Publicerad: 2008-08-29 10:49
Känslorna är i gungning idag. Har sovit dåligt i natt. Har inte vetat riktigt hur jag skulle ha legat, huvud och nacke har värkt så jag har hållit på att bli tokig. Hjärtat har bråkat! När jag sedan kliver upp så bråkar magen också, den gör skitont.
Ändå så känns det rätt så bra, samtidigt känner jag mig lite ledsen och gråtfädig.
Och allt beror på den rättegång och den behandling den tyska kvinnan fått av svenskt rättsväsen. Jag känner igen allt så himla väl!
Idag kan vi läsa i tidningarna att Svenskarnas förtroende för nämndemännens kompetens är låg. Någon hoppas att det är en enskild händelse.
Så är det ju inte! Det är nog mer vanligt att det inte är som det ska vara bland folket i rättsväsendet. Dom tar tydligen inte sitt jobb på allvar, något måste dom ha missuppfattat när de tog anställningen.
Under två års tid fick jag gå hos en psykdoktor efter att ha varit i kontakt med rättsväsendet. Inte en enda sanning fick jag igenom, lögnaren fick däremot igenom sitt.
I kontakten med psykologen samtalade vi ju om det här, det var en otroligt traumatisk upplevelse att inte bli trodd när man talade sant, fast att jag hade bevis, otroligt traumatiskt hur en lögnare kunde få igenom allt, med eller utan bevis. Dom förstörde allt för mig, rättsväsendet och myndigheter "lag och rätt". Det han sa var att myndighetspersoner och sånna här om domare och nämndemän tittar på hur man är klädd, på ens yttre, för mig helt offatbart, det sa jag till honom också.
Men så var det, den om hade mest pengar bakom ryggen, den som hade mest kontakter, den som hade finaste titel - den vann. Oavsett sanning eller inte. Det tillverkades sanningar, togs bort sanningar. Det var en ren jävla mardröm! Jag gick jävligt långt, under lång tid, men det blev inte bättre.
Efter denna resa med myndigheterna så var jag totalt knäckt, det var overkligt och jävligt skrämmande, jag var helt utan skydd och helt rättslös.
Jag trodde verkligen inte det från början, jag var helt säker på min sak, jag sa sanningen, jag hade bevis. Klart jag skulle vinna, det fanns inte min fantasi ens att det skulle kunna bli något annat.
Men det blev det ju, jag var totalt utsuddad, tillplattade, helt utan rättigheter.
Ja som sagt, jag var tvungen att uppsöka hjälp, det var illa, mycket illa. Det min psykfarbror sa till mig efter ett tag: Hade du inte kommit när du kom, hade du inte levt idag.
Nä då! Jag hade inte tagit livet av mig, jag är en fighter. Men jag hade dött ändå. Jag hade väl somnat in av de själsliga skador rättsväsendet och myndighetsväsendet åsamkat mig.
Men det var ju inte bara dom, det var ju så kallade vänner och bekanta också. Den ena chocken efter den andra. Vänner som var så hyggliga att dom skrev och intygade falska grejor emot mig. Varför har jag ännu inte förstått.
Jag måste ju säga att idag känner jag mig lite glad, nu åker några nämndemän åt helskotta, några andra sitter risigt till. Dom är utskämda, de har fått en stämpel "icke trovärdig".
Det kan väl vara på sin plats att även sådana här får känna på hur det är att förlora sitt rykte, förlora inkomst, kanske svårt att få ett jobb, att förlora trovärdigheten inför folk.
Men det är så här det är i rättsväsendet, tro inget annat, då blir du besviken! Och glöm aldrig att dom bara är helt vanliga människor som du och jag. Inga gudar. För sådana finns inte på backen, dom finns i himlen.
Jag applåderar och glädjer mig för varenda en som åker åt helskotta nu, för varenda sanning som kommer i ljuset.
Länk: svenskarna har lågt förtroende
söndag 23 november 2008
Ett bekvämt sätt att ljuga är att tiga om sanningen
Publicerad: 2008-08-27 11:37
Ja! Det är inte lätt att vara människa. Vad lögner kan ställa till det. Lögner och kamratskap. Det är väl en jäkla kombination. Hur mycket får man ljuga för att skydda en kamrat?
Sen nästa funderingar är ju! Den här kamraten om du skyddade genom en lögn, kommer den kompisen att göra detsamma för dig?
Om man är riktiga kompisar så är det ju ömsesidigt. Inte bara åt ett håll. Har du varit med om det någon gång att du ljugit för att skydda en kompis, sen när du själv behöver hjälp så får du ingen. Har du riktigt otur så pratar just den kompisen skit om dig, ljuger om dig.
Och man kan ju undra varför? Sådana upplevelser är både förvånande och smärtsamt.
Kan man sen lita på en sådan kompis något mera? Och en självklar sak är ju att man undrar varför kompisen gjorde så? Avundsjuka, svartsjuka? Inte vet jag! Men en sak är ju säker, det var ingen kompis!
Nu tänkte jag närmast på den kvinna som sitter dömd för morden på de två barnen i Arboga. Hon har uppgett att hon träffat vänner, men hon vill inte uppge vilka av hänsyn till dem och deras familjer. Hon har alltså undanhållit saker för deras skull, sitter jäkligt risigt till för deras skull.
Och jag undrar vad det är för slags kompisar som inte träder fram för att styrka det hon säger? Inga kompisar iallafall!
Troligen så sitter de så kallade kompisarna med foten i två läger. De känner folk i sina hemtrakter, de flesta vet vilka de är. Kanske känner de den drabbade familjen. Och där kanske anledningen finns varför man inte längre är kompis med kvinnan. En ensammen kvinna, om inte ens är från trakten, inte ens från Sverige. Då är det bättre att tiga för att snacket inte ska gå om en själv. Man väljer sida, den sida man tror ska vinna och den som är bekvämast för sig själv.
Men en sak är iallafall säker: "Ett bekvämt sätt att ljuga är att tiga om sanningen."
Ja! Det är inte lätt att vara människa. Vad lögner kan ställa till det. Lögner och kamratskap. Det är väl en jäkla kombination. Hur mycket får man ljuga för att skydda en kamrat?
Sen nästa funderingar är ju! Den här kamraten om du skyddade genom en lögn, kommer den kompisen att göra detsamma för dig?
Om man är riktiga kompisar så är det ju ömsesidigt. Inte bara åt ett håll. Har du varit med om det någon gång att du ljugit för att skydda en kompis, sen när du själv behöver hjälp så får du ingen. Har du riktigt otur så pratar just den kompisen skit om dig, ljuger om dig.
Och man kan ju undra varför? Sådana upplevelser är både förvånande och smärtsamt.
Kan man sen lita på en sådan kompis något mera? Och en självklar sak är ju att man undrar varför kompisen gjorde så? Avundsjuka, svartsjuka? Inte vet jag! Men en sak är ju säker, det var ingen kompis!
Nu tänkte jag närmast på den kvinna som sitter dömd för morden på de två barnen i Arboga. Hon har uppgett att hon träffat vänner, men hon vill inte uppge vilka av hänsyn till dem och deras familjer. Hon har alltså undanhållit saker för deras skull, sitter jäkligt risigt till för deras skull.
Och jag undrar vad det är för slags kompisar som inte träder fram för att styrka det hon säger? Inga kompisar iallafall!
Troligen så sitter de så kallade kompisarna med foten i två läger. De känner folk i sina hemtrakter, de flesta vet vilka de är. Kanske känner de den drabbade familjen. Och där kanske anledningen finns varför man inte längre är kompis med kvinnan. En ensammen kvinna, om inte ens är från trakten, inte ens från Sverige. Då är det bättre att tiga för att snacket inte ska gå om en själv. Man väljer sida, den sida man tror ska vinna och den som är bekvämast för sig själv.
Men en sak är iallafall säker: "Ett bekvämt sätt att ljuga är att tiga om sanningen."
Rör inte mina små pengar Jutta!
Publicerad: 2008-08-14 13:33
Nu har jag fått nog för idag. Orkar inte läsa allt skit som folk hittar på.
Nästa ologiska tänkande, och den här gången kommer det från Christina Jutterström tidigare chef för SVT.
Helt sanslöst vad allt håller på att spåra ur. Nu är TV tittande livärdigt med en begravning. Vad har det för likheter? Nu får nog Jutta ta och stila till sig och landa på jorden. Det är i Sverige vi lever, i fattig Sverige.
Om nu inte folk betalar TV-licensen så beror det nog på att den är så jävla skyhög så ingen fattig har råd att betala den. Om en fattig överhuvudtaget har råd att köpa en TV. Dom måste nog ha sina pengar till annat, som mat och kläder.
Nu vill då Jutta att alla oavsett TV eller inte ska betala TV-licensen över deklarationen. Man ska inte kunna få välja längre om man har råd eller inte. Man ska betala licens till andras välfärd när man kanske inte ens har råd till mat och kläder.
Tror jag blir riktigt förbannad! Fan va sne jag blir! Detta var grovt och jäkligt taskigt.
Jag vet själv, hur det är att vrida på pengarna, jag vet hur det är att inte kunna äta ett mål mat om dan, kanske var tredje, aldrig frukost. Aldrig några nya kläder, aldrig någonting över. Ändå räcker inte pengarna fast man tagit bort allt.
Det finns inget mer över till dig! och din förbaskade TV
länk: Christina Jutterström: Även de som inte har någon tv bör betala
Nu har jag fått nog för idag. Orkar inte läsa allt skit som folk hittar på.
Nästa ologiska tänkande, och den här gången kommer det från Christina Jutterström tidigare chef för SVT.
