hur långt kan en stat gå när det gäller behandling av enskilda människor utan att behöva ställas till svars för sitt agerande?

Barn som far illa.

Alla barn har rätt till en trygg och säker uppväxt. En del barn utsätts ibland för olika former av våld eller övergrepp. Det är viktigt att vi vågar se och uppmärksamma dessa barn så att de kan få skydd och ges möjlighet till en förändrad situation.

Alla yrkesgrupper som arbetar med barn samt sjukvårdspersonal och polis har enligt 14 kapitlet i socialtjänstlagen skyldighet att rapportera misstanke om att barn far illa till socialtjänsten. Skyldigheten gäller oavsett om man arbetar i privat eller offentlig regi.

Man har även skyldighet att bistå socialtjänsten med uppgifter som har betydelse för utredningen.

Vad kan du göra?

Om du misstänker att ett barn far illa bör du anmäla det till socialtjänsten. Känner du familjen är det alltid bäst att du berättar för dem att du är orolig för barnet eller att du tycker att familjen behöver hjälp. Det underlättar om familjen vet vem som har gjort anmälan.

Som privatperson har du rätt att vara anonym.

Om du anser att ett barn är i akut fara bör du anmäla det till socialtjänsten under kontorstid och till polisen efter kontorstid. Polisen har alltid skyldighet att rapportera vidare till socialtjänsten.

I går den 25/6-2013 var jag till ersättningsnämnden. Salomon hade namnsdag och det var vackert väder. En fantastisk dag.

I går den 25/6-2013 var jag till ersättningsnämnden. Lite roligt i sammanhanget var att Salomon hade namnsdag. Jag har målat en tavla som har det namnet som andra namn "Salomos insegel" i förnamn heter den "bakom masken - ensam vild eld". Tänk att på just den dagen var det min tur, lite mystiskt och magiskt. Och just på en tisdag också! Tisdag är min bästa dag i veckan och min turdag.

Jag skrev om den här tavlan för ett par dagar sedan.

Vi tog tåget som gick 7,40.  Bra var det eftersom det var lite förseningar. När vi kom till Stockholm hade staden inte ännu riktigt hunnit vakna. Det var mysigt att gå genom stan den tiden. Vi tog en fika på Mac Donalds. När vi kom ut därifrån hade staden vaknat. Ett myller av människor. Nytt i staden var att det fanns mängder av tiggare som satt överallt. Kameran hade jag tyvärr lämnat hemma så vi missade massor av bra foton. Vi såg en gul buss med en massa målade stjärnor på och en stor pusselbit på ena sidan. Den hade jag velat få ett foto på "sista pusselbiten som jag sa till min reskamrat" Vi stod precis utanför dörrarna  till ersättningsnämnden just då när pusselbussen stannade för rött lyse framför oss.  10.40 gick jag in genom dörrarna till ersättningsnämnden. Från dörrarna och ända in fick vi ett mycket fint mottagande. Röda mattan kan man väl nästan säga. Det kändes fint eftersom jag var rätt så nervös. En sak är jag ju på det klara med och det är ju att dom verkligen finns. Jag har ju haft mina tvivel. Mötet gick bra. Ett litet lagom mysigt rum. Fanns inget kallt eller skrämmande med det. Ett antal personer som på intet sätt var otrevliga. De var respektfulla, varma, trevliga, intresserade, omtänksamma och lyssnande människor. Jag förutsätter att dom jag träffade igår är så mot alla. Mötet tog ca 45 minuter. Kändes inte som 45 minuter, tiden gick så fort.

På vägen hem gick vi och åt lite mat på ett ställe nära T-centralen, innan hade vi varit på keratima och köpt lite penslar och fernissa.

Jag har tydligen varit väldigt spänd inför detta möte. När jag kom hem åt jag lite glass och sen skulle det bli lite vila. Klockan 18.30 vaknade jag och var upp en stund men var fortfarande toktrött, så jag la mig igen och somnade tvärt. Sov till klockan 5.00. I går var det strålande väder idag regnar det, bara öser ner.

Nyss var det broöppning och två större båtar passerade snabbt förbi. Den första typ en bogserbåt. Jag hann inte ta kort på den men på den andra. Den båt jag hann ta kort på liknar en ångslup, en sådan båt som min morfar hade byggt och namnet på den var "framåt". Vad festligt. Nu när jag tittar på fotot på morfars ångslup så kan jag se att den användes även som bogserbåt. Igår när vi gick ner till stationen låg två större båtar för ankar och väntade på broöppning. De hade troligen legat och väntat under natten. När vi gick tillbaka på eftermiddagen var de borta.

I fören på FRAMÅT står min morfar. I aktern hans bror.

Video - Marie Fredriksson - Den bästa dagen

En bild på mig och min mamma. Jag var endast 3 månader och 3 veckor gammal.  Visst är hon fin min mamma.  Hon ser väldigt glad ut också.

Statens offentliga utredning om vanvård av barn och unga i den sociala barnavården - Barnen som samhället svek! Striden fortsätter, den tystnar aldrig!

Vilken konstig dröm jag haft i natt. Det jag fastnade för var den lilla flickan som ensam klev på tåget, ett blått tåg. Hon var inte gammal. En liten parvel på ca 3 år. Hon hade ljust hår, var klädd i en blekt ljusblå tunnare sommar sparkdräkt med kortare ben, typ 50 talet. Jag tror till och med att hon fortfarande hade blöjor.  Jag såg ryggen på henne när hon klev på tåget, så liten hon var mot det stora tåget. Dörrarna öppnade sig och hon klev på utan att tveka, sedan stängdes dörrarna väldigt snabbt om henne och hon syntes inte längre. Tåget satte sig i rörelse!

Jag hade en tanke först att försöka hinna få ut henne ur tåget men ångrade mig, sedan funderade jag på hur det skulle gå när tåget stannade vid nästa station. Skulle hon gå vilse, ramla och slå sig någonstans. Hade väl fler funderingar. Så vaknade jag hastigt och lustigt. Jag har funderat på det här hela förmiddagen.

Jag skrev en dikt för en del år sedan, tror det var 2005 någonstans. Den handlade om den lilla flickan.

Sen har jag ju haft det blå Jesus tåget med några gånger. Vid ett tillfälle så fanns en liten figur med som ingen såg. Undra om det är samma lilla figur som klev på tåget. Då vet jag vem det var, det var en liten flicka på ca 3 år. Tydligen är det dax för henne att resa någonstans men var talade inte min dröm om.

Jag har en annan dikt också också som jag skrev i mitten av 1990 talet. Det var faktiskt under en lektion när jag gick barn och fritidslinjen. Den här lektionen handlade nog om barn med särskilda behov. Säker är jag inte men det skulle kunna vara så. Och då kommer det upp i mitt huvud "betyg" Undra var jag har alla mina betyg. Dikten jag skrev heter "Bakom kröken"

Men nu skiter jag i betygen. Nu ska jag plocka ihop mina dikter och sen ska jag se var det blå Jesus tåget är just nu. Och med tåget dyker annat upp, sorgen och tårarna. Jag vet inte varför det är så här idag? Kanske för att det är så nära nu och sedan är det över. En livslång sorg får på något vis en punkt. Om sorgen är över är väl tveksamt. Den får man nog dra med sig så länge man lever.

