3 bloggböcker "placeofpower" som handlar om mig och om barn som far illa är klara.

En miss på framsidan. Ett stavfel i efternamnet. Så går det när man får för bråttom. Annars så tycker jag det blev en jättefin kvalité, över alla förväntningar. Och självklart så är jag jätteglad. Varje bok rymmer ca 260 sidor. Det blev 3 böcker.  Med tiden är en fjärde bok är trolig. 

En del av min intervju i utredningen.

Stockholm 2011

Jag har varit med och skrivit historia - Svensk historia. Ett stycke mycket mörk historia. "Barnen som samhället svek " - Vanvård av barn och unga, ett stort svek från samhällets sida.

Vanvårdsutredningen har granskat övergrepp mot fosterbarn under 1900-talet. Den bygger på berättelser från omkring 900 personer som varit i fosterhem.

Vinsten ligger hos de vanvårdade fosterbarnen som lät sig intervjuas. Allt är dokumenterat och offentliggjort. Det är nog den största vinsten av alla, trotts allt.

Jag har letat efter intervjureferatet som en galning. Nu har jag hittat det. Låg på ett säkert ställe.

Jag hade tänkt skriva ner hela min berättelse men kommer inte att göra det på grund av olika skäl. Det kommer att bli ett axplock. Egentligen hade jag velat skriva en riktig bok. Typ som en roman från det man var liten och framåt. Men...jag orkar inte. Är väl kanske inte så kunnig eller så är det tålamodet som saknas eller båda. Fast jag tror det skulle kunna bli en bra bok. Ett tag hade jag en idé om att göra en film av det. Var hittar jag någon som har lust att intressera sig för mig och mitt? Det skulle bli en massa gammal kultur. Fast det finns väl inga gamla miljöer med träkåkar och innergårdar kvar nu längre. Utedass ska det också vara. Jag kan berätta nu på en gång att det åter igen varit fruktansvärt att gå igenom det här en gång till. Det blir kaos och jag blir så oerhört trött, så trött.

Just nu känner jag att jag vill att den här bloggboken ska vara klar. Väldigt vilken tid det tagit att redigera. Nu vill jag måla. Ska köpa på mig lite dukar som jag kan gå loss på med lite skön rock n roll. Det är vad jag längtar mest efter just nu. Att bara helt galet få slänga på en massa färg på en duk efter någon skön låt. Inga regler eller ramar. Bara att köra på så man tydligt kan se att det sprudlar färg ur musiken, lite mysko, lite spöklikt ska det krypa fram, på en och runt om en. Därför ska jag göra det här lite snabbt, det som är kvar att göra i bloggboken. Sen ska jag jaga någon villig och billig författare till resten.

Uppgifter tagna från intervjureferatet och från min berättelse. 

Intervjun gjordes den 30 oktober 2008 - Muntlig förhandling hos ersättningsnämnden Tisdag 25 juni 2013.

Jag gör så här att jag skriver vad som rubricerades som vanvård. Jag skriver inte själva händelserna. 

Vanvård

Barnet nekades av personalen att träffa sina syskon på barnhemmet.

Barnet blev inlåst som straff, av personalen.

Syskonen blev slagna med svångrem, av personalen.

Barnet tvingades som nioåring att tillbringa flera månader i en vuxenpsykiatrisk klink. Ansvarig: sociala barnavården.

Barnet blev inlåst ensam, av personalen.

Mobbad i skolan av andra barn.

Hånad, av farmors mor, i samband med att farfar dog.

Slagen med sopkvast på bålen och benen, märken finns kvar, av farmodern.

Luggad av farmodern.

Slagen med disktrasa mot huvudet av farmodern.

Slagen med brödfat mot huvudet av farmodern.

Missbruk av alkohol förekom i fosterhemmet.

Ofta kränkande omdömen om modern, kallades för hora och luder av farmodern.

Försök till våldtäkt av fadern (fosterföräldrarnas son).

Farbroder kladdat och smekt.

Fick inte läkarvård trotts huvudskador och skador på benen.

Bristande tillsyn i fosterhemmet av sociala barnavården.

Våld mellan ungdomar på grund av bristande tillsyn från personalens sida.

Några av min reflexioner om hur det kunnat varit annorlunda.

"Det har jag funderat på. Det är svårt. Hur illa än mina föräldrar är så är de ändå mina. De (samhället) skulle ha stöttat min mor, men det är svårt för hon var mycket envis. De skulle aldrig ha splittrat oss syskon. Det gjordes medvetet. De borde inte ha fått ske."

"Det borde finnas regler som följs. Jag borde ha haft ett schema som visade när jag fick träffa mina syskon och mamma. Det fanns ingen kontakt om jag inte själv rymde till mamma."

"Oanmälda besök borde vara en regel från myndigheterna. Det behövs!

Avslutning av Intervjun

"Det var jobbigt i början att berätta. Det känns lite fjuttigt. Det känns som ingenting. Det är ju ändå ett helt liv, 47 år sedan jag åkte hemifrån. Det har varit fruktansvärt de flesta gånger"

Det kan kännas så här för att jag gått igenom och ältat det hela livet. Jag har velat få rötter som jag inte haft. Det fick jag genom att jag gick genom materialet från Sundsvall"

Det här är väldigt viktigt för mig.
År 1966 råkade jag ut för en bilolycka som förändrade allt! Jag var 14 år.
Jag hade tidigare varit bra på att teckna. Jag hade även varit bra på språk och matematik.
Med olyckan försvann allt detta. Borta som genom ett trollslag. Betygen föll och med dem mina möjligheter. Det absolut tråkigast var att även mitt betyg sjönk i teckning. Allt föll även jag. Nu förändrades livet snabbt och åren går. År 1994 tar jag då upp ett försök att börja teckna igen. Det var i samband med en stor livskris. Min livlina blev mina barn och konsten. Utan dem har det sagts att jag inte levt idag!

Det var svårt och är fortfarande svårt att teckna. Jag förlorade förmågan att se i en inre syn saken jag ska måla. Jag brukar säga att det ungefär går att liknas med att jorden är rund men för mig är den platt. Jag har tränat och övat. De jag tecknar får jag träna in. Gång på gång får jag göra om. Är jag borta för länge från pennan så får jag börja om igen, då är det borta.

Jag kom på rätt så snabbt i mitt måleri att använda mig av musik. Här behöver man inte se utan bara känna. Och så var det språket! Innan olyckan så var det busenkelt, efter så blev det annat. Jag kan vända på hela meningar. Tappar bort ord .m.m. Det här är också en sak jag har fått lov att öva på. Jag kan få läsa om och rätta många gånger innan det känns rätt.

Det skulle kanske vara roligt för en del att se det första alster jag gjorde när jag började måla och teckna igen. Se och jämföra med det jag gör nu. Det är 20 år emellan. En del kanske tycker att jag borde ha hunnit blivit bättre! Och det tycker även jag till viss del. Jag hade i alla fall önskat det men jag inser min begränsning och måste börja vara överens med mig själv att det duger. Jag har slitit hårt för att komma så här långt som jag gjort. Framförallt så måste jag vara glad åt det jag gör. Att få vara glad när jag målar. 

Lite kul som avslutning i min bloggbok.

Nu medans jag sitter och redigerar i bloggen så hittade jag något jag skrivit för länge sedan. Jag funderade på att skriva av vad som sas i min intervju  i utredningen. Jag tar och letar reda på den under dagen. Läser igenom och ser om jag orkar skriva ner hela. Vore faktiskt lite kul som avslutning i min bloggbok.

Slutord - Reinfeldts bojkott är helt obegriplig.

21 november 2011 kl 14:50 BRÄNNPUNKT | VANVÅRDADE BARN

Reinfeldt satte i system att inte visa sig i sammanhang som kunde uppfattas som negativa. 

Att tillämpa detta synsätt när det kommer till ursäkten för människor som drabbats av vanvård är djupt oetiskt. Det skriver Robin Zachari och Viktor Tullgren, Alliansfritt Sverige.

