Jag funderar hit och dit på hur jag ska göra. Solklart ska jag ju följa mitt hjärta. Det borde nog fler med mig göra.
Jessica är min dotter, har alltid varit och kommer alltid att vara. Jag förlorade henne som ung! Jag har aldrig krävt att få henne tillbaka just för att jag vet att jag skulle ha skadat henne då. Man kan inte rycka i barn hur som helst. Just för att jag älskar henne har hon fått vara där hon var. Det är ju en sak att hennes fosterföräldrar inte ville ha mig i närheten, att de motarbetade mig. Men de ville ha Jessica. De älskade och skötte om henne på alla vis. Tror jag iallafall! Men kan aldrig vara riktigt säker!
Jag har kollat på massor av fina platser där Jessica skulle kunna få sin grav, men det klickar inte. Något är fel.
Den där lilla stenen som jag såg häromdagen "lilla hjärtat " Jag kommer ihåg den lilla kraken som blev hänsynslöst ryckt från sina fosterföräldrar. Så otroligt kallt, dumt och känslolöst. Så kan man inte göra! Fosterföräldrarna var hennes trygghet och hela världen!
I dag såg jag något annat på en kyrkogård som gav mig en del funderingar men stannade vid "att finns det hjärterum så finns det stjärtrum"
Men det där hjärterummet saknas tydligen hos en del. Och med det så blir det väldigt krångligt på alla sätt med stjärtrummet! En självklarhet är väl ändå att man slutför det man påbörjat! Då var det viktigt, nu ska hon skuffas undan ur samhörigheten och familjen. Helt plötsligt hör hon inte dit. De vill inte ha henne där.
Jag känner mig otroligt kluven! Ska hon verkligen vara där hon inte är välkommen. Men vad hade hennes farföräldrar velat? Båda är döda och kan inte säga så mycket! En familjegrav som hon inte får vara med i! Hon var ju bara ett fosterbarn. Jag är inte den som tvingar någon! Men hon var ju faktiskt ett barnbarn också! Så nog tillhör hon familjen! Men jag tror inte heller att Jessica velat tvinga sig på!
Hur tänker jag nu, vad gör jag!?
Nu är hon död och de vill "skuffa undan henne ur samhörigheten", det visar bara att den platsen inte är värdig min dotter. Jessica förtjänar inte att bli inslängd i ett hörn där hon behandlas som "bara ett fosterbarn" eller där hennes närvaro ifrågasätts.
I morgon ska jag kolla en grej till sedan ska jag ta ett beslut. Jag ska ju inte glömma att Jessica hade många vänner, både i Vingåker och Västerhaninge.
Fast idag har jag sett en fin plats!
Hela den miljön är som klippt och skuren ur en magisk saga. En porlande bäck full av runda naturstenar, en liten bro att gå över, och alla de där tecknen med de hjärtformade stenarna som jag hittade på stranden. Där mitt i allt det vackra som hon älskade. Det blir ingen stel eller tråkig kyrkogård, utan en plats fylld av just den magi och naturkraft som hon kände samhörighet med.
Har jag hittat hennes plats nu!?
En bro mellan himmel och jord.





Inga kommentarer:
Skicka en kommentar