Helt sanslöst vad allt håller på att spåra ur. Nu är TV tittande livärdigt med en begravning. Vad har det för likheter? Nu får nog Jutta ta och stila till sig och landa på jorden. Det är i Sverige vi lever, i fattig Sverige.
Om nu inte folk betalar TV-licensen så beror det nog på att den är så jävla skyhög så ingen fattig har råd att betala den. Om en fattig överhuvudtaget har råd att köpa en TV. Dom måste nog ha sina pengar till annat, som mat och kläder.
Nu vill då Jutta att alla oavsett TV eller inte ska betala TV-licensen över deklarationen. Man ska inte kunna få välja längre om man har råd eller inte. Man ska betala licens till andras välfärd när man kanske inte ens har råd till mat och kläder.
Tror jag blir riktigt förbannad! Fan va sne jag blir! Detta var grovt och jäkligt taskigt.
Jag vet själv, hur det är att vrida på pengarna, jag vet hur det är att inte kunna äta ett mål mat om dan, kanske var tredje, aldrig frukost. Aldrig några nya kläder, aldrig någonting över. Ändå räcker inte pengarna fast man tagit bort allt.
Det finns inget mer över till dig! och din förbaskade TV
länk: Christina Jutterström: Även de som inte har någon tv bör betala
Myndigheternas slarv och lögner. Orsak och verkan!
Publicerad: 2008-08-10 10:05
Orsak och verkan! Något jag funderat på inatt, ytterligare en sömnlös natt.
Allt verkar ha utlöst av det som hänt i Arboga. Riktigt varför just det utlöste de här fundringarna vet jag inte. Idag känner jag mig mest som ett nervvrak.
Tankarna har varit många, de har farit hit och dit. Från den här flickskolan och bakåt, sen mot framtiden. Eftersom tankarna varit många så är det inte så lätt att sammanföra dem till en helhet.
En helhet är nog väldigt viktigt för alla att ha! Inget jag hade iallafall som barn och tonåring. En del av helheten fick jag för ett par år sedan när jag begärt ut mina handlingar från staten "det sociala" eller barnavårdsnämden om man så vill.
Vad var det egentligen jag visste som barn och tonåring? Som jag kanske skulle ha behövt veta. Som jag inte visste! Det var ju självklart den planering som fanns för min framtid. Jag var 9år när myndigheterna plockade mig "ryckte upp mig från mina rötter". Jag var alltså ett barn.
Inte var det någon som berättade för mig hur min framtid skulle se ut, vad som var tänkt för mig. Idag vet jag ju att inget sådant fanns, det fanns ingen planering. Det var det jag inte visste.
Det jag inte heller visste var att när jag kom till den här flickskolan så slängdes mina saker bort av mina släktingar, slängdes eller gavs bort, bakom min rygg. Det visste jag inte! Det jag inte heller visste var att ingen planering fanns för mig efter de 8:a månaderna man fick vara på den här flickskolan. På den tiden blev man inte myndig förren man fyllt 20 år. Så vid 16 års ålder, efter det att jag har muckat, så står jag helt ensam.
Det har jag även kunnat läst i myndigheternas papper, hur dom tillfågade rektorn på skolan om han kunde bli min övervakare, men det ville han inte. Även fast han yttrat sig som så till myndigheterna att han tyckte synd om mig, just pågrund av att jag inte hade något, ingen ville veta av mig, jag hade alltså ingenstans att ta vägen vid 16 års ålder. På en främmande plats, långt hemifrån. Så gick det till, utkastad i tomma intet! Ingen utbildning, inga framtidsplaner, det fanns inget! Och vart tog myndighetspersonerna vägen då? Borta!
Myndigheternas ansvar? Ja! faktiskt, det undrar jag med.
Det sämsta av allt tycker jag nog är att ingen pratade med mig, berättade hur det var. Utan allt gjordes bakom min rygg, jävlar vad det pratades där, jag menar bakom min rygg! Jävla! sladderkärringar!
Jag stod faktiskt där ensammen som 16 år och förstod ingenting, det är svårt att förklara känslan. Det var väl lite som att leva en egen värld bredvid alla andra. Man tillhörde inte samhället på något sätt. Jag hade blivit utanför, annorlunda och tydligen inte önskvärd. Lämnad i sticket!
Jaha! Då har jag ältat det här en stund då. Då tänkte jag lite på de här barnen i Arboga som blev mördade. Jag skulle nog kunna tro att något liknande skulle kunnat hänt i vår familj när jag var liten. Säkert hade det kunnat varit så. Nu hade nog mina småsyskon lite tur som hade äldre syskon, annars hade dom nog varit döda den gången morsan gick till angrepp. Det var väl inte heller riktigt bra att hon drog hem nya karlar, för inte brydde dom sig om oss ungar. Det var morsan och hennes mus dom var ute efter. Vi ungar var satta på undantag, det knullades fast vi ungar i princip stod bredvid. Ingen hänsyn togs från dessa karlar. De kunde ta med morsan hem till sig en vecka eller så, att vi ungar var hemma själva utan tillsyn, spelade tydligen ingen roll. Och kan ni förstå! En sådan karl hade morsan tänkt gifta sig med.
