När vingarna landade i Vingåker – En mors berättelse om Jessicas tecken..
Att förlora sitt barn är en bottenlös sorg, en plåga fylld av oro för att allt ska bli fel mitt i det sista, svåra avskedet. Mitt i denna storm av känslor stod jag inför ett tungt val och en oenighet om var min älskade dotter Jessica skulle få sin sista vila. Jag bad om vägledning. Jag bad om att få veta vad hon själv ville.
Svaret kom inte som ett dundrande rop, utan som en magisk, lysande kedja av tecken som sträckte sig genom historien, naturen, konsten och gamla minnen. Det här är berättelsen om hur Jessica ledde mig hela vägen hem.
Hjärtana och fågeln på stranden
Det allra första fröet såddes långt bak i tiden. På en strand fann jag två hjärtformade stenar – en större och en lite mindre en bit bort. De symboliserade oss två, mor och dotter, och bar på det stumma men djupt liggande budskapet att alltid "välja med hjärtat". Precis bredvid den stora stenen satt en fågel och blickade ut över det öppna havet. Då förstod jag det inte, men det var en visuell ritning av framtiden. En bild av en fågel som troget valt att sitta precis bredvid en sten vid det vatten som skulle komma att betyda allt.
Ängeln i butiken och låten om vingar
När stunden kom då jag skulle köpa en fotoram till det fotografi av Jessica som ska vara med under ceremonin, visade sig nästa tecken. Där i butiken, till synes helt ensam, lade sig en liten ängel och väntade på mig. Ängelns vingar bar på en dold, språklig ledtråd – de pekade ut slutmålet för vår resa: orten Vingåker.
Kort därefter ekade orden från Mikael Wiehes klassiska låt i mitt inre: att ”köpa vingar för pengarna”. Symboliskt handlar det om en själ som längtar efter frihet, som vill flyga iväg från jordens tyngd och finna läkning. Det var Jessicas sätt att visa att hon, precis som den ensamma ängeln, nu hade fått sina vingar. Hon var fri, och hon sökte den plats vars namn bar på just detta ord.
De två blinda och den blinde excellensen
När jag började söka efter information om Vingåker lyste några historiska rader upp på skärmen. Jag läste det fantastiska faktumet att den första utvidgningen av Västra Vingåkers kyrkogård gjordes år 1825 norr om kyrkan, i ett område som kallas Kvarter F. Marken hade skänkts av Gustaf Trolle-Bonde på Säfstaholm – i folkmun kallad ”Den blinde excellensen”.
“I’m Sorry for Leaving You…” — Michael Bennett and His Wife Sing Their Story
Detta var tecknet som fick allt att stanna upp. Både min dotter Jessica och Lars-Ove var blinda. Men precis som denna historiska adelsman, som var helt blind men ändå blev en av sin tids absolut största konstsamlare och mecenater för musiken, levde Jessica och Lars-Ove för konsten, dansen och det inre seendet. Jessica uttryckte sin själ genom att spela keyboard, och jag är själv konstnär. Att de båda, som delade mörkret och ljuset i sin blindhet, nu får vila på just den blinde konstälskarens mark i Kvarter F visar att platsen har väntat på dem i över tvåhundra år. Det är där deras själar hör hemma.
Örnen, New York och de 150 medaljerna
Därefter sträckte sig tecknen utanför mig själv. En nära vän till mig, Carola, som var helt ovetande om detaljer i deras förflutna, upplevde en stark syn av en örn som bredde ut sina vingar och utförde en dans. Dagen innan hade hon sedan sett en fysisk örn sitta på en grav där något blänkte och glittrade starkt i solen.
När jag senare sökte på nätet efter Lars-Ove föll historiens sista, majestätiska bitar på plats med en enorm kraft. Lars-Ove var en legendarisk paralympisk elitsimmare – en man som levde sitt liv omgiven av det vatten som fågeln på stranden en gång blickade ut över. Under sin karriär hade han vunnit över 150 medaljer, inklusive tre paralympiska guld i New York 1984.
Allt stämde. Det starka glittret på graven i min väns syn var berget av hans 150 glänsande medaljer. Och örnen – USA:s stora nationalsymbol – bar på kraften från hans historiska guldseger i New York. Genom synen visade Jessica att de har återförenats i glädjen, stoltheten och i dansen.
Ska ju tillägga att även Jessica hade egna glänsande medaljer och pokaler hon vunnit i blindskytte. De hade även detta med idrotten gemensamt.
Båda hade något musikinstrument som de spelade.
Tågresan till tryggheten
Ett av de starkaste tecknen kom under en tågresa till en marknad kort efter Jessicas bortgång. Innan vi åkte bad jag i tanken att Jessica skulle följa med oss. När tåget stannade och vi gick mot marknaden gick vi ifatt ett par som gick hand i hand. Kvinnan var en exakt kopia av min dotter. När vi senare väntade på perrongen för att åka hem, klev samma par på tåget men fortsatte förbi vår station – vidare ut i världen, hand i hand.
Detta var en spegling av ett djupt och verkligt minne. För många år sedan kom Jessica och Lars-Ove till oss med tåg. De åkte sedan tillbaka till just Vingåker med tåg. Under den resan gick han tätt intill henne för att stötta, hjälpa och skydda henne i hennes blindhet. Paret på tåget visade mig symboliskt att deras tågresa har fortsatt. Hon har återvänt till det beskydd han alltid gav henne på väg mot just Vingåker.
Fenix och rösten från krematoriet
Oron ville ändå inte helt släppa greppet om mig, och i min ensamhet frågade jag korten om Jessica fortfarande var kvar i krematoriet. Korten svarade ett tydligt nej. Utrymmet för tvivel försvann när jag plötsligt hörde hennes röst i mitt inre. Det var en röst full av frid som viskade: ”Jag går hand i hand med Lars-Ove nu.” Hon var inte kvar i kylan eller i askan.
Samma dag hände det osannolika. Min vän Carola visade vad hon precis hade köpt för sina pengar – ett magnifikt, gyllene armband utformat som en Fenixfågel med utbredda vingar över hela armen. Fenix är den universella symbolen för att resa sig ur askan till nytt, evigt liv. Cirkeln slöts helt av ett namn: min vän heter Carola, och kyrkoherden som håller i vår medling heter också Karola.
Den sista pusselbiten
När jag slutligen pratade med kyrkoherden Karola visade det sig att hon var exakt samma präst som gravsatte Lars-Ove i askgravplatsen i Vingåker för två år sedan. Hon mindes Jessica starkt från den begravningen. Prästen Karola är den jordiska bro som nu ska hjälpa dem att återförenas även i den fysiska vilan.
Allt hänger ihop. Det finns inga slumpmässiga möten. Från fågeln som satt precis bredvid stenen på stranden, till Jessicas plats i askgravplatsen precis bredvid Lars-Oves sten i Kvarter F. Hon har lett sin mamma hem på ett helt magiskt sätt.
Du är fri nu, min älskade Jessica. Dina vingar har bärgat dig i hamn, under den öppna himlen i Vingåker, hand i hand med din guldmedaljör, din Lars-Ove.
Vid en liten fiskehamn
Ett tillägg den 29 augusti.
Medlingen mellan mig och Jessicas pappa, kyrkoherden och mig gick inte så lysande precis. Precis som allt annat i Vingåker. Man hör inget, det drar ut på tiden. Allt är så komplicerat och omständligt! Är det inte kommun så är det någon bank eller kyrkogårdsförvaltningen i Vingåker. Uppriktigt så förstår jag inte vad de håller på med!
Den 8 juli startades medlingen upp. Jessicas pappa lät bli att svara kyrkoherden när hon ringde. Efter någon vecka kontaktade jag kyrkoherden igen för att få veta nästa drag. Om det var aktuellt med att skicka ärendet vidare till länsstyrelsen. Men icke! Nu skulle Jessicas pappa få en chans till att svara på hur han ville ha det med Jessicas gravsättning. Nu fick han ytterligare 3 veckor på sig att svara. Efter det skulle kyrkoherden sammanställa och skicka något till oss att fundera över för att se om vi kunde enas. Sen någonstans långt i framtiden om vi inte kunde enas skulle ärendet skickas till länsstyrelsen. Jessicas pappa fick ett sista datum. När sista datumet passerat hade jag inte hört något från kyrkoherden. Så vem som helst hade ju insett vid det laget att något var riktigt skevt med det hela. Jag väntade 2 dagar till efter att deadline gått ut och insåg att detta skulle dra ut i all evighet.
Den 23 augusti tog jag ett beslut!
I dag den 29 augusti vet jag inte vad som hänt med Jessica. Men det är precis som det alltid varit. Jag ska hållas utanför. Ett evigt utanförskap.
Jag kan inte annat än att tycka väldigt illa om människor som medverkar i sådant här!
En sak vet jag väldigt säkert! Det spelar ingen som helst roll hur mycket de håller på att makta och jäklas! Jessica behöver ingen färdtjänst längre, hon har fått vingar. Jessica är fri sina plågoandar. Det enda människor runt omkring henne skapar just nu är problem och dumstruten till sig själva.
I dag den 29 augusti vet jag inte vad som hänt med Jessica. Men det är precis som det alltid varit. Jag ska hållas utanför. Ett evigt utanförskap.
Jag kan inte annat än att tycka väldigt illa om människor som medverkar i sådant här!
En sak vet jag väldigt säkert! Det spelar ingen som helst roll hur mycket de håller på att makta och jäklas! Jessica behöver ingen färdtjänst längre, hon har fått vingar. Jessica är fri sina plågoandar. Det enda människor runt omkring henne skapar just nu är problem och dumstruten till sig själva.
Men vad vet jag! Vi kanske inte har nått målet ännu! Något inom mig säger att det ändå kommer att bli rätt slutmål.
Jag är tacksam
