Hade jag haft råd hade jag flyttat från det här landet. Sverige som land är det inget fel på .. men på innehållet. Men det är nog inte bara Sveriges innehåll som är kass, det finns säkert fler länder med ungefär samma innehåll. Så i det stora hela är allt samma skit.
Varför har inte jag förstått! Jag har väl blundat i det längsta. Men går det att blunda nu längre?
Vem gör rätt, vem gör fel?
En sorgens dag! Vårt land bidrar med allsköns skit för att skada andra människor. Man ger med en hand och tar tillbaka med nästa. Jag har sett och läst hur folk tänker och tycker. Ondskan och galenskapen är vettlös i det här landet. Det trodde jag aldrig! Alla människors lika värde existerar inte i svenskarnas huvuden. Vissa har tydligen mer värde än andra att leva! Andra ska dödas som små grisar!
Helvetet på jorden! Satans boning! Det är vettlöst, det är sanslöst! Så är det! Bidrar man med vapen för att döda och förstöra så får man räkna med att ta hand om resterna och det flyende folken. De rika kan fly men de fattiga blir kvar.
Jag var osäker på om jag tordes skriva det här på min blogg! Så illa är det i lilla landet Sverige och i världen. Man är rädd hela tiden för att säga eller göra fel.
I dag den 26/2-2022 så uppdaterar jag det här inlägget med något jag skrev 2012-2014
En bok "Den Vit ängeln"
Den jämrande rösten drunknade i det vågsvall av stönanden, ångestrop, svordomar och böner om hjälp som fyllde den stora salen.
- Hör ni inte, jag står inte ut längre, ropade mannen på nytt och sträckte i förtvivlan upp sina händer liksom för att gripa efter en osynlig hjälpare.
Kamraten på hans högra sida vände sitt magra, bleka och smutsiga ansikte emot den olycklige och såg på honom med sina febersjuka ögon.
- Vi har det svårt allihopa, sade han.
- Om jag bara kunde få någonting för värken ...
Jag står inte ut längre!
- Var har du ont?
- De tog av mig benet i morse, och så har jag en kula i axeln, men den kunde de inte få ut.
- Där kommer en sjukvårdare, säg till honom.
Men oberörd av alla böner om hjälp fortsatte den enbente sjukvårdaren sin väg, i det han muttrade:
- Har inte tid, kan ingenting göra åt det.
Borta i ett hörn ropade en ung man i feberyrsel efter sin mor. En äldre man, som låg vid hans sida, skakade på huvudet och mumlade:
- Var du glad för att mor din inte ser hur du har det nu. Det skulle hennes gamla hjärta inte tåla ...
En annan bad: Å Herre Gud, förbarma dig över mig!
Det här är ju helvetet, och här finns ingen Gud.
Mannen med det amputerade benet och kulan i axeln vände sig till sin sidokamrat.
- Det hade varit bättre om kulan tagit direkt i hjärtat så hade jag sluppit att pinas. Jag kommer i alla fall att dö, det vet jag.
- Ja, de som stupade i slaget var de lyckligaste, svarade kamraten. Och nu kan man rent av avundas dem som dog på resan hit och kastades i sjön. De kom ifrån det värsta.
Vill man läsa boken i sin helhet så skrevs just den här boken 1945 av Yngve Lindblom