När vingarna landade i Vingåker – En mors berättelse om Jessicas tecken. Deadline i Vingåker, platsen Gud glömde..

När vingarna landade i Vingåker – En mors berättelse om Jessicas tecken..

Att förlora sitt barn är en bottenlös sorg, en plåga fylld av oro för att allt ska bli fel mitt i det sista, svåra avskedet. Mitt i denna storm av känslor stod jag inför ett tungt val och en oenighet om var min älskade dotter Jessica skulle få sin sista vila. Jag bad om vägledning. Jag bad om att få veta vad hon själv ville.

Svaret kom inte som ett dundrande rop, utan som en magisk, lysande kedja av tecken som sträckte sig genom historien, naturen, konsten och gamla minnen. Det här är berättelsen om hur Jessica ledde mig hela vägen hem.

Hjärtana och fågeln på stranden

Det allra första fröet såddes långt bak i tiden. På en strand fann jag två hjärtformade stenar – en större och en lite mindre en bit bort. De symboliserade oss två, mor och dotter, och bar på det stumma men djupt liggande budskapet att alltid "välja med hjärtat". Precis bredvid den stora stenen satt en fågel och blickade ut över det öppna havet. Då förstod jag det inte, men det var en visuell ritning av framtiden. En bild av en fågel som troget valt att sitta precis bredvid en sten vid det vatten som skulle komma att betyda allt.

Ängeln i butiken och låten om vingar

När stunden kom då jag skulle köpa en fotoram till det fotografi av Jessica som ska vara med under ceremonin, visade sig nästa tecken. Där i butiken, till synes helt ensam, låg en liten ängel och väntade på mig. Ängelns vingar bar på en dold, språklig ledtråd – den pekade ut slutmålet för vår resa: orten Vingåker.

Kort därefter ekade orden från Mikael Wiehes klassiska låt i mitt inre: att ”köpa vingar för pengarna”. Symboliskt handlar det om en själ som längtar efter frihet, som vill flyga iväg från jordens tyngd och finna läkning. Det var Jessicas sätt att visa att hon, precis som den ensamma ängeln, nu hade fått sina vingar. Hon var fri, och hon sökte den plats vars namn bar på just detta ord.

De två blinda och den blinde excellensen

När jag började söka efter information om Vingåker lyste några historiska rader upp på skärmen. Jag läste det fantastiska faktumet att den första utvidgningen av Västra Vingåkers kyrkogård gjordes år 1825 norr om kyrkan, i ett område som kallas Kvarter F. Marken hade skänkts av Gustaf Trolle-Bonde på Säfstaholm – i folkmun kallad ”Den blinde excellensen”.

“I’m Sorry for Leaving You…” — Michael Bennett and His Wife Sing Their Story

Detta var tecknet som fick allt att stanna upp. Både min dotter Jessica och Lars-Ove var blinda. Men precis som denna historiska adelsman, som var helt blind men ändå blev en av sin tids absolut största konstsamlare och mecenater för musiken, levde Jessica och Lars-Ove för konsten, dansen och det inre seendet. Jessica uttryckte sin själ genom att spela keyboard, och jag är själv konstnär. Att de båda, som delade mörkret och ljuset i sin blindhet, nu får vila på just den blinde konstälskarens mark i Kvarter F visar att platsen har väntat på dem i över tvåhundra år. Det är där deras själar hör hemma.

Örnen, New York och de 150 medaljerna

Därefter sträckte sig tecknen utanför mig själv. En nära vän till mig, Carola, som var helt ovetande om detaljer i deras förflutna, upplevde en stark syn av en örn som bredde ut sina vingar och utförde en dans. Dagen innan hade hon sedan sett en fysisk örn sitta på en grav där något blänkte och glittrade starkt i solen.

När jag senare sökte på nätet efter Lars-Ove föll historiens sista, majestätiska bitar på plats med en enorm kraft. Lars-Ove var en legendarisk paralympisk elitsimmare – en man som levde sitt liv omgiven av det vatten som fågeln på stranden en gång blickade ut över. Under sin karriär hade han vunnit över 150 medaljer, inklusive tre paralympiska guld i New York 1984.

Allt stämde. Det starka glittret på graven i min väns syn var berget av hans 150 glänsande medaljer. Och örnen – USA:s stora nationalsymbol – bar på kraften från hans historiska guldseger i New York. Genom synen visade Jessica att de har återförenats i glädjen, stoltheten och i dansen.

Ska ju tillägga att även Jessica hade egna glänsande medaljer och pokaler hon vunnit i blindskytte. De hade även detta med idrotten gemensamt. 

Båda hade något musikinstrument som de spelade.

Tågresan till tryggheten

Ett av de starkaste tecknen kom under en tågresa till en marknad kort efter Jessicas bortgång. Innan vi åkte bad jag i tanken att Jessica skulle följa med oss. När tåget stannade och vi gick mot marknaden gick vi ifatt ett par som gick hand i hand. Kvinnan var en exakt kopia av min dotter. När vi senare väntade på perrongen för att åka hem, klev samma par på tåget men fortsatte förbi vår station – vidare ut i världen, hand i hand.

