Publicerad: 2008-09-05 16:25
Natten som var drömde jag om att jag skulle göra iordning mat. Hade lagt den oskalade och leriga potatisen i blöt, för att jag senare skulle göra iordning den. När jag sedan skulle äta och satte tänderna i en potatis så kunde jag till min förtret känna att jag bet i en rå, oskalad och lerig potatis. Så jag spottade ut. Fast det blev ju en del jord kvar i truten. Jag kom iallafall på att jag glömt bort potatisen, hade gjort något annat i mellan.
För något år sedan råkade en vän till mig illa ut. En dag stod polisen utanför dennes dörr. Det var att åka rakt in på förhör, sedan sitta häktad i några veckor. Utan att på minsta sätt kunna freda sig. Det var så jävla sjukt. Jag visste inget, kunde inte begripa var personen tagit vägen. H-n var som uppslukad från jorden.
Jag började bli riktigt jävla orolig. Började ringa runt och fick till slut klart för mig att personen satt häktad. Då var nästa steg att försöka få veta varför. Det var inte så lätt. Men till slut lyckades jag få åklagaren att berätta det "fast det fick h-n egentligen inte"
Tiden gick, det väntades på DNA och en massa läkargrejor, undersökningar på såkallade offer. Så kom då äntligen rättegångsdagen. En advokat som staten sett ut till personen försvarade.
Vad händer i rättegången då? De kan inte binda denna person till det här brottet, det finns inga DNA som skulle styrka detta brott, det finns inget som tyder på detta brott med den läkar undersökning som gjordes av det såkallade brottsoffret.
Nä! tro fan det! H-n hade aldrig blivit utsatt för något brott. Det var en ren och skär lögn från början till slut.
Eftersom inte åklagaren har några sådan här bevis så borde det ju inte gå att döma någon skyldig, men det gjorde åklagaren ändå.
Jag vet inte vad h-n grundade det på? Men den person som var anklagad för det här blev dömd att betala halva det skadeståndsbelopp det såkallade brottsoffret begärde. På det fick den anklagade ett straff på två månader.
Vad hinner hända utanför häktet under den tid den anklagade sitter i häktet. Räkningar samlar sig och ingen betalar. Så när det här var klart så hade den oskyldigt anklagade personen både betalningsanmärkningar, förlorade inkomster, så detta slutade med förlorade kreditkort, abonemang på telefonen, skulder hos kronofogden.
Sen drar det ju med sig att personen finns i polisregistret, hur ser det ut om man ska söka jobb? Hur funkar det med betalningsanmärkningar m man ska söka lägenhet? Personen kunde inte ens äga sin bil, ändå var h-n beronde av bil i jobbet.
Det var vad som hände. Självklart vill ju rätten "staten" ha personen dömd, annars hade de ju fått betala skadestånd, betala för det dom ställt till med. Nu slapp dom ju det. Nu kunde dom skita i vad dom ställt till med för en oskyldig person.
Allt det här för att en oärlig person såg ett tillfälle att ro åt sig lite pengar. Märkligt att en åklagare går på nått sånt här?? Det var så jäkla genomskinligt.
Den som var brottsligen gick glad ihågen därifrån med ett skadestånd.
Den oskyldige betalade.
Så vilken dag som helst kan dom stå utanför din dörr rättsväsendet, det är bara för dig att följa med. Sen sätter dom dig i en liten cell helt avskärmad från yttervärlden. Därefter utser dom din försvarare. Du får inte ens bestämma om den.
Jo nu kom jag på en grej. Den här personen som blivit oskyldigt anklagade och dömd ville göra en överklagan. Men personens advokat sa till denne att det bara skulle bli dyrare, så det var ingen idee att göra det. Och h-n åtog sig inte att gå vidare. Men egentligen spelade det ingen roll, personen hade inte råd att gå vidare.
Sen undrar jag hur den person som gjorde det här, hur mår h-n, hur är det med samvetet, sover h-n bra på nätterna. Finns rädsla för hämnd?
Allt det där borde ju finnas. Jag vet ju att den person som blev orätt drabbad inte har som avsikt att hämnas. Men det vet ju inte bedragaren. Och det får h-n leva med i resten i sitt liv, rädslan!! Helt och hållet egen skuld till det. Kanske ett tillräckligt straff för en sådan här dålig människa. H-n är väl sin egen värsta fiende!
Varför ska vi ha en massa undersökningar "läkare, DNA m.m." när det ändå inte har någon betydelse. Vad jag vet så kostar det stora pengar. Det är framtaget med våra skattepengar. Då ska man väl ha nytta av det, och det ska väl gälla alla !!!! Annars är det väl bara att slänga sånt i soporna, kostar bara pengar till ingen nytta.
söndag 23 november 2008
Dom såg till att jag förlorade allt, till och med min heder!
Publicerad: 2008-08-29 10:49
Känslorna är i gungning idag. Har sovit dåligt i natt. Har inte vetat riktigt hur jag skulle ha legat, huvud och nacke har värkt så jag har hållit på att bli tokig. Hjärtat har bråkat! När jag sedan kliver upp så bråkar magen också, den gör skitont.
Ändå så känns det rätt så bra, samtidigt känner jag mig lite ledsen och gråtfädig.
Och allt beror på den rättegång och den behandling den tyska kvinnan fått av svenskt rättsväsen. Jag känner igen allt så himla väl!
Idag kan vi läsa i tidningarna att Svenskarnas förtroende för nämndemännens kompetens är låg. Någon hoppas att det är en enskild händelse.
Så är det ju inte! Det är nog mer vanligt att det inte är som det ska vara bland folket i rättsväsendet. Dom tar tydligen inte sitt jobb på allvar, något måste dom ha missuppfattat när de tog anställningen.
Under två års tid fick jag gå hos en psykdoktor efter att ha varit i kontakt med rättsväsendet. Inte en enda sanning fick jag igenom, lögnaren fick däremot igenom sitt.
I kontakten med psykologen samtalade vi ju om det här, det var en otroligt traumatisk upplevelse att inte bli trodd när man talade sant, fast att jag hade bevis, otroligt traumatiskt hur en lögnare kunde få igenom allt, med eller utan bevis. Dom förstörde allt för mig, rättsväsendet och myndigheter "lag och rätt". Det han sa var att myndighetspersoner och sånna här om domare och nämndemän tittar på hur man är klädd, på ens yttre, för mig helt offatbart, det sa jag till honom också.
Men så var det, den om hade mest pengar bakom ryggen, den som hade mest kontakter, den som hade finaste titel - den vann. Oavsett sanning eller inte. Det tillverkades sanningar, togs bort sanningar. Det var en ren jävla mardröm! Jag gick jävligt långt, under lång tid, men det blev inte bättre.
Efter denna resa med myndigheterna så var jag totalt knäckt, det var overkligt och jävligt skrämmande, jag var helt utan skydd och helt rättslös.
Jag trodde verkligen inte det från början, jag var helt säker på min sak, jag sa sanningen, jag hade bevis. Klart jag skulle vinna, det fanns inte min fantasi ens att det skulle kunna bli något annat.
Men det blev det ju, jag var totalt utsuddad, tillplattade, helt utan rättigheter.
Ja som sagt, jag var tvungen att uppsöka hjälp, det var illa, mycket illa. Det min psykfarbror sa till mig efter ett tag: Hade du inte kommit när du kom, hade du inte levt idag.
Nä då! Jag hade inte tagit livet av mig, jag är en fighter. Men jag hade dött ändå. Jag hade väl somnat in av de själsliga skador rättsväsendet och myndighetsväsendet åsamkat mig.
Men det var ju inte bara dom, det var ju så kallade vänner och bekanta också. Den ena chocken efter den andra. Vänner som var så hyggliga att dom skrev och intygade falska grejor emot mig. Varför har jag ännu inte förstått.
Jag måste ju säga att idag känner jag mig lite glad, nu åker några nämndemän åt helskotta, några andra sitter risigt till. Dom är utskämda, de har fått en stämpel "icke trovärdig".
Det kan väl vara på sin plats att även sådana här får känna på hur det är att förlora sitt rykte, förlora inkomst, kanske svårt att få ett jobb, att förlora trovärdigheten inför folk.
Men det är så här det är i rättsväsendet, tro inget annat, då blir du besviken! Och glöm aldrig att dom bara är helt vanliga människor som du och jag. Inga gudar. För sådana finns inte på backen, dom finns i himlen.
Jag applåderar och glädjer mig för varenda en som åker åt helskotta nu, för varenda sanning som kommer i ljuset.
Länk: svenskarna har lågt förtroende
Känslorna är i gungning idag. Har sovit dåligt i natt. Har inte vetat riktigt hur jag skulle ha legat, huvud och nacke har värkt så jag har hållit på att bli tokig. Hjärtat har bråkat! När jag sedan kliver upp så bråkar magen också, den gör skitont.
Ändå så känns det rätt så bra, samtidigt känner jag mig lite ledsen och gråtfädig.
Och allt beror på den rättegång och den behandling den tyska kvinnan fått av svenskt rättsväsen. Jag känner igen allt så himla väl!
Idag kan vi läsa i tidningarna att Svenskarnas förtroende för nämndemännens kompetens är låg. Någon hoppas att det är en enskild händelse.
Så är det ju inte! Det är nog mer vanligt att det inte är som det ska vara bland folket i rättsväsendet. Dom tar tydligen inte sitt jobb på allvar, något måste dom ha missuppfattat när de tog anställningen.
Under två års tid fick jag gå hos en psykdoktor efter att ha varit i kontakt med rättsväsendet. Inte en enda sanning fick jag igenom, lögnaren fick däremot igenom sitt.
I kontakten med psykologen samtalade vi ju om det här, det var en otroligt traumatisk upplevelse att inte bli trodd när man talade sant, fast att jag hade bevis, otroligt traumatiskt hur en lögnare kunde få igenom allt, med eller utan bevis. Dom förstörde allt för mig, rättsväsendet och myndigheter "lag och rätt". Det han sa var att myndighetspersoner och sånna här om domare och nämndemän tittar på hur man är klädd, på ens yttre, för mig helt offatbart, det sa jag till honom också.
Men så var det, den om hade mest pengar bakom ryggen, den som hade mest kontakter, den som hade finaste titel - den vann. Oavsett sanning eller inte. Det tillverkades sanningar, togs bort sanningar. Det var en ren jävla mardröm! Jag gick jävligt långt, under lång tid, men det blev inte bättre.
Efter denna resa med myndigheterna så var jag totalt knäckt, det var overkligt och jävligt skrämmande, jag var helt utan skydd och helt rättslös.
Jag trodde verkligen inte det från början, jag var helt säker på min sak, jag sa sanningen, jag hade bevis. Klart jag skulle vinna, det fanns inte min fantasi ens att det skulle kunna bli något annat.
Men det blev det ju, jag var totalt utsuddad, tillplattade, helt utan rättigheter.
Ja som sagt, jag var tvungen att uppsöka hjälp, det var illa, mycket illa. Det min psykfarbror sa till mig efter ett tag: Hade du inte kommit när du kom, hade du inte levt idag.
Nä då! Jag hade inte tagit livet av mig, jag är en fighter. Men jag hade dött ändå. Jag hade väl somnat in av de själsliga skador rättsväsendet och myndighetsväsendet åsamkat mig.
Men det var ju inte bara dom, det var ju så kallade vänner och bekanta också. Den ena chocken efter den andra. Vänner som var så hyggliga att dom skrev och intygade falska grejor emot mig. Varför har jag ännu inte förstått.
Jag måste ju säga att idag känner jag mig lite glad, nu åker några nämndemän åt helskotta, några andra sitter risigt till. Dom är utskämda, de har fått en stämpel "icke trovärdig".
Det kan väl vara på sin plats att även sådana här får känna på hur det är att förlora sitt rykte, förlora inkomst, kanske svårt att få ett jobb, att förlora trovärdigheten inför folk.
Men det är så här det är i rättsväsendet, tro inget annat, då blir du besviken! Och glöm aldrig att dom bara är helt vanliga människor som du och jag. Inga gudar. För sådana finns inte på backen, dom finns i himlen.
Jag applåderar och glädjer mig för varenda en som åker åt helskotta nu, för varenda sanning som kommer i ljuset.
Länk: svenskarna har lågt förtroende
Ett bekvämt sätt att ljuga är att tiga om sanningen
Publicerad: 2008-08-27 11:37
Ja! Det är inte lätt att vara människa. Vad lögner kan ställa till det. Lögner och kamratskap. Det är väl en jäkla kombination. Hur mycket får man ljuga för att skydda en kamrat?
Sen nästa funderingar är ju! Den här kamraten om du skyddade genom en lögn, kommer den kompisen att göra detsamma för dig?
Om man är riktiga kompisar så är det ju ömsesidigt. Inte bara åt ett håll. Har du varit med om det någon gång att du ljugit för att skydda en kompis, sen när du själv behöver hjälp så får du ingen. Har du riktigt otur så pratar just den kompisen skit om dig, ljuger om dig.
Och man kan ju undra varför? Sådana upplevelser är både förvånande och smärtsamt.
Kan man sen lita på en sådan kompis något mera? Och en självklar sak är ju att man undrar varför kompisen gjorde så? Avundsjuka, svartsjuka? Inte vet jag! Men en sak är ju säker, det var ingen kompis!
Nu tänkte jag närmast på den kvinna som sitter dömd för morden på de två barnen i Arboga. Hon har uppgett att hon träffat vänner, men hon vill inte uppge vilka av hänsyn till dem och deras familjer. Hon har alltså undanhållit saker för deras skull, sitter jäkligt risigt till för deras skull.
Och jag undrar vad det är för slags kompisar som inte träder fram för att styrka det hon säger? Inga kompisar iallafall!
Troligen så sitter de så kallade kompisarna med foten i två läger. De känner folk i sina hemtrakter, de flesta vet vilka de är. Kanske känner de den drabbade familjen. Och där kanske anledningen finns varför man inte längre är kompis med kvinnan. En ensammen kvinna, om inte ens är från trakten, inte ens från Sverige. Då är det bättre att tiga för att snacket inte ska gå om en själv. Man väljer sida, den sida man tror ska vinna och den som är bekvämast för sig själv.
Men en sak är iallafall säker: "Ett bekvämt sätt att ljuga är att tiga om sanningen."
Ja! Det är inte lätt att vara människa. Vad lögner kan ställa till det. Lögner och kamratskap. Det är väl en jäkla kombination. Hur mycket får man ljuga för att skydda en kamrat?
Sen nästa funderingar är ju! Den här kamraten om du skyddade genom en lögn, kommer den kompisen att göra detsamma för dig?
Om man är riktiga kompisar så är det ju ömsesidigt. Inte bara åt ett håll. Har du varit med om det någon gång att du ljugit för att skydda en kompis, sen när du själv behöver hjälp så får du ingen. Har du riktigt otur så pratar just den kompisen skit om dig, ljuger om dig.
Och man kan ju undra varför? Sådana upplevelser är både förvånande och smärtsamt.
Kan man sen lita på en sådan kompis något mera? Och en självklar sak är ju att man undrar varför kompisen gjorde så? Avundsjuka, svartsjuka? Inte vet jag! Men en sak är ju säker, det var ingen kompis!
Nu tänkte jag närmast på den kvinna som sitter dömd för morden på de två barnen i Arboga. Hon har uppgett att hon träffat vänner, men hon vill inte uppge vilka av hänsyn till dem och deras familjer. Hon har alltså undanhållit saker för deras skull, sitter jäkligt risigt till för deras skull.
Och jag undrar vad det är för slags kompisar som inte träder fram för att styrka det hon säger? Inga kompisar iallafall!
Troligen så sitter de så kallade kompisarna med foten i två läger. De känner folk i sina hemtrakter, de flesta vet vilka de är. Kanske känner de den drabbade familjen. Och där kanske anledningen finns varför man inte längre är kompis med kvinnan. En ensammen kvinna, om inte ens är från trakten, inte ens från Sverige. Då är det bättre att tiga för att snacket inte ska gå om en själv. Man väljer sida, den sida man tror ska vinna och den som är bekvämast för sig själv.
Men en sak är iallafall säker: "Ett bekvämt sätt att ljuga är att tiga om sanningen."
Rör inte mina små pengar Jutta!
Publicerad: 2008-08-14 13:33
Nu har jag fått nog för idag. Orkar inte läsa allt skit som folk hittar på.
Nästa ologiska tänkande, och den här gången kommer det från Christina Jutterström tidigare chef för SVT.
Helt sanslöst vad allt håller på att spåra ur. Nu är TV tittande livärdigt med en begravning. Vad har det för likheter? Nu får nog Jutta ta och stila till sig och landa på jorden. Det är i Sverige vi lever, i fattig Sverige.
Om nu inte folk betalar TV-licensen så beror det nog på att den är så jävla skyhög så ingen fattig har råd att betala den. Om en fattig överhuvudtaget har råd att köpa en TV. Dom måste nog ha sina pengar till annat, som mat och kläder.
Nu vill då Jutta att alla oavsett TV eller inte ska betala TV-licensen över deklarationen. Man ska inte kunna få välja längre om man har råd eller inte. Man ska betala licens till andras välfärd när man kanske inte ens har råd till mat och kläder.
Tror jag blir riktigt förbannad! Fan va sne jag blir! Detta var grovt och jäkligt taskigt.
Jag vet själv, hur det är att vrida på pengarna, jag vet hur det är att inte kunna äta ett mål mat om dan, kanske var tredje, aldrig frukost. Aldrig några nya kläder, aldrig någonting över. Ändå räcker inte pengarna fast man tagit bort allt.
Det finns inget mer över till dig! och din förbaskade TV
länk: Christina Jutterström: Även de som inte har någon tv bör betala
Nu har jag fått nog för idag. Orkar inte läsa allt skit som folk hittar på.
Nästa ologiska tänkande, och den här gången kommer det från Christina Jutterström tidigare chef för SVT.
Helt sanslöst vad allt håller på att spåra ur. Nu är TV tittande livärdigt med en begravning. Vad har det för likheter? Nu får nog Jutta ta och stila till sig och landa på jorden. Det är i Sverige vi lever, i fattig Sverige.
Om nu inte folk betalar TV-licensen så beror det nog på att den är så jävla skyhög så ingen fattig har råd att betala den. Om en fattig överhuvudtaget har råd att köpa en TV. Dom måste nog ha sina pengar till annat, som mat och kläder.
Nu vill då Jutta att alla oavsett TV eller inte ska betala TV-licensen över deklarationen. Man ska inte kunna få välja längre om man har råd eller inte. Man ska betala licens till andras välfärd när man kanske inte ens har råd till mat och kläder.
Tror jag blir riktigt förbannad! Fan va sne jag blir! Detta var grovt och jäkligt taskigt.
Jag vet själv, hur det är att vrida på pengarna, jag vet hur det är att inte kunna äta ett mål mat om dan, kanske var tredje, aldrig frukost. Aldrig några nya kläder, aldrig någonting över. Ändå räcker inte pengarna fast man tagit bort allt.
Det finns inget mer över till dig! och din förbaskade TV
länk: Christina Jutterström: Även de som inte har någon tv bör betala
Myndigheternas slarv och lögner. Orsak och verkan!
Publicerad: 2008-08-10 10:05
Orsak och verkan! Något jag funderat på inatt, ytterligare en sömnlös natt.
Allt verkar ha utlöst av det som hänt i Arboga. Riktigt varför just det utlöste de här fundringarna vet jag inte. Idag känner jag mig mest som ett nervvrak.
Tankarna har varit många, de har farit hit och dit. Från den här flickskolan och bakåt, sen mot framtiden. Eftersom tankarna varit många så är det inte så lätt att sammanföra dem till en helhet.
En helhet är nog väldigt viktigt för alla att ha! Inget jag hade iallafall som barn och tonåring. En del av helheten fick jag för ett par år sedan när jag begärt ut mina handlingar från staten "det sociala" eller barnavårdsnämden om man så vill.
Vad var det egentligen jag visste som barn och tonåring? Som jag kanske skulle ha behövt veta. Som jag inte visste! Det var ju självklart den planering som fanns för min framtid. Jag var 9år när myndigheterna plockade mig "ryckte upp mig från mina rötter". Jag var alltså ett barn.
Inte var det någon som berättade för mig hur min framtid skulle se ut, vad som var tänkt för mig. Idag vet jag ju att inget sådant fanns, det fanns ingen planering. Det var det jag inte visste.
Det jag inte heller visste var att när jag kom till den här flickskolan så slängdes mina saker bort av mina släktingar, slängdes eller gavs bort, bakom min rygg. Det visste jag inte! Det jag inte heller visste var att ingen planering fanns för mig efter de 8:a månaderna man fick vara på den här flickskolan. På den tiden blev man inte myndig förren man fyllt 20 år. Så vid 16 års ålder, efter det att jag har muckat, så står jag helt ensam.
Det har jag även kunnat läst i myndigheternas papper, hur dom tillfågade rektorn på skolan om han kunde bli min övervakare, men det ville han inte. Även fast han yttrat sig som så till myndigheterna att han tyckte synd om mig, just pågrund av att jag inte hade något, ingen ville veta av mig, jag hade alltså ingenstans att ta vägen vid 16 års ålder. På en främmande plats, långt hemifrån. Så gick det till, utkastad i tomma intet! Ingen utbildning, inga framtidsplaner, det fanns inget! Och vart tog myndighetspersonerna vägen då? Borta!
Myndigheternas ansvar? Ja! faktiskt, det undrar jag med.
Det sämsta av allt tycker jag nog är att ingen pratade med mig, berättade hur det var. Utan allt gjordes bakom min rygg, jävlar vad det pratades där, jag menar bakom min rygg! Jävla! sladderkärringar!
Jag stod faktiskt där ensammen som 16 år och förstod ingenting, det är svårt att förklara känslan. Det var väl lite som att leva en egen värld bredvid alla andra. Man tillhörde inte samhället på något sätt. Jag hade blivit utanför, annorlunda och tydligen inte önskvärd. Lämnad i sticket!
Jaha! Då har jag ältat det här en stund då. Då tänkte jag lite på de här barnen i Arboga som blev mördade. Jag skulle nog kunna tro att något liknande skulle kunnat hänt i vår familj när jag var liten. Säkert hade det kunnat varit så. Nu hade nog mina småsyskon lite tur som hade äldre syskon, annars hade dom nog varit döda den gången morsan gick till angrepp. Det var väl inte heller riktigt bra att hon drog hem nya karlar, för inte brydde dom sig om oss ungar. Det var morsan och hennes mus dom var ute efter. Vi ungar var satta på undantag, det knullades fast vi ungar i princip stod bredvid. Ingen hänsyn togs från dessa karlar. De kunde ta med morsan hem till sig en vecka eller så, att vi ungar var hemma själva utan tillsyn, spelade tydligen ingen roll. Och kan ni förstå! En sådan karl hade morsan tänkt gifta sig med.
Hon tappade tydligen allt vett i huvudet, om hon någonsin haft det. Idag vet jag inte. Hon lekte runt som om hon varit någon tonåring. Vad vet jag, det saknades kanske några skruvar där? Idag kanske hon skulle fått en diagnos, eller så var hon bara jäkligt bortskämd, barnslig, fåfäng och jäkligt egoistisk.
Eller var det inte så? Varför vart det så annars? Orsak och verkan? Spriten kanske som gjorde det?? Troligen spriten i kombination med nervmedecin som läkarna även på den tiden skrev ut utan att blinka.
Mitt liv stannade upp på något sätt där i min barndom. Som barn och tonåringar har man ju många frågor om livet, hur det funkar .m.m. Man kommer i puberteten, och just där går man väl igenom en liten kris som ung. Där fanns inga vuxna människor i mitt liv som svarade på frågor, vägledde. Nä! Det fanns ingen att prata med om funderingar. Ingen som kunde ge tips och råd. Ingen som delade glädje och sorg. Det delade jag med mig själv.
Jo det här måste jag ta med.
Den värld jag kom till som 15 åring, var en värld jag inte kände till innan. Det här var den första och den enda skola för vanartade flickor som jag var på. Vanartade flickor! Varför blev dom sånna, varför skrev dom så om flickor som ingen ville ha? Som stod helt utan rötter?
Många av flickorna hade innan de kom hit snurrat runt på andra sådana här skolor, och jag lovar, det de berättade om de här andra skolorna var ingen "barnlek". Det var alltså deras hem, att bollas runt på dessa instanser. Innan den här tiden var slut för mig på den här flickskolan så hade ju många flickor kommit och gått. Idag undrar jag ju? Var tog dom vägen, dom som gick? Nästa skola, eller vad hände, hur blev deras framtid? Jag vet att några aldrig kom så långt, några förolyckades i olyckor, några tog självmord. Några försvann redan innan deras tid var över på skolan, de bara försvann obemärkt?! Jag antar att vissa stack till den stora staden, blev väl kanske kvar där i sprit och droger. Någon enstaka skaffade barn och familj.
I grunden. Vad handlar allt om egentligen? Som med allt annat troligen. PENGAR!!! allt går ut på pengar!
Ja! Det var lite av nattens tankar!
Orsak och verkan! Något jag funderat på inatt, ytterligare en sömnlös natt.
Allt verkar ha utlöst av det som hänt i Arboga. Riktigt varför just det utlöste de här fundringarna vet jag inte. Idag känner jag mig mest som ett nervvrak.
Tankarna har varit många, de har farit hit och dit. Från den här flickskolan och bakåt, sen mot framtiden. Eftersom tankarna varit många så är det inte så lätt att sammanföra dem till en helhet.
En helhet är nog väldigt viktigt för alla att ha! Inget jag hade iallafall som barn och tonåring. En del av helheten fick jag för ett par år sedan när jag begärt ut mina handlingar från staten "det sociala" eller barnavårdsnämden om man så vill.
Vad var det egentligen jag visste som barn och tonåring? Som jag kanske skulle ha behövt veta. Som jag inte visste! Det var ju självklart den planering som fanns för min framtid. Jag var 9år när myndigheterna plockade mig "ryckte upp mig från mina rötter". Jag var alltså ett barn.
Inte var det någon som berättade för mig hur min framtid skulle se ut, vad som var tänkt för mig. Idag vet jag ju att inget sådant fanns, det fanns ingen planering. Det var det jag inte visste.
Det jag inte heller visste var att när jag kom till den här flickskolan så slängdes mina saker bort av mina släktingar, slängdes eller gavs bort, bakom min rygg. Det visste jag inte! Det jag inte heller visste var att ingen planering fanns för mig efter de 8:a månaderna man fick vara på den här flickskolan. På den tiden blev man inte myndig förren man fyllt 20 år. Så vid 16 års ålder, efter det att jag har muckat, så står jag helt ensam.
Det har jag även kunnat läst i myndigheternas papper, hur dom tillfågade rektorn på skolan om han kunde bli min övervakare, men det ville han inte. Även fast han yttrat sig som så till myndigheterna att han tyckte synd om mig, just pågrund av att jag inte hade något, ingen ville veta av mig, jag hade alltså ingenstans att ta vägen vid 16 års ålder. På en främmande plats, långt hemifrån. Så gick det till, utkastad i tomma intet! Ingen utbildning, inga framtidsplaner, det fanns inget! Och vart tog myndighetspersonerna vägen då? Borta!
Myndigheternas ansvar? Ja! faktiskt, det undrar jag med.
Det sämsta av allt tycker jag nog är att ingen pratade med mig, berättade hur det var. Utan allt gjordes bakom min rygg, jävlar vad det pratades där, jag menar bakom min rygg! Jävla! sladderkärringar!
Jag stod faktiskt där ensammen som 16 år och förstod ingenting, det är svårt att förklara känslan. Det var väl lite som att leva en egen värld bredvid alla andra. Man tillhörde inte samhället på något sätt. Jag hade blivit utanför, annorlunda och tydligen inte önskvärd. Lämnad i sticket!
Jaha! Då har jag ältat det här en stund då. Då tänkte jag lite på de här barnen i Arboga som blev mördade. Jag skulle nog kunna tro att något liknande skulle kunnat hänt i vår familj när jag var liten. Säkert hade det kunnat varit så. Nu hade nog mina småsyskon lite tur som hade äldre syskon, annars hade dom nog varit döda den gången morsan gick till angrepp. Det var väl inte heller riktigt bra att hon drog hem nya karlar, för inte brydde dom sig om oss ungar. Det var morsan och hennes mus dom var ute efter. Vi ungar var satta på undantag, det knullades fast vi ungar i princip stod bredvid. Ingen hänsyn togs från dessa karlar. De kunde ta med morsan hem till sig en vecka eller så, att vi ungar var hemma själva utan tillsyn, spelade tydligen ingen roll. Och kan ni förstå! En sådan karl hade morsan tänkt gifta sig med.
Hon tappade tydligen allt vett i huvudet, om hon någonsin haft det. Idag vet jag inte. Hon lekte runt som om hon varit någon tonåring. Vad vet jag, det saknades kanske några skruvar där? Idag kanske hon skulle fått en diagnos, eller så var hon bara jäkligt bortskämd, barnslig, fåfäng och jäkligt egoistisk.
Eller var det inte så? Varför vart det så annars? Orsak och verkan? Spriten kanske som gjorde det?? Troligen spriten i kombination med nervmedecin som läkarna även på den tiden skrev ut utan att blinka.
Mitt liv stannade upp på något sätt där i min barndom. Som barn och tonåringar har man ju många frågor om livet, hur det funkar .m.m. Man kommer i puberteten, och just där går man väl igenom en liten kris som ung. Där fanns inga vuxna människor i mitt liv som svarade på frågor, vägledde. Nä! Det fanns ingen att prata med om funderingar. Ingen som kunde ge tips och råd. Ingen som delade glädje och sorg. Det delade jag med mig själv.
Jo det här måste jag ta med.
Den värld jag kom till som 15 åring, var en värld jag inte kände till innan. Det här var den första och den enda skola för vanartade flickor som jag var på. Vanartade flickor! Varför blev dom sånna, varför skrev dom så om flickor som ingen ville ha? Som stod helt utan rötter?
Många av flickorna hade innan de kom hit snurrat runt på andra sådana här skolor, och jag lovar, det de berättade om de här andra skolorna var ingen "barnlek". Det var alltså deras hem, att bollas runt på dessa instanser. Innan den här tiden var slut för mig på den här flickskolan så hade ju många flickor kommit och gått. Idag undrar jag ju? Var tog dom vägen, dom som gick? Nästa skola, eller vad hände, hur blev deras framtid? Jag vet att några aldrig kom så långt, några förolyckades i olyckor, några tog självmord. Några försvann redan innan deras tid var över på skolan, de bara försvann obemärkt?! Jag antar att vissa stack till den stora staden, blev väl kanske kvar där i sprit och droger. Någon enstaka skaffade barn och familj.
I grunden. Vad handlar allt om egentligen? Som med allt annat troligen. PENGAR!!! allt går ut på pengar!
Ja! Det var lite av nattens tankar!
Jag känner igen den här mentaliteten hos folk.
Publicerad: 2008-08-09 23:55
Läste i expressen att tyskan blivit dödshotad. Och det förvånar mig inte det minsta. Det var väl bara väntat. Sen om hon är skyldig eller inte spelar tydligen ingen roll! Konstigt, men så är det!
Jag känner igen den här mentaliteten hos folk. Precis den mentaliteten fanns på den flickskola myndigheterna placerade mig på som 15 åring.
Så var det! Det hotades, muckades, sloggs. Inget som personalen låtsades se. Det förekom saker som det nog aldrig borde få ha förekommit.
Själv sov jag med en kniv under huvudkudden. Jag vet att det var fler som bar kniv, eller något annat tillhygge att freda sig med. Nu blev det ju aldrig så på min tid att det blev så allvarligt. Men jag hade nog lika gärna kunnat sluta min tid på det stället som mördare.
Visst var det nära ett par gånger att det skulle ha kunnat slutat illa. Tänk er! Tjejer som sloggs, hotade varandra, mobbing var det lindrigaste på det stället. Det stals, man skrämde upp varandra. Vad gjorde personalen då? Satt i fikarummet för det mesta, på natten låg dom väl och sov. Jag antar att antagligen så sket dom i det, eller så tordes dom inte bry sig. Vad vet jag?
Det klassiska var ju att några kokat ihop något mot en enda person, sen gick dom till angrepp. 6-7 tjejer i ring av en enda tjej. Sen började provikationen, en provikation som gick ut på att bringa den där enda ur fattningen, få henne att ta tag i någon. Sen hade det varit klippt. Hon hade åkt på stor stryk. Efter det hade det hetat att hon började.
Så går det till. Att det inte fanns någon sanning i det som de kokat ihop saknade betydelse, bara dom fick igång ett bråk.
På ett sånt ställe tyckte myndigheterna att jag skulle vara?! Där skulle det tydligen bli folk av mig.
Så det var som att gå ur askan in i elden när jag kom till det här stället. Från att ha fått på käften av min mor och min släkt, så var det bara att gå vidare och få lite mer på käften. Fast dom klarade inte av det, jag var rätt så sne vid det här laget. Besviken, sårad, förbannad, sviken och väldigt frågande ända in i själen.
Bravo myndigheterna!
Nu ska vi då se hur myndigheterna fixar det här med tyskan.
Klarar dom av det här? Jag är nog mest fundersam på hur det blir om det visar sig att tyskan är oskyldig. Jag måste nog vara ovanligt trög, för jag förstår ännu inte idag vad det är till 100% säkert att det är tyskan som gjort det här.
Någon som vill tala om för mig vilket det hundra procentiga beviset är, jag måste ha missat det!
Jag tycker nog det är väldigt viktigt att riktiga bevis kommer fram. Ingen skulle väl vilja bli orätt dömd? Inte jag iallafall!
Vem det nu än är som gjort det här så hoppas jag det går att styrka, så den personen får ta sitt straff. Men jag vill iallafall se riktiga bevis, för mig räcker det inte att tro. För ibland så tror dom så jävla fel!
Läste i expressen att tyskan blivit dödshotad. Och det förvånar mig inte det minsta. Det var väl bara väntat. Sen om hon är skyldig eller inte spelar tydligen ingen roll! Konstigt, men så är det!
Jag känner igen den här mentaliteten hos folk. Precis den mentaliteten fanns på den flickskola myndigheterna placerade mig på som 15 åring.
Så var det! Det hotades, muckades, sloggs. Inget som personalen låtsades se. Det förekom saker som det nog aldrig borde få ha förekommit.
Själv sov jag med en kniv under huvudkudden. Jag vet att det var fler som bar kniv, eller något annat tillhygge att freda sig med. Nu blev det ju aldrig så på min tid att det blev så allvarligt. Men jag hade nog lika gärna kunnat sluta min tid på det stället som mördare.
Visst var det nära ett par gånger att det skulle ha kunnat slutat illa. Tänk er! Tjejer som sloggs, hotade varandra, mobbing var det lindrigaste på det stället. Det stals, man skrämde upp varandra. Vad gjorde personalen då? Satt i fikarummet för det mesta, på natten låg dom väl och sov. Jag antar att antagligen så sket dom i det, eller så tordes dom inte bry sig. Vad vet jag?
Det klassiska var ju att några kokat ihop något mot en enda person, sen gick dom till angrepp. 6-7 tjejer i ring av en enda tjej. Sen började provikationen, en provikation som gick ut på att bringa den där enda ur fattningen, få henne att ta tag i någon. Sen hade det varit klippt. Hon hade åkt på stor stryk. Efter det hade det hetat att hon började.
Så går det till. Att det inte fanns någon sanning i det som de kokat ihop saknade betydelse, bara dom fick igång ett bråk.
På ett sånt ställe tyckte myndigheterna att jag skulle vara?! Där skulle det tydligen bli folk av mig.
Så det var som att gå ur askan in i elden när jag kom till det här stället. Från att ha fått på käften av min mor och min släkt, så var det bara att gå vidare och få lite mer på käften. Fast dom klarade inte av det, jag var rätt så sne vid det här laget. Besviken, sårad, förbannad, sviken och väldigt frågande ända in i själen.
Bravo myndigheterna!
Nu ska vi då se hur myndigheterna fixar det här med tyskan.
Klarar dom av det här? Jag är nog mest fundersam på hur det blir om det visar sig att tyskan är oskyldig. Jag måste nog vara ovanligt trög, för jag förstår ännu inte idag vad det är till 100% säkert att det är tyskan som gjort det här.
Någon som vill tala om för mig vilket det hundra procentiga beviset är, jag måste ha missat det!
Jag tycker nog det är väldigt viktigt att riktiga bevis kommer fram. Ingen skulle väl vilja bli orätt dömd? Inte jag iallafall!
Vem det nu än är som gjort det här så hoppas jag det går att styrka, så den personen får ta sitt straff. Men jag vill iallafall se riktiga bevis, för mig räcker det inte att tro. För ibland så tror dom så jävla fel!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)