Om det här vore önskebrunnen så skulle jag slänga en slant i den nu och önska att alla mina nära och kära på något sätt fick en upprättelse till slut. Det är stort och svårt att förklara hur jag känner och tänker. Jag har dragits med det hela livet, vridit och vänt men inte fått någon ro och säkert inte dom heller. Fast det är kanske det som är så svårt, att behöva släppa taget. Klippa av navelsträngen.  Det är kanske väldigt sent för det men som en av mina söner har sagt "Inte bakåt - framåt". Men jag vet att man måste göra bokslut med det gamla för att kunna gå vidare och framåt. Det fick jag lära mig i barnskötarutbildningen.

Idag är det tufft och känsligt, jag håller på att sammanfatta nu. Nyss åkte stereon på. Som sig bör Elvis Presley på tallriken. Han har följt mig sedan jag var barn, han tröstade när jag var ledsen!:-)) Så han får väl göra det i dag med.

video - shes not you elvis presley

Jag tror att många med mig önskar att vi hade kunnat ändra världen med våran medverkan i utredningen om barnen som samhället svek "vanvårdsutredningen". Jag har inte så stor tro till att myndigheter och politiker fattat vad det handlar om. Men en sak vet jag säkert! Det här har stötts och blötts i så många år nu så ingen vuxen människa har kunnat missa det. På det ena eller andra sättet har det kommit till deras vetskap om hur illa ungar haft det och fortfarande har. Det absolut viktigaste är ändå att det flutit upp till ytan så att barn och unga fått vetskap om det, så att dom slipper tro att det är dom det är fel på, dom är inte ensamma om det här. Det är dom inte! Dom är i gott sällskap! Dom har fått veta att det inte är deras fel utan en hel drös med inkompetenta vuxna, många politiker, myndigheter, ondskefulla fosterhem .m.m. Bakom allt det här så finns en massa taskiga vuxna människor som inte borde få komma i närheten av en unge. Så jag kan inte se att de här åren är bortkastade. Och som jag förstår det så fortsätter 1980 talisterna sin kamp för rättvisa och upprättelse. Så striden fortsätter, den tystnar aldrig! När jag kliver av vid min slutstation så kliver någon annan på, det är bra!

Dikt om Den lilla flickan.

Ur mörkret i den kalla vinternatten kommer en liten flicka fram, kanske 3-4år. Hon är klädd i kappa och en liten mössa. Hon stannar under min balkong, tittar upp på mig. Jag tycker det verkar konstigt att en sådan liten tös är ute så sent i kylan..tittar runt för att se var hennes föräldrar eller andra vuxna kan tänkas vara som är i hennes sällskap. Men jag ser inga!? Det är helt folktomt. Jag kastar på mig en jacka och stoppar fötterna i ett par skor och snabbt är jag ute. När jag kommer ut är inte den lilla flickan kvar, hon syns ingenstans! Borta som genom ett trollslag, som om hon aldrig funnits!

Copyright © placeofpower 2008 Alla rättigheter reserverade.

Video - Mera Elvis Presley - last flame

Hur mycket behövs egentligen för att få en ekonomisk upprättelse på 250 000:- . Vad är det dom vill de kloka i ersättningsnämnden. Dom skrämmer mig lite. Har dom något fuffens för sig. Tänker dom skada mig.

Ända sedan jag fick beskedet från ersättningsnämnden har jag funderat på vad dom mera vill veta som inte framgår från de handlingar jag skickat in till dem redan? Jag förstår det verkligen inte! Jag blir bara mer och mer fundersam?

Jag talade med en journalist vid ett tillfälle och det han sa var att.
-Du är ju en av dem som kommer att få ersättningen. Det var nog hans privata tyckande.

Jag har skickat in intervjun som gjordes i utredningen. Jag har skickat in handlingar jag fått ut från Sundsvalls stadsarkiv. En hel drös. En massa andra handlingar och en del uppgifter. Något har jag inte lyckats få tag på vilket jag förutsätter att en myndighet ska få ut från ett landsarkiv.

Det finns annan dokumentation på att min barndom och ungdom satt spår och förstört mitt liv.

Det finns inte så mycket mer att få veta om de inte ska krypa under skinnet på mig. Krypa under skinnet på mig kan nog bli väldigt svårt. Det skinnet har inte många kommit under från det att barnavårdsnämnden tog hand om mig när jag var 9 år. Det här är också lite papper jag inte fått tag på. Papperen efter att jag blev inlåst på en psykavdelning på Sundsvallssjukhus. Jag skulle så gärna vilja se deras motivering till att jag var där? Varför var jag där och inte mina syskon? Det var mycket som var konstigt med den placeringen. Jag satt fängslad tills alla mina nära och kära var borta från Sundsvall. När jag släpptes fri igen så fanns ingen kvar i Sundsvall.  Jag fick gå till skolan igen, huset vi bott i fanns straxt bredvid. Ingen fanns kvar där allt var borta. Hur beskriver man de här stora ensamhetskänslorna jag kände då? Det var så otroligt stort för mig, jag var ju bara ett barn. Det var hemskt och sorgen och gråten fanns där hela tiden inom mig och har blivit min följeslagare i livet. Gråten och sorgen som man aldrig visat utåt. Någon har sagt att "det syns i ögonen" och så kan det väl vara. Ögonen är ju själens spegel.

Att dom satte mig där inspärrad var helt enkelt för att skilja mig från min mamma och mina syskon. Jag vet det idag men förstod inte när jag var 9 år. Då gjorde det bara fruktansvärt ont att bli lämnad, övergiven inlåst. "Icke önskvärd!" Det var då jag låste om mitt inre. Jag var kall sa dom, det gick inte att komma innanför. Egentligen! Vad fan hade dom där att göra? Ville dom se att dom verkligen skadat mig för livet psykologerna och socialkärringarna. Den glädjen fick dom inte.

Jag har inga problem längre idag att dela med mig av det här, men det blir skriftligt. Jag har stora svårigheter att prata med folk muntligt. Så det är där vi är nu!

Jag ska bli tvungen att göra det här förhöret hos ersättningsnämnden. Jag kan inte förstå varför? Mina handlingar och papper borde räcka.

Undra om dom kommit på att jag kommer att ha svårigheter i en muntlig förhandling? Vill dom jäklas? Eller dom kanske förstår att det kan bli en korsslutning hos mig?

En korslutning kan komma om de ska under skinnet på mig. Vem vill stå och berätta om sexuella övergrepp för en massa människor som krälar över ens kropp.

http://placeofpower-anonym.blogspot.se/2009/08/hur-ser-ett-barn-pa-en-pedofil-hur-ar.html

Det kanske är historien om min pappa pedofil de är ute efter och vill höra?  Han fanns en bit ifrån min fosterhemsplacering. En pappa som egentligen inte var någon pappa. Ingen jag kände, ingen jag växt upp tillsammans med, en person som ratat mig tidigare, en främling. Då blir det tufft.

Hur ser ett barn på en pedofil - hur är upplevelsen - vad sätter det för spår?

Spåren blir livslånga. Pedofiler tycker ju att det är normalt att ha sex med barn. Något riktigt sjukt måste det vara i huvudet på dom. Ett barn är ett barn. Barn är inte utvecklade varken psykiskt eller fysiskt för att ha sex med en vuxen människa, oavsett man eller kvinna. Det säger väl ändå sunda förnuftet. Finns väl inget att tveka på.

Jag har målat en tavla, av min egen upplevelse. En riktig sjuk tavla. Alla skulle säga att jag var pervers som såg den. Visst är det perverst, det ser ju till och med jag. Men det är ju just detta jag upplevt. Jag ska inte lägga ut tavlan, helt enkelt för att pedofilerna inte ska ha något att gotta sig i.

Min upplevelse som barn: Otroligt skrämmande, jag var mycket rädd, jag grät hejdlöst, men tordes inte försöka ta mig därifrån.

Det här hände i skogen. Han drog ner byxorna på mig och lutade mig över en stubbe, fy fan va jobbigt det känns. Jag vände mig om en enda gång. Vad var det jag såg? En jätte, med en jätte kuk. Något mycket skrämmande. Jag kan ju likna det vid en "hästkuk". Så ser det ut i ett barns ögon. Ingen har väl trott något annat?

Han förstörde så mycket för mig. Det var min egen far. Fast det hade väl kunnat varit vilken pedofil som helst. Dom tar tillfället dom får.

Jag var ju med några kompisar i skogen och lekte cowboysar och indianer. Han skrämde bort dom innan han gick till verket. Och dom fattade väl inget, han var ju min pappa. Så vi alla fick väl den känslan att vi gjort något orätt som lekt i skogen, att vi var kamrater, och det här var straffet. Självklart så drog det ju också något med sig. Efter det blev det svårt med kompisrelationer, sånt bestraffas ju. Och så nästa känsla att vännerna svikit. Det har hängt med i alla år. Sen ska man ju inte prata om det förstörda sexlivet "kärlekslivet". Det tar lång tid innan jag litar på en man. fast jag kommer nog aldrig att göra det helt och hållet.

Ja! sexlivet blev ju som det blev. I många, många år så dolde jag mig i mörkret, under kläder och allt sånt där. Jag skäms fortfarande över min kropp, över mig själv. Och så har vi ju den biten med bestraffningar. Och det här har inte varit roligt. Lägg till det med kärlek och sex och allt det andra. Kärlek och sex är smärta, förnedring, tårar, skräck, skam, och något fult. Man är inget annat värd! Det finns så mycket mer som det drog med sig, men jag tar inte upp det!

Det här är ju inget man vill prata om, utan man döljer det, man lever sitt liv i skuld, skam och förnedring. Det är ju jäkligt skämmigt. Man tror att man kan dölja det för sig själv, man lägger det långt bak i huvudet, man förtränger det. Fast det funkar inte, skadan är redan skedd, och visar sig på olika sätt, vilket man vill eller inte, i början kanske man inte förstår det, det kan ta många år innan man börjar förstå sammanhanget över sitt eget beteende. Om man någonsin gör det. Det är en så traumatisk händelse, så det är inte alls säkert att den orkar komma till ytan. Utan den här förstörda människan går omkring i livet och förstår inte var skadorna kommer ifrån, ser inte sammanhanget. Vill kanske inte se sammanhanget. Det gör för ont!

Man lever i en livslång sorg. Man har förlorat något värdefullt.

Man hamnar i ett utanförskap. Man känner sig inte lika mycket värd som andra, man är annorlunda. Självförtroendet är på botten. Visa känslor är nästan omöjligt, man bär det inom sig, men på utsidan tar man avstånd. Helt enkelt för att inte någon ska komma åt ens inre, ens svagheter. Man får svårt att visa närhet, en obehagskänsla finns. Tanken är ju: - Vad finns bakom den närheten, finns något uträknat! Ska jag såras och utnyttjas, göras illa!

Nu har ersättningsnämnden hört av sig till mig och det är dax för ett muntligt förhör.

I går på väg hem så hittade vi en liten silverfärgad stjärna på backen. Det är tredje stjärnan vi hittar ute. Den första stjärnan var en snöstjärna. Den andra var en plaststjärna. Den här stjärnan är nog gjord av silverfärgad metall. De här två sista stjärnorna ska jag bära med mig som tur amuletter. Den första stjärnan i snön har nog tinat bort för länge sedan.

Jag har målat lite på min tavla "man känner igen dem på ögonen" Det går inte så fort men det funkar ju i alla fall.

 Jag har redan namnet på nästa tavla. Jag har en skiss som legat i många år med en brunn. Så jag ska försöka göra en riktig "önskebrunn"

Idag har äntligen ersättningsnämnden hört av sig. Så nu är det på gång. Det blir ett muntligt förhör för min del. Jag hade önskat att slippa det. Jag har vissa svårigheter med sånt, lätt att hjärnan blockerar sig och det blir inget av något bara en massa svammel. Men jag tänker inte tacka nej utan jag kör nu. Det har gått så lång tid sedan allt startade upp, nästan 9 år. Precis så gammal var jag när jag rycktes ur min miljö år 1963. Det är 51 år sedan, nästan 52 år om någon månad. Tiden har gått!

Jag är inte säker ännu på om jag kommer att berätta resultatet här på bloggen. Det jag troligen kommer att berätta är hur det var på det här förhöret och det är ju det som är viktigt. Att de här människorna finns på riktigt så det inte bara är ett spel för gallerian. Så fortsättning följer om det här med tiden.

Jag måste bara ta med det här. Läste det nyligen på expressen. Tufft! Och jag delar ut min stjärna till den här kvinnan. Det var den 21 igår när jag hittade stjärnan och 21 är ju oslagbart. Så får man nog säga om dessa kvinnor i Rawanda. De börjar på botten och kör uppåt.

Marguerite fick inget jobb i Sverige Flyttade tillbaka – och blev senator.

Kvinnorna bygger det nya Rwanda

Connie Bwiza Sekamana:

KIGALI, RWANDA.

Det finns ett land i världen där kvinnor har mer politisk makt än männen - Rwanda. De har gått från 23 procent till 56 procent i parlamentet på bara 10 år. En av kvinnorna som bygger det nya Rwanda är senator Marguerite Nyagahura.

- För mig är jämställdhet viktigt. Jag vill vara kvinnornas röst, säger hon på klingande svenska.

- Jag har bott i Rwanda de senaste 12 åren eftersom jag driver en kyrka där. Det som är bra med Rwanda är att det är så säkert. Jag kan gå ut på natten och inget händer. Problemet är att landet är så svagt ekonomiskt.

Byilingiro R Hesron, 63, pastor från Kenya.

Publicerad 25 maj 2013

Kvinnor kan! En kvinna till som får en stjärna av mig.

Somalier i Sverige uppmanas återvända!

Utrikesministern vill ha fler återvändare. Vid Afrikanska Unionens möte säger Somalias utrikesminister Wasaarada Arrimaha Dibadda till SVT:s utsända att somalier som bor i Sverige nu bör ta chansen att återvända till sitt gamla hemland.

 Somalia är ett mycket rikt land, vi har olja, gas, mineraler, fiske och jordbruk. Många somalier återvänder hem för att starta affärer.

– Jag vill uppmana alla som kan att komma till Somalia för att investera och jobba, ju förr desto bättre. De är välkomna, säger Somalias utrikesminister.

Nu väntar jag varje dag på att få höra något från ersättningsnämnden.

Man borde ju vara van denna väntan. Men jag tror aldrig man vänjer sig. Det känns bara ledsamt. Det tar en hel del på psyket. Det har gått många år sedan det startade upp. Jag har för avsikt att slutföra oavsett utgången. Jag hade aldrig hoppat på det här tåget om jag inte tänkt slutföra. Jag har förstått att det är jobbigt hos ersättningsnämnden på deras förhör.

Nu ska vi inte glömma att det är sådana människor som håller i det här. Domare, jurister m.m. Det är så dom alltid gjort i sitt jobb. Stelt, kallt och byråkratiskt. Jag tycker det är bra att det är så. Det ska inte bli för personligt då blir det ändå mer jobbigt. Vita väggar har jag hört. Kanon bra. Vitt är lugnande och neutralt. Man får energi från vitt. För mycket färg, bilder m.m. skulle bara få hela saken i obalans

Problemet är då de som sitter framför dig och ska döma dig! Hur många är dom? 4-5 kanske. Dom har ett solklart överläge. Jävligt otrevligt. Men det är alltid otrevligt på rättegångar. Men vad har inte varit otrevligt på den här resans gång? Hur mycket var inte otrevligt i barndomen och ungdomen? Om man kollar på det så är det här väl en enkel match hos ersättningsnämnden. Och som vid alla rättegångar har man rätt att ha en advokat eller ett stöd med sig. Sen om de i nämnden har svårt att handskas med det så finner jag det mycket besynnerligt? Du och Jag ska klara av att sitta ensamma framför 4-5 stycken men dom klarar inte av två framför sig. "Skumt"

Det är redan bestämt att man får ha stöd med sig, så det har jag svårt att tänka mig att de kan neka till. I vilket fall som helst så ska jag köra racet ut. Oavsett om jag tycker sista biten är skitjobbig. Det tycker jag att du också ska göra. För tänk på att just den här resan inte går något mera. Många av oss börjar bli gamla.

Efter oss får väl 1980 talarna börja sin kamp. Och här kanske dom kan binda en del personer för begångna brott, vilket inte vi kunde tyvärr! Precis så ska det vara. Förhoppningsvis har KD "Kristdemokraterna" och barn och äldreminister Maria Larsson försvunnit från scenen, annars kanske hon åker med i någon brotts härva.

Jag har en jävligt dålig dag idag - Lika bra att inte gå på kurs om man inte vill måla som alla andra. Och som vanligt, vad händer hos ersättningsnämnden? Stress och gnäll - Vilken pissdag!

Jag har tänkt skriva något i ett par dagar nu, men det har inte blivit av. Humöret har gått upp och ner. Det mesta av positiva tankar har fallit till backen så fort de kommit upp. Har sovit dåligt några nätter. Funderar en del. Jag funderar på det jag målar, hur jag målar, om någon gillar det jag målar eller om det mesta bara är skit. Ja! skitdåligt.

Själv kan jag nog tycka att en del är bra. Men det brukar falla efter ett tag och då tycker jag de flesta är skitdåliga och fula. Självklart är det jag målar dåligt, jag har ju ingen fin skola i ryggsäcken. Jag kan ju inte sätta näsan i vädret och säga  -Jag har gått på konstfack, jag är bättre än du!

Det var inte så förtvivlat länge sedan jag blev ifrågasatt om jag överhuvudtaget har rätt att vara med på en utställning. Vad gjorde jag där? Hur hade jag mage att kalla mig konstnär. Jag blev hårt angripen och hade inte på det minsta sätt rätt att försvara mig. Jag plockades ner. Så är det just nu. Lusten och glädjen till att måla finns inte. Jag är ledsen.

De känns tufft att bli fråntagen glädjen av att måla. Vad handlar sånt om?

Som sagt! Jag har funderat. Hade något varit annorlunda om jag hade haft mina rötter på stället. Jag har svårt att se det här eftersom jag aldrig haft några rötter. Jag tror det är viktigt med rötter. Man känner varandra man får ett nätverk runt sig. Ett skyddsnät. Det är nog kanske lättare då att ta sig fram. Jag ska inte säga att det är så, men jag tror det. Fast mark på något sätt. Själv kan jag nog känna mig som en spindel i det nätet, en spindel som vajar för vinden. Så kommer lite regn och spindeln spolas bort. Jag målade en tavla för något år sedan med en spindel. Bakgrunden tryckte jag dit efter någon skön gammal rocklåt, spindeln kom senare efter en skugga jag såg. Jag vet inte om det var en spindel, det kanske var ett blad från en blomma som i skuggan såg ut som en spindel. Skuggan i ett nätverk. Man har trängt sig in i ett givet och tidigare bestämt nätverk, man hamnar i skuggan. På undantag får man finnas med, fast i skuggan.  Det här med spindelnät och nätverk kan man nog utveckla mera. Jag orkar inte det idag. Känns ju faktiskt riktigt bortkastat. Ointressant egentligen! Vad är intressant då? Vad är inte bortkastat?

Nä! Idag är ingen bra dag. I går var jag på gång att börja måla, men fick aldrig upp farten riktigt. Gjorde ren ett par penslar sen var det bra. Jag rotade runt bland mina gamla tavlor och fick en så

otrolig lust att få hänga ut alla tavlorna i en stor lokal med vita väggar. Kanske få sätta lite musik till de utställda tavlorna. Jag gick ut på nätet och kollade efter lokaler. Men det föll snart. Antigen var lokalen för långt ifrån eller för dyr. Och så kom den där känslan att jag inte orkar, det var inget värt och så var lusten försvunnen igen.

Jag hittade en sten när jag var ute häromdagen. Stenen är svart och röd. En riktigt fin sten. Undra om min dröm någonsin kommer att bli verklighet? Vad är min dröm då? Jag vet faktiskt inte, jag vet inte längre om jag har någon dröm. Vad är det värt?

Lusten att leva då? Har jag inte rätt till den?

Den här tavlan har JAG målat. Den är alltså inte din, låt den stanna här! Duger den inte att hängas på en vägg, så duger den inte att stjälas heller. Stjäl du den så ska jag jaga dig med blåslampa i resten av ditt liv!

