Jag har funderat lite inatt. Fast jag funderar nog mest hela tiden.
Vad är det som gör människor elaka, snikna och taskiga. Kan det vara snikenhet för avundsjuka kan det väl ändå inte vara. Mig behöver nog ingen vara avundsjuk på, bättre uppväxt än vad jag haft kan man nog ha fått. De som vuxit upp med föräldrar, fin skolgång och människor som brytt sig, de som tagit sig fram på en räkmacka, fått allt till skänks, de som aldrig behövt lida någon nöd, de som alltid haft mat för dagen, varit friska och krya. De behöver väl inte vara avundsjuka och snikna.Men ändå så är det just dom som kan vara väldigt snikna och missunnsamma. Eller är det bara det att de mer lyckligt lottade människorna, de som inte behövt kämpa för något! Är det bara så att de ser sig för mer än de mindre lyckligt lottade människorna, de människorna som fått lov att kämpa för sin existens och för det dom gör?
Mig händer det hela tiden, att jag blir sopad under mattan. Blir helt enkelt dåligt behandlad. Ja! det har ju troligen mycket med mig själv att göra, mitt sätt att vara. Men så kan det inte alltid vara. Just det har jag funderat på under natten.
På konstgalleri.se där jag haft de tavlor jag målat kan det inte handla om mitt sätt att vara. Utan det är väl antingen att jag målar skitdåligt, eller att jag saknar ett fint CV. Jag har inga fina skolor, ingen lång meritlista. Men de som nu blivit utvalda på konstgalleriet har fina CV, fina gedigna skolor, fina meritlistor. Eller det kan väl inte vara så illa att jag inte duger för att jag är svensk? Jag börjar faktiskt fundera åt det hållet, men så kan det ju inte vara!?
Jag går in på min mindre värda konst igen, för det är iallafall väldigt tydligt. Vem bestämmer vad som är mest värt, vem bestämmer vad andra ska tycka är bra? Tydligen finns en viss liten klick som väljer ut vad människor ska tycka är bra, och prackar på människorna det. Det är ju inte precis någon valfrihet!
Varför jag målar? För att jag tycker det är roligt, det ger mig lugn, glädje och lycka i själen. Det får mig att må bra. Varför jag inte har någon utbildning? Jo! för att jag blev omhändertagen som barn av de sociala myndigheterna. De hade inget intresse av hur det gick för mig. Jag hade bra betyg i skolan, ända tills jag råkade ut för en bilolycka i mitt fosterhem. I olyckan slog jag i huvudet och förlorade delar av huvudets
koordinations förmåga. Bra betyg föll till botten. Helt enkelt för att det inte funkade längre. Den största förlusten var att jag inte längre kunde teckna. Det var min dröm, att bli konstnär. Men där sket det sig. Någon
rehabilitering var inte att tänka på. Idag vet jag ju att olyckan sopats under mattan. Inget om den finns i papperen jag tog ut från de sociala myndigheterna i Sundsvall. Istället hette det att jag var omöjlig och trotsig i skolan. Fy fan! jag hade förlorat min förmåga att uttrycka mig i tal och skrift. Inte så långt innan hade jag tagit emot pris i Harmångers kyrka för en uppsats jag skrivet. Uppsatsen kom bland de fem bästa i Sverige. Men den förmågan förlorade jag i olyckan. Det har tagit mig många år att skriva meningar, att inte vända på orden. Det har varit svårt.
Jag tog upp det här i utredningen staten hade, utredningen av vanvårdade barn inom den sociala barnavården. Jag bad dem hjälpa mig att ta fram handlingar från ett domslut i Hudiksvalls tingsrätt. Förhandlingen som var efter olyckan. Men utredarna hade väl ingen lust med det. Det var väldigt viktigt för mig att jag hade fått tillgång till detta. Jag har ju också tidigare försökt få fram det här själv, både från Hudiksvalls tingsrätt och landsarkivet i Härnösand, men inget intresse från deras sida har funnits att hjälpa mig, utan de har verkligen motarbetat mig.
Nu min skitkonst igen! Det har tagit mig många år att träna upp och få en viss teknik i mitt målande, eftersom jag förlorat en del självklara saker, att kunna se bilden i huvudet när man tecknar och målar. Det jag inte ser i huvudet kan jag ju inte måla ner. Det finns en del annat också, men svårare att förklara. I vilket fall som helst så har jag tränat och jobbat på det här sedan 1994. Det var väldigt traumatiskt när jag första gången såg var jag tecknat och målat. Din unge på dagis hade gjort det bättre. Det var bara några streckgubbar och något kladd på papperet. Efter det har jag tränat. Det kan ta mig många timmar att bara göra en liten gubbe. Om jag sedan inte ritar gubben på ett par dagar, så försvinner han och jag får börja om från början igen.