Hon tappade tydligen allt vett i huvudet, om hon någonsin haft det. Idag vet jag inte. Hon lekte runt som om hon varit någon tonåring. Vad vet jag, det saknades kanske några skruvar där? Idag kanske hon skulle fått en diagnos, eller så var hon bara jäkligt bortskämd, barnslig, fåfäng och jäkligt egoistisk.
Eller var det inte så? Varför vart det så annars? Orsak och verkan? Spriten kanske som gjorde det?? Troligen spriten i kombination med nervmedecin som läkarna även på den tiden skrev ut utan att blinka.
Mitt liv stannade upp på något sätt där i min barndom. Som barn och tonåringar har man ju många frågor om livet, hur det funkar .m.m. Man kommer i puberteten, och just där går man väl igenom en liten kris som ung. Där fanns inga vuxna människor i mitt liv som svarade på frågor, vägledde. Nä! Det fanns ingen att prata med om funderingar. Ingen som kunde ge tips och råd. Ingen som delade glädje och sorg. Det delade jag med mig själv.
Jo det här måste jag ta med.
Den värld jag kom till som 15 åring, var en värld jag inte kände till innan. Det här var den första och den enda skola för vanartade flickor som jag var på. Vanartade flickor! Varför blev dom sånna, varför skrev dom så om flickor som ingen ville ha? Som stod helt utan rötter?
Många av flickorna hade innan de kom hit snurrat runt på andra sådana här skolor, och jag lovar, det de berättade om de här andra skolorna var ingen "barnlek". Det var alltså deras hem, att bollas runt på dessa instanser. Innan den här tiden var slut för mig på den här flickskolan så hade ju många flickor kommit och gått. Idag undrar jag ju? Var tog dom vägen, dom som gick? Nästa skola, eller vad hände, hur blev deras framtid? Jag vet att några aldrig kom så långt, några förolyckades i olyckor, några tog självmord. Några försvann redan innan deras tid var över på skolan, de bara försvann obemärkt?! Jag antar att vissa stack till den stora staden, blev väl kanske kvar där i sprit och droger. Någon enstaka skaffade barn och familj.
I grunden. Vad handlar allt om egentligen? Som med allt annat troligen. PENGAR!!! allt går ut på pengar!
Ja! Det var lite av nattens tankar!
Orsak och verkan! Något jag funderat på inatt, ytterligare en sömnlös natt.
Allt verkar ha utlöst av det som hänt i Arboga. Riktigt varför just det utlöste de här fundringarna vet jag inte. Idag känner jag mig mest som ett nervvrak.
Tankarna har varit många, de har farit hit och dit. Från den här flickskolan och bakåt, sen mot framtiden. Eftersom tankarna varit många så är det inte så lätt att sammanföra dem till en helhet.
En helhet är nog väldigt viktigt för alla att ha! Inget jag hade iallafall som barn och tonåring. En del av helheten fick jag för ett par år sedan när jag begärt ut mina handlingar från staten "det sociala" eller barnavårdsnämden om man så vill.
Vad var det egentligen jag visste som barn och tonåring? Som jag kanske skulle ha behövt veta. Som jag inte visste! Det var ju självklart den planering som fanns för min framtid. Jag var 9år när myndigheterna plockade mig "ryckte upp mig från mina rötter". Jag var alltså ett barn.
Inte var det någon som berättade för mig hur min framtid skulle se ut, vad som var tänkt för mig. Idag vet jag ju att inget sådant fanns, det fanns ingen planering. Det var det jag inte visste.
Det jag inte heller visste var att när jag kom till den här flickskolan så slängdes mina saker bort av mina släktingar, slängdes eller gavs bort, bakom min rygg. Det visste jag inte! Det jag inte heller visste var att ingen planering fanns för mig efter de 8:a månaderna man fick vara på den här flickskolan. På den tiden blev man inte myndig förren man fyllt 20 år. Så vid 16 års ålder, efter det att jag har muckat, så står jag helt ensam.
Det har jag även kunnat läst i myndigheternas papper, hur dom tillfågade rektorn på skolan om han kunde bli min övervakare, men det ville han inte. Även fast han yttrat sig som så till myndigheterna att han tyckte synd om mig, just pågrund av att jag inte hade något, ingen ville veta av mig, jag hade alltså ingenstans att ta vägen vid 16 års ålder. På en främmande plats, långt hemifrån. Så gick det till, utkastad i tomma intet! Ingen utbildning, inga framtidsplaner, det fanns inget! Och vart tog myndighetspersonerna vägen då? Borta!
Myndigheternas ansvar? Ja! faktiskt, det undrar jag med.
Det sämsta av allt tycker jag nog är att ingen pratade med mig, berättade hur det var. Utan allt gjordes bakom min rygg, jävlar vad det pratades där, jag menar bakom min rygg! Jävla! sladderkärringar!
Jag stod faktiskt där ensammen som 16 år och förstod ingenting, det är svårt att förklara känslan. Det var väl lite som att leva en egen värld bredvid alla andra. Man tillhörde inte samhället på något sätt. Jag hade blivit utanför, annorlunda och tydligen inte önskvärd. Lämnad i sticket!
Jaha! Då har jag ältat det här en stund då. Då tänkte jag lite på de här barnen i Arboga som blev mördade. Jag skulle nog kunna tro att något liknande skulle kunnat hänt i vår familj när jag var liten. Säkert hade det kunnat varit så. Nu hade nog mina småsyskon lite tur som hade äldre syskon, annars hade dom nog varit döda den gången morsan gick till angrepp. Det var väl inte heller riktigt bra att hon drog hem nya karlar, för inte brydde dom sig om oss ungar. Det var morsan och hennes mus dom var ute efter. Vi ungar var satta på undantag, det knullades fast vi ungar i princip stod bredvid. Ingen hänsyn togs från dessa karlar. De kunde ta med morsan hem till sig en vecka eller så, att vi ungar var hemma själva utan tillsyn, spelade tydligen ingen roll. Och kan ni förstå! En sådan karl hade morsan tänkt gifta sig med.
Hon tappade tydligen allt vett i huvudet, om hon någonsin haft det. Idag vet jag inte. Hon lekte runt som om hon varit någon tonåring. Vad vet jag, det saknades kanske några skruvar där? Idag kanske hon skulle fått en diagnos, eller så var hon bara jäkligt bortskämd, barnslig, fåfäng och jäkligt egoistisk.
Eller var det inte så? Varför vart det så annars? Orsak och verkan? Spriten kanske som gjorde det?? Troligen spriten i kombination med nervmedecin som läkarna även på den tiden skrev ut utan att blinka.
Mitt liv stannade upp på något sätt där i min barndom. Som barn och tonåringar har man ju många frågor om livet, hur det funkar .m.m. Man kommer i puberteten, och just där går man väl igenom en liten kris som ung. Där fanns inga vuxna människor i mitt liv som svarade på frågor, vägledde. Nä! Det fanns ingen att prata med om funderingar. Ingen som kunde ge tips och råd. Ingen som delade glädje och sorg. Det delade jag med mig själv.
Jo det här måste jag ta med.
Den värld jag kom till som 15 åring, var en värld jag inte kände till innan. Det här var den första och den enda skola för vanartade flickor som jag var på. Vanartade flickor! Varför blev dom sånna, varför skrev dom så om flickor som ingen ville ha? Som stod helt utan rötter?
Många av flickorna hade innan de kom hit snurrat runt på andra sådana här skolor, och jag lovar, det de berättade om de här andra skolorna var ingen "barnlek". Det var alltså deras hem, att bollas runt på dessa instanser. Innan den här tiden var slut för mig på den här flickskolan så hade ju många flickor kommit och gått. Idag undrar jag ju? Var tog dom vägen, dom som gick? Nästa skola, eller vad hände, hur blev deras framtid? Jag vet att några aldrig kom så långt, några förolyckades i olyckor, några tog självmord. Några försvann redan innan deras tid var över på skolan, de bara försvann obemärkt?! Jag antar att vissa stack till den stora staden, blev väl kanske kvar där i sprit och droger. Någon enstaka skaffade barn och familj.
I grunden. Vad handlar allt om egentligen? Som med allt annat troligen. PENGAR!!! allt går ut på pengar!
Ja! Det var lite av nattens tankar!
Jag känner igen den här mentaliteten hos folk.
Publicerad: 2008-08-09 23:55
Läste i expressen att tyskan blivit dödshotad. Och det förvånar mig inte det minsta. Det var väl bara väntat. Sen om hon är skyldig eller inte spelar tydligen ingen roll! Konstigt, men så är det!
Jag känner igen den här mentaliteten hos folk. Precis den mentaliteten fanns på den flickskola myndigheterna placerade mig på som 15 åring.
Så var det! Det hotades, muckades, sloggs. Inget som personalen låtsades se. Det förekom saker som det nog aldrig borde få ha förekommit.
Själv sov jag med en kniv under huvudkudden. Jag vet att det var fler som bar kniv, eller något annat tillhygge att freda sig med. Nu blev det ju aldrig så på min tid att det blev så allvarligt. Men jag hade nog lika gärna kunnat sluta min tid på det stället som mördare.
Visst var det nära ett par gånger att det skulle ha kunnat slutat illa. Tänk er! Tjejer som sloggs, hotade varandra, mobbing var det lindrigaste på det stället. Det stals, man skrämde upp varandra. Vad gjorde personalen då? Satt i fikarummet för det mesta, på natten låg dom väl och sov. Jag antar att antagligen så sket dom i det, eller så tordes dom inte bry sig. Vad vet jag?
Det klassiska var ju att några kokat ihop något mot en enda person, sen gick dom till angrepp. 6-7 tjejer i ring av en enda tjej. Sen började provikationen, en provikation som gick ut på att bringa den där enda ur fattningen, få henne att ta tag i någon. Sen hade det varit klippt. Hon hade åkt på stor stryk. Efter det hade det hetat att hon började.
Så går det till. Att det inte fanns någon sanning i det som de kokat ihop saknade betydelse, bara dom fick igång ett bråk.
På ett sånt ställe tyckte myndigheterna att jag skulle vara?! Där skulle det tydligen bli folk av mig.
Så det var som att gå ur askan in i elden när jag kom till det här stället. Från att ha fått på käften av min mor och min släkt, så var det bara att gå vidare och få lite mer på käften. Fast dom klarade inte av det, jag var rätt så sne vid det här laget. Besviken, sårad, förbannad, sviken och väldigt frågande ända in i själen.
Bravo myndigheterna!
Nu ska vi då se hur myndigheterna fixar det här med tyskan.
Klarar dom av det här? Jag är nog mest fundersam på hur det blir om det visar sig att tyskan är oskyldig. Jag måste nog vara ovanligt trög, för jag förstår ännu inte idag vad det är till 100% säkert att det är tyskan som gjort det här.
Någon som vill tala om för mig vilket det hundra procentiga beviset är, jag måste ha missat det!
Jag tycker nog det är väldigt viktigt att riktiga bevis kommer fram. Ingen skulle väl vilja bli orätt dömd? Inte jag iallafall!
Vem det nu än är som gjort det här så hoppas jag det går att styrka, så den personen får ta sitt straff. Men jag vill iallafall se riktiga bevis, för mig räcker det inte att tro. För ibland så tror dom så jävla fel!
Läste i expressen att tyskan blivit dödshotad. Och det förvånar mig inte det minsta. Det var väl bara väntat. Sen om hon är skyldig eller inte spelar tydligen ingen roll! Konstigt, men så är det!
Jag känner igen den här mentaliteten hos folk. Precis den mentaliteten fanns på den flickskola myndigheterna placerade mig på som 15 åring.
Så var det! Det hotades, muckades, sloggs. Inget som personalen låtsades se. Det förekom saker som det nog aldrig borde få ha förekommit.
Själv sov jag med en kniv under huvudkudden. Jag vet att det var fler som bar kniv, eller något annat tillhygge att freda sig med. Nu blev det ju aldrig så på min tid att det blev så allvarligt. Men jag hade nog lika gärna kunnat sluta min tid på det stället som mördare.
Visst var det nära ett par gånger att det skulle ha kunnat slutat illa. Tänk er! Tjejer som sloggs, hotade varandra, mobbing var det lindrigaste på det stället. Det stals, man skrämde upp varandra. Vad gjorde personalen då? Satt i fikarummet för det mesta, på natten låg dom väl och sov. Jag antar att antagligen så sket dom i det, eller så tordes dom inte bry sig. Vad vet jag?
Det klassiska var ju att några kokat ihop något mot en enda person, sen gick dom till angrepp. 6-7 tjejer i ring av en enda tjej. Sen började provikationen, en provikation som gick ut på att bringa den där enda ur fattningen, få henne att ta tag i någon. Sen hade det varit klippt. Hon hade åkt på stor stryk. Efter det hade det hetat att hon började.
Så går det till. Att det inte fanns någon sanning i det som de kokat ihop saknade betydelse, bara dom fick igång ett bråk.
På ett sånt ställe tyckte myndigheterna att jag skulle vara?! Där skulle det tydligen bli folk av mig.
Så det var som att gå ur askan in i elden när jag kom till det här stället. Från att ha fått på käften av min mor och min släkt, så var det bara att gå vidare och få lite mer på käften. Fast dom klarade inte av det, jag var rätt så sne vid det här laget. Besviken, sårad, förbannad, sviken och väldigt frågande ända in i själen.
Bravo myndigheterna!
Nu ska vi då se hur myndigheterna fixar det här med tyskan.
Klarar dom av det här? Jag är nog mest fundersam på hur det blir om det visar sig att tyskan är oskyldig. Jag måste nog vara ovanligt trög, för jag förstår ännu inte idag vad det är till 100% säkert att det är tyskan som gjort det här.
Någon som vill tala om för mig vilket det hundra procentiga beviset är, jag måste ha missat det!
Jag tycker nog det är väldigt viktigt att riktiga bevis kommer fram. Ingen skulle väl vilja bli orätt dömd? Inte jag iallafall!
Vem det nu än är som gjort det här så hoppas jag det går att styrka, så den personen får ta sitt straff. Men jag vill iallafall se riktiga bevis, för mig räcker det inte att tro. För ibland så tror dom så jävla fel!
Har haft en sömnlös natt. Tankarna har farit hit och dit. Mycket har jag väl funderat över konsekvenser.
Publicerad: 2008-08-09 07:47
Konsekvenser över människors handlande. Det utlösande över mina funderingar har väl varit det som hände i Arboga med barnen och mamman. Och sen den dåliga rättegången på det.
Den färskaste tanken gick till min egen dotter som myndigheterna snodde när hon var liten. Finns mycket att fundera över där. De tog ansvaret, tog mitt ansvar ifrån mig. De tog ifrån mig möjligheten att överhuvudtaget kunna ha något som helst ansvar över henne. Det de i princip gjorde var att säga "varsegod! gör något annat, sup, droga, gör vad du vill", men håll dig borta från ansvar.
Idag många år senare ser jag ju konsekvenserna av det. Hennes farföräldrar är gamla nu, en senil och sjuk, den andra gammal och nästan döv. De orkar inte längre hjälpa min blinda och skadade dotter längre, skador som hon fått i sjukvården. Något skadestånd har aldrig betalats ut, ingen har brytt sig i att kanske kolla på den möjligheten, att hon kanske var berättigade till det. Kanske hade det kommit bra till pass nu när de gamla inte orkar längre. För nu måste hon ju klara sig själv.
Visst! skulle jag kunna rycka in. Men vad vet jag? Inte ett skit! Bor 20 mil ifrån. Var ska jag ta dom pengarna ifrån att göra dom resorna? Oavsett om jag åker bil eller tåg så finns inte dom pengarna.
Mitt intresse då? Visst finns det, men det är väl inte så stort som det borde vara. Jag har aldrig haft något ansvar för henne, jag har inte träffat henne så mycket på många år. Jag har alltså tagits ifrån alla rättigheter när det gäller henne. Självklart skapar man sig ett nytt liv.
Vi har träffats ett par gånger, hon tycker själv det är svårt att se mig som mamma, utan det är fortfarande farföräldrarna som är hennes föräldrar. Och det förstår jag, hon har ju haft sitt liv hos dem. Men! nu när hon behöver hjälp, så gör inte detta mig motiverad att hjälpa henne. Hon behöver hjälp med så mycket. Och jag funderar över hur det kommer att bli? Det har redan gjorts indragningar för henne, sånt som hon så väl behövt haft. Jag kan inte gå över gatan för att hjälpa henne, det har myndigheterna sett till.
När myndigheterna skiljer barn och föräldrar åt, så ser de oftast till att avståndet blir stort, med en konsekvens i framtiden som dom kanske
inte tänkt på, eller så är det just det dom gjort. Allt för att jävlas och förstöra, och då inte bara för dom vuxna, utan för barnen med! Kanske mår dom bra av att vara elaka vissa människor, det kanske är det som är deras livselexir. dom är som vampyrer, måste fylla på ibland med elakhet och ondska, annars kan dom inte leva. Elakheten är luften dom andas!
Tankarna har funnits hos sprit och droger. Hur vissa barn lever med det, det är deras vardagsmat. Och jag gillar inte det, jag har ju sett det på ett alldeles för nära håll. Och där undrar jag med Arboga familjen, har det varit så där, sprit och droger?
Jag tänkte lite på den lilla flickan, hon var ju sjuklig, sånt är påfrestande och inte så lite kostsamt. Sliter stora hål i plånboken sånt.
Mycket passning med sjuka barn, kanske på nätterna med!? Ja! sånt är ju påfrestande och uttröttande, och man kan nog lätt bli irriterad och grinig som vuxen ansvarstagare. Inte en dans på rosor det här att ta hand om sjuka barn, det fodras nog en hel del för det. Framför allt att man håller tassarna i styr när ungarna är kinkiga och man själv är helt totalt slutkörd!!!
Det här är bara tankar utifrån min egna livserfarenhet!!!
Jag har en jäkla massa livserfarenhet, alldeles för mycket egentligen. Eller!? Det kanske var mitt liv det, att jag skulle få så mycket av den varan? Mitt livselexir! Min luft att andas!
"men! allt tänker jag inte berätta om, en del får ligga gömt längst ner i min livs ryggsäck". Och då helt enkelt för att inte skada en del människor"
Det ska väl vara rättvist också, så jag har vridit och vänt på mycket. Försökt hitta några mänskliga ursäkter till myndighets personers aggerande och tabbar. Jag vill ju så gärna det, men det är svårt att ge dom en mänsklig kappa, när livserfarenheten säger att dom inte har den mänskliga kappan. Är det för att det bara är ett jobb för dom? De får betalt för det, de behöver inte bry sig vidare när klockan slår fem och dom går hem från jobbet? Är det därför dom är som dom är?
I min värld har dom här personerna mer ansvar än dom som togs ifrån ansvaret. De har lagt sig i, fått betalt för det, med all, makt - lagar och rättigheter bakom sin rygg.