Tidigare gick det ju att ställa ut sin tavlor på en del bibliotek. Men nu har denna förmån tagits bort. Jag tror ju att biblioteken är statliga och det har tidigare varit en gratis förmån för folk. Vem som helst har kunnat använt sig av biblioteken. Undan för undan har jag sett hur kulturföreningar lagt beslag på bibliotekens utställningshallar. Och med det har möjligheter försvunnit för vanligt folk. Det har blivit styrt och vem som helst har inte rättigheten längre. Möjligheter tas ifrån mindre lyckligt lottade. Man är utsatt för andras godtycke. Fy fan vad sorgligt! Undra om det finns någon lagändring på det här eller om det är egna regler föreningar och kommuner diktat ihop? Jag vet inte och egentligen så skiter jag i det också.

Det här är så sanslöst. Vi var till Haninge bibliotek för att kolla möjligheter där. Det var där för första gången vi mötte det här. Kulturen hade slagit sig ihop med biblioteket. Vi blev snabbt på det klara att det inte var intressant med några inhemska konstnärer och absolut inte med några utan utbildning. Så där på biblioteket och kulturhuset i Handen ställer utbildade konstnärer ut, de ställer ut med vilket skit som helst. När vi var dit för att kolla en utställning så hängde någon hammare i ett snöre och dinglade i taket, på ena väggen satt en tv som stod på. På skärmen larvade en tjej omkring. Sammanhang? Helt ointressant, man blev förbannad. Det var ingen mer där och det kan jag förstå. Det tråkigaste är ju att de som betalar skatt till detta i kommunen inte har tillgång till det dom betalar för. SJUKT! Vad gav det för glädje? Vad sa det? Helt meningslöst skit.

Jaha! Vad vill folk se om det orkar pallra sig iväg till en utställning? En hammare i taket. Det har jag svårt att tro.

Vad vill unga människor se då som skulle väcka deras intresse? De flesta unga flyr från sådana här konstföreningar. Och lika bra det så dom inte hinner malla in deras själar och trasa sönder deras egna fantasi. Lika bra att inte går på kurs om man inte vill måla som alla andra. Det ska finnas glädje, sorg, drömmar .m.m. i konsten det ska finnas en känsla. Försvinner känslan så blir det ett dött konstverk.. Visst! det är en känsla det med, en tom känsla. Precis så känner jag mig nu "TOM". Tavlan jag håller på med är tom på något sätt. Färgerna är ännu så länge svart, grått och vitt.

Skit samma! Inget går bra just nu. Har så ont i min högra arm. Har ju lyckats rasa två gånger på några månader. Sen när det har börjat bli skapligt igen har det blivit något, en snabb rörelse eller nått så har det knäppt till i armen och så har det onda varit där igen? Riktigt jävla ont! Flera sömnlösa nätter nu. Det har låtit i armen som en torr gren som knäckts? Otroligt smärtsamt. Men det blir nog bra med tiden.

Om jag skulle skriva en bok? Jag har börjat flera gånger men har tappat koncentrationen. Jag vet inte om det någonsin blir någon bok. Som det känns nu så blir det ingen. Men det kan ju förändra sig.

Och så var det ju självklart lite om ersättningsnämnden. Fast egentligen vet jag inte mer än det som står på deras hemsida. Hur många som fått ersättning och hur många som inte fått det. Varför står det inget om, så det vet man inte. Fast nog hade jag velat veta mer om en del? Eller kanske inte. Det jag vet bestämt är att tiden dragit ut oerhört mycket för en del, alldeles för mycket. Undra varför det blev så?

Lag (2012:663) om ersättning på grund av övergrepp eller försummelser i samhällsvården av barn och unga i vissa fall SFS-nummer:  2012:663 Ansvarig myndighet: Socialdepartementet
Ikraft:
2013-01-01 Förarbeten:
Prop. 2011/12:160, bet. 2012/13:SoU3, rskr. 2012/13:17

SFS 2012:663
Utkom från trycket den 27 november 2012
Svensk författningssamling Lag
om ersättning på grund av övergrepp eller försummelser i samhällsvården av barn och unga i
vissa fall;utfärdad den 15 november 2012.
Enligt riksdagens beslut föreskrivs följande.

Video - Mats Rådberg och rankarna- Peta in en pinne i brasan lyrics

Idag fick jag guldläge! Nu har figuren på tavlan fått ett namn "guldbägaren" eller RASIT! Sundsvall suger och jag har inte glömt och förlåtit vad dom gjort mot mig och min familj. Det gör jag aldrig.

Ibland blir man bjuden på guldläge. Jag fick ett nu på morgonen. Klantigt av den som gav mig det. Guldläget jag fick hade väl inte varit tänkt så, utan snarare skulle jag få ett sämre läge. Men så är det ibland! Jag fick guldläge. Min tavla fick ett namn. Jag har funderat jättelänge på ett namn. Nu tror jag det kom. Jag hade nog tänkt att tavlan skulle heta "guldbägaren" eller "guldfågeln" i går hade jag ett annat namn på gång "guld lagunen".  Men idag kom namnet som en skänk från ovan. Och nu ska vi inte glömma att han på tavlan är min, ta inte honom ifrån mig.  Han fick namnet "RASIT" Det kom upp i huvudet blixtsnabbt. Jag har googlat på ordet, men hittar ingen speciell betydelse.

"THATs IS RASIT"

Jag tog ett nytt kort nu för en stund sedan på tavlan. Har hunnit en liten bit till, tavlan kan vara klar, riktigt säker är jag inte så nu får han stå på tork ett tag så får jag se. Jag hade nog tänkt att han skulle kunna vara med på den årliga utställningen här i Kungsör "safarin".

Nu höll jag på att glömma guldläget någon gav mig, någon från Sundsvall som klantade sig och glömde tydligen bort att facebook finns. Så är det, hur jävla bra och beläst man ändå är så kan man göra tabbar. Även den som tror sig bäst gör dessa tabbar. Och idag blev en sådan dag. Så du lilla elaking från Sundsvall, tack ska du ha! Men varför inte? Tavlan kanske skulle heta "GULDLÄGET" istället? Ja! nu vet jag inte, nu blev jag osäker. Jag vet inte jag? Funderar på att stämma Sundsvall stad till DO för diskriminering. Varför dom och inte jag. Det är helt ofattbart för mig att kunna förstå att Sundsvall tar emot familjer, flyktingbarn m.m. när de inte ens tog hand om mig och min familj. Oss förpassade de till helvetet. Jag har svårt att se det här?!

