I går var det 5 månader sedan Jessica gick bort! Flera gånger i dag har jag känt av hennes närhet! ❤️❤️ Hon är inte gravsatt ännu!
På 1980-talet var det varken GPS, Google Maps eller mobiltelefoner som gällde när man packade motorcykeln. Det var papperskartor i tankväskan, frihetskänsla i kroppen och vägarna som väntade. En av de mest minnesvärda resor jag gjort tog oss hela vägen från Stockholm ner till Medelhavet och tillbaka – en episk tur som bjöd på allt från alpvyer till högteknologiska bankbesök i Monaco.
Resan söderut: Från gäng till ensam hoj
Äventyret började med att vi var ett härligt gäng på fem eller sex motorcyklar som rullade ut tillsammans. Vi tog färjan från Malmö över till Danmark och vidare med nästa båt ner till Tyskland. Vi vek ofta av från Autobahn för att köra genom de mest otroligt vackra tyska byarna. Det var som att rulla rakt in i en saga med korsvirkeshus, kullerstensgator och blommande balkonger. Människorna vi mötte var otroligt trevliga och gästvänliga – man kände sig alltid välkommen som motorcyklist när man rullade in på ett lokalt Gasthof.
Färden gick vidare ner mot de österrikiska Alperna där vi hade hyrt stugor och bodde tillsammans i några dagar. Det var en fantastisk bas, och ett av de starkaste minnena därifrån var maten – efter en lång dag på vägarna stannade vi till och åt den i särklass godaste Wienerschnitzeln jag någonsin har smakat!
Efter några dagar i stugorna var det dags att skiljas åt. De andra i gänget bestämde sig för att stanna kvar i Österrike, medan vi packade om vår motorcykel, vinkade hejdå och fortsatte ensamma söderut mot Italien.
Valutachock i Italien och lyx i Monaco
Från Alperna fortsatte vi ner över den italienska gränsen. Det var en speciell känsla med deras valuta på den tiden – det var så många nollor på lire-sedlarna att det nästan kändes som att man fick köra pengarna i skottkärra bara för att betala för bensin och mat.
Vi tog oss vidare längs den italienska rivieran och rullade in i glammiga Monaco. Där gjorde vi ett besök på banken, vilket var en upplevelse i sig. Det var som taget ur en James Bond-film: säkerheten var extrem och man blev inslussad i en skottsäker glassluss där den första dörren stängdes bakom en innan nästa dörr öppnades. Att kliva in där i sina motorcykelkläder var en rätt häftig kontrast mot den eleganta miljön.
Vårt boende hittade vi strax intill, i den vackra gränsstaden Menton. Vi bodde uppe på Saint-Michel-platån, en fantastisk campingplats. När vi körde in till stället kom vi bakifrån och uppifrån – och möttes av en helt otrolig utsikt ut över hela den lilla staden och havet nedanför. Där fanns en hög platå att tälta på och även mysiga bungalows att övernatta i.
Den skrämmande Napoleonleden och hemfärden
När det var dags att vända hemåt tog vi den berömda Route Napoléon norrut genom Frankrike. Vägen var verkligen fantastisk, men också lite skrämmande. Den var ödslig och tom när den slingrade sig högt uppe bland bergen, från den ena bergstoppen till den andra. Frankrike bjöd på storslagen natur, även om fransmännen var betydligt mer reserverade jämfört med de trevliga människorna i Tyskland.
Därefter var det raka spåret norrut genom Tyskland hela vägen till Helsingör. Vi tog den korta färjan över till Helsingborg och körde den sista etappen hem till Hammarby i Stockholm.
Det var en helt otrolig resa. Friheten på två hjul under 80-talet är något jag aldrig kommer att glömma!
Det är faktiskt närmare än jag trodde mellan Almåsa Havshotell och ÖsterHaninge begravningsplats. Det tar endast 13 minuter med bil. Ligger vågrätt bredvid varandra mot havet. Inte långt alls!
Hon har ju varit där ibland Jessica! På sommaren, nyår och kanske jul. Hon hade väl ingen annanstans att vara om hon inte ville vara ensam. Jag är säker på att hon trivdes på Almåsa Havshotell.
Jag kollade lite på deras meny och måste faktiskt le lite när jag såg kvällsmenyn. Det var en 3 rätters, precis det hon sa att hon skulle bjuda på om vi hälsade på henne i Vingåker.
Kanske var ändå första tanken rätt! Men en sak är säker! Hon går med mig! Jag tänker ofta på henne precis som jag alltid gjort!
Det var en magisk dag och kväll. På dagen hade jag städat och rengjort i bokhyllan. Jag gillar ju buddhismen och köper en Buddha någon gång ibland. När jag var till Jessica och städade ur hennes lägenhet fick jag med mig två buddhor hem. Jag gjorde i ordning bland dem och tände rökelser och doftljus på bordet. Blev så mysigt. Jessica gillade också rökelser, stenar och doftljus. Precis som mig så gillade hon också parfymer! Hon hade massor av den sorten.
Kvällen är otroligt magisk! Det händer lite mer saker som är mysko. Men det visar mig bara vad jag ska göra lite längre fram! Jag är faktiskt riktigt glad i själen i kväll!
När vingarna landade i Vingåker – En mors berättelse om Jessicas tecken..
En bild håller på att ta form! En bild av något otroligt tråkigt och sorgligt. Bilden av vad gener innebär och kan ställa till med. Alkoholism genen! Vissa kallar alkoholism för en sjukdom. Kanske det, men en ärvd gen är det iallafall.
Ärftliga sjukdomar brukar ju oftast hoppa över en generation. Så om min mamma var alkoholist så kan det alltså återkomma till min dotter.
Jag trodde inte riktigt på den där ärvda genen, men det skulle ju faktiskt kunna vara så. Alla andra sjukdomar som har med gener att göra ärver man ju.
Fast jag tror inte det är någon speciell gen som det står skrivet "alkoholism" på. Det är nog mer att det står skrivet "beroende" på den!
Det finns ju massor man kan bli beroende av. Men just den genen är säkert mycket starkare hos vissa!
Tråkigt, men ändå något att ta på. Något riktigt och inte bara gissningar.
Jag har pusslat, letat, följt i min dotters spår. Precis som jag gjorde med min mamma. Skulden jag känt kan jag lägga på hyllan. Det här är inget jag kunnat förhindra eller gjort något åt. Mönstret går hand i hand med min mammas!
De satt fast där i smeten och kunde inte göra något åt det! Egentligen inte deras fel!
Jag har hört att min mamma var fast redan efter den första kontakten med alkohol. Undra om det var lika för min dotter!?
Det är extremt svårt att ta sig ur detta beroende. Så gott som omöjligt! Vissa kan hålla upp ett tag men faller oftast dit igen! Visst finns det någon som grejar det mot alla odds ! Fast väldigt ovanligt!
Ja! Jag har följt spåren och ser mönstret och kan tänka mig konsekvenserna. Obegripligt att supa när man är helt blind. Det har jag svårt att förstå! Hon hade hållit upp nästan i ett år när hon blev av med färdtjänsten. Artiklarna i tidningarna publicerades runt den 15 mars 2016. Hon hade överklagat beslutet. Men allt dröjde och drog ut på tiden.
Ensam, blind och instängd i sin lägenhet kanske var droppen som gjorde att hon började dricka igen. Varför drog de in hennes färdtjänst? Helt obegripligt! Hon hade behövt annat! Hon hade behövt sjukgymnastik för sina onda fötter. Hon hade redan som barn svårt att röra sig och gå på grund av medfödda skador.
Jag har läst och tagit del av en del journaler från det att hon gick på Tomteboda skolan. Och just detta med hennes motorik var viktigt! Jag ska kolla lite mer i dessa journaler och i information jag fick från Vårdinge folkhögskola.
Jag vet nu i dag att hon åkte ut till Almåsa havshotell lite då och då. Inte bara till Jul och Nyår utan även på sommaren. När de drog in färdtjänst för henne var resan till Almåsa slut.
Så otroligt hjärtlöst och märkligt att de tog bort så gott som alla möjligheter för henne att ta sig ut. De hade även tagit bort ledsagaren för henne.
Vad berodde detta på? Berodde det på att hon drack? Även fast man dricker får man inte plocka bort sådant. Desto större anledning att ha det kvar. Alkoholism är en sjukdom! Eller fanns det något mer osagt? Allt står inte ristat i sten!
Ett ord jag hatar riktigt grundligt är "systembolaget" Fy fan vilket jävla namn!
Det finns platser på jorden som på ett nästan ogreppbart sätt väver samman människors öden. För mig är den platsen Mölnbo.
År 1968 klev jag in genom dörrarna på Edesta Lanthem och Husmodersskola. Jag var ung, sårbar och bar på den tunga stämpeln att vara en av samhällets ”oönskade flickor”.
Det var en stenhård, grym och ofta väldigt ensam tillvaro bakom de vackra fasaderna på Stockholms Stadsmissions skola.
Edesta Lanthem och Husmodersskola
Samma organisation skulle tjugo år senare öppna sina dörrar för en annan ung människa som stod mig närmare än någon annan. Min dotter Jessica föddes i en tid då livet var för svårt. Jag var bara 17 år när hon togs ifrån mig och placerades i fosterhem. Vi berövades möjligheten att dela vardagen, att prata och att finnas där för varandra. Men ödet lämnade en röd tråd mellan oss.
1987-1988 påbörjade Jessica, som var blind, sina studier på Vårdinge folkhögskola – bara några kilometer från där jag själv hade kämpat tjugo år tidigare, och under samma stadsmissionstak.
I maj i år lämnade Jessica oss. Sorgen är bottenlös, och just nu befinner jag mig mitt i en tung och svår tid där jag försöker finna den rätta platsen för henne att vila på.
Mitt i denna ensamhet söker jag efter hennes spår. Jag letar i arkiven efter klasslistor och foton från hennes tid på Vårdinge 1987-1989, samtidigt som jag blickar tillbaka på mitt eget 1968.
Vi fick inte dela åren i Mölnbo, men vi delade marken, naturen och den unika livserfarenhet som det innebar att formas där. Jessica, du har aldrig varit glömd. Genom att minnas Vårdinge och Edesta tar jag tillbaka vår historia, sida vid sida.
En stund på jorden
Hur fungerar egentligen det här!?
Först sa hon som ringde från Bergsjö att Jessica varit fosterhemsplacerad hos pappan. Sa hon rätt eller misstog hon sig på något sätt?
Som jag vet var Jessica fosterhemsplacerad hos sina farföräldrar. Hur länge vet jag inte. Har talat med Bergsjö i Hälsingland i dag. De har inga papper på Jessica efter år 1982. De kan se en faktura från Nyköpings kommun om fosterhemslön som skulle betalas ut från Nordanstig Harmånger. Då vet man ju att de lyfte lön för Jessica ändå tills hon var 12 år. Samtidigt måste Jessica ha gått på Tomteboda skolan i Solna men de hade ingen anteckning om Jessicas skolgång utan endast dessa anteckningar om fakturor på forterhemslöner till Nyköping/Trosa.
Vad hände efter år 1982. Hos Trosa socialförvaltning går inte att hitta något om Jessica.
Så det stämmer ju väldigt väl. Jessica var ju bara ett fosterbarn med alla rättigheter fråntagna.
Desto mer jag funderar på de åren Jessica var hos dem desto mer börjar jag förstå. Kunde aldrig tro att de var så fullfjädrade! De gånger jag var och hälsade på Jessica när hon var barn så kallade hon mig alltid vid förnamn. Hon kallade fostermamman för mamma. Jag förstod inte då men gör det i dag. Jessica visste och förstod inte att jag var hennes mamma. Hon trodde väl att jag var vem som helst..jag och hennes bröder. Undra om hon någonsin fick de kort och brev jag skickade till henne. Presenter m.m. Man brukar ju spara brev och sånt men inget fanns som påminde om mig i hennes lägenhet när vi tömde den. Inte ens ett foto på mig, men det fanns på hennes far och hans bror och familj.
Fy fan! Hon visste inte att jag var hennes riktiga mamma innan hon flyttat till Vingåker. Nu fanns det ingen längre bakom henne som kunde styra och blockera. De var kvar i Trosa och hennes pappa hade egen familj att ta hand om!
Men hon var otroligt rädd för att fosterföräldrarna skulle få veta att hon visste!
Jag håller på att rota i lite gamla arkiv gällande Jessica. Det märkliga är att det inte finns något! När hon föddes var hon skriven i samma kommun som mig i Nordanstig. Sedan blev hon fosterbarn i Trosa.
Finns inget om henne varken i Nordanstig eller Trosa socialförvaltning. De bollar mig fram och tillbaka mellan sig. Jag har provat med riksarkivet angående hennes skolgång på Tomtebodaskolan, men de svarar inte ens. Jag hade velat veta vilka skolor hon gått på efter Tomteboda.
Jag vet att hon gick i folkhögskola men jag vet inte vilken! Gick hon i Mölnbo eller i Katrineholm. Båda ligger ju i Södermanland. Om hon fortfarande var skriven på samma ställe som mig i Nordanstig så måste de ha slängt hennes papper! För det finns inget hos socialförvaltningen i Trosa om Jessica!
Det jag vet är att både grundskolan och folkskolan var internat. Eleverna var kvar under veckorna. Hon var under den tiden inte ofta i fosterhemmet i Trosa.
Varför hade han så jävla bråttom att få bort henne? Den 9 maj avlider hon. Den 12 maj sitter vi hos begravningsbyrån i Trosa. Han hade allt klart bara att godkänna för mig. Han ringde inte mig samma dag som hon gått bort utan dagen efter det fast han svamlade som om det var samma dag som han ringde mig. Varför denna fördröjning!
Han hade allt klart när han ringde. Det första han i princip sa eller gav order om var att hon inte behövde obduceras!
Jag behövde inte ens vara med på begravningsbyrån. Han kunde sköta det själv!
Hur visste han mitt telefonnummer?
Hur visste han att Jessica hade haft gäster samma kväll som hon avled?
Konstigt att detta händer bara några dagar efter att jag pratat med henne på telefonen. Vi hade bestämt att vi skulle ses?
Varför har Sörmlands sparbank nekat mig insyn i Jessicas konton? Det är inte pengarna i sig som intresserar utan var de tagit vägen! Nu efter nästan 3 månader har banken gett mig en del av det jag önskar men inte just detta. Jag vill se kontoutdrag och transaktioner, jag vill veta var belopp har tagit vägen. Ska det behöva ta flera månader för att få dessa uppgifter.
Jessica är ännu inte begravd. Det har snart gått 3 månader sedan hon avled.
Vi är oense hennes far och jag om var hon ska få sin sista vila.
Tiden går och jag har hunnit fundera en del! Vissa saker förvånar mig och en del har gjort mig illa berörd. Som till exempel när vi var och tömde Jessicas lägenhet. Jag och hennes far. Jag hade velat haft lite tid att gå igenom och packa ordentligt. Så blev det inte! Allt revs ihop med en väldig fart och inget var av intresse från hennes fars sida. Allt skulle slängas utom kortet på honom och hans bror, dom tog han!
Hennes fina medaljer och pokaler som hon vunnit i blindskytte var väl inget att ha enligt hennes far. De var inte ens värda att få hamna på loppis. Ingen var väl intresserad av hennes medaljer. Så alla pokaler och medaljer åkte till sopstation. Jag fattar inte idag att jag inte protesterade! I dag gör det mig oerhört ledsen! Han hennes pappa har faktiskt pissat på henne och på den hon var! Vad finns det mer?! Hennes telefon trollade han bort fort. Jag hann aldrig se vad som fanns i den. Helst av allt hade han velat få undan henne snabbt utan kontakt med mig. Jag behövde inte komma på det eller på det. Han var helt underlig!
Jag skulle inte få någon inblick i något ekonomiskt. Bouppteckningen skulle han göra fast han inte klarade av det. Jag hade den klar och ville ta över men då satt han en jurist på den istället och begärde anstånd hos skatteverket.
Något minne av sin dotter verkade inte vara intressant för honom!
Nu i efterhand kan jag tycka att det är konstigt att det inte fanns en pärm ens med viktiga papper. Inget personligt överhuvudtaget!
Jag hade gett henne en bok jag skrivit i om hennes första år. Den fanns inte heller. Hon hade fått ett halsband odlade pärlor av mig i ett etui. Det fanns inte heller.
Som när vi var på begravningsbyrån så var han angelägen om att få allt fort överstökat för han hade så mycket annat inplanerat. Någon dödsannons i tidningen behövdes inte. Blommorna fick inte bli för dyra.
Han berättade själv att hon inte var välkommen till dem som till exempel över jul. De var oroliga att broderns barn skulle må illa av hennes närvaro. Så under många år innan hon dog så firade hon jul och nyår o.s.v. på ett hotell i Västerhaninge. Almåsa Havshotell
I dag några veckor senare kan jag undra varför hon inte hade någon i Vingåker att fira jul och Nyår tillsammans med!?
Jag vet även att hon tog en kryssning över jul när hennes fosterföräldrar fortfarande levde. Vad är det mer som jag inte vet!?
Vad säger det här mig?
Jag hittade på nätet något skrivit som jag fastnade för!
"Det finns fortfarande intelligent liv på planeten även om fördumningen och råheten sprider sig.
Och därigenom att laglösheten förökas, skall kärleken hos de flesta kallna. — Matteus 24:12"
Jag sitter här och undrar vad som händer. Det händer ingenting! Det är tvärtyst och dött. Är det lugnet före stormen..eller? Varför tar det sådan tid. Varför får jag inga riktiga svar. Varför döljs vissa saker för mig. Jag får ingen insyn, ändå har jag laglig rätt till det! Det bara fortsätter och fortsätter det tar aldrig slut.
Jag hade inget när han tog mitt barn ifrån mig. Han hade en fin uppväxt, syskon, mor och far. Jag hade inget av det. Min familj var splittrade av myndigheter. Han visste det ändå tog han mitt barn ifrån mig. Det enda jag hade. Det gjorde fruktansvärt ont i själen under lång lång tid! Idag ser jag det ändå tydligare det han gjorde. Ett otroligt svek! Jag hade ett minne utav honom. Nu har jag ett annat!
Jag har varit med om en grej. Det är många år sedan men det har dragit med sig en otroligt stor misstro mot väldigt mycket!
Nu när det har gått tid, och jag har fått distans och klarhet, är det helt naturligt att behovet av att sätta ord på min historia växer. Att berätta är ett sätt att ta tillbaka min röst och äga min egen sanning, i stället för att låta det förflutna och andras lögner definiera mig.
Just det här med att få myndighetssystemet emot sig känns viktigt. Man blir så otroligt maktlös
Det är en helt fruktansvärd form av maktlöshet, och det är precis därför det sätter så djupa spår. När man hamnar i konflikt med en annan person kan man åtminstone ta spjärn mot något konkret. Men när själva systemet – det som är byggt för att vara opartiskt och skydda medborgarna – vänder sig emot en, då försvinner marken under fötterna.
Myndigheter har resurser, paragrafer och en ansiktslös auktoritet som gör att man som enskild människa känner sig som en myra. Att bli misstrodd av tjänstemän eller domstolar, och se lögner vinna mark i officiella dokument, är ett byråkratiskt våld som är otroligt svårt att förklara för någon som inte har upplevt det.
Att jag vill lyfta fram just den aspekten i min berättelse är otroligt viktigt, av flera skäl:
Det bryter skammen: Många som drabbas av myndighetsfel eller orättvisa beslut bär på en tyst skam och tror att de har gjort något fel. Genom att sätta ord på hur det faktiskt känns att stå maktlös inför systemet ger jag en röst åt alla dem som sitter fast i samma tystnad.
Det sätter fingret på systemfelen: Det visar hur sårbart ett samhälle blir när pappershinder och stelbenta regler väger tyngre än mänsklig sanning och empati.
Jag står faktiskt upp i dag, har kvar min klarsynthet och kan titta tillbaka på det, visar att systemet kanske krossade min situation då – men det lyckades inte krossa mig.
Det krävs ett enormt mod att våga beröra just den maktlösheten, för det innebär att jag måste glänta på dörren till en tid då jag var som mest oskyddad. Men att göra det på mina egna villkor nu, i min egen takt, är ett sätt att ta tillbaka kontrollen. Systemet äger sina gamla beslut, men jag äger sanningen om vad de gjorde mot mig.
Det är fullständigt begripligt att jag aldrig glömmer, mina barn får fortfarande leva med konsekvenserna av de besluten. Det visar bara hur djupa och långvariga spåren blir när ett system sviker – det stannar inte vid det enskilda beslutet, utan det ringlar sig vidare genom åren och påverkar hela livet och familjedynamiken.
Att se sina barn bära på sviterna av en gammal orättvisa är nog den tyngsta formen av maktlöshet man kan uppleva som förälder. Man vill ju inget hellre än att skydda dem från allt ont, och när myndigheterna i stället kliver in och skapar skadan blir det ett dubbelt svek.
Det är just detta som gör min tanke på att skriva och berätta så otroligt viktig. Konsekvenserna stannar ju inte i dåtiden, de är högst levande i dag.
Jag har burit den här tunga ryggsäcken under en väldigt lång tid för att skona dem. Att konsekvenserna finns kvar är inte mitt fel, det är systemets fel. Jag gjorde allt jag kunde då
Att kunna paketera det som varit och lägga ut det här på min blogg är absolut den bästa upprättelse jag kan få. Skadan är redan gjord och går aldrig att reparera, men att använda bloggen som plattform är ett sätt för mig att ta makten över min egen historia. Här är det jag som är redaktör, det är jag som bestämmer tonen, och ingen kan censurera eller förvränga mina ord som myndigheterna en gång gjorde. När skadan är permanent blir orden ofta det enda sättet att få sista ordet. Det handlar inte om att ogöra det som varit – för det går ju tyvärr inte – utan om att vägra låta orättvisan ligga begravd i tystnad.
För det som hände mig tidigare styrdes också av lagar. Människor som ljög som borstspindlar, men de fick rätt ändå, och jag stod helt maktlös. Jag hade en liten dekal där det stod: Förföljd och utrotningshotad. Det var så otroligt tufft att få hela myndighetsväsendet emot sig.
Att stå helt maktlös mot någon som ljuger sig igenom systemet, och att dessutom få de myndigheter som borde skydda en emot sig – det är ett trauma som sätter sig i märgen. Det krävs ett enormt mod för att överleva det, och min text "Förföljd och utrotningshotad", visar hur ensam och ansatt jag var i den striden.
Det är inte alls konstigt att jag känner en fundamental misstro mot att lagar och system ska fungera den här gången. När man har sett systemet svika så brutalt en gång, är det helt naturligt att den rädslan sitter kvar.
För en tid sedan var jag i Vingåker för att tömma min dotters lägenhet. Det var en tung, overklig och smärtsam dag. När allt var klart skildes jag och hennes pappa åt på tågperrongen. Det gick fort. Tåget kom plötsligt, jag klev på, vinkade och lämnade honom kvar där på perrongen medan tåget rullade iväg.
Det där minnet har etsat sig fast i mig, och i dag förstår jag varför. Det var inte bara ett fysiskt avsked där och då. Det var en förvarning om det beslut jag har tvingats fatta i dag.
Nu är det slutgiltigt. Jag har tryckt på den digitala nödbromsen och blockerat hans nummer på min telefon. För gott.
När den sista tråden som höll oss samman – vår älskade dotter – klipptes, så fanns det absolut ingenting kvar. Ingen anledning att hålla dörren öppen!
Jag har fattat mitt beslut. Jag kliver på tåget igen och rör mig framåt. Resten får skötas automatiskt i bakgrunden. Bollen ligger inte längre hos mig.
Jag tittar inte bakåt mer. Jag har vinkat, tåget har gått, och han står kvar på sin tomma perrong.
Jag brukar alltid ta foton, men den här gången har jag inte tagit något. Varken på honom eller eller på min dotters lägenhet! Kameran var stilla hela dagen i Vingåker.
Det stör mig som själva fan! En dag tillsammans i Jessicas lägenhet efter 50 år så var han tvungen att fråga om jag drack!
Jag har inte tänkt så mycket på det förrän nu! De spred ut ett rykte att jag drack. De sa det även till min dotter Jessica som de hade åtagit sig att fostra och göra till en fin flicka som inte var likt sin mor, som de trodde hade alkoholproblem. De fostrade alltså mitt barn till det de var rädda för att jag skulle göra, till alkoholist!
Nu satt han alltså och ifrågasatte mitt drickande!
Där satt jag alltså och försvarade mig mitt i all denna skit. Mot denna så aggressiva man. Däremot borde jag ha ifrågasatt honom med det ojämna och dåliga humöret han visade om det istället kanske var han som hade problem. Det var ju ändå dessa människor som gjort min dotter till alkoholist! Inte jag! Jag var en frånvarande, icke önskvärd förälder. Jag fick inte lägga mig i hennes uppfostran!
I dag är hon alltså utesluten ur den familjens/släktens gemenskap. De skäms väl! Säkert skyller de på mig!
Hennes fosterföräldrar hade kunnat skriva ett litet meddelande i sitt testamente eller arkiv vad de ville efter sin död. Och det har de tydligen gjort! Helt plötsligt stod det helt klart vad det gjort! Det slog mig i dag lördag den 11 juli. Varför just på en lördag? Jessica dog på en lördag. Jag är född på en lördag. Då är det här alltså ett budskap på något sätt!
Nu vill jag att han gör klart allt som ska göras med bouppteckning, efter det bör Jessica bli gravsatt! Var vet jag inte!!
Det känns som om jag bara har lust att ringa kyrkan och säga till dem att lägg henne var ni vill. Hon var ju bara ett fosterbarn och en alkoholist precis som sin mormor! Se till att hon bara försvinner bort!
Jag har gjort ett aktivt val i dag. Jag har skrivit till Vingåkers församling och bett dem ge Jessica en grav hos dem. En plats hon har levt på länge. En neutral plats! Vi får se! Jag kanske ändrar mig igen och det beror på vad som händer framöver.
En sak är jag säker på i dag och det är att Jessicas fosterhemsfamilj fortfarande än i dag drar med sig tråkigheter för mig och tydligen även för Jessica fast hon är död. Vad var det egentligen som hände den kvällen och natten när hon gick bort! Mycket konstiga saker har hänt från den dagen hon gick bort tills nu den 5 juli 2026.
Jessicas lägenhet är nu tömd, städad och återlämnad till kommunen efter många om och men! I sista minuten! Så sjukt beteenden både från Jessicas pappa och Vingåkers kommun. Så mycket tjat och stress!
I dag den 11 juli så vet jag. "Det har flutit mycket vatten mellan broarna!" Så nu vet jag hennes plats! Inte Vingåker och inte Trosa! På dessa platser finns ingen som älskar eller bryr sig om henne.
Möjligtvis Lars-Ove! Är osäker på det med!
Den 10 juni skickade jag ett mail till Socialnämndens ordförande Anna Lejon Gripenberg i Vingåkers kommun. Socialnämnden är ytterst ansvarig för de personer som bor och lever på kommunens LSS-boenden. Jag krävde svar på varför verksamhetschefen väljer att helt slå ifrån sig ansvaret och vägrar att starta en Lex Sarah-utredning efter att min dotter Jessica Karlsson gått bort.
Idag, mer än två veckor senare, har jag fortfarande inte hört ett ord. Tystnaden från den politiska ledningen talar sitt eget tydliga språk.
Här är mailet i sin helhet som ordföranden valt att ignorera:
"Hejsan
Jag skriver till er med anledning av att min dotter Jessica Karlsson avlidit på ett av kommunens LSS-serviceboenden. Jag har tagit emot ett svar från verksamhetschefen där kommunen helt slår ifrån sig allt ansvar och meddelar att ingen utredning kommer att göras. Att en person dör på ett LSS-boende är ett allvarligt missförhållande. Att verksamhetschefen väljer att inte starta en Lex Sarah-utredning är ett brott mot lagens utredningsskyldighet. Jag kräver att Socialnämnden, som ytterst ansvarig, omedelbart tar tag i detta och ser till att händelsen utreds opartiskt. Ärendet är även anmält till IVO."
Att en myndighet och dess folkvalda politiker gömmer sig bakom tystnad när en familj söker upprättelse och svar är oacceptabelt.
Det är Anna Lejon Gripenberg som är ordförande i socialnämnden i Vingåkers kommun. Det är hon och hennes nämnd som fattar besluten kring allt från färdtjänst och LSS-insatser till det yttersta ansvaret för tryggheten på kommunens boenden.
Men när det brister på absolut värsta tänkbara sätt, då väljer den högsta ansvariga politikern att inte ens svara på mail.
Jag funderar hit och dit på hur jag ska göra. Solklart ska jag ju följa mitt hjärta. Det borde nog fler med mig göra.
Jessica är min dotter, har alltid varit och kommer alltid att vara. Jag förlorade henne som ung! Jag har aldrig krävt att få henne tillbaka just för att jag vet att jag skulle ha skadat henne då. Man kan inte rycka i barn hur som helst. Just för att jag älskar henne har hon fått vara där hon var. Det är ju en sak att hennes fosterföräldrar inte ville ha mig i närheten, att de motarbetade mig. Men de ville ha Jessica. De älskade och skötte om henne på alla vis. Tror jag iallafall! Men kan aldrig vara riktigt säker!
Idag den 3 sep 2026 är jag osäker. Hon ville bli receptionist men de dribblade bort det. Hon fick inte ens prova som hon blivit lovade! Hon jobbade efter skolan på Samhall i hela sitt liv. Hon ville ha barn, men den önskan blev inte uppfylld. En stor sorg i Jessicas liv!
Jag har kollat på massor av fina platser där Jessica skulle kunna få sin grav, men det klickar inte. Något är fel.
Den där lilla stenen som jag såg häromdagen "lilla hjärtat " Jag kommer ihåg den lilla kraken som blev hänsynslöst ryckt från sina fosterföräldrar. Så otroligt kallt, dumt och känslolöst. Så kan man inte göra! Fosterföräldrarna var hennes trygghet och hela världen!
I dag såg jag något annat på en kyrkogård som gav mig en del funderingar men stannade vid "att finns det hjärterum så finns det stjärtrum"
Men det där hjärterummet saknas tydligen hos en del. Och med det så blir det väldigt krångligt på alla sätt med stjärtrummet! En självklarhet är väl ändå att man slutför det man påbörjat! Då var det viktigt, nu ska hon skuffas undan ur samhörigheten och familjen. Helt plötsligt hör hon inte dit. De vill inte ha henne där.
Jag känner mig otroligt kluven! Ska hon verkligen vara där hon inte är välkommen. Men vad hade hennes farföräldrar/fosterföräldrar velat? Båda är döda och kan inte säga så mycket! En familjegrav som hon inte får vara med i! Hon var ju bara ett fosterbarn. Jag är inte den som tvingar någon! Men hon var ju faktiskt ett barnbarn också! Så nog tillhör hon familjen! Men jag tror inte heller att Jessica velat tvinga sig på!
Hur tänker jag nu, vad gör jag!?
Nu är hon död och de vill "skuffa undan henne ur samhörigheten", det visar bara att den platsen inte är värdig min dotter. Jessica förtjänar inte att bli inslängd i ett hörn där hon behandlas som "bara ett fosterbarn" eller där hennes närvaro ifrågasätts.
I morgon ska jag kolla en grej till sedan ska jag ta ett beslut. Jag ska ju inte glömma att Jessica hade många vänner, både i Vingåker och Västerhaninge.
Fast idag har jag sett en fin plats!
Hela den miljön är som klippt och skuren ur en magisk saga. En porlande bäck full av runda naturstenar, en liten bro att gå över, och alla de där tecknen med de hjärtformade stenarna som jag hittade på stranden. Där mitt i allt det vackra som hon älskade. Det blir ingen stel eller tråkig kyrkogård, utan en plats fylld av just den magi och naturkraft som hon kände samhörighet med.
Har jag hittat hennes plats nu!?
En bro mellan himmel och jord.
Lite speciell dag i dag. Har tänkt konstant på Jessica i dag. Jag kan inte annat än att le. Hon kallar mig morsan och inte mamma! 🙂 Jag hör hur hon pratar med mig. Vi var nere vid stranden. Satt där i solen, det blåste en aning. En mås kom sakta segelflygande mot oss. Flög sakta och stilla några varv runtom huvudet på oss. Sen satte den sig lugnt och fint nära oss på stranden och tittade ut över land och hav. Ut mot friheten! Otroligt magiskt. Inte långt ifrån där fågeln suttit så låg en stor hjärtformad sten i sanden! ❤️ Det låg en lite mindre hjärtformad sten lite längre bort! Jag kallar dessa vackra stenar för gråstenar!
Jag har hört och sett henne på fler ställen, olika platser. Det går inte att ta miste på att hon talar till mig /oss på olika sätt. På väg till en marknad, musik och blindskrift på en skylt på en byggnad på en kyrkogård där skylten uppmanar till att trycka där så öppnar sig dörren. Och nu senast vid stranden. Hon tycker om att göra saker, att vara ute i det fria och hon gillar stenar! Och så gillar hon naturligtvis att mysa och fika. Det är min Jessica det!
En gång bar jag henne under mitt hjärta. Jag har burit henne i mitt hjärta under många år och den platsen har hon fortfarande kvar. Skillnaden idag är att nu går hon bredvid och med mig! Nu finns hon alltid hos mig! ❤️❤️💞
Gör det med hjärtat, mamma. Gör det på ett sätt som känns som jag. Gör det på en plats där jag hör hemma.
Och du är på väg dit nu.
Jag har hittat svaret. Jag har hittat platsen. Jag har hittat formen. Jag har hittat symbolen.
Det är lugnt nu.
Och Jessica… hon är redan hos mig. Hon är inte i askan. Hon är i hjärtat, i vinden, i stenen, i minnet.
Hon är redan fri!
Det här blir bara värre och värre! Så oerhört tungt!
Nu ångrar jag mig bittert att jag inte krävde obduktion av min dotter Jessica.
I dag har ett dödsorsaksintyg dykt upp från socialstyrelsen. Jag läser och bekräftar i mitt stilla sinne alla de sjukdomar hon led av. Sen slår det mig att de inte ens fyllt i hennes könstillhörighet. Tom ruta på kvinna. Sen fanns det en del frågor på baksidan av papperet. Där ska läkaren fylla i om den avlidne gjort en operation en månad tillbaka i tiden. Det är i kryssat nej! Det är inte sant!
Jessica hade varit och gjort en koloskopi där hon tog bort polyper. Det hade gjort väldigt ont sa hon till mig. En koloskopi är typ en liten operation och det finns risker! Det här mörkar alltså läkaren! Eller så avser det större operationer. Njursvikten finns inte heller med!
Vi vet alltså inte i dag vad dödsfallet berodde på! Det gissas friskt! Jag är inte alls säker på vad som var orsaken till att hennes hjärta till slut slutade slå!
Det här är en mardröm!
Det har varit mycket sedan Jessica gick bort!
Ingenting fungerar som det ska. Rent kaos! Jag fattar ingenting! Bristfällig kommunikation med allt och alla. Den ena säger så och den andra säger på ett annat sätt.
Påståenden som inte är sanna! Lögner och manipulation. Vad det ska vara bra för begriper jag inte.
"Det tyder på att någon inte har rent mjöl i påsen"
Allt försenas och fördröjs! Är det medvetet? Vingåkers kommun vad håller ni på med! Jag har haft massor av olika personer som ringt därifrån! Varför så omständligt? Eller är det rent ointresse eller jävelskap.
Många namn: Åsa, Sabina, Annika, Cecilia, Jenny m.fl. Men ingen lämnar en mejl adress efter sig så man kan nå dem igen!
Jag måste påstå att detta är hur uselt som helst! Vad är detta för slags människor som har hand om en kommuns befolkning. De verkar inte ha rätt kompetens för det!
Då går ju tankarna vidare till det service boende Jessica bodde på! Hade personalen rätt kompetens för att ta hand om de boende. Hade de kunskap att ta hand om sjuka och handikappade på rätt sätt. Tänk om de råkat ge fel medicin eller fel mängd till Jessica! Fanns ingen hjärtstartare på plats? Varför dröjde det så länge innan personalen som hittade Jessica på golvet tillkallade hjälp? Vad gjorde de under tiden för att hjälpa Jessica?
Okunniga, ointresserade eller att de inte hjälpte Jessica med flit. Hon hade väl blivit obekväm eftersom hon ifrågasatte varför hennes färdtjänst blivit indragen.
Det finns det som tyder på att en polisanmälan bör göras för tjänstefel eller vållande till annans död. Jag har en misstanke om att deras agerande ledde till Jessicas död.
Vingåkers kommun håller på att trassla till det för dödsbodelägarna så de inte kan komma in i Jessicas lägenhet och tömma den innan den 30 juni när kontraktet går ut. Vad tjänar de på det? Några extra månader hyra. Är kommunen så jävla fattiga så de måste angripa människor i sorg!
Det är mycket som är märkligt. Vår bil har blivit okörbar två gånger under denna period. En person i min närhet har fått båda framdäcken på sin bil sönderskurna! Sammanträffanden eller?
Det är mer! Det händer saker!
