Jag har inte sovit så bra inatt. Har funderat en hel del efter att jag fick en kommentar från Yvonne Domeij, författaren till boken Trasdocka.
Jag fick ju mina aningar besannade "tyvärr". Jag måste ju påstå att jag är både ledsen och bestört för hennes skull. Hon har kämpat mycket för det här. Hon var en av de första som började att dra upp de vanvårdade barnens helvete i ljuset. Hon fick ingen biljett till upprättelseceremoni i Blå Hallen. Hon blev satt på en reservlista. Nä! Det är väl lindrigt att säga att jag är arg, jag är skitförbannad. Men det är ingen idé att ödsla ilska på dem. Dom förstår det inte. Förstår dom inte hur dom skadar så förstår dom inte människors ilska heller. Eller så förstår dom och är så empatilösa och kalla så dom inte bryr sig. Jag vet inte!? Men någonstans känns det som om jag har lessnat!? Vad bär det med sig, när ledstjärnan har slocknat?
Här kommentaren / brevet jag fick från Yvonne Domeij, författaren till boken Trasdocka, en av dem som inte fick sin ursäkt och upprättelse, en av dom som till åter igen särbehandlades av våra politiker och myndigheter. Inte var lika mycket värd som de andra, utan hamnade i utanförskap åter igen. Vem bär ansvaret för det då? Jag klistrar också in mitt svar till henne.
Yvonne Domeij, forfattare till Trasdocka
Nov 10, 2011 @ 18:43:36
Jag fördes bort och våldtogs av Barnavårdsnämndens egen barnläkare och dumpades sedan utomlands som barn. Detta har jag, under 3½ års vånda, skildrat i min bok Trasdocka (Ordfront 2006). Jag intervjuades också i Utredningen om vanvård i den sociala barnavården. Efter det fick jag tolv terapitillfällen som plåster på såren. Nu i höst, efter att en bred överenskommelse om kompensation till de vanvårdade kommit till stånd, skulle regeringen bjuda in oss vanvårdade till en upprättelseceremoni i Stockholms stadshus och jag räknade självfallet med att kunna delta. Men när jag ringde det uppgivna numret fick jag höra att det var fullbokat och att jag bara blir ställd på en reservlista. Så går det till när samhället ska be oss vanvårdade om ursäkt. Bara det faktum att man tar en för liten lokal säger väl allt? Varför tog man inte Globen? Man känner sig tillintetgjord: som barn blev man vanvårdad, som vuxen misstrodd och nu på ålderns höst vanhedrad i stället för hedrad. Jag känner själv 15 personer som vanvårdats som barn inom samhällsvården. Utredningen tog med 1000 och nekade 1000 pga. att de enligt utredarna anmält sig för sent. Alltså kände regeringen väl till att de vanvårdade var många fler än de 1100 platserna i Stadshuset. Jag tror Reinfeldt m.fl. har velat hålla detta i litet format för att det inte ska synas hur oerhört omfattande vanvården varit och hur enormt många som drabbats. Det har satts i system att kommuner auktionerar ut fattiga till lägstbjudande. Senare lagstiftning har på intet sätt förändrat denna policy. Därför försöker man förminska det synliga problemet genom att erbjuda en alltför liten lokal. Man begränsar även möjligheten att anmäla sig genom att bara ta emot anmälningar per telefon, vilket i mitt eget fall försvårat pga. att jag har 50 % hörselnedsättning. Varken mail eller vanliga brev togs emot. Jag kommer INTE att sitta hemma och se på när er ceremoni direktsänds i tv. I stället kommer jag stå utanför Stadshuset och sälja min bok. Utredningen hemligstämplar min berättelse i 40 år. Av yttrandefrihetsskäl ska jag därför göra den tillgänglig till självkostnadspris: 20 kr.
Enl. FN/Röda Korset är våldtäkt av myndighetsrepresentant under tjänsteutövning tortyr och jag är Stockholms stads tortyroffer. Har verkligen tortyr utövats i Sverige? Ja, det har det och det har mörkats i åratal och jag är inte det enda offret, men jag lever fortfarande och protesterar mot mörkandet, bortförklarande och förminskande av problemet.
Yvonne Domeij
Nov 11, 2011 @ 07:22:25
Hej
Tack för kommentar hos mig. Jag har ofta undrat vem som höll i trasdockan. Nu vet jag det! Är så glad att du skrev lite av din berättelse hos mig. Och speciellt glad är jag ju för att ha fått beviset på att jag hade rätt. Regeringen har handplockat vissa som får vara med i blå hallen. Allt är nog noga planerat. Dom kan ju göra precis som dom vill bakom vår rygg. Jag vet inte om det finns någon sanning i det här, men det ska tydligen bli lika med ersättningen, det handplockas vilka som ska få den. Det blir de lite finare som lyfter det bidraget. De riktigt utslagna lär ju gå tomhänt. Så det är som det alltid varit, de som verkligen är felbehandlade kommer att gå lottlösa, det är de andra som tar hem vinsten. Dom som såg att det gick att göra affär på olyckliga och hårt drabbade människor.Och det här mönstret passar våra politiker bättre, det bli lite mer glamour över det. Den riktiga bilden av det hela är ju verkligen bäddat för en skandal. Inte fasiken vill dom ha in trashankarna i BLÅHALLEN!
