För en tid sedan var jag i Vingåker för att tömma min dotters lägenhet. Det var en tung, overklig och smärtsam dag. När allt var klart skildes jag och hennes pappa åt på tågperrongen. Det gick fort. Tåget kom plötsligt, jag klev på, vinkade och lämnade honom kvar där på perrongen medan tåget rullade iväg.
Det där minnet har etsat sig fast i mig, och i dag förstår jag varför. Det var inte bara ett fysiskt avsked där och då. Det var en förvarning om det beslut jag har tvingats fatta i dag.
Nu är det slutgiltigt. Jag har tryckt på den digitala nödbromsen och blockerat hans nummer på min telefon. För gott.
När den sista tråden som höll oss samman – vår älskade dotter – klipptes, så fanns det absolut ingenting kvar. Ingen anledning att hålla dörren öppen!
Jag har fattat mitt beslut. Jag kliver på tåget igen och rör mig framåt. Resten får skötas automatiskt i bakgrunden. Bollen ligger inte längre hos mig.
Jag tittar inte bakåt mer. Jag har vinkat, tåget har gått, och han står kvar på sin tomma perrong.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar