Vi gick över Åparken i dag när vi skulle till centrum. Vid strandkanten tronar en jättestor solros alldeles ensam. Jag kom på att för ett par år sedan så växte det upp en solros ur askan där majbrasan brunnit på våren. Fast den solrosen var lite mindre. Men ändock en fin solros. Även den här alldeles ensam. När jag kollade i galleriet på fotona jag tagit så ser jag att det fotot på den stora solrosen lagt sig bredvid ett foto på mig taget förra sommaren upp i Stockholm. Kortet togs medans jag väntade på att få komma in till ersättningsnämnden. Jag var ju där i sammanhanget "Barnen som samhället svek". Det är ju ett tag sedan utredningen var klar. Men många efter mig väntar fortfarande på sin tur. En tid som är obeskrivbart lång när det gäller människor som plågas och har det svårt och som väntar. Det är omänskligt och barbariskt. Det har gått två år nu efter slutrapporten. Jag vet ingen utredning som tagit så lång tid att slutföra. Sammanlagt har det pågått i nästan 10 år och det är ännu inte slut.
Vanvård i social barnavård - slutrapport, SOU 2011:61 (pdf 2,6 MB)
Jag vid ersättningsnämnden sommaren 2013
Hagaskolan år 1961-62
Det som slog mig med fotona bredvid varandra var en episod i min barndom. Jag gick i tredje klass vid Haga skolan i Sundsvall. Vi hade fått som uppgift att rita och måla en solros. De papper vi ritade på var lika stora som oss själva. Jag vet inte varför det gjordes så men min teckning glasades och ramades in. Tavlan hängde i korridoren där alla kunde se den och bli påminda om hur bra jag var och hur dåliga de var. Inget jag tänkt på då. Jag var ju barn, glad och stolt. Var tavlan finns nu har jag ingen aning om. Antagligen på soptippen för mycket länge sedan. Varför just min tavla hängdes på den platsen kan jag i dag inte förstå. Jag vet inte ens varför det bestämdes så. Väldigt opsykologiskt och olyckligt i vilket fall som helst. Mina klasskamrater fick säkert ett ont öga till mig. Och jag förstod troligen inte varför. Läraren gjorde säkert det här för att vara snäll med mig. Om det inte var därför så var det ovanligt dumt gjort. Alla eller ingen borde ha gällt här.
Det var i vilket fall som helst här som allt kraschade för vår familj. Det var här vi splittrades. Jag kommer ihåg nästkommande påsk när jag inte var med min familj längre. Solrosläraren dök upp där jag var och tog mig med på utflykt ut i skogen tillsammans med hennes egen familj. "Hennes barn och man" En lycklig och glad familj som hade sin gemenskap. Jag borde ju ha varit glad för att hon var så snäll att hon lät mig följa med i deras gemenskap. Det var fullständigt vidrigt. Först kände jag mig som en riktig loser. Vad gjorde jag där bland främmande människor. "usch" vad de fjantade och larvade sig. Vad ont det gjorde inombords, jag ville bara gråta. Jag ville bara därifrån. Så hade ju min familj också sett ut. Min mamma, min pappa och mina syskon. Var var dom, vad gjorde jag här. Det var fruktansvärt och jag känner än i dag hur utanförskapet till dessa människor kändes. Hur ensam jag var mitt bland dem. Det kändes så tydligt att jag inte hörde dit.
Jag har många gånger funderat över människor som jobbar med barn och unga om de tog in något från den här utredningen som pågick i så många år. Utredningen om barn som farit illa i den sociala barnavården. Jag tror att de flesta inte brydde sig. Tyvärr så tror jag inte man känner någon speciell empati för svenska barn som far illa. Gör man inte det så känner man inte för några barn alls. Då är det ett spel för gallerian. Man är en oberörd person. Här finns inget öppet varmt hjärta. Här finns endast ett kallt och stängt hjärta.
Video - Whitesnake - Too Many Tears
Föreningen lämnade i april 2006 in en grupptalan mot Stockholms stad, men den avslogs i tingsrätten. Uppmärksamheten efter TV-programmet såväl som denna och en rad liknande föreningars lobbying ledde emellertid till att Vanvårdsutredningen påbörjades 2006 och slutfördes 2011.
Fosterbarnen som utsattes för fysisk- och psykisk misshandel vill ha upprättelse
21november 2011 kl 14:50 BRÄNNPUNKT | VANVÅRDADE BARN
Reinfeldt har satt i system att inte visa sig i sammanhang som kan uppfattas som negativa. Att tillämpa detta synsätt när det kommer till att svenska staten efter decennier tar sitt ansvar är inte bara ett tecken på svagt ledarskap, det är också otroligt oetiskt.Det är inte svårt att förstå att Reinfeldt inte vill synas i sammanhanget, då den moderatledda regeringen först velat undanhålla ekonomisk ersättning till de drabbade och sedan ändrat sig efter en stor folkstorm. Risken för att upprörda människor skulle attackera statsministern skulle inte bli bra bilder i pressen.
Men att då bojkotta ceremonin med en vag undanflykt om att man har andra viktiga möten inplanerade, bara för att man inte vill träffa de människor som man för några veckor sedan hade planerat att svika, går under rimlig värdighet.
