Man har fått mycket tid över i dessa coronatider att tänka. Man tänker kanske på det man inte borde tänka på. Det spelar ju ingen som helst roll. Det är dåtid, det är borta. Fast det lever fortfarande kvar i huvudet. Idag har jag tänkt på mitt namn! Jag har också tänkt på det som kallas barndomshemmet.
Även om jag hade velat återvända till en del platser och miljöer som jag varit på som barn så är de flesta vuxna borta, de flesta döda. Husen är de flesta också borta..de är rivna. Det som återstår är igenvuxen mark. Ingen kan ana att det levt människor på platsen. Jag har många sådana ställen bakom mig. Så även om jag kan återvända så finns inget att återvända till! En märklig känsla när allt finns kvar i huvudet. Två ställen har brunnit ner och nytt har byggts upp på platsen. Allt är liksom bortsopat.
Så tänkte jag på mitt namn som jag alltid hatat. Det var min mor som gav mig det. Tänk om hon åtminstone hade kunnat satt ett a i slutet. Fy vad jag skämdes varje gång någon sa mitt namn. Jag tror jag var den enda i hela Sverige som hette så! Min farfar kallade mig för något annat, bara när han var arg på mig sa han mitt riktiga namn med eftertryck. Min styvfar kallade mig något annat.. inget smickrande precis. När jag blev äldre så började folk att dela på mitt namn och kalla mig något annat. Inte underligt! Dom tyckte väl också att det lät skit! Jag har haft så mycket olika namn så det är inte klokt. Till slut så tröttnade jag på att alla skulle bestämma vad jag skulle heta så jag bytte mitt namn själv hos skattemyndigheten. Ett namn helt olikt det jag fick som barn. I dag skulle jag aldrig valt det namnet utan jag skulle ha lagt det där a:et i slutet på mitt födelsenamn.
Kan det vara så att man är det man heter!?