Det som hände på grund av påhoppet från Sundsvall var följande. Jag googlade på en person och hamnade efter en stund i en tidningsartikel. Jag har skrivit en kommentar i denna artikel. Jag kan inte annat än att påstå att jag blev paff när jag googlade på Sundsvall i detta ämne. Kunde jag aldrig tro om fattiga Sundsvall. Ja! Sundsvall är ju min barndomsstad. Det är ju från myndigheter i Sundsvall som min barndom, ungdom las i sank! Ungefär som i flytande kvicksand. Sunkigt på något vis. Just nu känns den staden sunkig och jag tror det blir en tur och retur biljett till Sundsvall för att kolla mammas grav, sen kan jag nog som det känns nu skita i den staden.  Jag läste en rubrik i någon blaska igår "Landet som försvann" undra vilket land dom menade? Jag kollade aldrig. Vid närmare eftertanke så är nog inte Sundsvall min stad längre! Jag hoppar över. Bryr mig inte om att åka dit. Jag kanske åker till Norge istället, verkar som folk från Sverige flyr dit! På flykt från Sverige? Varför blev det så?  Vilka blir kvar i Sverige? Jävla sjukt!

31 maj 2010

Tiotusentals ungdomar flyr arbetslösheten i Sverige för norska lågstatusjobb. I fjol tjänade över 80 000 svenskar sitt levebröd i Norge – och fler är på väg.

13 mars 2013

Sverige håller på att exportera sin ungdomsarbetslöshet till grannlandet.

Men nu verkar det som om Norska Näringslivets Organisation NHO har fått nog. Organisationens huvuddirektör Dag Aanes har sagt att "Norge kan inte rädda Sverige från ungdomsarbetslösheten".

Nu ska jag inte glömma den här personen jag googlade på, personen sitter i en sådan position att den har trådar ute i hela Sverige, vänlistan tydde på det. Trådar som leder till höga befattningar i Sverige och kanske utomlands också. Personen jag pratar om sitter i en hög position på Migrationsverket i Sundsvall. Tänk ändå vad liten världen kan vara ibland!

Här min kommentar till artikeln jag läste:

Oj! Sundsvall har väl alltid varit fattigt! När jag var liten så skickade Sundsvalls komun bort mig. De dumpade mig i Stockholm. Det var efter ett omhändertagande som barnavårdsnämnden gjort. Sundsvall hade väl inte råd med lilla mig. Det kostar att ta hand om andras ungar. Det är över 50 år sedan detta skedde. Idag är jag med i den grupp av människor som begär ersättning av staten "de av samhället vanvårdade och svikna barnen" Det går ju trögt på den fronten. Det gick åtta år innan det kom så långt som till att denna vanvård var värt ett skadestånd. Lilla jag kanske till slut har ett människovärde i mitt egna land Sverige. 2005 gjorde jag en anmälan på Sundsvalls stad "kommun" till tingsrätten i Sundsvall. Anmälan gällde att jag ville ha ett skadestånd för det dom gjort mot mig. Det gick aldrig till rättegång. Jag fick ett avslag där dom i princip skrattade ut mig,kränkte mig i det avslag jag fick av dem. Jag är förvånad att dom bekostar det här? Jag är diskriminerad o kränkt!?

Artikeln till kommentaren Publicerad 3 april 2013

Mest läst i Sundsvall

Flyktingstopp i Sundsvall

Nu stoppas flyktingmottagandet i Sundsvall.

Sent förra hösten klubbades beslutet igenom i NAVI att ta emot drygt 200 flyktingar.

Sverigedemokraterna överklagade beslutet och har nu fått rätt i Förvaltningsrätten.

– Med tanke på kommunens höga arbetslöshet, hemlösheten, bostadsbristen, utanförskapet och nedskärningarna i välfärden de kommande åren är det ytterst positivt att invandringsmottagningen till kommunen nu äntligen får den andningspaus som är så välbehövlig, säger Johnny Skalin, gruppledare för Sverigedemokraterna i Sundsvall.

Han menar att kommunen alltid prioriterat en kostsam asylinvandring.

– Men att man inte låter de folkvalda i fullmäktige fatta beslutet har man desperat, i 20 års tid, valt att bryta mot lagen och det måste anses som häpnadsväckande.

Det låter ju jäkligt konstigt i mina öron att Sundsvalls kommun alltid prioriterat en kostsam asylinvandring. Hur gjorde dom med mig när jag var ett barn och ungdom. När jag var 16 år stod jag helt ensam utanför grindarna på den flickskola jag varit. Utbildning "ingen" bostad "ingen" returbiljett hem igen "ingen". Här stod jag alltså utan inget. Nu ska vi se! Avståndet var ju inte så långt från Mölnbo till Sundsvall. Men för mig var det en omöjlighet. Vem skulle bekosta resan? På den tiden kostade en tågbiljett betydligt mer än i dag. Ja här stod jag alltså ensam, visste inte ett skit om världen utanför murarna :-)) Ingen att vända mig till eller fråga. Det var konstigt hela skiten. Jag blev verkligen dumpad. Ingen socialtant eller nått sånt dök upp för att hjälpa mig. Jag var fortfarande omyndig. Utan jobb, utan bostad, utan rötter. Vad hade jag egentligen? Det var nog tur på den tiden att jag var naiv och blåögd annars hade det här inte funkat. Jag kan ju säga så här "dom svek mig hela skiten" Jag var glömd! Den första lägenheten jag hade var i Trosa, en etta. En madrass på golvet, två pinnstolar och ett litet bord. Det var allt i möbelväg. Jag var för det mesta hungrig. Dom två sista veckorna i varje månad åt jag hårt bröd med sill på, när sillen var slut så tog jag senapen. Vatten serverades till det. Senare fick jag en lägenhet i Mölnbo, lite mer möbler hade jag där. Fick en del saker från Edesta "det flickhem jag varit på. Dom hade lite möbler som stod på vinden som jag fick ta.  Den här flickskolan drevs av Stadsmissionen. Och det säger väl en del. Så var det. Långt hemifrån, outbildad, ej välkommen hos någon, dumpad av Sundsvall. Så var det, det kallas för att vara ensam med sig själv och klara sig bäst fan man vill. Jag tror inte tanken var att jag skulle klara mig, jag skulle väl försvinna någonstans på vägen. Det hade jag kunnat gjort den vinternatt jag var på väg hem till min lägenhet i Mölnbo, jag kom från tåget och var på väg hem. Jag var sjuk och hade hög feber. Nästan hemma la jag mig i en snödriva för att vila lite, det var väldigt kallt. Jag hade kunnat frusit ihjäl. Ingen saknade mig. Men så blev det inte, jag kvicknade till och tog mig hem. Låg väl i dvala hemma i ca 3 dagar. Lika där, jag kunde ha dött, men ingen saknade eller frågade efter mig. Jag hade ingen att be om hjälp.

Det här är verkligen bara en bråkdel av min ungdom. Jag hade det så! Varför har inte  alla så här? Varför är vissa prioriterade och har det bättre än vad jag hade? Jag kan nog känna det som en kränkning, faktiskt att jag är diskriminerad. Varför får dom fina utbildningar när jag ingen fick? Utbildning är detsamma som jobb, ibland riktigt bra jobb. Jag fick ingen sådan chans!

Om jag förlåter Sundsvall kommun? Det gör jag aldrig, det finns inte på världskartan. De tog ifrån mig min barndom, ungdom, min mamma och syskon, mina möjligheter till ett yrke. De tog ifrån mig mina rötter. Rötter är viktigt. Som rotlös är det svårt att känna sig hemma någonstans. Man är inte hemma någonstans. Så funkar det, man blir utanför hamnar i utanförskap. Det är så gott som omöjligt att ta sig in i en krets på en ny plats med nya människor. Så därför känner man sig aldrig hemma på något ställe. Man flyttar omkring och försöker trivas och rota sig. Jag har facit nu och kan ju säga att det inte går. Man är för alltid en outsider. Man kommer ingenstans, man trampar vatten.

Barnen har behandlats på ett skamligt sätt, så säger DN och då kan man ju fråga sig om de inte fortfarande blir skamligt behandlade? Jag tycker det! Det finns redan idag ca 900 personer som borde vara färdigutredda. Det är det som blev intervjuade, det kan väl inte finnas så mycket mer att göra i det, om det finns något borde det ju inte ta så lång tid att få fram det. Vad är det myndigheterna och ersättningsnämnden väntar på? Jag tycker det är oerhört skamligt att göra så här mot människor som redan är illa åtgångna. Dom har tagit 15 beslut på 3 månader. Det gör ca 60 beslut om året. Innan de har kommt till de 900 som  intervjuades så har det gått ca 15 år till. Sen har vi ju ytterligare några tusen som sökt ersättning :-)) Sjukt och fult alltihopa. De ända som tjänar på det här är som vanligt de som redan har. De som tjänar på det här är de som jobbar med ersättningen, och jag tror inte det är speciellt låga löner som dom har. Ja! Så var ju deras ekonomi tryggad, på grund av de av samhället svikna barnen. Åter igen! Jävligt skamligt!

Länk: AKTUELLT FRÅN ERSÄTTNINGSNÄMNDEN

I flera dagar nu har jag saknat min mamma, hade önskat att hon levt, att jag kunnat ringa henne. Jag saknar henne fortfarande så mycket.

Nästa tavla på gång!  "Man känner igen dom på ögonen"  Förra året var det någon som sa så till mig. Någon som aldrig träffat mig tidigare. Ändå kände hon igen en person på ögonen som  blivit illa behandlad av myndigheter och just då i det här sammanhanget "barnen som samhället svek" Märkligt va!

Jesus lidande och uppståndelse. En dröm om olyckor och konsekvenser och så lite om barnen som samhället svek och i följe på det LIVSKVALITE!

Idag är det påskafton. Varför firar vi påsk?

För kristna är påsken den i särklass viktigaste högtiden eftersom det är då man högtidlighåller Jesus lidande och död på korset (på långfredagen) samt firar hans uppståndelse (på påskdagen).

I gamla tider påbjöds påskfrid onsdagen före påsk. Då bytte man i kyrkans klocktorn ut den vanliga järnkläppen mot en träkläpp, eller dymmel, för att få en dov ringning.

Undra om svenska barn fortfarande går i söndagsskolan som jag gjorde? Bara något som kom upp i huvudet. Finns fortfarande kristendomsundervisningen kvar i småskolan? Det borde väl vara så i ett kristet land. För Sverige är väl kristet?

Fast det var egentligen inte det här jag tänkt skriva om, det bara åkte med. Det jag tänkte skriva om var en dröm jag haft i natt. Men innan jag börjar med drömmen så måste jag få säga att jag inte är religiös, är inte bunden till någon religion alls. Jag är fri i mitt tänkande och på så sätt skapar jag min egen tro. Jag kan iallafall säga att jag tror på något, jag tror på något större,  jag tror på den allsmäktige. Jag tror på den som i begynnelsen målade himmel och jord.

Och så en sak till innan jag berättar min dröm. Utredningen om barnen som samhället svek och hela den biten håller på att för min del, läggas i sin linda. Hur länge är man barn? Från det man föds till 18 år kanske? Så var det för mig, iallafall i papperen. Fast i verkligheten var jag aldrig barn. Den biten i livet fick jag aldrig uppleva. Jag blev inte omhändertagen, jag tog hand om, även som barn. Men om man nu måste lägga en barndom bakom sig så säger jag väl vid 18 år då. Fast det låter väldigt gammalt det för att vara ett barn.

Men jag kör på det och bestämmer mig för att jag var vuxen vid 18 år. Vid 18 år skulle jag alltså börja mitt självständiga vuxenliv. Vad hade jag i ryggsäcken? Hur var förutsättningarna till att jag skulle lyckas som vuxen?

Några rader jag skrivit just om denna "livets ryggsäck" - klicka på bilden nedan.

Nu till drömmen:

På en parkering hittades en gammal man misshandlad, han var ca 83 år gammal, han hade lämnats kvar med sina skador för att dö. Nu dog han inte som det var tänkt utan någon förbipasserande hittade honom och han kom till sjukhus och klarade sig. Det visade sig att tre män i åldern runt 50 år hade klått upp honom. De här männen hade svåra men från en tidigare olycka ca 30år tillbaka. Männen hade varit ute och promenerat, blivit påkörd av en bil, lämnade kvar för att dö. Men de dog inte utan kom till sjukhus med mycket svåra skador. En hamnade i rullstol för resten av livet, alla tre fick så allvarliga skador vid olyckan så att de aldrig kunde arbeta i sitt liv. Mannen ( ligisten ) som kört över dem var just den här gamle 83 åriga mannen. Det här var en ren hämnd för vad de här tre fått utstå, konsekvenserna blev ju katastrofala för dem i den här olyckan, mycket smärta sorg och lidande.

Det var just aftontidningarna som letade reda på sammanhanget, annars hade det aldrig kommit upp till kännedom att sammanhanget var så här. Då hade det bara hetat "den gamle mannen" så synd om honom. Ingen hade känt till något annat lidande bakom honom, som han gjort sig vållande till.

De här tre männen hamnar i fängelse för det dom gjort, de fick ett år var. Samtidigt tyckte de att det var bra att den gamle mannen inte dog, då hade de ju gjort sig skyldiga till mord. Nu fick de ju bara ett år var i fängelset. Ingen av dem tyckte det spelade någon roll, för ingen av dem hade iallafall något annat att göra på grund av skador "sitt handikapp" som de fått tidigare i livet. 30 år tidigare, när dom var unga och livet skulle börja! Nu var dom runt 50år.

Jag kom att tänka på att en förlorad barndom är värd 250000:- om det nu går att värdera det? Det låter otroligt billigt! Jag tycker det är lite svårt att värdera, för vad innebär egentligen en förstörd barndom och ungdom. Det är där grunden läggs för hur livet ska komma att se ut, för hur livskvalitén kommer att bli. Vad är då en förstörd vuxendom värd på grund av en förstörd barn och ungdom? Finns någon summa? Eller är det inte värt något? Konsekvenserna kan bli långtgående, från led till led. Vad är det värt?

"Den förlorade penningen"

I går tog jag några fina bilder. Ett vackert glittrande vinterlandskap som håller på att övergå till vår.

Fåglarna är på inflygning, svanarna lite längre bort. Grågäss och kanadagäss. Änderna är på toppenhumör. De flesta av dem har legat kvar i vinter och haft ett tufft liv, men nu är de små kalle-ankorna glada igen. 