Så det är bara att konstatera: Dom var inte mer mänskliga förr i tiden än vad dom är nu.
Konsekvenser över människors handlande. Det utlösande över mina funderingar har väl varit det som hände i Arboga med barnen och mamman. Och sen den dåliga rättegången på det.
Den färskaste tanken gick till min egen dotter som myndigheterna snodde när hon var liten. Finns mycket att fundera över där. De tog ansvaret, tog mitt ansvar ifrån mig. De tog ifrån mig möjligheten att överhuvudtaget kunna ha något som helst ansvar över henne. Det de i princip gjorde var att säga "varsegod! gör något annat, sup, droga, gör vad du vill", men håll dig borta från ansvar.
Idag många år senare ser jag ju konsekvenserna av det. Hennes farföräldrar är gamla nu, en senil och sjuk, den andra gammal och nästan döv. De orkar inte längre hjälpa min blinda och skadade dotter längre, skador som hon fått i sjukvården. Något skadestånd har aldrig betalats ut, ingen har brytt sig i att kanske kolla på den möjligheten, att hon kanske var berättigade till det. Kanske hade det kommit bra till pass nu när de gamla inte orkar längre. För nu måste hon ju klara sig själv.
Visst! skulle jag kunna rycka in. Men vad vet jag? Inte ett skit! Bor 20 mil ifrån. Var ska jag ta dom pengarna ifrån att göra dom resorna? Oavsett om jag åker bil eller tåg så finns inte dom pengarna.
Mitt intresse då? Visst finns det, men det är väl inte så stort som det borde vara. Jag har aldrig haft något ansvar för henne, jag har inte träffat henne så mycket på många år. Jag har alltså tagits ifrån alla rättigheter när det gäller henne. Självklart skapar man sig ett nytt liv.
Vi har träffats ett par gånger, hon tycker själv det är svårt att se mig som mamma, utan det är fortfarande farföräldrarna som är hennes föräldrar. Och det förstår jag, hon har ju haft sitt liv hos dem. Men! nu när hon behöver hjälp, så gör inte detta mig motiverad att hjälpa henne. Hon behöver hjälp med så mycket. Och jag funderar över hur det kommer att bli? Det har redan gjorts indragningar för henne, sånt som hon så väl behövt haft. Jag kan inte gå över gatan för att hjälpa henne, det har myndigheterna sett till.
När myndigheterna skiljer barn och föräldrar åt, så ser de oftast till att avståndet blir stort, med en konsekvens i framtiden som dom kanske
inte tänkt på, eller så är det just det dom gjort. Allt för att jävlas och förstöra, och då inte bara för dom vuxna, utan för barnen med! Kanske mår dom bra av att vara elaka vissa människor, det kanske är det som är deras livselexir. dom är som vampyrer, måste fylla på ibland med elakhet och ondska, annars kan dom inte leva. Elakheten är luften dom andas!
Tankarna har funnits hos sprit och droger. Hur vissa barn lever med det, det är deras vardagsmat. Och jag gillar inte det, jag har ju sett det på ett alldeles för nära håll. Och där undrar jag med Arboga familjen, har det varit så där, sprit och droger?
Jag tänkte lite på den lilla flickan, hon var ju sjuklig, sånt är påfrestande och inte så lite kostsamt. Sliter stora hål i plånboken sånt.
Mycket passning med sjuka barn, kanske på nätterna med!? Ja! sånt är ju påfrestande och uttröttande, och man kan nog lätt bli irriterad och grinig som vuxen ansvarstagare. Inte en dans på rosor det här att ta hand om sjuka barn, det fodras nog en hel del för det. Framför allt att man håller tassarna i styr när ungarna är kinkiga och man själv är helt totalt slutkörd!!!
Det här är bara tankar utifrån min egna livserfarenhet!!!
Jag har en jäkla massa livserfarenhet, alldeles för mycket egentligen. Eller!? Det kanske var mitt liv det, att jag skulle få så mycket av den varan? Mitt livselexir! Min luft att andas!
"men! allt tänker jag inte berätta om, en del får ligga gömt längst ner i min livs ryggsäck". Och då helt enkelt för att inte skada en del människor"
Det ska väl vara rättvist också, så jag har vridit och vänt på mycket. Försökt hitta några mänskliga ursäkter till myndighets personers aggerande och tabbar. Jag vill ju så gärna det, men det är svårt att ge dom en mänsklig kappa, när livserfarenheten säger att dom inte har den mänskliga kappan. Är det för att det bara är ett jobb för dom? De får betalt för det, de behöver inte bry sig vidare när klockan slår fem och dom går hem från jobbet? Är det därför dom är som dom är?
I min värld har dom här personerna mer ansvar än dom som togs ifrån ansvaret. De har lagt sig i, fått betalt för det, med all, makt - lagar och rättigheter bakom sin rygg.
Så det är bara att konstatera: Dom var inte mer mänskliga förr i tiden än vad dom är nu.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)