Detta var en spegling av ett djupt och verkligt minne. För många år sedan kom Jessica och Lars-Ove till oss med tåg. De åkte sedan tillbaka till just Vingåker med tåg. Under den resan gick han tätt intill henne för att stötta, hjälpa och skydda henne i hennes blindhet. Paret på tåget visade mig symboliskt att deras tågresa har fortsatt. Hon har återvänt till det beskydd han alltid gav henne på väg mot just Vingåker.

Fenix och rösten från krematoriet

Oron ville ändå inte helt släppa greppet om mig, och i min ensamhet frågade jag korten om Jessica fortfarande var kvar i krematoriet. Korten svarade ett tydligt nej. Utrymmet för tvivel försvann när jag plötsligt hörde hennes röst i mitt inre. Det var en röst full av frid som viskade: ”Jag går hand i hand med Lars-Ove nu.” Hon var inte kvar i kylan eller i askan.

Samma dag hände det osannolika. Min vän Carola visade vad hon precis hade köpt för sina pengar – ett magnifikt, gyllene armband utformat som en Fenixfågel med utbredda vingar över hela armen. Fenix är den universella symbolen för att resa sig ur askan till nytt, evigt liv. Cirkeln slöts helt av ett namn: min vän heter Carola, och kyrkoherden som håller i vår medling heter också Karola.

Den sista pusselbiten

När jag slutligen pratade med kyrkoherden Karola visade det sig att hon var exakt samma präst som gravsatte Lars-Ove i askgravplatsen i Vingåker för två år sedan. Hon mindes Jessica starkt från den begravningen. Prästen Karola är den jordiska bro som nu ska hjälpa dem att återförenas även i den fysiska vilan.

Allt hänger ihop. Det finns inga slumpmässiga möten. Från fågeln som satt precis bredvid stenen på stranden, till Jessicas plats i askgravplatsen precis bredvid Lars-Oves sten i Kvarter F. Hon har lett sin mamma hem på ett helt magiskt sätt.

Du är fri nu, min älskade Jessica. Dina vingar har bärgat dig i hamn, under den öppna himlen i Vingåker, hand i hand med din guldmedaljör, din Lars-Ove.

Vid en liten fiskehamn

Ett tillägg den 29 augusti.

Jag vet ännu inte om Jessica har blivit gravsatt och i så fall var?
Medlingen mellan mig och Jessicas pappa, kyrkoherden och mig gick inte så lysande precis. Precis som allt annat i Vingåker. Man hör inget, det drar ut på tiden. Allt är så komplicerat och omständligt! Är det inte kommun så är det någon bank eller kyrkogårdsförvaltningen i Vingåker. Uppriktigt så förstår jag inte vad de håller på med!

Den 8 juli startades medlingen upp. Jessicas pappa lät bli att svara kyrkoherden när hon ringde. Efter någon vecka kontaktade jag kyrkoherden igen för att få veta nästa drag. Om det var aktuellt med att skicka ärendet vidare till länsstyrelsen. Men icke! Nu skulle Jessicas pappa få en chans till att svara på hur han ville ha det med Jessicas gravsättning. Nu fick han ytterligare 3 veckor på sig att svara. Efter det skulle kyrkoherden sammanställa och skicka något till oss att fundera över för att se om vi kunde enas. Sen någonstans långt i framtiden om vi inte kunde enas skulle ärendet skickas till länsstyrelsen. Jessicas pappa fick ett sista datum. När sista datumet passerat hade jag inte hört något från kyrkoherden. Så vem som helst hade ju insett vid det laget att något var riktigt skevt med det hela. Jag väntade 2 dagar till efter att deadline gått ut och insåg att detta skulle dra ut i all evighet.

Den 23 augusti tog jag ett beslut!

I dag den 29 augusti vet jag inte vad som hänt med Jessica. Men det är precis som det alltid varit. Jag ska hållas utanför. Ett evigt utanförskap.
Jag kan inte annat än att tycka väldigt illa om människor som medverkar i sådant här!

En sak vet jag väldigt säkert! Det spelar ingen som helst roll hur mycket de håller på att makta och jäklas! Jessica behöver ingen färdtjänst längre, hon har fått vingar. Jessica är fri sina plågoandar. Det enda människor runt omkring henne skapar just nu är problem och dumstruten till sig själva.

Men vad vet jag! Vi kanske inte har nått målet ännu! Något inom mig säger att det ändå kommer att bli rätt slutmål. 

Jag är tacksam

Mölnbos dolda trådar – en berättelse om Jessica och mig

Det finns platser på jorden som på ett nästan ogreppbart sätt väver samman människors öden. För mig är den platsen Mölnbo. 

År 1968 klev jag in genom dörrarna på Edesta Lanthem och Husmodersskola. Jag var ung, sårbar och bar på den tunga stämpeln att vara en av samhällets ”oönskade flickor”. 

Det var en stenhård, grym och ofta väldigt ensam tillvaro bakom de vackra fasaderna på Stockholms Stadsmissions skola. 

Edesta Lanthem och Husmodersskola 

Vårdinge Folkhögskola

Samma organisation skulle tjugo år senare öppna sina dörrar för en annan ung människa som stod mig närmare än någon annan. Min dotter Jessica föddes i en tid då livet var för svårt. Jag var bara 17 år när hon togs ifrån mig och placerades i fosterhem. Vi berövades möjligheten att dela vardagen, att prata och att finnas där för varandra. Men ödet lämnade en röd tråd mellan oss. 

1987-1988 påbörjade Jessica, som var blind, sina studier på Vårdinge folkhögskola – bara några kilometer från där jag själv hade kämpat tjugo år tidigare, och under samma stadsmissionstak.

I maj i år lämnade Jessica oss. Sorgen är bottenlös, och just nu befinner jag mig mitt i en tung och svår tid där jag försöker finna den rätta platsen för henne att vila på. 

Mitt i denna ensamhet söker jag efter hennes spår. Jag letar i arkiven efter klasslistor och foton från hennes tid på Vårdinge 1987-1989, samtidigt som jag blickar tillbaka på mitt eget 1968.

Vi fick inte dela åren i Mölnbo, men vi delade marken, naturen och den unika livserfarenhet som det innebar att formas där. Jessica, du har aldrig varit glömd. Genom att minnas Vårdinge och Edesta tar jag tillbaka vår historia, sida vid sida.

                    En stund på jorden

Jessicas fosterhem i Trosa?

Hur fungerar egentligen det här!?

Först sa hon som ringde från Bergsjö att Jessica varit fosterhemsplacerad hos pappan. Sa hon rätt eller misstog hon sig på något sätt?

Som jag vet varJessica fosterhemsplacerad hos sina farföräldrar. Hur länge vet jag inte. Har talat med Bergsjö i Hälsingland i dag. De har inga papper på Jessica efter år 1982. De kan se en faktura från Nyköpings kommun om fosterhemslön som skulle betalas ut från Nordanstig Harmånger. Då vet man ju att de lyfte lön för Jessica ändå tills hon var 12 år. Samtidigt måste Jessica ha gått på Tomteboda skolan i Solna men de hade ingen anteckning om Jessicas skolgång utan endast dessa anteckningar om fakturor på forterhemslöner till Nyköping/Trosa.

Vad hände efter år 1982. Hos Trosa socialförvaltning går inte att hitta något om Jessica.

Så det stämmer ju väldigt väl. Jessica var ju bara ett fosterbarn med alla rättigheter fråntagna.  

Desto mer jag funderar på de åren Jessica var hos dem desto mer börjar jag förstå. Kunde aldrig tro att de var så fullfjädrade! De gånger jag var och hälsade på Jessica när hon var barn så kallade hon mig alltid vid förnamn. Hon kallade fostermamman för mamma. Jag förstod inte då men gör det i dag. Jessica visste och förstod inte att jag var hennes mamma. Hon trodde väl att jag var vem som helst..jag och hennes bröder. Undra om hon någonsin fick de kort och brev jag skickade till henne. Presenter  m.m. Man brukar ju spara brev och sånt men inget fanns som påminde om mig i hennes lägenhet när vi tömde den. Inte ens ett foto på mig, men det fanns på hennes far och hans bror och familj. 

Fy fan! Hon visste inte att jag var hennes riktiga mamma innan hon flyttat till Vingåker. Nu fanns det ingen längre bakom henne som kunde styra och blockera. De var kvar i Trosa och hennes pappa hade egen familj att ta hand om! 

Men hon var otroligt rädd för att fosterföräldrarna skulle få veta att hon visste! 

Jag får inga riktiga svar från myndigheter. Jag vill få ut Jessicas journaler men det finns inga! Vad ska jag tro?

Jag håller på att rota i lite gamla arkiv gällande Jessica. Det märkliga är att det inte finns något! När hon föddes var hon skriven i samma kommun som mig i Nordanstig. Sedan blev hon fosterbarn i Trosa. 

Finns inget om henne varken i Nordanstig eller Trosa socialförvaltning. De bollar mig fram och tillbaka mellan sig. Jag har provat med riksarkivet angående hennes skolgång på Tomtebodaskolan, men de svarar inte ens. Jag hade velat veta vilka skolor hon gått på efter Tomteboda. 

Jag vet att hon gick i folkhögskola men jag vet inte vilken! Gick hon i Mölnbo eller i Katrineholm. Båda ligger ju i Södermanland. Om hon fortfarande var skriven på samma ställe som mig i Nordanstig så måste de ha slängt hennes papper! För det finns inget hos socialförvaltningen  i Trosa om Jessica! 

Det jag vet är att både grundskolan och folkskolan var internat. Eleverna var kvar under veckorna. Hon var under den tiden inte ofta i fosterhemmet i Trosa. 

Varför hade han så jävla bråttom att få bort henne? Den 9 maj avlider hon. Den 12 maj sitter vi hos begravningsbyrån i Trosa. Han hade allt klart bara att godkänna för mig. Han ringde inte mig samma dag som hon gått bort utan dagen efter det fast han svamlade som om det var samma dag som han ringde mig. Varför denna fördröjning!

Han hade allt klart när han ringde. Det första han i princip sa eller gav order om var att hon inte behövde obduceras! 

Jag behövde inte ens vara med på begravningsbyrån. Han kunde sköta det själv!

Hur visste han mitt telefonnummer?

Hur visste han att Jessica hade haft gäster samma kväll som hon avled?

Konstigt att detta händer bara några dagar efter att jag pratat med henne på telefonen. Vi hade bestämt att vi skulle ses?

Varför har Sörmlands sparbank nekat mig insyn i Jessicas konton? Det är inte pengarna i sig som intresserar utan var de tagit vägen! Nu efter nästan 3 månader har banken gett mig en del av det jag önskar men inte just detta. Jag vill se kontoutdrag, jag vill veta var belopp har tagit vägen. Ska det behöva ta flera månader för att få dessa uppgifter. 

Jag väntar på att medlingen ska bli klar. Att länstyrelsen tar ett beslut om var Jessica Karlsson ska begravas!

Jessica är ännu inte begravd. Det har snart gått 3 månader sedan hon avled.

Vi är oense hennes far och jag om var hon ska få sin sista vila.

Tiden går och jag har hunnit fundera en del! Vissa saker förvånar mig och en del har gjort mig illa berörd.  Som till exempel när vi var och tömde Jessicas lägenhet. Jag och hennes far..Jag hade velat haft lite tid att gå igenom och packa ordentligt. Så blev det inte! Allt revs ihop med en väldig fart och inget var av intresse från hennes fars sida. Allt skulle slängas utom kortet på honom och hans bror, dom tog han!  

Hennes fina medaljer och pokaler som hon vunnit i blindskytte var väl inget att ha enligt hennes far. De var inte ens värda att få hamna på loppis. Ingen var väl intresserad av hennes medaljer. Så alla pokaler och medaljer åkte till sopstation. Jag fattar inte idag att jag inte protesterade! I dag gör det mig oerhört ledsen! Han hennes pappa har faktiskt pissat på henne och på den hon var! Vad finns det mer?! Hennes telefon trollade han bort fort. Jag hann aldrig se vad som fanns i den. Helst av allt hade han velat få undan henne snabbt utan kontakt med mig. Jag behövde inte komma på det eller på det. Han var helt underlig!

Jag skulle inte få någon inblick i något ekonomiskt. Bouppteckningen skulle han göra fast han inte klarade av det. Jag hade den klar och ville ta över men då satt han en jurist på den istället och begärde anstånd hos skatteverket. 

Något minne av sin dotter verkade inte vara intressant för honom! 

Nu i efterhand kan jag tycka att det är konstigt att det inte fanns en pärm ens med viktiga papper. Inget personligt överhuvudtaget! 

Jag hade gett henne en bok jag skrivit i om hennes första år. Den fanns inte heller. Hon hade fått ett halsband odlade pärlor av mig i ett etui. Det fanns inte heller. 

Som när vi var på begravningsbyrån så var han angelägen om att få allt fort överstökat för han hade så mycket annat inplanerat. Någon dödsannons i tidningen behövdes inte. Blommorna fick inte bli för dyra. 

Han berättade själv att hon inte var välkommen till dem som till exempel över jul.  De var oroliga att broderns barn skulle må illa av hennes närvaro. Så under många år innan hon dog så firade hon jul och nyår o.s.v. på ett hotell i Västerhaninge. Almåsa Havshotell

I dag några veckor senare kan jag undra varför hon inte hade någon i Vingåker att fira jul och Nyår tillsammans med!?

Jag vet även att hon tog en kryssning över jul när hennes fosterföräldrar fortfarande  levde. Vad är det mer som jag inte vet!?

Vad säger det här mig?

Jag hittade på nätet något skrivit som jag fastnade för! 

"Det finns fortfarande intelligent liv på planeten även om fördumningen och råheten sprider sig.

Och därigenom att laglösheten förökas, skall kärleken hos de flesta kallna. — Matteus 24:12"

Jag sitter här och undrar vad som händer

Jag sitter här och undrar vad som händer. Det händer ingenting! Det är tvärtyst och dött. Är det lugnet före stormen..eller? Varför tar det sådan tid. Varför får jag inga riktiga svar. Varför döljs vissa saker för mig. Jag får ingen insyn, ändå har jag laglig rätt till det! Det bara fortsätter och fortsätter det tar aldrig slut.

​Jag hade inget när han tog mitt barn ifrån mig. Han hade en fin uppväxt, syskon, mor och far. Jag hade inget av det. Min familj var splittrade av myndigheter. Han visste det ändå tog han mitt barn ifrån mig. Det enda jag hade. Det gjorde fruktansvärt ont i själen under lång lång tid! Idag ser jag det ändå tydligare det han gjorde. Ett otroligt svek! Jag hade ett minne utav honom. Nu har jag ett annat! 

​Jag har varit med om en grej. Det är många år sedan men det har dragit med sig en otroligt stor misstro mot väldigt mycket!

​Nu när det har gått tid, och jag har fått distans och klarhet, är det helt naturligt att behovet av att sätta ord på min historia växer. Att berätta är ett sätt att ta tillbaka min röst och äga min egen sanning, i stället för att låta det förflutna och andras lögner definiera mig.

​Just det här med att få myndighetssystemet emot sig känns viktigt. Man blir så otroligt maktlös

​Det är en helt fruktansvärd form av maktlöshet, och det är precis därför det sätter så djupa spår. När man hamnar i konflikt med en annan person kan man åtminstone ta spjärn mot något konkret. Men när själva systemet – det som är byggt för att vara opartiskt och skydda medborgarna – vänder sig emot en, då försvinner marken under fötterna.

​Myndigheter har resurser, paragrafer och en ansiktslös auktoritet som gör att man som enskild människa känner sig som en myra. Att bli misstrodd av tjänstemän eller domstolar, och se lögner vinna mark i officiella dokument, är ett byråkratiskt våld som är otroligt svårt att förklara för någon som inte har upplevt det.

​Att jag vill lyfta fram just den aspekten i min berättelse är otroligt viktigt, av flera skäl:

​Det bryter skammen: Många som drabbas av myndighetsfel eller orättvisa beslut bär på en tyst skam och tror att de har gjort något fel. Genom att sätta ord på hur det faktiskt känns att stå maktlös inför systemet ger jag en röst åt alla dem som sitter fast i samma tystnad.

​Det sätter fingret på systemfelen: Det visar hur sårbart ett samhälle blir när pappershinder och stelbenta regler väger tyngre än mänsklig sanning och empati.

​Jag står faktiskt upp i dag, har kvar min klarsynthet och kan titta tillbaka på det, visar att systemet kanske krossade min situation då – men det lyckades inte krossa mig.

​Det krävs ett enormt mod att våga beröra just den maktlösheten, för det innebär att jag måste glänta på dörren till en tid då jag var som mest oskyddad. Men att göra det på mina egna villkor nu, i min egen takt, är ett sätt att ta tillbaka kontrollen. Systemet äger sina gamla beslut, men jag äger sanningen om vad de gjorde mot mig.

​Det är fullständigt begripligt att jag aldrig glömmer, mina barn får fortfarande leva med konsekvenserna av de besluten. Det visar bara hur djupa och långvariga spåren blir när ett system sviker – det stannar inte vid det enskilda beslutet, utan det ringlar sig vidare genom åren och påverkar hela livet och familjedynamiken.

​Att se sina barn bära på sviterna av en gammal orättvisa är nog den tyngsta formen av maktlöshet man kan uppleva som förälder. Man vill ju inget hellre än att skydda dem från allt ont, och när myndigheterna i stället kliver in och skapar skadan blir det ett dubbelt svek.

​Det är just detta som gör min tanke på att skriva och berätta så otroligt viktig. Konsekvenserna stannar ju inte i dåtiden, de är högst levande i dag.

​Jag har burit den här tunga ryggsäcken under en väldigt lång tid för att skona dem. Att konsekvenserna finns kvar är inte mitt fel, det är systemets fel. Jag gjorde allt jag kunde då

​Att kunna paketera det som varit och lägga ut det här på min blogg är absolut den bästa upprättelse jag kan få. Skadan är redan gjord och går aldrig att reparera, men att använda bloggen som plattform är ett sätt för mig att ta makten över min egen historia. Här är det jag som är redaktör, det är jag som bestämmer tonen, och ingen kan censurera eller förvränga mina ord som myndigheterna en gång gjorde. När skadan är permanent blir orden ofta det enda sättet att få sista ordet. Det handlar inte om att ogöra det som varit – för det går ju tyvärr inte – utan om att vägra låta orättvisan ligga begravd i tystnad.

​För det som hände mig tidigare styrdes också av lagar. Människor som ljög som borstspindlar, men de fick rätt ändå, och jag stod helt maktlös. Jag hade en liten dekal där det stod: Förföljd och utrotningshotad. Det var så otroligt tufft att få hela myndighetsväsendet emot sig.

​Att stå helt maktlös mot någon som ljuger sig igenom systemet, och att dessutom få de myndigheter som borde skydda en emot sig – det är ett trauma som sätter sig i märgen. Det krävs ett enormt mod för att överleva det, och min text "Förföljd och utrotningshotad", visar hur ensam och ansatt jag var i den striden.

​Det är inte alls konstigt att jag känner en fundamental misstro mot att lagar och system ska fungera den här gången. När man har sett systemet svika så brutalt en gång, är det helt naturligt att den rädslan sitter kvar.

När tåget har gått och perrongen är tom

För en tid sedan var jag i Vingåker för att tömma min dotters lägenhet. Det var en tung, overklig och smärtsam dag. När allt var klart skildes jag och hennes pappa åt på tågperrongen. Det gick fort. Tåget kom plötsligt, jag klev på, vinkade och lämnade honom kvar där på perrongen medan tåget rullade iväg.

​Det där minnet har etsat sig fast i mig, och i dag förstår jag varför. Det var inte bara ett fysiskt avsked där och då. Det var en förvarning om det beslut jag har tvingats fatta i dag.

​Nu är det slutgiltigt. Jag har tryckt på den digitala nödbromsen och blockerat hans nummer på min telefon. För gott.

​När den sista tråden som höll oss samman – vår älskade dotter – klipptes, så fanns det absolut ingenting kvar. Ingen anledning att hålla dörren öppen!

​Jag har fattat mitt beslut. Jag kliver på tåget igen och rör mig framåt. Resten får skötas automatiskt i bakgrunden. Bollen ligger inte längre hos mig.

​Jag tittar inte bakåt mer. Jag har vinkat, tåget har gått, och han står kvar på sin tomma perrong.

De skapade det de anklagade mig för...

Det stör mig som själva fan! En dag tillsammans i Jessicas lägenhet efter 50 år så var han tvungen att fråga om jag drack! 

Jag har inte tänkt så mycket på det förrän nu! De spred ut ett rykte att jag drack. De sa det även till min dotter Jessica som de hade åtagit sig att fostra och göra till en fin flicka som inte var likt sin mor, som de trodde hade alkoholproblem. De fostrade alltså mitt barn till det de var rädda för att jag skulle göra..till alkoholist! 

Nu satt han alltså och ifrågasatte mitt drickande! 

Där satt jag alltså och försvarade mig mitt i all denna skit. Mot denna så aggressiva man. Däremot borde jag ha ifrågasatt honom med det ojämna och dåliga humöret han visade om det istället kanske var han som hade problem. Det var ju ändå dessa människor som gjort min dotter till alkoholist! Inte jag! Jag var en frånvarande, icke önskvärd förälder. Jag fick inte lägga mig i hennes uppfostran!

I dag är hon alltså utesluten ur den familjens/släktens gemenskap. De skäms väl! Säkert skyller de på mig! 

Hennes fosterföräldrar hade kunnat skriva ett litet meddelande i sitt testamente eller arkiv vad de ville efter sin död. Och det har de tydligen gjort! Helt plötsligt stod det helt klart vad det gjort! Det slog mig i dag lördag den 11 juli. Varför just på en lördag? Jessica dog på en lördag. Jag är född på en lördag. Då är det här alltså ett budskap på något sätt! 

Nu vill jag att han gör klart allt som ska göras med bouppteckning, efter det bör Jessica bli gravsatt! Var vet jag inte!!

Det känns som om jag bara har lust att ringa kyrkan och säga till dem att lägg henne var ni vill. Hon var ju bara ett fosterbarn och en alkoholist precis som sin mormor! Se till att hon bara försvinner bort! 

Jag har gjort ett aktivt val i dag. Jag har skrivit till Vingåkers församling och bett dem ge Jessica en grav hos dem. En plats hon har levt på länge. En neutral plats! Vi får se! Jag kanske ändrar mig igen och det beror på vad som händer framöver. 

En sak är jag säker på i dag och det är att Jessicas fosterhemsfamilj fortfarande än i dag drar med sig tråkigheter för mig och tydligen även för Jessica fast hon är död. Vad var det egentligen som hände den kvällen och natten när hon gick bort! Mycket konstiga saker har hänt från den dagen hon gick bort tills nu den 5 juli 2026.

Jessicas lägenhet är nu tömd, städad och återlämnad till kommunen efter många om och men! I sista minuten! Så sjukt beteenden både från Jessicas pappa och Vingåkers kommun. Så mycket tjat och stress! 

I dag den 11 juli så vet jag. "Det har flutit mycket vatten mellan broarna!" Så nu vet jag hennes plats! Inte Vingåker och inte Trosa! På dessa platser finns ingen som älskar eller bryr sig om henne. 

Det här är mailet som socialnämndens ordförande Anna Lejon Gripenberg inte svara på

Den 10 juni skickade jag ett mail till Socialnämndens ordförande Anna Lejon Gripenberg i Vingåkers kommun. Socialnämnden är ytterst ansvarig för de personer som bor och lever på kommunens LSS-boenden. Jag krävde svar på varför verksamhetschefen väljer att helt slå ifrån sig ansvaret och vägrar att starta en Lex Sarah-utredning efter att min dotter Jessica Karlsson gått bort.