Och med de här vackra bilderna önskar jag alla en Glad Påsk

Mänskliga rättigheter. - Ersättningsnämnden har tagit emot min ansökan om ersättning på grund av övergrepp eller försummelser i samhällsvården av barn och unga.

Idag är det precis 50 dagar sedan jag skickade in min ansökan till ersättningsnämnden. Jag lämnade in den 2013-01-04. Min ansökan hämtades ut den 2013-01-07. Så det gick ju snabbt! Den 2013-01-15 kom det ett brev till mig från ersättningsnämnden, en bekräftelse på att de mottagit min ansökan. Och där de berättar för mig att det kan ta lång tid innan mitt ärende börjar handläggas.

Och det var väl inget ovanligt med lång väntetid hos svenska myndigheter. Men har man aldrig lidit någon nöd så förstår man inte vad detta evigt väntande betyder. Hur det totalt kan förstöra en människas liv på alla plan. Tid i uppsjö har de lyckligt lottade i livet, men det har inte de mindre lyckligt lottade, varje sekund är dyrbar.

Jag har åter igen sett prov på något mycket dåligt från en myndighet alldeles nyligen. Från unga människor som sitter på mycket viktiga stolar. På stolar som avgör andra människors vara eller inte vara. Jag tror inte dom fattar vad dom håller på med. Det kan jag förstå och då på grund av deras ungdom. Men det jag inte kan förstå att de är så dåligt utbildade så de inte håller sig till lagar och regler. Totalt IQ befriade, helt hjärtlösa, saknar totalt logik, heder och moral.  Dom är rent ut sagt riktigt dumma i huvudet och riktigt korkade, elaka och taskiga. Tänk att det finns sådana fjantiga och idiotiska människor. Hoppas de en vacker dag får känna på vad de gjorde mot en annan medmänniska. Smaka på sin egen medicin. Ruttna själar! Riktigt genomruttna människor! Och det finns gott om dem. När de konfronteras med vad dom gjort så ljuger dom och gömmer sig bakom chefens stol, chefen i sin tur sväljer lögnen och gömmer sig bakom sin chef. Och så går de ihop i ring. Om man lyckas få rätt mot sådana? Det tror jag inte! För har man otur så sitter det någon från rättsväsendet på ena stolen!

Men va tusingen, det var ju inte det här jag skulle skriva om, sinnet rann på mig bara!

Jo just! Ersättningsnämnden skriver något om sekretess. Ja ni vet det där som inte fungerar. Myndigheter läcker som såll, de babblar hit och dit! Det vet vi ju allihopa.  Så det var ju bara larvigt att skriva det i brevet, ingen tror på det eller bryr sig.

Respekt för myndigheter och myndighetspersoner? Inte jag i alla fall. När dom visar mig respekt och hänsyn så ska jag börja fundera på det. Dom är inte mer värda än vad jag är. Dom har bara lite mer pengar på banken än vad jag har. Det var allt och är väl inget att skryta med.

Nä! nu jäklar blir jag arg igen! Det har gått åtta år sedan utredningen om vanvårdade barn började och de har mage att skriva att det kommer att ta ytterligare lång tid. Hur är detta möjligt? Hur kan vissa människor få lov att behandla andra människor på det här sättet, så illa!

Men jag känner i mitt hjärta att sådana här människor inte kommer att kunna fortsätta att förnedra och kränka andra människor. Så är det!

Mänskliga rättigheter

Alla människor har lika värde och samma grundläggande rättigheter. Men i många länder sker brott mot människors rättigheter, till exempel att människor diskrimineras på grund av sitt kön, etniska ursprung eller funktionshinder.

Det här är något jag tror kommer, något som kommer att hårdras. -Ökad respekt för de mänskliga rättigheterna, ursprungsfolks rättigheter och rättigheter i arbetslivet och fackliga frågor.

Det här hände för några år sedan, det hände inte där jag bor nu. Jag hade ett sammanträffande med en socialassistent och med dennes handledare "gruppledare" Vid tillfället var jag väldigt sjuk, ja riktigt ordentligt sjuk. Jag sa det till handledaren att jag var rätt så sjuk. Hon log, tittade på mig och sa - Ja jag ser det! Och fortsatte att kränka mig! Dom här två körde gemensamt över mig, en sjuk människa? Och dom såg riktigt nöjda ut ju mer dom kunde skada. Och dom log och log. Jag kanske ska säga att de log överlägset och skadeglatt, dom visste att dom hade makten och att jag inte skulle kunna göra något åt det oavsett hur rätt jag hade. "Två snorungar bestämde det?"  Här stack mina rättigheter, ingen som helst hänsyn togs, absolut inte till något. Hårdföra tjejer och oärliga. Jag har inte glömt och förlåtit, jag är ingen sådan person. Jag kommer ihåg och kommer aldrig att glömma. Inte en enda sekund.

Från det tänkt jag då ta mig ett tänk på hur regeringen med Maria Larsson i spetsen tänker. Hur ska dom nu kunna spara in pengar på de vanvårdade? Jag tror och tänker så här - Om dom drar ut på tiden så hinner många dö av ålder och annat, idag tror jag redan 200 som var med från början av utredningen har hunnit dö. Och nu ska vi ju vänta ytterligare några år. Säkert hinner 200 till dö av ålder. Hur blir det då med resten? Jo! då tar man och börjar med hemleverans av sprit. Först på prov som inte gick så bra, men man utökar ändå området. Här har vi nog en tanke att många av de vanvårdade som har problem med spriten ska köpa hem och supa ihjäl sig. Sen har vi ju alla pubar, det kryllar av dem. Det är så här jag tror! Så på slutet är det nog väldigt få som kommer att få någon ersättning och upprättelse för de brott som begåtts av politiker och myndigheter.

 Regeringen är splittrad. Anders W Jonsson (C), vice partiordförande och ledamot i socialutskottet, ger nu besked att Centerpartiet säger nej till hemleveranser.

– Vi är mycket, mycket tveksamma till detta av rent alkoholpolitiska skäl. Systembolagets uppgift är inte att sälja så mycket sprit som möjligt, utan att stå för en restriktiv alkoholpolitik. Att med bud börja köra hem Explorerflaskor till den som är gravt alkoholiserad kan aldrig vara Systembolagets uppgift, säger han. 

Men det tycker barn och äldre minister Maria Larsson, hon som höll i vanvårdsutredningen!? Hon borde veta bättre! Därför tror jag som jag tror. Nu när jag sitter och babblar på här så kan jag se finansminister Anders Borgs nylle, han ler och räknar in hur mycket han tjänar på detta. Han har reda sparat 50.000.000 kronor på de som dött. Väntar han ytterligare några år så spar han ändå mer. Undra hur dom tänkt sig göra med 1980talisterna, när de börjar bråka om sin rätt. Dom är säkert fler och framför allt yngre. Då behöver Borg många kulramar, jävligt många!

Video - Eddie Meduza Mera Brännvin