I Stockholms stadshus arrangerar idag regeringen en cermoni för att framföra en ursäkt till de människor som drabbats av vanvård i statliga barnhem under 1900-talet. Ceremonin är välkommen, och en del av ett försoningsarbete som ska sätta punkt för ett mörkt kapitel i svensk historia.

Men statsminister Fredrik Reinfeldt har personligen valt att avstå från att framföra ursäkten. Istället har uppgiften gått till riksdagens talman, Per Westerberg. Reinfeldt närvarar inte över huvud taget.

Detta är unikt i en internationell jämförelse. Många länder har under slutet av 1900-talet uppmärksammat hemska förhållanden för omhändertagna barn. Man har i de flesta fall förmedlat en ekonomisk ersättning, och arrangerat en ceremoni. Men i den ceremonin har landets främste beslutsfattare som regel inte bara medverkat i ceremonin, utan även personligen framför ursäkten.

I Australien uttryckte år 2008 den dåvarande premiärministern Kevin Rudd landets ursäkt för behandlingen av aboriginska barn, genom att läsa upp ett djupt rörande brev i det australiensiska parlamentet.

På Irland ansvarade premiärministern Bertie Ahern redan 1999 för statens ursäkt till barn som farit illa i katolska barnhem, och framförde den personligen på ett sätt som i efterhand är ihågkommet som rörande och personligt. Även Påven, som överhuvud för den katolska kyrkan, framförde en ursäkt.

I Skottland framfördes ursäkten av försteminister Jack McConnel 2004, Skottlands motsvarighet till statsminister.

På detta sätt är det i land efter land. I England ansvarade premiärministern Gordon Brown för den officiella ursäkten. I Kanada var det premiärministern Stephen Harper. Det har varit en självklarhet att att ursäkter framförs av den främste ansvarige i landet.

Reinfeldt har satt i system att inte visa sig i sammanhang som kan uppfattas som negativa. Att tillämpa detta synsätt när det kommer till att svenska staten efter decennier tar sitt ansvar är inte bara ett tecken på svagt ledarskap, det är också otroligt oetiskt.

Det är inte svårt att förstå att Reinfeldt inte vill synas i sammanhanget, då den moderatledda regeringen först velat undanhålla ekonomisk ersättning till de drabbade och sedan ändrat sig efter en stor folkstorm. Risken för att upprörda människor skulle attackera statsministern skulle inte bli bra bilder i pressen.

Men att då bojkotta ceremonin med en vag undanflykt om att man har andra viktiga möten inplanerade, bara för att man inte vill träffa de människor som man för några veckor sedan hade planerat att svika, går under rimlig värdighet.

Det är kanske ett begripligt beslut som pr-strateg. Men ett obegripligt beslut som statsminister, och människa.

Reinfeldt bör nu omgående göra det enda rätta, och sända ut ett brev till de drabbade. I brevet bör han inte bara be om ursäkt å statens vägnar för de övergrepp som skett, utan även förklara varför han valde att undvika alla dem som idag samlats i stadshuset för att få upprättelse.

ROBIN ZACHARI
talesperson Alliansfritt Sverige
VIKTOR TULLGREN

♥ För en himla massa år sedan! En jul händelse! ♥

Till jul blev jag påmind om en händelse från det jag var barn. Jag skrev ner den och skickade den som julhälsning till min yngsta bror. Absolut inget han kan komma ihåg, han var alldeles för liten för det. Därför desto roligare att kunna få berätta den för honom. Tyckte i alla fall jag. Kul att kanske få veta något från barndomen som man inte kände till. Men alla är väl inte som jag som gärna vill veta allt om min barndom.

♥ För en himla massa år sedan! En jul händelse ♥

För att göra det kort så reste jag ofta upp till Sundsvall när Stefan var liten, redan innan han var född. Jag liftade! Vi andra barn hade redan splittrats innan han var påtänkt! Jag bodde i Edsäter hos mina farföräldrar senare i Strömsbruk. Därifrån liftade jag som barn upp till Sundsvall för att se till att vår mor skötte sig under graviditeten. Det kom som sagt ett brev från henne att hon väntade barn. Ja så var han då född den lilla knattingen. Mor bodde nere i något gammal kyffe bredvid Selångersån. Inte världens bästa kanske, men det funkade om hon var nykter. Jag kan nog trösta oss med att hon klarade att vara nykter under graviditeten. 

Som sagt! Jag liftade ofta upp för att kolla läget och se hur mor skötte den lille. Det jag alltid kommer att minnas var hur jag en kall vinterkväll liftade upp till Sundsvall för att se hur Stefan hade det. Det var dagen eller två dagar innan julafton. Ingen gran var fixad och mor med sällskap hade nog druckit lite alkohol. Men ändå känns just detta minne så soligt. Vi käkade varmkorv med bröd sedan stack jag ner till ån för att stjäla mig en gran så "pimpas" fick en riktig jul. Gran ska man ju ha om man är barn och det är jul. Spännande och kallt var det nere vid ån. Jag klättrade i alla fall över det höga stängslet för att komma över en gran. Det gick bra så det var bara att ge sig tillbaka igen med granen. Vi klädde den tillsammans och alla var så himla glada. Senare på natten liftade jag tillbaka till Strömsbruk igen. Jag var nyss fyllda 13 år då. Efter det så blev det som det blev. Lillebror fick ett nytt hem. Och jag tror han fick det bra. 

"Pimpas" hopplösa storasyster önskar er alla en God Jul. Kram på er godingar.

Ps: Mor var en duktig kvinna, tro aldrig något annat. Antagligen hade hon för höga krav på sig själv och den bördan blev nog för tung.

Många fosterbarn får fortsatt nej

Lustigt att det här kom upp just nu i tidningarna. Jag såg det på Aftonbladet i går. I dag har de tagit bort artikeln och länken. Det får bli det allra sista inlägget i min tänkta bloggbok. Det passar ju bra.

Jag hade önskat att det inte hade gått så långt som det gjorde. Självklart så urholkas sanningshalten ju längre tiden går. 

Det hade räckt om de drygt 900 personerna som lät sig intervjuats hade blivit beviljade ersättningen efter intervjun . De flesta där hade redan tagit fram de bevis och underlag som behövdes. Det var dessa människor som hade stridit i åratal för denna upprättelse. Tyvärr tror jag många av dessa 900 inte fick sin upprättelse tack vara detta taffliga förfarande att dra ut på tiden.  En del hann väl avlida och en del orkade antagligen inte gå igenom samma sak en gång till som vid intervjun. 

Från första början var det cirka 400 personer som anmält sig till intervjun. Så tillkom det cirka 500 till, och hela saken drog ut på tiden ytterligare 1 år. 

Jag är inte på något sätt förvånad över att många får avslag nu. De borde säkert inte ha sökt ens.

Drygt 5 200 tidigare fosterbarn hann ansöka om ersättning för vanvård innan tiden gick ut i januari.

Drygt hälften har hittills fått nej.

Många fosterbarn utsattes under 1900-talet för kränkningar, övergrepp och vanvård i samhällets vård. 2011 beslutades att en del av de som vanvårdats i fosterhem eller barnhem skulle kompenseras ekonomiskt och de senaste två åren har vanvårdade kunnat ansöka om ersättningen på 250 000 kronor hos Ersättningsnämnden. Till en början beviljades cirka åtta av tio ersättning, men därefter har andelen sjunkit stadigt. Hittills har nämnden avgjort 3 003 ärenden, av totalt 5 286. Över hälften, 50,7 procent, har fått nej.

Krävs mycket

-Lagen är formulerad som så att det krävs rätt mycket för att man ska få ersättning. Det ska vara de allvarligaste formerna av övergrepp eller försummelser. Med den utgångspunkten är jag inte överraskad att det blev på det här viset, säger Göran Ewerlöf, ordförande i Ersättningsnämnden.