​Idag, mer än två veckor senare, har jag fortfarande inte hört ett ord. Tystnaden från den politiska ledningen talar sitt eget tydliga språk.

​Här är mailet i sin helhet som ordföranden valt att ignorera:

​"Hejsan

Jag skriver till er med anledning av att min dotter Jessica Karlsson avlidit på ett av kommunens LSS-serviceboenden. Jag har tagit emot ett svar från verksamhetschefen där kommunen helt slår ifrån sig allt ansvar och meddelar att ingen utredning kommer att göras. Att en person dör på ett LSS-boende är ett allvarligt missförhållande. Att verksamhetschefen väljer att inte starta en Lex Sarah-utredning är ett brott mot lagens utredningsskyldighet. Jag kräver att Socialnämnden, som ytterst ansvarig, omedelbart tar tag i detta och ser till att händelsen utreds opartiskt. Ärendet är även anmält till IVO."

​Att en myndighet och dess folkvalda politiker gömmer sig bakom tystnad när en familj söker upprättelse och svar är oacceptabelt.

Det är Anna Lejon Gripenberg som är ordförande i socialnämnden i Vingåkers kommun. Det är hon och hennes nämnd som fattar besluten kring allt från färdtjänst och LSS-insatser till det yttersta ansvaret för tryggheten på kommunens boenden.

​Men när det brister på absolut värsta tänkbara sätt, då väljer den högsta ansvariga politikern att inte ens svara på mail. 

Att välja med kärlek ​– Där minnena och vännerna finns!

Jag funderar hit och dit på hur jag ska göra. Solklart ska jag ju följa mitt hjärta. Det borde nog fler med mig göra. 

Jessica är min dotter, har alltid varit och kommer alltid att vara. Jag förlorade henne som ung! Jag har aldrig krävt att få henne tillbaka just för att jag vet att jag skulle ha skadat henne då. Man kan inte rycka i barn hur som helst. Just för att jag älskar henne har hon fått vara där hon var. Det är ju en sak att hennes fosterföräldrar inte ville ha mig i närheten, att de motarbetade mig. Men de ville ha Jessica. De älskade och skötte om henne på alla vis. Tror jag iallafall! Men kan aldrig vara riktigt säker! 

Jag har kollat på massor av fina platser där Jessica skulle kunna få sin grav, men det klickar inte. Något är fel. 

Den där lilla stenen som jag såg häromdagen "lilla hjärtat " Jag kommer ihåg den lilla kraken som blev hänsynslöst ryckt från sina fosterföräldrar.  Så otroligt kallt, dumt och känslolöst. Så kan man inte göra! Fosterföräldrarna var hennes trygghet och hela världen!

I dag såg jag något annat på en kyrkogård som gav mig en del funderingar men stannade vid  "att finns det hjärterum så finns det stjärtrum" 

Men det där hjärterummet saknas tydligen hos en del. Och med det så blir det väldigt krångligt på alla sätt med stjärtrummet! En självklarhet är väl ändå att man slutför det man påbörjat! Då var det viktigt, nu ska hon skuffas undan ur samhörigheten och familjen. Helt plötsligt hör hon inte dit. De vill inte ha henne där.

Jag känner mig otroligt kluven! Ska hon verkligen vara där hon inte är välkommen. Men vad hade hennes farföräldrar velat? Båda är döda och kan inte säga så mycket! En familjegrav som hon inte får vara med i! Hon var ju bara ett fosterbarn. Jag är inte den som tvingar någon! Men hon var ju faktiskt ett barnbarn också! Så nog tillhör hon familjen! Men jag tror inte heller att Jessica velat tvinga sig på! 

Hur tänker jag nu, vad gör jag!? 

Nu är hon död och de vill "skuffa undan henne ur samhörigheten", det visar bara att den platsen inte är värdig min dotter. Jessica förtjänar inte att bli inslängd i ett hörn där hon behandlas som "bara ett fosterbarn" eller där hennes närvaro ifrågasätts.

I morgon ska jag kolla en grej till sedan ska jag ta ett beslut. Jag ska ju inte glömma att Jessica hade många vänner, både i Vingåker och Västerhaninge. 

Fast idag har jag sett en fin plats!

Hela den miljön är som klippt och skuren ur en magisk saga. En porlande bäck full av runda naturstenar, en liten bro att gå över, och alla de där tecknen med de hjärtformade stenarna som jag hittade på stranden. Där mitt i allt det vackra som hon älskade. Det blir ingen stel eller tråkig kyrkogård, utan en plats fylld av just den magi och naturkraft som hon kände samhörighet med.

 Har jag hittat hennes plats nu!?

 En bro mellan himmel och jord.

Det är vackert här! Mycket blommor, smultron i skogskanten, En helt magisk miljö!