Det är kanske ett begripligt beslut som pr-strateg. Men ett obegripligt beslut som statsminister, och människa.
Reinfeldt bör nu omgående göra det enda rätta, och sända ut ett brev till de drabbade. I brevet bör han inte bara be om ursäkt å statens vägnar för de övergrepp som skett, utan även förklara varför han valde att undvika alla dem som idag samlats i stadshuset för att få upprättelse.
Reinfeldts bojkott är helt obegriplig.
Reinfeldt har satt i system att inte visa sig i sammanhang som kan uppfattas som negativa. Att tillämpa detta synsätt när det kommer till ursäkten för människor som drabbats av vanvård är djupt oetiskt. Det skriver Robin Zachari och Viktor Tullgren, Alliansfritt Sverige.
I Stockholms stadshus arrangerar idag regeringen en cermoni för att framföra en ursäkt till de människor som drabbats av vanvård i statliga barnhem under 1900-talet. Ceremonin är välkommen, och en del av ett försoningsarbete som ska sätta punkt för ett mörkt kapitel i svensk historia.
Men statsminister Fredrik Reinfeldt har personligen valt att avstå från att framföra ursäkten. Istället har uppgiften gått till riksdagens talman, Per Westerberg. Reinfeldt närvarar inte över huvud taget.
Detta är unikt i en internationell jämförelse. Många länder har under slutet av 1900-talet uppmärksammat hemska förhållanden för omhändertagna barn. Man har i de flesta fall förmedlat en ekonomisk ersättning, och arrangerat en ceremoni. Men i den ceremonin har landets främste beslutsfattare som regel inte bara medverkat i ceremonin, utan även personligen framför ursäkten.
I Australien uttryckte år 2008 den dåvarande premiärministern Kevin Rudd landets ursäkt för behandlingen av aboriginska barn, genom att läsa upp ett djupt rörande brev i det australiensiska parlamentet.
På Irland ansvarade premiärministern Bertie Ahern redan 1999 för statens ursäkt till barn som farit illa i katolska barnhem, och framförde den personligen på ett sätt som i efterhand är ihågkommet som rörande och personligt. Även Påven, som överhuvud för den katolska kyrkan, framförde en ursäkt.
I Skottland framfördes ursäkten av försteminister Jack McConnel 2004, Skottlands motsvarighet till statsminister.
På detta sätt är det i land efter land. I England ansvarade premiärministern Gordon Brown för den officiella ursäkten. I Kanada var det premiärministern Stephen Harper. Det har varit en självklarhet att att ursäkter framförs av den främste ansvarige i landet.
ROBIN ZACHARI
talesperson Alliansfritt Sverige
VIKTOR TULLGREN
skribent Alliansfritt Sverige
Reinfeldt har satt i system att inte visa sig i sammanhang som kan uppfattas som negativa. Att tillämpa detta synsätt när det kommer till ursäkten för människor som drabbats av vanvård är djupt oetiskt. Det skriver Robin Zachari och Viktor Tullgren, Alliansfritt Sverige.
I Stockholms stadshus arrangerar idag regeringen en cermoni för att framföra en ursäkt till de människor som drabbats av vanvård i statliga barnhem under 1900-talet. Ceremonin är välkommen, och en del av ett försoningsarbete som ska sätta punkt för ett mörkt kapitel i svensk historia.
Men statsminister Fredrik Reinfeldt har personligen valt att avstå från att framföra ursäkten. Istället har uppgiften gått till riksdagens talman, Per Westerberg. Reinfeldt närvarar inte över huvud taget.
Detta är unikt i en internationell jämförelse. Många länder har under slutet av 1900-talet uppmärksammat hemska förhållanden för omhändertagna barn. Man har i de flesta fall förmedlat en ekonomisk ersättning, och arrangerat en ceremoni. Men i den ceremonin har landets främste beslutsfattare som regel inte bara medverkat i ceremonin, utan även personligen framför ursäkten.
I Australien uttryckte år 2008 den dåvarande premiärministern Kevin Rudd landets ursäkt för behandlingen av aboriginska barn, genom att läsa upp ett djupt rörande brev i det australiensiska parlamentet.
På Irland ansvarade premiärministern Bertie Ahern redan 1999 för statens ursäkt till barn som farit illa i katolska barnhem, och framförde den personligen på ett sätt som i efterhand är ihågkommet som rörande och personligt. Även Påven, som överhuvud för den katolska kyrkan, framförde en ursäkt.
I Skottland framfördes ursäkten av försteminister Jack McConnel 2004, Skottlands motsvarighet till statsminister.
På detta sätt är det i land efter land. I England ansvarade premiärministern Gordon Brown för den officiella ursäkten. I Kanada var det premiärministern Stephen Harper. Det har varit en självklarhet att att ursäkter framförs av den främste ansvarige i landet.
ROBIN ZACHARI
talesperson Alliansfritt Sverige
VIKTOR TULLGREN
skribent Alliansfritt Sverige
2014-08-22
Bristen på resurser inom socialtjänsten är så stor att barn i dag far illa
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar