Det finns platser på jorden som på ett nästan ogreppbart sätt väver samman människors öden. För mig är den platsen Mölnbo.
År 1968 klev jag in genom dörrarna på Edesta Lanthem och Husmodersskola. Jag var ung, sårbar och bar på den tunga stämpeln att vara en av samhällets ”oönskade flickor”.
Det var en stenhård, grym och ofta väldigt ensam tillvaro bakom de vackra fasaderna på Stockholms Stadsmissions skola.
Samma organisation skulle tjugo år senare öppna sina dörrar för en annan ung människa som stod mig närmare än någon annan. Min dotter Jessica föddes i en tid då livet var för svårt. Jag var bara 17 år när hon togs ifrån mig och placerades i fosterhem. Vi berövades möjligheten att dela vardagen, att prata och att finnas där för varandra. Men ödet lämnade en röd tråd mellan oss.
1988 påbörjade Jessica, som var blind, sina studier på Vårdinge folkhögskola – bara några kilometer från där jag själv hade kämpat tjugo år tidigare, och under samma stadsmissionstak.
I maj i år lämnade Jessica oss. Sorgen är bottenlös, och just nu befinner jag mig mitt i en tung och svår tid där jag försöker finna den rätta platsen för henne att vila på.
Mitt i denna ensamhet söker jag efter hennes spår. Jag letar i arkiven efter klasslistor och foton från hennes tid på Vårdinge 1988, samtidigt som jag blickar tillbaka på mitt eget 1968.
Vi fick inte dela åren i Mölnbo, men vi delade marken, naturen och den unika livserfarenhet som det innebar att formas där. Jessica, du har aldrig varit glömd. Genom att minnas Vårdinge och Edesta tar jag tillbaka vår historia, sida vid sida.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar