Dom såg till att jag förlorade allt, till och med min heder!

Publicerad: 2008-08-29 10:49

Känslorna är i gungning idag. Har sovit dåligt i natt. Har inte vetat riktigt hur jag skulle ha legat, huvud och nacke har värkt så jag har hållit på att bli tokig. Hjärtat har bråkat! När jag sedan kliver upp så bråkar magen också, den gör skitont.

Ändå så känns det rätt så bra, samtidigt känner jag mig lite ledsen och gråtfädig.

Och allt beror på den rättegång och den behandling den tyska kvinnan fått av svenskt rättsväsen. Jag känner igen allt så himla väl!

Idag kan vi läsa i tidningarna att Svenskarnas förtroende för nämndemännens kompetens är låg. Någon hoppas att det är en enskild händelse.

Så är det ju inte! Det är nog mer vanligt att det inte är som det ska vara bland folket i rättsväsendet. Dom tar tydligen inte sitt jobb på allvar, något måste dom ha missuppfattat när de tog anställningen.

Under två års tid fick jag gå hos en psykdoktor efter att ha varit i kontakt med rättsväsendet. Inte en enda sanning fick jag igenom, lögnaren fick däremot igenom sitt.

I kontakten med psykologen samtalade vi ju om det här, det var en otroligt traumatisk upplevelse att inte bli trodd när man talade sant, fast att jag hade bevis, otroligt traumatiskt hur en lögnare kunde få igenom allt, med eller utan bevis. Dom förstörde allt för mig, rättsväsendet och myndigheter "lag och rätt". Det han sa var att myndighetspersoner och sånna här om domare och nämndemän tittar på hur man är klädd, på ens yttre, för mig helt offatbart, det sa jag till honom också.

Men så var det, den om hade mest pengar bakom ryggen, den som hade mest kontakter, den som hade finaste titel - den vann. Oavsett sanning eller inte. Det tillverkades sanningar, togs bort sanningar. Det var en ren jävla mardröm! Jag gick jävligt långt, under lång tid, men det blev inte bättre.

Efter denna resa med myndigheterna så var jag totalt knäckt, det var overkligt och jävligt skrämmande, jag var helt utan skydd och helt rättslös.
Jag trodde verkligen inte det från början, jag var helt säker på min sak, jag sa sanningen, jag hade bevis. Klart jag skulle vinna, det fanns inte min fantasi ens att det skulle kunna bli något annat.

Men det blev det ju, jag var totalt utsuddad, tillplattade, helt utan rättigheter.

Ja som sagt, jag var tvungen att uppsöka hjälp, det var illa, mycket illa. Det min psykfarbror sa till mig efter ett tag: Hade du inte kommit när du kom, hade du inte levt idag.

Nä då! Jag hade inte tagit livet av mig, jag är en fighter. Men jag hade dött ändå. Jag hade väl somnat in av de själsliga skador rättsväsendet och myndighetsväsendet åsamkat mig.

Men det var ju inte bara dom, det var ju så kallade vänner och bekanta också. Den ena chocken efter den andra. Vänner som var så hyggliga att dom skrev och intygade falska grejor emot mig. Varför har jag ännu inte förstått.

Jag måste ju säga att idag känner jag mig lite glad, nu åker några nämndemän åt helskotta, några andra sitter risigt till. Dom är utskämda, de har fått en stämpel "icke trovärdig".

Det kan väl vara på sin plats att även sådana här får känna på hur det är att förlora sitt rykte, förlora inkomst, kanske svårt att få ett jobb, att förlora trovärdigheten inför folk.

Men det är så här det är i rättsväsendet, tro inget annat, då blir du besviken! Och glöm aldrig att dom bara är helt vanliga människor som du och jag. Inga gudar. För sådana finns inte på backen, dom finns i himlen.

Jag applåderar och glädjer mig för varenda en som åker åt helskotta nu, för varenda sanning som kommer i ljuset.

Länk: svenskarna har lågt förtroende