Jag har iallafall blivit påmind de senaste dagarna om att politiker och myndigheter är sig precis likt som de alltid har varit. Kan dom köra dig till helvetet så gör dom det och under tiden så skrattar dom och mår bra. Helt utan samvete och empati.
Med hälsning Stella Eklund Karlsson
stella
Nov 11, 2011 @ 12:54:56
Ju mer jag tänker på det här, ju jäkligare tycker jag det blir. Om någon skulle ha haft en biljett till upprättelsen och Blå Hallen så är det Yvonne Domeij. Jag kommer så väl ihåg hennes trasdocka, hon var väl en av de första i det här upprättelse tåget. Hon om någon borde ha fått en skriftlig inbjudan från regeringen. Hon borde inte ens behövt ringa för att boka sig. Och till råga på allt bli kränkt och förnedrar och slängd på sophögen. Hon fick bli reserv, hur det är idag vet jag inte? Fick hon någon reservbiljett?
Jag är verkligen bestört och ledsen på hennes vägnar!
Vanvårdsutredningen – Vilka är det som regeringen handplockar, vilka är det som duger och får komma? ”Antalet plaster är begränsade till upprättelseceremonin” – åter igen utanförskap!
”Antalet plaster är begränsade till upprättelseceremoni” – Upprättelseceremoni snart fullbokad!
Det börjar likna svininfluensan – geggigt och grisigt! – ”Antalet plaster är begränsade till upprättelseceremonin” – Upprättelseceremoni snart fullbokad!
Det är höst och alla platser till upprättelseceremonin är fullbokade, men det finns en reservlista!!
Besvikelse inför upprättelseceremoni – Det tog ju ett tag innan föreningarna nappade på att platserna inte skulle räcka till. Det är först nu de börjar beklaga och ojja sig. Åter igen ett övergrepp från politiskt håll.
Undra hur många av de vanvårdade, de verkligt vanvårdade som kommer att vara med i blå hallen under upprättelseceremonin.
Idag är det 35 år sedan mamma dog. Förföljd av de sociala myndigheterna. Men det skiter nog dom i! Dom har säkert bara följt sina regler.
I dag den 2015-03-11 så kan jag berätta att Yvonne Domeij författare till Trasdocka inte fick någon ekonomisk ersättning och upprättelse från staten.
10 kommentarer:
Hej igen Stella! Plötsligt blev jag uppringd från organisationen bakom upprättelseceremonin och det påstods att någon hade gett återbud. Skulle inte tro det! Bror min stod också på reservlistan och borde också fått komma för efter vad som påstods hade alla som stod där erbjudits plats. Men honom ringde de inte. Jag skrev lite på www.tjejaheddin.blogspot.com om ceremonin i en kommentar. Det var stress och fasa innan och tomhet efter. Mer och mer förstår jag att bara vi själva kan återupprätta oss, de som förbrutit sig och bär ansvar har inget intresse i saken. Men vi måste fortsätta bråka. Än i dag utsätts barn av myndigheterna och växer upp skadade av samhället som ska ge dem skydd.
Hej igen Stella! Plötsligt blev jag uppringd från organisationen bakom upprättelseceremonin och det påstods att någon hade gett återbud. Skulle inte tro det! Bror min stod också på reservlistan och borde också fått komma för efter vad som påstods hade alla som stod där erbjudits plats. Men honom ringde de inte. Jag skrev lite på www.tjejaheddin.blogspot.com om ceremonin i en kommentar. Det var stress och fasa innan och tomhet efter. Mer och mer förstår jag att bara vi själva kan återupprätta oss, de som förbrutit sig och bär ansvar har inget intresse i saken. Men vi måste fortsätta bråka. Än i dag utsätts barn av myndigheterna och växer upp skadade av samhället som ska ge dem skydd.
Hej Yvonne
Jag har inte sett din kommentar tidigare. Men jag har läst i din blogg.
Jag var nyligen inne på regeringens sida och läste just om ceremonin. Det ser precis ut som det gjorde den 21 november 2011. Inget mer har hänt. Hur bråkar man nu? Luften har väl gått ur många. En del kanske nöjer sig med ursäkten. De orkar väl troligen inte mer. De flesta börjar väl bli gamla, trötta och sjuka.
Ja du! Tänk att bråka i över 6 år för att få en timme i Blåhallen och en ursäkt. Inte ens en ursäkt från statsministern. Sen några snittar och som du skriver inget drickbart, det var slut. Jag är så glad att jag inte var där. Jag hade blivit tok arg. Och för den delen dricker jag inget starkare än juice. Och någon Juice fanns det säkert inte. Säkert något äckligt porlande rose vin eller nått liknande skit!
Så du menar på allvar att din bror inte kom med? Låter ju konstigt eftersom dom gick ut med att alla kom med!
Nu går vi mot julafton, inget jag brukar fira. Egentligen avskyr jag tomten grundligt. Men jag önskar dig allafall en trevlig jul och så hoppas jag att vi kan höras.
Jag har läst din bok och ska läsa om den. Första gången var så tätt inpå den här jäkla ceremonin, så man var ju på högvarv. Så det får bli i jul jag läser om. Jag är speciellt fundersam på din svarta bok. Egentligen är jag mest fundersam över din pappa. Var tog han vägen?
Ha det gott // hälsning Stella
Hej Stella, det här blir ett långt svar som jag även kommer att ge en egen plats i bloggen:
Min far spärrades in på Långbro i 32 år och medicinerades tungt precis som i Gökboet. Vid kontroll visade det sig att man gett honom 10 ggr maxdosen av Siqualone! När jag bad att få se hans diagnos visade det sig att det inte fanns någon sjukdomsdiagnos, bara de symptom jag beskrev i min bok, alltså inget man normalt spärras in för. Han inskrevs på förövarens begäran på tvåläkarintyg. Ingen annan läkaren ville emellertid skriva på utan min förövare satt med min far i 4½ timme på Långbro innan man tröttnade på dem och skrev på till slut. Sina sista 2½ år bodde pappa hos mig. Då hade han blivit blind pga. vanvård på Långbro, hade fått både grå och grön starr på Långbro men ingen behandling så han miste synen.
Den svarta boken grubblar många över. Jag skrev den ur förövarens synvinkel eftersom denne påstod att vi var två unga människor som förälskat oss på hans arbetsplats. Min enda logiska förklaring till övergreppen var att han tyckte sig göra rätt och att det jag såg som övergrepp var behandling. Se gärna vad SvD tyckte i frågan:
www.svd.se/kultur/litteratur/med-skandarens-ogon_33518.svd
- - -
Nej, alla kom inte med på ceremonin som det påstås. Man påstår att alla man fått tag i fått komma med men ingen ringde min bror så han kom alltså inte med. Däremot var väldigt många som inte vanvårdats där: en hel del av de vanvårdade hade sina makar med sig! Undra på att det blev ont om plats!
Snittarna som utlovats syntes inte till, de hade försvunnit i ett nafs och det enda drickbara var 1 glas mousserande vin.
Efter "ceremonin" har både min bror och jag skrivit och efterlyst den personliga ursäkten som skulle komma. Då visar det sig enl. mail nedan som kom 12/12 att man anser sig redan ha lämnat en ursäkt dvs. den tryckta kopian av talmannens tal (min brors namn är borttaget och ersatt med N.N.):
S2011/10524/Sr
Bäste N.N. och Yvonne!
Tack för ert brev som ni skrivit till socialdepartementet! Ert brev har överlämnats till mig för svar.
Av det ni skriver förstår jag att Du, Yvonne, har haft en fruktansvärd uppväxt, något som jag innerligt beklagar! Ingen ska behöva växa upp under otrygga förhållanden.
Jag förstår också att ni har synpunkter på den ursäkt som de som varit utsatta för vanvård fått taga del av.
Jag vill börja med att nämna att regeringen inte har möjlighet att dela ut en personliga ursäkt till de drabbade då det inte finns något register över vilka som har farit illa inom den sociala barnavården. Därför är ursäkten riktad till hela kollektivet av de som drabbats av vanvård.
Jag vill emellertid nämna att den ersättning som man senare kommer kunna ansöka om kommer vara personlig. Alla som vill ha sin sak prövad av den ansvariga nämnden kommer att få det och varje fall kommer prövas individuellt. På detta sätt kan ersättningen ses som en personlig ursäkt.
Tack än en gång för ert brev! Jag har all förståelse för att hela denna process har varit påfrestande men det är min förhoppning att den ekonomiska kompensationen, den offentliga ursäkten, samtalsstöden och satsningarna på de framåtsyftande åtgärderna kommer att medverka till en upprättelse och försoning med det förflutna och en framtid med en barn- och ungdomsvård med ett tydligt barnperspektiv. Som ansvarig minister vill Maria Larsson verka för att det ni dessvärre har behövt erfara aldrig ska hända igen!
Med vänlig hälsning
Ulrik Lindgren
Politiskt sakkunnig för barn- och äldreministern
Hej igen Stella, jag missade att besvara din julhälsning! Önskar dig och alla andra som drabbats av vanvård en så God Jul som tänkas kan under rådande omständigheter: upprättade blir vi inte och ersättning får vi kika i månen efter!
Själv har jag återkommande julångest som går över efter helgen: värst på Julafton, men går över under natten mot Annandag Jul då ett av mina barn fyller år! Då först kan jag fira
Hej Yvonne
Jag blir ju bara tvungen att skriva ett inlägg till.
Så det var alltså din förövare "pedofilen" som såg till att din pappa hamnade på Långbro i 32år?
Jag har läst en del i de papper som finns om min mamma. En del går inte att få tag i. Men det jag kan komma fram till är att min mamma var livrädd att de skulle ta henne till sidsjöns sjukhus. Undra varför? Jag har mina aningar. Det går att läsa lite om Sidsjöns sjukhus i Sundsvall ute på nätet. Och det är lite läskigt ska du veta. Undra vad dom egentligen gjorde mot min mamma?
En gång när jag kom dit kände hon inte igen mig?
Det är bra att du lägger upp det här i din blogg som ett inlägg. Vi får väl se nu i vår hur det framskrider. Vi får hålla ögonen öppna.
Ha nu en riktig god jul // önskar Stella
Ps: adress till övergivna platser sidsjöns sjukhus - Sidsjön byggdes i en tid när tron på den moderna sjukvården var stark. Här skulle man snabbt ta till sig den moderna psykiatrin, vilket i vissa fall fick förfärliga konsekvenser.
Idag står många byggnader tomma, som ett monument över den svenska psykiatrins utveckling de senaste sju decennierna.
http://www.jornmark.se/places_intro.aspx?placeid=256&lang=
19 december 2011 05:13
Tack igen Stella!
Som du redan sett var det min förövare som spärrade in min far. Jag ska fördjupa mig i svaret på din kommentar under en egen rubrik i bloggen. "Min förövare före, under övergreppstiden och efteråt"
23 december 2011 15:23
Min förövare före övergreppen, under övergreppstiden och efteråt.
Så kommer titeln att bli, inte siom ovan. Första delen har jag skrivit under den rubriken. Mer kommer...
23 december 2011 15:23
Hej igen Stella, jag såg bilder från Sidsjön och blev mycket berörd, särskilt av en tom stol i ett smalt rum. En positiv känsla fick jag av graffitin i bild 9: en vit kanin, en dödskalle med korslagda benknotor. Symboliken är gåtfull, jag läser den som tecken på att "livet går vidare". Någon kanske tog sig in i det förut låsta och taggade utrymmet i triumf. Många som led där är borta nu. Närstående kan aldrig glömma även om vi ville. Sidsjön liknar ett koncentrationsläger och är en av många skamfläckar i vårt land. Min förövare bodde granne med Säter, ett liknande ställe. Hemskt är ett för svagt ord. Fruktansvärt är bättre: värt att frukta - och din mamma fruktade.
Tack för att du delat med dig av info kring detta!
24 december 2011 17:12
Hej Yvonne
Det blev ju väldigt konstigt det här. Din pappa inlåst på sjukhus i 32år och min mamma på Sidsjöns sjukhus. Det här gjorde mig lite beklämd. Jag har inte tänkt så hårt på det här tidigare. Bara konstaterat att hon varit där, att hon var rädd för sjukhuset. Och så har jag ju besökt henne en gång där, vid det tillfället kände hon inte igen mig.
Nu i efterhand kan jag se det konstiga i det, att hon inte kände igen mig. Då blev jag nog mest sorgsen och ledsen över att hon inte kände igen sitt eget barn.
Jag ska sätta mig ner och kolla lite mer i de handlingar jag har om henne. Det finns en del på läkarspråk. En hel del om mediciner.
Dom var fullständigt tokiga på sociala i Sundsvall. På något ställe i hennes handlingar går att läsa till sig att hon var tvungen att gå till sociala varje dag för att ta några piller där? Var det var känner jag inte till. Det jag vet är att hon hade en del olika piller sen tidigare.
Galet det här med din pappa. 32år. Jag förstår det inte? Hade du klart för dig vad det handlade om?
Tråkigt egentligen att prata om sånt här i julhelgen. Ja! att överhuvudtaget prata om det. Men jag tror man måste veta innan man kan släppa och gå vidare i livet. Fast det börjar ju bli jäkligt sent när man snart är 60 år. Det börjar nästan kännas som allt kommer när det är för sent.
Men då var det så då! Nu ska i allafall jag studera dårhuset Sundsvall lite närmare.
Ha en fortsatt go jul och var rädd om dig.
Kramar från mig.
Skicka en kommentar