Jag har hunnit fundera en del. Är väl inte helt nöjd med utredningen. Den tar framför allt för lång tid. Hur mycket ytterligare tid måste människor lägga ner, som väntat i hela sitt liv. Det är inte okey!
Jag beslutade mig för igår att haka på möjligheten att få yttra mig en gång till. Jag skrev ett remissvar igår. Inte för att jag kan slänga mig med en massa konstiga ord och termer. Utan jag har använt mig av den svenska som jag förstår och använder till vardags.
Att yttra sig kan man göra ända till den 15 maj "remissvar". Som jag kan förstå så kan även privat personer göra det. Så varför inte!?
Här mitt remissvar.
17/4-11
Remissvar - Statens offentliga utredningar (SOU)
Utredningen om vanvård i den sociala barnavården
Ensam i världen? utan rötter - Dålig livskvalité
Förlorad inkomst på grund av förlorad skolgång / utbildning - skadestånd
250.000:- är väl en årsinkomst för en vanlig arbetare, en månadsinkomst för en politiker!? Det rör sig inte om mycket pengar för den som fått sitt liv förstört, den som blivit misshandlad, våldtagen, kränkt och spottad på, förlorat skol och arbets möjligheter, den som varit med om olyckor i sina fosterhem, olyckor som fört "men" med sig för resten av livet. Arbetsmöjligheter är ju detsamma som inkomst. Många har säkert förlorat möjligheten till inkomst och då en inkomst på minst 250.000:- om året, förlorat denna möjlighet på grund av fosterhems placeringar och dylikt. För att politiker och myndighetspersoner inte tagit sitt ansvar och brytt sig. Inte slutfört det dom lagt sig i och åtagit sig. Utan när det passat dom bara skitit i hur det gått för det lilla barnet!
Detta ointresse från myndighetspersoner har tyvärr upprepat sig ytterligare vid utredningen "Utredningen om vanvård i den sociala barnavården" om tidigare ointresse och slarv från myndighetspersoner. Det är oerhört skrämmande att åter igen bli utsatt för detta ointresse. Min förhoppning var när jag äntligen tagit modet till mig, när jag kände ett litet hopp och tro på att nu äntligen blir det rätt, men så blev det ju inte.
När utredningen var klar så gick jag därifrån i den tron att jag blivit tagen på allvar, att min berättelse var av intresse. Självklart så trodde jag på det, trodde som så många gånger tidigare. Det skrevs och spelades in band under interjuven, så inget borde ju kunna bli fel! Men det blev fel. Jag blev tillskickad mig en lunta papper efter ett tag som jag skulle godkänna, jag godkände! Insåg väldigt snabbt att det inte fanns något intresse från de personer som interjuvat mig. Det fanns en del felaktigheter i de papper jag blivit tillskickad mig. Det fanns saker jag aldrig sagt. Det kändes tungt och bortkastat på något sätt. Min egen känsla av besvikelse över att det åter igen saknades uppgifter i det jag berättat. Vissa saker hade förändrats i det jag berättat. Men banden då som spelades in? Lyssnade dom aldrig på dem? Det kan dom inte ha gjort! Myndigheterna hade lovat att ta fram viktiga handlingar som berörde mig, men inget sådant gjordes.
Inkompetenta och ointresserade socialarbetare ödelägger liv. "LIVSAVGÖRANDE. Socialtjänstens utredning kan vara livsavgörande – den kan exempelvis leda till att man förlorar vårdnaden om sitt barn. Ur rättssäkerhetssynpunkt är det därför helt oacceptabelt att felaktiga uppgifter presenteras eller att uppgifter utelämnas". Om man inte längre kan lägga fullt engagemang och ge positiv energi till människor som har svåra problem ska man byta arbete.
Det borde lagstiftas att man är personligt ansvarig vid sådana här felaktigheter. Som det är nu så kan det bara slarvas undan, någon annan för stå för felaktigheterna. Så vad spelar det för roll? Mentaliteten verkar vara sådan "ansvarslös", man behöver inte göra sitt bästa eller bry sig.
Många berättar om att de inte förstått varför de har ryckts upp ur sina sammanhang, hur de har skiljts från sina syskon, kamrater och anhöriga. Det har inte funnits någon där som förklarat för dem. De har inte fått veta varför, för hur lång tid, eller vad som kommer att hända.”
Att ta ut sina papper från det sociala..det tycker jag man ska göra, det har man rättighet att få göra. De enda rötterna många av oss, är just de papperen från myndigheterna. Helst bör sådana här handlingar gås igenom tillsammans med den berörda personen och någon myndighetsperson. Fel kan kanske tillrättaläggas, den berörda personen kan kanske få lite förståels av vad som hänt. Det här är ju ett sätt att göra en uppföljning visa intresse på det man tidigare gjorde som myndighetsperson. Lagts sig i andra människors liv och åtagit sig rollen av ansvar. Det är viktigt för den berörd personens del, viktigt att få klarthet och förståelse, viktigt för livskvaliten. För att kunna gå vidare i livet.
När jag omhändertogs så omhändertogs mina tre syskon samtidigt. Det var ett oerhört trauma. Vi särades åt vi fyra syskon som hade varit tillsammans i vått och torrt. Jag förstod inte hur allvarligt det egentligen blev för mina syskon. Men det blev det. Många år senare 2005 besökte jag min födelsestad, jag och min ena bror åkte på kvällen för att titta på det gamla barnhemmet "solgläntan" i Sundsvall. Det gjorde mig oerhört bestört och förfärad när min bror säger "vet du syrran - vi såg dig som vår mamma". Det som alltså hände när vi särades åt av myndigheterna var att mina små bröder förlorade sin trygghet, den som dom såg som den som vårdade dem. Jag själv förlorade dem jag tog hand om och skyddade.
Syskon bör inte skiljas / säras vid ett omhändertagande, många gånger är det de enda som återstår för barnen.
Det är också viktigt att barnet för möjlighet att träffa sina föräldar även om de blivit omhändertagna.
Ett fosterhem bör kontrolleras innan ett barn får placeras där, kontrolleras i polisregister och dylikt.
Ett fosterhem bör gå med på oplanerade besök från myndigheter. Det är ett måste. Barnet måste få tillgång till någon person utanför fosterhemmet som det kan prata med, en person som bara bryr sig om just det, det bör vara samma person hela tiden.
Byte av skola för ett barn kan bli mycket olyckligt
samhörighet - mobbing - skola - utanförskap
På mindre orter känner oftast barnen varandra sedan de varit små, rätt som det är kommer det in en nykomling som de inte känner eller vet något om, de har ingen samhörighet, ofta pratas det vid kaffeborden i sådana här byhålor. Alla känner alla och det stora samtalsämnet blir den här nykomlingen. De vuxna är inte så noga med vad de säger även om barnen hör på. Vuxna kan tillochmed förbjuda sina barn att leka med det placerade barnet. Det som händer är att det placerade barnet hamnar utanför, får inte vara med, de andra barnen tisslar och tasslar i det placerade barnets närhet, blir mobbat .m.m. Så det vore ju bra om det berörda barnet slapp byta skola.
Dålig livskvalite går nog ofta i arv till barnen. Så misstaget myndigheterna gjorde återspeglar sig troligen långt in i framtiden.
Skadeståndet bör gå i arv till den drabbade personens barn om personen hunnit avlida innan skadeståndet betalats ut. Tyvärr har ju hela utredningen dragit ut på tiden och en del felaktigheter gjorts, besvikelsen har väl blivit så stor hos vissa så de inte orkat mer, utan avlidit. Det kommer ju att bli mycket svårt för en person som avlidit att ansöka om skadeståndet. Så dennes barn bör kunna ansöka om det istället.
Och man ska kanske inte glömma att barn inte är dumma - klokare än vad vuxna tror.
Det här kanske inte hör hit? Men något som fick mig mycket obehagligt berörd.
Jag besökte en pub för att äta en pizza, framför mig sitter en ung mamma med sitt barn, en pojke på ca 3år. De äter också pizza. Kyparen kommer med det de beställt in för att dricka. Pojken en läsk, mamman en stor stark öl. När mamman lyfter sitt glas så säger pojken - Mamma! drick inte den där!
För barnes skull borde det i lag förbjudas att barn får följa med in på sådana ställen som har spriträttigheter, eller att personalen inte får servera alkohol till människor som har barn med sig.
Barn borde inte heller få följa med in på systembolaget.
Jag ser det hela tiden hur människor tar med sina små barn för att supa, jag har sett små barn gå mellan borden och tigt öl av människor, jag har sett små barn fulla. Jag har sett hur vuxna lastar sina barnvagnar fulla av sprit.
Och det här är i allra högsta grad politikernas / myndigheternas fel att människor kan droga ner sig och missköta sitt liv och sina barn. Staten tjänar pengar på andras olycka. Och ett visst ansvar bör ju tas för det. Ingen tillgång ingen efterfrågan.
Socialdepartementet
Upprättelseutredningen
Socialdepartementet
Socialdepartementet Fredsgatan 8 103 33 StockholmTelefon 08-405 10 00Fax 08-723 11 91
Upprättelseutredningen överlämnas till Maria Larsson - Webbutsändning 10 februari 2011, klockan 15:30 Socialdepartementet - Upprättelseutredningen
Utredningen om vanvård i den sociala barnavården, S 2006:05
