Nu väntar jag varje dag på att få höra något från ersättningsnämnden.

Man borde ju vara van denna väntan. Men jag tror aldrig man vänjer sig. Det känns bara ledsamt. Det tar en hel del på psyket. Det har gått många år sedan det startade upp. Jag har för avsikt att slutföra oavsett utgången. Jag hade aldrig hoppat på det här tåget om jag inte tänkt slutföra. Jag har förstått att det är jobbigt hos ersättningsnämnden på deras förhör.

Nu ska vi inte glömma att det är sådana människor som håller i det här. Domare, jurister m.m. Det är så dom alltid gjort i sitt jobb. Stelt, kallt och byråkratiskt. Jag tycker det är bra att det är så. Det ska inte bli för personligt då blir det ändå mer jobbigt. Vita väggar har jag hört. Kanon bra. Vitt är lugnande och neutralt. Man får energi från vitt. För mycket färg, bilder m.m. skulle bara få hela saken i obalans

Problemet är då de som sitter framför dig och ska döma dig! Hur många är dom? 4-5 kanske. Dom har ett solklart överläge. Jävligt otrevligt. Men det är alltid otrevligt på rättegångar. Men vad har inte varit otrevligt på den här resans gång? Hur mycket var inte otrevligt i barndomen och ungdomen? Om man kollar på det så är det här väl en enkel match hos ersättningsnämnden. Och som vid alla rättegångar har man rätt att ha en advokat eller ett stöd med sig. Sen om de i nämnden har svårt att handskas med det så finner jag det mycket besynnerligt? Du och Jag ska klara av att sitta ensamma framför 4-5 stycken men dom klarar inte av två framför sig. "Skumt"

Det är redan bestämt att man får ha stöd med sig, så det har jag svårt att tänka mig att de kan neka till. I vilket fall som helst så ska jag köra racet ut. Oavsett om jag tycker sista biten är skitjobbig. Det tycker jag att du också ska göra. För tänk på att just den här resan inte går något mera. Många av oss börjar bli gamla.

Efter oss får väl 1980 talarna börja sin kamp. Och här kanske dom kan binda en del personer för begångna brott, vilket inte vi kunde tyvärr! Precis så ska det vara. Förhoppningsvis har KD "Kristdemokraterna" och barn och äldreminister Maria Larsson försvunnit från scenen, annars kanske hon åker med i någon brotts härva.

Jag har en jävligt dålig dag idag - Lika bra att inte gå på kurs om man inte vill måla som alla andra. Och som vanligt, vad händer hos ersättningsnämnden? Stress och gnäll - Vilken pissdag!

Jag har tänkt skriva något i ett par dagar nu, men det har inte blivit av. Humöret har gått upp och ner. Det mesta av positiva tankar har fallit till backen så fort de kommit upp. Har sovit dåligt några nätter. Funderar en del. Jag funderar på det jag målar, hur jag målar, om någon gillar det jag målar eller om det mesta bara är skit. Ja! skitdåligt.

Själv kan jag nog tycka att en del är bra. Men det brukar falla efter ett tag och då tycker jag de flesta är skitdåliga och fula. Självklart är det jag målar dåligt, jag har ju ingen fin skola i ryggsäcken. Jag kan ju inte sätta näsan i vädret och säga  -Jag har gått på konstfack, jag är bättre än du!

Det var inte så förtvivlat länge sedan jag blev ifrågasatt om jag överhuvudtaget har rätt att vara med på en utställning. Vad gjorde jag där? Hur hade jag mage att kalla mig konstnär. Jag blev hårt angripen och hade inte på det minsta sätt rätt att försvara mig. Jag plockades ner. Så är det just nu. Lusten och glädjen till att måla finns inte. Jag är ledsen.

De känns tufft att bli fråntagen glädjen av att måla. Vad handlar sånt om?

Som sagt! Jag har funderat. Hade något varit annorlunda om jag hade haft mina rötter på stället. Jag har svårt att se det här eftersom jag aldrig haft några rötter. Jag tror det är viktigt med rötter. Man känner varandra man får ett nätverk runt sig. Ett skyddsnät. Det är nog kanske lättare då att ta sig fram. Jag ska inte säga att det är så, men jag tror det. Fast mark på något sätt. Själv kan jag nog känna mig som en spindel i det nätet, en spindel som vajar för vinden. Så kommer lite regn och spindeln spolas bort. Jag målade en tavla för något år sedan med en spindel. Bakgrunden tryckte jag dit efter någon skön gammal rocklåt, spindeln kom senare efter en skugga jag såg. Jag vet inte om det var en spindel, det kanske var ett blad från en blomma som i skuggan såg ut som en spindel. Skuggan i ett nätverk. Man har trängt sig in i ett givet och tidigare bestämt nätverk, man hamnar i skuggan. På undantag får man finnas med, fast i skuggan.  Det här med spindelnät och nätverk kan man nog utveckla mera. Jag orkar inte det idag. Känns ju faktiskt riktigt bortkastat. Ointressant egentligen! Vad är intressant då? Vad är inte bortkastat?

Nä! Idag är ingen bra dag. I går var jag på gång att börja måla, men fick aldrig upp farten riktigt. Gjorde ren ett par penslar sen var det bra. Jag rotade runt bland mina gamla tavlor och fick en så

otrolig lust att få hänga ut alla tavlorna i en stor lokal med vita väggar. Kanske få sätta lite musik till de utställda tavlorna. Jag gick ut på nätet och kollade efter lokaler. Men det föll snart. Antigen var lokalen för långt ifrån eller för dyr. Och så kom den där känslan att jag inte orkar, det var inget värt och så var lusten försvunnen igen.

Jag hittade en sten när jag var ute häromdagen. Stenen är svart och röd. En riktigt fin sten. Undra om min dröm någonsin kommer att bli verklighet? Vad är min dröm då? Jag vet faktiskt inte, jag vet inte längre om jag har någon dröm. Vad är det värt?

Lusten att leva då? Har jag inte rätt till den?

Den här tavlan har JAG målat. Den är alltså inte din, låt den stanna här! Duger den inte att hängas på en vägg, så duger den inte att stjälas heller. Stjäl du den så ska jag jaga dig med blåslampa i resten av ditt liv!

Tidigare gick det ju att ställa ut sin tavlor på en del bibliotek. Men nu har denna förmån tagits bort. Jag tror ju att biblioteken är statliga och det har tidigare varit en gratis förmån för folk. Vem som helst har kunnat använt sig av biblioteken. Undan för undan har jag sett hur kulturföreningar lagt beslag på bibliotekens utställningshallar. Och med det har möjligheter försvunnit för vanligt folk. Det har blivit styrt och vem som helst har inte rättigheten längre. Möjligheter tas ifrån mindre lyckligt lottade. Man är utsatt för andras godtycke. Fy fan vad sorgligt! Undra om det finns någon lagändring på det här eller om det är egna regler föreningar och kommuner diktat ihop? Jag vet inte och egentligen så skiter jag i det också.

Det här är så sanslöst. Vi var till Haninge bibliotek för att kolla möjligheter där. Det var där för första gången vi mötte det här. Kulturen hade slagit sig ihop med biblioteket. Vi blev snabbt på det klara att det inte var intressant med några inhemska konstnärer och absolut inte med några utan utbildning. Så där på biblioteket och kulturhuset i Handen ställer utbildade konstnärer ut, de ställer ut med vilket skit som helst. När vi var dit för att kolla en utställning så hängde någon hammare i ett snöre och dinglade i taket, på ena väggen satt en tv som stod på. På skärmen larvade en tjej omkring. Sammanhang? Helt ointressant, man blev förbannad. Det var ingen mer där och det kan jag förstå. Det tråkigaste är ju att de som betalar skatt till detta i kommunen inte har tillgång till det dom betalar för. SJUKT! Vad gav det för glädje? Vad sa det? Helt meningslöst skit.

Jaha! Vad vill folk se om det orkar pallra sig iväg till en utställning? En hammare i taket. Det har jag svårt att tro.

Vad vill unga människor se då som skulle väcka deras intresse? De flesta unga flyr från sådana här konstföreningar. Och lika bra det så dom inte hinner malla in deras själar och trasa sönder deras egna fantasi. Lika bra att inte går på kurs om man inte vill måla som alla andra. Det ska finnas glädje, sorg, drömmar .m.m. i konsten det ska finnas en känsla. Försvinner känslan så blir det ett dött konstverk.. Visst! det är en känsla det med, en tom känsla. Precis så känner jag mig nu "TOM". Tavlan jag håller på med är tom på något sätt. Färgerna är ännu så länge svart, grått och vitt.

Skit samma! Inget går bra just nu. Har så ont i min högra arm. Har ju lyckats rasa två gånger på några månader. Sen när det har börjat bli skapligt igen har det blivit något, en snabb rörelse eller nått så har det knäppt till i armen och så har det onda varit där igen? Riktigt jävla ont! Flera sömnlösa nätter nu. Det har låtit i armen som en torr gren som knäckts? Otroligt smärtsamt. Men det blir nog bra med tiden.

Om jag skulle skriva en bok? Jag har börjat flera gånger men har tappat koncentrationen. Jag vet inte om det någonsin blir någon bok. Som det känns nu så blir det ingen. Men det kan ju förändra sig.

Och så var det ju självklart lite om ersättningsnämnden. Fast egentligen vet jag inte mer än det som står på deras hemsida. Hur många som fått ersättning och hur många som inte fått det. Varför står det inget om, så det vet man inte. Fast nog hade jag velat veta mer om en del? Eller kanske inte. Det jag vet bestämt är att tiden dragit ut oerhört mycket för en del, alldeles för mycket. Undra varför det blev så?

Lag (2012:663) om ersättning på grund av övergrepp eller försummelser i samhällsvården av barn och unga i vissa fall SFS-nummer:  2012:663 Ansvarig myndighet: Socialdepartementet
Ikraft:
2013-01-01 Förarbeten:
Prop. 2011/12:160, bet. 2012/13:SoU3, rskr. 2012/13:17

SFS 2012:663
Utkom från trycket den 27 november 2012
Svensk författningssamling Lag
om ersättning på grund av övergrepp eller försummelser i samhällsvården av barn och unga i
vissa fall;utfärdad den 15 november 2012.
Enligt riksdagens beslut föreskrivs följande.

Video - Mats Rådberg och rankarna- Peta in en pinne i brasan lyrics

Massor med vårtecken. Blev så glad åt blåsipporna, mindre glad åt hundbajspåsarna

Det blev en promenad på över 3 timmar. Var inte riktigt planerat så från början. Hade tänkt ta cykeln först men det var punka på den. Så det blev att vi gick. Vi tog med en massa gott fika. Det blev en riktigt fin dag med många överraskningar.

Blåsippor, vitsippor, vårlök, fjärilar och en massa annat. Massor av fina bilder blev det från en del av vårt vackra land. Synd bara på allt skräp folk slänger ut i naturen. Det låg lite skit här och där men det var närmast civilisationen, ju längre ifrån desto mindre skräp.

Idag hade jag hoppats att det skulle komma något från ersättningsnämnden.

2013-04-22 Ersättning till 66 personer som utsatts för övergrepp mellan 1920 och 1980

87 ärenden har hittills avgjorts.

Ersättningsnämndens arbete är nu igång på allvar. Sedan de första ärendena avgjordes i slutet av mars har 87 beslut om ersättning fattats. I 66 fall har de sökande beviljats ersättning på 250 000 kronor. I 21 fall har de sökande fått avslag på sina ansökningar.

I början av april hölls de första muntliga förhandlingarna i Ersättningsnämnden. Nämnden håller nu 20 muntliga förhandlingar i veckan och från och med i höst är målet att dubbelt så många förhandlingar – 40 stycken – ska hållas i veckan. Efter en förhandling får den sökande sitt beslut inom två veckor.

Hundbajspåsar

Holk gjuten i cement

Nässelfjäril

Röda blåsippor

ljusgrön fjäril

Oas

Uggelbo i toppen

Sjöodjuret

Ek - blåsippor

Hagar

Lerig väg

Mistel

Det går som på räls

Fjäril - påfågelöga

Naturminnesmärke

Tussilago

Måsar

Kalle Ankorna är glada igen, för nu är våren här och snart är det sommar.

Det har varit kallt i natt. Det var frost på backen i morse. Glittrade så fint. Nu skiner solen och det inbjuder att gå ut en stund i vår värmen.

Något som dök upp i hjärnkontoret i morse. Var placerar jag in det?

"En psykopat och en som inte är så smart"

Sen ett ordspråk jag haft i huvudet några dagar.

"Bättre att gå på hal is och ha det glatt, än att gå i lera och sörja"

Det kanske dyker upp något jag kan placera in det i. Fast inte i dag.

Idag har jag många funderingar. Jag funderar på ersättningsnämnden, jag funderar på min konst, på politik, på Linus på linjen. Ja! på allt möjligt.

Undra varför man inte hör något om någon som fått sin ersättning från ersättningsnämnden.? Det är knäpptyst. Jag själv har inte hört ett skit därifrån. Jag har nog alla mina papper klara så det borde nog inte vara något problem att ge mig ett besked. Det har gått över tre månader sedan jag skickade in mina papper.

Fast mest funderar jag på hur det ser ut i Sverige just nu. Väldigt skräpigt, förfallet och lortigt på många ställen. Man kan ju se hur folk bara släpper saker de har i händerna, låter det bara falla till backen fast dom har en papperskorg straxt bredvid. Det tyder på att dom inte bryr sig, att dom inte tycker om. Det är inte deras sak. Det skiter dom i. Det dom slänger får någon annan plocka upp efter dom. Ser dom inte hur fult det blir? Vad har dom för själar. Vilka ögon ser dom med? Vad värdesätter dom i livet. 

"Jag kom på något som från en blixt från klar himmel. Det sa bara AHA! Det jag missat på RASIT som jag inte såg men ändå saknades. RASIT borde nog egentligen heta GOLDDIGGER.  Precis när jag skrivit halva ordet Golddigger bröts strömmen hos mig. När strömmen var tillbaka hade golddigger försvunnit så jag var tvungen att göra om allt igen. Så nu kommer han att heta "THATs IS RASIT Golddigger." Ja just det, en bägare full med guld älskar han mest. Hjärtat sitter ju på guldbägaren." 

Jag tänkte på ett par ordspråk i morse. Nu ska jag se om jag kommer ihåg dem båda.

Först den med stolarna:

Man kan inte sitta på två stolar samtidigt.

Och faktiskt, jag har glömt den andra. Jag kanske kommer ihåg den senare.

Nu har jag kommit på vad det andra ordspråket var: " Man kan inte både ha kakan och äta den"

Sen har jag drömt något konstigt i natt. Jag åkte buss och upptäckte efter att jag klivit av att jag saknade min plånbok och mina dörrnycklar. Jag ringde bussbolaget. Kvinnan kollade om det fanns kvar vilket det inte gjorde. Det hon sa var att någon hade väl gått förbi och tagit det med sig. Det var vanligt. Läskigt. Nu hade någon min identitet och mina nycklar till min bostad, bara för denne att gå in.

I samband med ordspråket kom jag att tänka på Reinfeldt. Jag läste något i tidningen i morse om någon partipolitiker som han har vid sin sida. Jag kopierar in en del av det tidningen skrev, det blir enklast så.

Fredrik Reinfeldt

Moderaterna har en riksdagsledamot, Abdirizak Waberi, som också varit ordförande i Islamiska Förbundet. Partiledningen borde skyndsamt kontrollera om Waberi utgör samma politiska säkerhetsrisk som Omar Mustafa

Igår hade jag besök. Det var roligt att få visa mina tavlor. Jag frågade besökaren vad han tyckte om "RASIT".  Han kollade och så sa han - Är den klar? Det känns som om något saknas.

 Jag får väl vänta med tavlan en stund så får jag se om något dyker upp, ibland ska det mogna lite. Men Rasit är fortfarande min och jag målar fortfarande under temat "Gudarna målar och berättar".

Lika där, det är mitt tema.

Jag kom på en grej. Jag frågade besökaren vad han tyckte RASIT liknade, vad han kunde se och det han sa var "Linus på linjen"

Och så ett foto på den nya tavla jag lite smått påbörjat. "Man känner igen dom på ögonen"

Ett foto på en sankt Paula som blommar fint just nu. Mitt i blomklasen har två blommor kommit upp som ändrat färg. Ser väldigt konstigt ut och malplacerat. De hör inte riktigt dit. Ändå försöker de ta sig förbi de andra och bli högre. De andra kommer i bakgrunden.

Mycket foton nu, några på fina himlar. Ett otroligt skådespel som snabbt kan skifta på de mest otroliga sätt. Jag kom på något. Jag målade vid ett tillfälle några tavlor som jag lät få namnet "Allt talar till oss" Vill blomman tala om något? Kan det vara så i de tavlor jag målar, vill de tala om något? I så fall vad?

Om du tittar noga så kan du se en del av en halo på den här himlen.

Det var länge sedan jag hade någon musik. Musiken har väl inte tystnat? Ärligt så har det varit tunt med musik ett tag. Det är synd för musik ger glädje i själen.  Men jag har faktiskt inget på lager idag. Helt tomt.

Nu har jag en låt! GOLDDIGGER får det ju bli. Fan vad jag känner mig nöjd just nu! Räven såg jag ju för någon vecka sedan ute på åkern. Han blev lite suddig när jag fotade, men likt förbaskat en räv "fox på engelska" Fotot på räven ligger i något inlägg före det här.

video - Kanye West - Gold Digger ft. Jamie Foxx

Landet från norr till söder. Djur på rymmen, nästan som en riktig safari. Baggar i Sundsvall - Kameler i Skåne och så lite Sidsjöns mentalsjukhus

Dagislärare stångad av Sidsjöns bagge, stor förvirring i Sidsjöområdet i går.

Fåren rymde från hagen och promenerade i går eftermiddag fritt på gatorna i Sidsjöområdet.

Sidsjö fastigheters Demba Kulibali fick rycka ut och hämta rymlingarna i går eftermiddag.

Satt och googlade lite på mitt barndomsland Sundsvall och hittade en del kul. Fastnade först vid den här skojsiga grejen. Jag hade ingen aning om att det fanns någon annan bebyggelse i sidsjön än Sundsvalls mentalsjukhus, som nu är nerlagt. Det var ju just på det sjukhuset de spärrade in min mamma vid några tillfällen.

Min mamma med Polle Juni 1945 vid Munkbysjön

I min mammas arkiverade journaler går att läsa att hon var totalt livrädd för att komma till Sidsjöns sjukhus. Man kan ju undra varför. Vad gjorde de med henne där? Varför var hon där? Varför inspärrad? Finns några journaler kvar från detta nerlagda sjukhus? Jag kanske inte vill veta ens vad de gjorde med henne? Tanken på vad som hände innanför dessa väggar är lite skrämmande. Var det en bidragande orsak till att vi förlorade vår mamma? Någon som vet? Varför var hon så rädd? Inte glömmer jag. En gång var jag dit, lås efter lås låstes upp innan jag nådde till det rum där min mor fanns. Jag kommer fortfarande ihåg nyckelknippans storlek och skrammel. Hon kände inte igen mig först, sen grät hon som ett barn!? Hur mycket smärta, vanmakt och förnedring fick hon utstå? "jag hittade det här senare i dag och har aldrig läst det tidigare" Finns något människovärde i det här? I Källarna (Kullvertarna) kan man hitta gamla bältessängar med spännbälten. Badkar med lock, snurrstolar och diverse annan utrustning som man trodde var till hjälp i dåvarande behandling av Psykiatrin. Det var Sverige det här på 1960 talet.

Skrivet senare idag.
Nu börjar faktiskt en del klockor ringa, nu börjar jag ana mig till varför min mamma inte kände igen mig, jag drar mig till minnes så har en av min bröder för många år sedan berättat för mig att han och yngsta brodern åkt med samma buss som mamma, utan att hon känt igen dom? Nu tror jag mig börja förstå. Fy fan vad hemskt för dom att deras mor inte känner igen sina barn, de var i tonåren då. Men det hade tydligen en orsak som inte var hennes fel, utan andras fel. Vilka / vilken hade beställt det här till vår mor? Vem ville henne så ont, vem ville få henne ur vägen? Henne, mig och min äldre bror? Vilka blev kvar i Sundsvall? Jo våra små bröder och deras släkt, som inte var min och min storebrors släkt. Hon måste helt enkelt varit hjärntvättad på något sätt!? Undra var man får tag i gamla journaler från Sidsjöns sjukhus? Finns dom kvar eller är dom förstörda?

Vid närmare eftertanke, finns allt kvar i journaler man får ut, om man nu får ut dem?! Troligen saknas värdefulla uppgifter. Godtyckligt av myndigheter rensas en del bort. Det dom tycker skulle kunna bli obekvämt för dem. När jag fick ut mina journaler från Sundsvalls stadsarkiv efter påminnelse och telefonsamtal så var röran på dessa obeskrivlig. Nästan omöjligt att återställa. Jag såg att det saknades? En del anteckningar som gjorts i min journal var inte mina, de var min mamma det gällde? Har sådant haft någon betydelse för mig? Att hennes liv funnits i min journal? Vad var det som togs bort, vad var det jag inte fick se? Jag tog ju även ut min mammas journal, de sista åren i hennes liv finns inte med, inget om hennes dödsfall, inte en enda anteckning om att de haft flera telefonkontakter med mig angående hur hon skulle begravas. Dom sket ju i vad jag sa och gjorde på sitt sätt. De skötte även hennes dödsbo vilket framgår av tingsrättshandlingar jag skickat efter. De skrev under hennes dödsbo utan att kontakta hennes barn? De nollade henne? En helt främmande person har bevittnat dödsboanmälan utan min vetskap? Något är riktigt ruttet i det här?

Sidsjön byggdes i en tid när tron på den moderna sjukvården var stark. Här skulle man snabbt ta till sig den moderna psykiatrin, vilket i vissa fall fick förfärliga konsekvenser.

Några bilder från skräcksjukhuset i Sundsvall - Sidsjön. Undra om det spökar där?

Nu till nästa fem rymlingar - Cirkus i stan! 

Ett flertal kameler flydda från en cirkus i Skåne. Djuren skapade därefter ett mindre kaos i trafiken i Hässleholm.

- Man trodde knappt sina ögon!
- Det var en helt osannolik upplevelse, säger Jörgen Sandqvist, som lyckades ta flera bilder med sin mobilkamera.

På olika sätt försökte bilister förgäves få bort de stora djuren från vägen. Efter en stund gick kameltruppen vidare till en parkering där de strosade runt bland fordonen.

Så här har det sett ut ett par dagar med djur på rymmen. Nog ser det roligt ut!

Med lite inspiration från det här så laddar jag för utställningen om ca 1 månad. De två dagarna i Kungsör "Konst och hantverks safarin" Ett tag tänkte jag hoppa över årets safari. Känns inte riktigt roligt. Riktigt varför vet jag inte? Men det roliga infinner sig nog.

Så här såg det ut förra året när ordförande Fundin invigde safarin.

Idag fick jag guldläge! Nu har figuren på tavlan fått ett namn "guldbägaren" eller RASIT! Sundsvall suger och jag har inte glömt och förlåtit vad dom gjort mot mig och min familj. Det gör jag aldrig.

Ibland blir man bjuden på guldläge. Jag fick ett nu på morgonen. Klantigt av den som gav mig det. Guldläget jag fick hade väl inte varit tänkt så, utan snarare skulle jag få ett sämre läge. Men så är det ibland! Jag fick guldläge. Min tavla fick ett namn. Jag har funderat jättelänge på ett namn. Nu tror jag det kom. Jag hade nog tänkt att tavlan skulle heta "guldbägaren" eller "guldfågeln" i går hade jag ett annat namn på gång "guld lagunen".  Men idag kom namnet som en skänk från ovan. Och nu ska vi inte glömma att han på tavlan är min, ta inte honom ifrån mig.  Han fick namnet "RASIT" Det kom upp i huvudet blixtsnabbt. Jag har googlat på ordet, men hittar ingen speciell betydelse.

"THATs IS RASIT"

Jag tog ett nytt kort nu för en stund sedan på tavlan. Har hunnit en liten bit till, tavlan kan vara klar, riktigt säker är jag inte så nu får han stå på tork ett tag så får jag se. Jag hade nog tänkt att han skulle kunna vara med på den årliga utställningen här i Kungsör "safarin".

Nu höll jag på att glömma guldläget någon gav mig, någon från Sundsvall som klantade sig och glömde tydligen bort att facebook finns. Så är det, hur jävla bra och beläst man ändå är så kan man göra tabbar. Även den som tror sig bäst gör dessa tabbar. Och idag blev en sådan dag. Så du lilla elaking från Sundsvall, tack ska du ha! Men varför inte? Tavlan kanske skulle heta "GULDLÄGET" istället? Ja! nu vet jag inte, nu blev jag osäker. Jag vet inte jag? Funderar på att stämma Sundsvall stad till DO för diskriminering. Varför dom och inte jag. Det är helt ofattbart för mig att kunna förstå att Sundsvall tar emot familjer, flyktingbarn m.m. när de inte ens tog hand om mig och min familj. Oss förpassade de till helvetet. Jag har svårt att se det här?!

Det som hände på grund av påhoppet från Sundsvall var följande. Jag googlade på en person och hamnade efter en stund i en tidningsartikel. Jag har skrivit en kommentar i denna artikel. Jag kan inte annat än att påstå att jag blev paff när jag googlade på Sundsvall i detta ämne. Kunde jag aldrig tro om fattiga Sundsvall. Ja! Sundsvall är ju min barndomsstad. Det är ju från myndigheter i Sundsvall som min barndom, ungdom las i sank! Ungefär som i flytande kvicksand. Sunkigt på något vis. Just nu känns den staden sunkig och jag tror det blir en tur och retur biljett till Sundsvall för att kolla mammas grav, sen kan jag nog som det känns nu skita i den staden.  Jag läste en rubrik i någon blaska igår "Landet som försvann" undra vilket land dom menade? Jag kollade aldrig. Vid närmare eftertanke så är nog inte Sundsvall min stad längre! Jag hoppar över. Bryr mig inte om att åka dit. Jag kanske åker till Norge istället, verkar som folk från Sverige flyr dit! På flykt från Sverige? Varför blev det så?  Vilka blir kvar i Sverige? Jävla sjukt!

31 maj 2010

Tiotusentals ungdomar flyr arbetslösheten i Sverige för norska lågstatusjobb. I fjol tjänade över 80 000 svenskar sitt levebröd i Norge – och fler är på väg.

13 mars 2013

Sverige håller på att exportera sin ungdomsarbetslöshet till grannlandet.

Men nu verkar det som om Norska Näringslivets Organisation NHO har fått nog. Organisationens huvuddirektör Dag Aanes har sagt att "Norge kan inte rädda Sverige från ungdomsarbetslösheten".

Nu ska jag inte glömma den här personen jag googlade på, personen sitter i en sådan position att den har trådar ute i hela Sverige, vänlistan tydde på det. Trådar som leder till höga befattningar i Sverige och kanske utomlands också. Personen jag pratar om sitter i en hög position på Migrationsverket i Sundsvall. Tänk ändå vad liten världen kan vara ibland!

Här min kommentar till artikeln jag läste:

Oj! Sundsvall har väl alltid varit fattigt! När jag var liten så skickade Sundsvalls komun bort mig. De dumpade mig i Stockholm. Det var efter ett omhändertagande som barnavårdsnämnden gjort. Sundsvall hade väl inte råd med lilla mig. Det kostar att ta hand om andras ungar. Det är över 50 år sedan detta skedde. Idag är jag med i den grupp av människor som begär ersättning av staten "de av samhället vanvårdade och svikna barnen" Det går ju trögt på den fronten. Det gick åtta år innan det kom så långt som till att denna vanvård var värt ett skadestånd. Lilla jag kanske till slut har ett människovärde i mitt egna land Sverige. 2005 gjorde jag en anmälan på Sundsvalls stad "kommun" till tingsrätten i Sundsvall. Anmälan gällde att jag ville ha ett skadestånd för det dom gjort mot mig. Det gick aldrig till rättegång. Jag fick ett avslag där dom i princip skrattade ut mig,kränkte mig i det avslag jag fick av dem. Jag är förvånad att dom bekostar det här? Jag är diskriminerad o kränkt!?

Artikeln till kommentaren Publicerad 3 april 2013

Mest läst i Sundsvall

Flyktingstopp i Sundsvall

Nu stoppas flyktingmottagandet i Sundsvall.

Sent förra hösten klubbades beslutet igenom i NAVI att ta emot drygt 200 flyktingar.

Sverigedemokraterna överklagade beslutet och har nu fått rätt i Förvaltningsrätten.

– Med tanke på kommunens höga arbetslöshet, hemlösheten, bostadsbristen, utanförskapet och nedskärningarna i välfärden de kommande åren är det ytterst positivt att invandringsmottagningen till kommunen nu äntligen får den andningspaus som är så välbehövlig, säger Johnny Skalin, gruppledare för Sverigedemokraterna i Sundsvall.

Han menar att kommunen alltid prioriterat en kostsam asylinvandring.

– Men att man inte låter de folkvalda i fullmäktige fatta beslutet har man desperat, i 20 års tid, valt att bryta mot lagen och det måste anses som häpnadsväckande.

Det låter ju jäkligt konstigt i mina öron att Sundsvalls kommun alltid prioriterat en kostsam asylinvandring. Hur gjorde dom med mig när jag var ett barn och ungdom. När jag var 16 år stod jag helt ensam utanför grindarna på den flickskola jag varit. Utbildning "ingen" bostad "ingen" returbiljett hem igen "ingen". Här stod jag alltså utan inget. Nu ska vi se! Avståndet var ju inte så långt från Mölnbo till Sundsvall. Men för mig var det en omöjlighet. Vem skulle bekosta resan? På den tiden kostade en tågbiljett betydligt mer än i dag. Ja här stod jag alltså ensam, visste inte ett skit om världen utanför murarna :-)) Ingen att vända mig till eller fråga. Det var konstigt hela skiten. Jag blev verkligen dumpad. Ingen socialtant eller nått sånt dök upp för att hjälpa mig. Jag var fortfarande omyndig. Utan jobb, utan bostad, utan rötter. Vad hade jag egentligen? Det var nog tur på den tiden att jag var naiv och blåögd annars hade det här inte funkat. Jag kan ju säga så här "dom svek mig hela skiten" Jag var glömd! Den första lägenheten jag hade var i Trosa, en etta. En madrass på golvet, två pinnstolar och ett litet bord. Det var allt i möbelväg. Jag var för det mesta hungrig. Dom två sista veckorna i varje månad åt jag hårt bröd med sill på, när sillen var slut så tog jag senapen. Vatten serverades till det. Senare fick jag en lägenhet i Mölnbo, lite mer möbler hade jag där. Fick en del saker från Edesta "det flickhem jag varit på. Dom hade lite möbler som stod på vinden som jag fick ta.  Den här flickskolan drevs av Stadsmissionen. Och det säger väl en del. Så var det. Långt hemifrån, outbildad, ej välkommen hos någon, dumpad av Sundsvall. Så var det, det kallas för att vara ensam med sig själv och klara sig bäst fan man vill. Jag tror inte tanken var att jag skulle klara mig, jag skulle väl försvinna någonstans på vägen. Det hade jag kunnat gjort den vinternatt jag var på väg hem till min lägenhet i Mölnbo, jag kom från tåget och var på väg hem. Jag var sjuk och hade hög feber. Nästan hemma la jag mig i en snödriva för att vila lite, det var väldigt kallt. Jag hade kunnat frusit ihjäl. Ingen saknade mig. Men så blev det inte, jag kvicknade till och tog mig hem. Låg väl i dvala hemma i ca 3 dagar. Lika där, jag kunde ha dött, men ingen saknade eller frågade efter mig. Jag hade ingen att be om hjälp.

Det här är verkligen bara en bråkdel av min ungdom. Jag hade det så! Varför har inte  alla så här? Varför är vissa prioriterade och har det bättre än vad jag hade? Jag kan nog känna det som en kränkning, faktiskt att jag är diskriminerad. Varför får dom fina utbildningar när jag ingen fick? Utbildning är detsamma som jobb, ibland riktigt bra jobb. Jag fick ingen sådan chans!

Om jag förlåter Sundsvall kommun? Det gör jag aldrig, det finns inte på världskartan. De tog ifrån mig min barndom, ungdom, min mamma och syskon, mina möjligheter till ett yrke. De tog ifrån mig mina rötter. Rötter är viktigt. Som rotlös är det svårt att känna sig hemma någonstans. Man är inte hemma någonstans. Så funkar det, man blir utanför hamnar i utanförskap. Det är så gott som omöjligt att ta sig in i en krets på en ny plats med nya människor. Så därför känner man sig aldrig hemma på något ställe. Man flyttar omkring och försöker trivas och rota sig. Jag har facit nu och kan ju säga att det inte går. Man är för alltid en outsider. Man kommer ingenstans, man trampar vatten.

Barnen har behandlats på ett skamligt sätt, så säger DN och då kan man ju fråga sig om de inte fortfarande blir skamligt behandlade? Jag tycker det! Det finns redan idag ca 900 personer som borde vara färdigutredda. Det är det som blev intervjuade, det kan väl inte finnas så mycket mer att göra i det, om det finns något borde det ju inte ta så lång tid att få fram det. Vad är det myndigheterna och ersättningsnämnden väntar på? Jag tycker det är oerhört skamligt att göra så här mot människor som redan är illa åtgångna. Dom har tagit 15 beslut på 3 månader. Det gör ca 60 beslut om året. Innan de har kommt till de 900 som  intervjuades så har det gått ca 15 år till. Sen har vi ju ytterligare några tusen som sökt ersättning :-)) Sjukt och fult alltihopa. De ända som tjänar på det här är som vanligt de som redan har. De som tjänar på det här är de som jobbar med ersättningen, och jag tror inte det är speciellt låga löner som dom har. Ja! Så var ju deras ekonomi tryggad, på grund av de av samhället svikna barnen. Åter igen! Jävligt skamligt!

Länk: AKTUELLT FRÅN ERSÄTTNINGSNÄMNDEN

I flera dagar nu har jag saknat min mamma, hade önskat att hon levt, att jag kunnat ringa henne. Jag saknar henne fortfarande så mycket.

Nästa tavla på gång!  "Man känner igen dom på ögonen"  Förra året var det någon som sa så till mig. Någon som aldrig träffat mig tidigare. Ändå kände hon igen en person på ögonen som  blivit illa behandlad av myndigheter och just då i det här sammanhanget "barnen som samhället svek" Märkligt va!