Jag ska väl säga att 1994 när jag började måla igen så var målningen min livlina, jag hade kommit till en gräns i mitt liv där jag mådde fruktansvärt dåligt.
"Det här är livlinan" "Livlinan" Den stora helheten -
Den eviga triangeln - ande, kropp, själ (4:a tavlor )
- en tråd binder samman alla delarna. (Musik och färg går hand i hand, "varje ton äger en färg" )
Tråden börjar vid pianot (musik) går vidare till själarna, fortsätter till korset på kyrkan (tron),
fortsätter ner genom livbojen "något att hålla sig i när värden snurrar, tråden går genom fläkten
där man kan dra i snöret så blåser (vinden eller luft) allt igång, eller stannar. Och så ska man ju inte glömma benen. Ja! man kan ju fundera på vad benen gör där?
Av en händelse kom jag på att när jag målade och hade musik i bakgrunden så flöt det på lättare. Och på den vägen är det. Jag målar efter musik. Då kommer själen på något vis loss. Det är inte huvudet som jobbar, utan det som hamnar på tavlan kommer från ett inre seende "själen".
1995 när jag hade kört igång med mitt måleri så pratade jag med en äldre man, en konstman eller en konstig man :-)). Han sa att man inte skulle gå i skolor för att lära sig måla och teckna, för då blev man som alla andra och förlorade sin personlighet. Han borde ju ha vetat, han hade i många år undervisat i ämnet konst.
Sådant är skönt att höra, det får en att fortsätt ett litet tag till! Det finns en del sådana människor som ger en lite lust att leva.
Vissa andra får en att mista lusten att leva, mista lusten att göra det man tycker är roligt. Vissa människor gör sitt bästa för att trycka ner oss mindre lyckligt lottade. Oftast lyckas de bra, de har makten, en del har pengarna. Makt och pengar är ju det som styr samhället. Men dessa maktpenga figurer saknar tydligen egen fantasi, så dom stjäl ideer från de mindre lyckligt lottade. Jag tror nästan min tavla livlinan varit utsatt för något sådant. Inte alls för så länge sedan. Man lämnade in tavlor och en skriftlig beskrivning till en konsttävling. Vinnarens bidrags beskrivning lät läskigt likt min beskrivning. Den stora helheten stod han och pratade om politikern som delad ut priset. Det var precis det jag skrivit i min beskrivning till min tavla "livlinan". Visst känns det trist! Hur orkar dom le, hur orkar man ta emot priset som vinnare för något stulet!?
Jag var med i en konstförening en gång, i den konstföreningen är det inte medlemmarna som får tillgång till lokalen för att ställa ut. Jo! nu ljög jag, en del får det! Man kanske kan kalla föreningen för klubben för inbördes beundran. Nä! Det är ju inte bara dom, massor av konstnärer från andra länder ställer ut i denna kulturförenings lokal. Men ingen av de inhemska konstnärerna på orten!? Jag vet att det finns massor av duktiga. Men de är väl inte fina, rika eller har en fin titel. Då får man inte vara med. Nu ska jag inte glömma fina skolor. Egen utställning? Ja visst! Det kostar oftast många tusenlappar att få ställa ut. Det är alltså maktpenga människorna igen som ställer ut. Inte jag och kanske inte du. Det saknas pengar till det.
Men jag kan väl i alla fall få behålla glädjen av att måla? Några personer som anser sig bättre än andra ska inte få förstöra det. Några pengar får jag inte tillbaka, det fick jag nyligen ett mail om.
Jag fick också detta besked i ett mail: "På kategorisidorna och under "konstverk" visas numera bara konstverk av utvalda konstnärer. Andra konstnärer är intresserade av att ha en viss kvalitetsnivå på dessa sidor och för att locka fler besökare är det rätt väg att gå."
Så var det med det. Andra bättre konstnärer på samma konstgalleri verkar inte vilja ha någon
konkurrens av andra sämre konstnärer. Men om de är så bra så behöver de väl inte vara oroliga!? Eller!? Är dom inte så bra? Rädda kanske för att en ej etablerad konstnär snor mer uppmärksamhet. Därför måste de vägleda publiken på rätt väg, deras väg! Bra konstnärer gör inte så! Det behöver dom inte. Jag och min make byter galleri med det snaraste.
