Publicerad: 2008-08-10 10:05
Orsak och verkan! Något jag funderat på inatt, ytterligare en sömnlös natt.
Allt verkar ha utlöst av det som hänt i Arboga. Riktigt varför just det utlöste de här fundringarna vet jag inte. Idag känner jag mig mest som ett nervvrak.
Tankarna har varit många, de har farit hit och dit. Från den här flickskolan och bakåt, sen mot framtiden. Eftersom tankarna varit många så är det inte så lätt att sammanföra dem till en helhet.
En helhet är nog väldigt viktigt för alla att ha! Inget jag hade iallafall som barn och tonåring. En del av helheten fick jag för ett par år sedan när jag begärt ut mina handlingar från staten "det sociala" eller barnavårdsnämden om man så vill.
Vad var det egentligen jag visste som barn och tonåring? Som jag kanske skulle ha behövt veta. Som jag inte visste! Det var ju självklart den planering som fanns för min framtid. Jag var 9år när myndigheterna plockade mig "ryckte upp mig från mina rötter". Jag var alltså ett barn.
Inte var det någon som berättade för mig hur min framtid skulle se ut, vad som var tänkt för mig. Idag vet jag ju att inget sådant fanns, det fanns ingen planering. Det var det jag inte visste.
Det jag inte heller visste var att när jag kom till den här flickskolan så slängdes mina saker bort av mina släktingar, slängdes eller gavs bort, bakom min rygg. Det visste jag inte! Det jag inte heller visste var att ingen planering fanns för mig efter de 8:a månaderna man fick vara på den här flickskolan. På den tiden blev man inte myndig förren man fyllt 20 år. Så vid 16 års ålder, efter det att jag har muckat, så står jag helt ensam.
Det har jag även kunnat läst i myndigheternas papper, hur dom tillfågade rektorn på skolan om han kunde bli min övervakare, men det ville han inte. Även fast han yttrat sig som så till myndigheterna att han tyckte synd om mig, just pågrund av att jag inte hade något, ingen ville veta av mig, jag hade alltså ingenstans att ta vägen vid 16 års ålder. På en främmande plats, långt hemifrån. Så gick det till, utkastad i tomma intet! Ingen utbildning, inga framtidsplaner, det fanns inget! Och vart tog myndighetspersonerna vägen då? Borta!
Myndigheternas ansvar? Ja! faktiskt, det undrar jag med.
Det sämsta av allt tycker jag nog är att ingen pratade med mig, berättade hur det var. Utan allt gjordes bakom min rygg, jävlar vad det pratades där, jag menar bakom min rygg! Jävla! sladderkärringar!
Jag stod faktiskt där ensammen som 16 år och förstod ingenting, det är svårt att förklara känslan. Det var väl lite som att leva en egen värld bredvid alla andra. Man tillhörde inte samhället på något sätt. Jag hade blivit utanför, annorlunda och tydligen inte önskvärd. Lämnad i sticket!
Jaha! Då har jag ältat det här en stund då. Då tänkte jag lite på de här barnen i Arboga som blev mördade. Jag skulle nog kunna tro att något liknande skulle kunnat hänt i vår familj när jag var liten. Säkert hade det kunnat varit så. Nu hade nog mina småsyskon lite tur som hade äldre syskon, annars hade dom nog varit döda den gången morsan gick till angrepp. Det var väl inte heller riktigt bra att hon drog hem nya karlar, för inte brydde dom sig om oss ungar. Det var morsan och hennes mus dom var ute efter. Vi ungar var satta på undantag, det knullades fast vi ungar i princip stod bredvid. Ingen hänsyn togs från dessa karlar. De kunde ta med morsan hem till sig en vecka eller så, att vi ungar var hemma själva utan tillsyn, spelade tydligen ingen roll. Och kan ni förstå! En sådan karl hade morsan tänkt gifta sig med.
Hon tappade tydligen allt vett i huvudet, om hon någonsin haft det. Idag vet jag inte. Hon lekte runt som om hon varit någon tonåring. Vad vet jag, det saknades kanske några skruvar där? Idag kanske hon skulle fått en diagnos, eller så var hon bara jäkligt bortskämd, barnslig, fåfäng och jäkligt egoistisk.
Eller var det inte så? Varför vart det så annars? Orsak och verkan? Spriten kanske som gjorde det?? Troligen spriten i kombination med nervmedecin som läkarna även på den tiden skrev ut utan att blinka.
Mitt liv stannade upp på något sätt där i min barndom. Som barn och tonåringar har man ju många frågor om livet, hur det funkar .m.m. Man kommer i puberteten, och just där går man väl igenom en liten kris som ung. Där fanns inga vuxna människor i mitt liv som svarade på frågor, vägledde. Nä! Det fanns ingen att prata med om funderingar. Ingen som kunde ge tips och råd. Ingen som delade glädje och sorg. Det delade jag med mig själv.
Jo det här måste jag ta med.
Den värld jag kom till som 15 åring, var en värld jag inte kände till innan. Det här var den första och den enda skola för vanartade flickor som jag var på. Vanartade flickor! Varför blev dom sånna, varför skrev dom så om flickor som ingen ville ha? Som stod helt utan rötter?
Många av flickorna hade innan de kom hit snurrat runt på andra sådana här skolor, och jag lovar, det de berättade om de här andra skolorna var ingen "barnlek". Det var alltså deras hem, att bollas runt på dessa instanser. Innan den här tiden var slut för mig på den här flickskolan så hade ju många flickor kommit och gått. Idag undrar jag ju? Var tog dom vägen, dom som gick? Nästa skola, eller vad hände, hur blev deras framtid? Jag vet att några aldrig kom så långt, några förolyckades i olyckor, några tog självmord. Några försvann redan innan deras tid var över på skolan, de bara försvann obemärkt?! Jag antar att vissa stack till den stora staden, blev väl kanske kvar där i sprit och droger. Någon enstaka skaffade barn och familj.
I grunden. Vad handlar allt om egentligen? Som med allt annat troligen. PENGAR!!! allt går ut på pengar!
Ja! Det var lite av nattens tankar!
Länk: Har du råd att bo kvar om du blir arbetslös?
