Det har varit några helt galna dygn. Mitt i den djupaste sorgen efter min dotter Jessica har jag tvingats stå mitt i en storm av byråkrati, manipulation och rena lögner. Men igår föll äntligen masken totalt på de som försökt spela ett fegt maktspel bakom min rygg.
Jag pratade personligen med läkaren som var på plats i Jessicas lägenhet den där natten och som dödförklarade henne. Det samtalet gav mig en efterlängtad klarhet, men det gjorde mig också så oerhört förbannad.
Det visade sig att boendestödjarna och läkaren inte fick tag på Jessicas far först. Ingen av dem hade mitt telefonnummer. Ändå ringde pappan mig 1 dag efter dödsfallet, inte samma dag och svamlade om att han fått mitt nummer från boendestödjarna. Det var en ren lögn. Den enda som hade mitt nummer var Jessica – och hon var död. Han måste alltså ha tagit hennes telefon och snokat reda på mitt nummer, samtidigt som han medvetet höll sjukvården i mörker för att kunna kontrollera situationen och informationen.
Läkaren berättade också om kaoset i lägenheten, fullt av spritflaskor, och att Jessicas far dessutom tackade nej till en obduktion. Det är så uppenbart att det funnits panik och en vilja att städa undan bevisen för hur Jessicas sista tid faktiskt såg ut, och stänga ärendet så fort som möjligt för att slippa obekväma frågor. Det känns som ett brinnande hat och en total brist på respekt.
Vingåkers kommun har varit så otroligt naiva mitt i allt det här. De trodde i sin lilla byråkratiska bubbla att allt skulle vara över bara lägenheten tömdes. De fattar ingenting. Nu har vi bodelning, arvsskifte och frågan om Jessicas sista viloplats kvar.
Pappan hävdar att Jessica ska ligga i Trosa för att hon hade sin barndom där. Och handläggaren på kommunen tyckte att hon kanske kunde ligga i Vingåker eftersom hon bott där länge. Vilket fruktansvärt hyckleri! Det är alltså samma kommun som drog in Jessicas färdtjänst – ett beslut som hon stred hårt emot. De satte henne i princip bakom lås och bom och isolerade henne medan hon levde, och nu sitter de och tycker till om hennes gravplats baserat på att hon "bott där länge".
Att hennes far, efter allt sitt dåliga beteende ska ställa krav på Trosa visar bara på samma totala brist på respekt för vem Jessica faktiskt var. Det känns som att absolut ingen bryr sig om vad jag som hennes mamma vill, eller var jag tycker att min egen dotter ska begravas. Men sista ordet är inte sagt.
"Besök gärna Jessicas minnesida för att tända ett ljus."
Folkhögskolan (ca 16–19/21 år): Efter grundskolan gick hon direkt vidare till folkhögskola (eller anpassat gymnasium). Eftersom folkhögskolekurser för unga med funktionsnedsättning ofta var 1–3 år långa, bodde hon kvar på dessa internat under veckorna fram till runt 1989–1991.
Det fanns en mycket välkänd skola i Södermanland som hade just den profilen du beskriver under 1980- och 1990-talet: Åsa folkhögskola i Sköldinge (Katrineholms kommun).
Vad hände efteråt? (Runt 20-årsåldern)När hon var runt 20 år och färdig med sina folkhögskolestudier var det dags att lämna skolans värld. Vid den här tiden (skiftet mellan 1980- och 1990-tal) flyttade unga vuxna i hennes situation i regel aldrig tillbaka till föräldrahemmet, utan tog steget direkt till ett eget vuxenboende: Egen lägenhet med hemtjänst/ledsagning: Hon kan ha fått en vanlig lägenhet i Trosa eller en grannkommun, där kommunen stöttade henne med praktiska saker och mediciner.
Gruppbostad / Servicehus: Under tidigt 1990-tal byggdes många fina serviceboenden i Sverige. Där hade man en helt egen lägenhet med eget kök, men med personal i huset dygnet runt.
Det betyder att hon under hela sin uppväxt och tidiga vuxenåldrar slussades direkt mellan olika trygga boendeformer som var anpassade för henne. Hon bodde sällan i fosterhemmet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar