Jag kan inte förstå varför man nu inte kan använda sig av det material som redan framkommit i utredningen. Det finns kilovis med berättelser och bevis. Jag kan nog tycka att det är väldigt konstigt och klingar väldigt dåligt att man en gång till ska behöva gå igenom samma sak som vid intervjuerna. Vi var nog många som trodde att denna utredning skulle räcka som bevis på vanvården, att den även skulle räcka för ett skadestånd / ersättning. Jag kan inte förstå varför den inte gör det? Varför dra ut på det hela ytterligare.
Många av de som lät sig intervjuas finns nog inte längre. Det var nog sista rycket för dom. Många dog nog av sinnesrörelsen, en del tog sitt liv. En del kanske gick på de gratisbesök hos en psykolog som delades ut efter dessa samtal. För jobbigt och traumatiskt var det. Efter detta har väl en del hunnit falla av ytterligare. Sedan kom ju regeringens avslag på skadestånd. Där vet jag att många inte orkade mer, en del bara dog en del tog sitt liv. Ja! och efter det har tiden bara gått. Människor väntar som de alltid väntat på upprättelse och rättvisa. Vad händer.
Jo! Nu har det tagits beslut om att ersättning ska betalas ut. Den 1 Januari 2013 ska det gå att börja söka hos en speciell insatt domstol. Denna domstol ska finnas under 2 år. Sedan är det kört.
Om och när och när jag vet vart jag ska lämna in min ansökan. Om jag nu lämnar in den 1 januari 2013 hur lång tid kommer det då att ta innan mitt ärende behandlas? Det vet man ju inte riktigt.
Många av de här människorna som är vanvårdade hade säkert tänkt att de en enda gång i sitt liv skulle ha fått gjort något kul. Kanske rest någonstans. Men den här processen är så långdragen så jag undrar om någon av alla dessa sökande har någon glädje av pengarna när de kommer. Finns någon ork och livslust kvar? Hälsan är kanske dålig .m.m. Ju längre tiden går ju större är chansen att pengarna kommer för sent för att bringa någon glädje. Pengarna hade man nog behövt som ung, istället stod många utanför med tom börs. Pengarna hade varit till större nytta då. Nu är dessa 250000:- som kanske kommer att betalas ut ett plåster på såren. Dom som inte kommer att få några pengar av någon anledning, vad ska dom plåstra om såren med.
Jag har läst en del på socialutskottets betänkande. Det mesta står väl där om vad som gäller. Ännu inget om hur en ansökan ska se ut eller vart man skickar in den. Det enda är väl att förfarandet ska liknas vid en domstols. Men, men! Dom är inte mer än människor dom med så jag tänker inte krångla till det i min ansökan om dom trodde det.
Det jag sa och skrev i utredningen får duga. Jag skriver som övertext att det gäller en ansökan om ersättning på 250000:- för vanvård. Sen skickar jag med det jag tycker är viktigast. Sådana papper som jag redan lämnar i utredningen. Jag får kopiera upp dem igen. Kanske fyller jag på med något.
En sak är i alla fall säker. Hur trött och less jag än är så kommer jag att söka. Det är bara så. Resan har varit lång och tröttsam och självklart ska jag med till slutstation. Och jag hoppas alla andra också kommer att göra det. Sätt i gång nu och se till att papperen är färdiga att lämnas in den 1 januari 2013. Förstör inte julen med att vänta. Ta tag i saken nu. Skriv dagens datum överst i ansökan.
Det blå tåget är inte riktigt framme ännu vid slutstation. Det har stannat upp ett par gånger och vilat sig på vägen, det börjar ju bli lite slitet och gammalt. Men nu är det full fart på det igen. Lite skabbig och sliten på utsidan med sorgkant, men som en tonåring på insidan. Pigg och alert och på väg framåt. Samtidigt som jag sitter här och pratar om det blå tåget så undrar jag hur många som gått av efter vägen. På vilken station och varför. Har några andra klivit på.
Nu ska jag inte glömma att säga att det är viktigt att du söker den ekonomiska ersättningen. Det är viktigt för framtida små barns skull vid ett omhändertagande. Det är som en milstolpe efter vägen. Milstolpar är oftast betydelsefulla markeringar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar