Jag känner inte längre för att släta över och vara snäll! Jag kopierade något som jag tidigare skrivit i bloggen som gjorde mig så illa berörd nu igen. Jag glömmer det aldrig ändå är det 58 år sedan.
"I dag har jag lyssnat på en skiva jag köpte på Konsum i går. Underligt hur saker dyker upp. På skivan finns många gamla kära fina låtar. Jag började faktiskt gråta när låten Hey Paula med Paul and Paula dök upp. Det var en låt som var populär just då våra vägar skildes åt, min mor, min styvfar, mina syskon och min födelsestad. Jag var 9 år. Året var 1963. Konstigt att sorgen och smärtan alltid sitter kvar. Minnena och känslan i själen försvinner aldrig."
Dom men inte jag. Jag lämnades ensam kvar! Dom sket i mig!
Och det blev inte bättre!
Jag dög inte som barn och jag dög inte som vuxen. Vad jag än gjorde så var det fel. Diskade jag så klankades det ner på det och disken diskades om! Gjorde jag inte något så var jag lat och värdelös! Jag var dum i huvudet och ungar skulle hålla käften.
Det är det här som är så viktigt i mitt liv! Det har format min självkänsla!