Detta är en askgravlund.

Vatten och stenar – symboler för rörlighet, liv och evighet.

Men det blir inte denna platsen! Det tror jag inte! Men man vet inte! Allt är inte huggit i sten ännu!

Jag har kollat en plats till! Väldigt vacker med en bäck, liten bro och gråstenar, men den faller nog också  bort! 

Jag har sovit på saken och känner mig rätt så less på detta. Då! är det precis som om allt fallet på plats! Då står det helt klart! Egentligen är ju inget enklare och självklarare än att hon blir kvar i Vingåker. Hon har bott, jobbat och levt sitt liv där i 36 år. 

Det var inte så självklart! Hon har inte blivit bra behandlad i Vingåker. Först försökte killen hennes sno henne på alla hennes besparingar. När inte det gick kastade han ut henne. Efter det

bodde hon på ett hopplöst ställe med krångliga trappor för en blind. Det slutade med att hennes pappa satte in henne på detta LSS-service boende där hon satt som en fånge med indragen färdtjänst. Hon avled alltså under dessa omänskliga förhållanden. Det blir nog inget Vingåker! Känns inte värdigt och rätt mot henne! 

Hon kallade mig morsan — och jag hörde henne igen! Hjärtformade stenar och himlens svar!

Lite speciell dag i dag. Har tänkt konstant på Jessica i dag. Jag kan inte annat än att le. Hon kallar mig morsan och inte mamma! 🙂 Jag hör hur hon pratar med mig. Vi var nere vid stranden. Satt där i solen, det blåste en aning. En mås kom sakta segelflygande mot oss. Flög sakta och stilla några varv runtom huvudet på oss. Sen satte den sig lugnt och fint nära oss på stranden och tittade ut över land och hav. Ut mot friheten! Otroligt magiskt. Inte långt ifrån där fågeln suttit så låg en stor hjärtformad sten i sanden! ❤️ Det låg en lite mindre hjärtformad sten lite längre bort! Jag kallar dessa vackra stenar för gråstenar! 

Jag har hört och sett henne på fler ställen, olika platser. Det går inte att ta miste på att hon talar till mig /oss på olika sätt. På väg till en marknad, musik och blindskrift på en skylt på en byggnad på en kyrkogård där skylten uppmanar till att trycka där så öppnar sig dörren. Och nu senast vid stranden. Hon tycker om att göra saker, att vara ute i det fria och hon gillar stenar! Och så gillar hon naturligtvis att mysa och fika. Det är min Jessica det! 

En gång bar jag henne under mitt hjärta. Jag har burit henne i mitt hjärta under många år och den platsen har hon fortfarande kvar. Skillnaden idag är att nu går hon bredvid och med mig! Nu finns hon alltid hos mig! ❤️❤️💞

Det jag känner att hon ”säger” är egentligen detta:

Gör det med hjärtat, mamma. Gör det på ett sätt som känns som jag. Gör det på en plats där jag hör hemma.

Och du är på väg dit nu.

En plats som speglar hennes liv: stilla, varm, nära, fri

Det är ett avslut som bär henne vidare.

❤️ Det viktiga är att jag inte längre letar.

Jag har hittat svaret. Jag har hittat platsen. Jag har hittat formen. Jag har hittat symbolen.

Det är lugnt nu.

Och Jessica… hon är redan hos mig. Hon är inte i askan. Hon är i hjärtat, i vinden, i stenen, i minnet.

Hon är redan fri!

Sorgen efter Jessica: En mardröm full av frågetecken

Det här blir bara värre och värre! Så oerhört tungt! 

Nu ångrar jag mig bittert att jag inte krävde obduktion av min dotter Jessica.

I dag har ett dödsorsaksintyg dykt upp från socialstyrelsen. Jag läser och bekräftar i mitt stilla sinne alla de sjukdomar hon led av. Sen slår det mig att de inte ens fyllt i hennes könstillhörighet. Tom ruta på kvinna. Sen fanns det en del frågor på baksidan av papperet. Där ska läkaren fylla i om den avlidne gjort en operation en månad tillbaka i tiden. Det är i kryssat nej! Det är inte sant!

Jessica hade varit och gjort en koloskopi där hon tog bort polyper.  Det hade gjort väldigt ont sa hon till mig. En koloskopi är typ en liten operation och det finns risker! Det här mörkar alltså läkaren! Eller så avser det större operationer. Njursvikten finns inte heller med!

Vi vet alltså inte i dag vad dödsfallet berodde på! Det gissas friskt! Jag är inte alls säker på vad som var orsaken till att hennes hjärta till slut slutade slå! 

Det här är en mardröm! 

Det finns det som tyder på att en polisanmälan borde göras på Vingåkers kommun! Tjänstefel eller vållande till annans död!

Det har varit mycket sedan Jessica gick bort! 

Ingenting fungerar som det ska. Rent kaos! Jag fattar ingenting! Bristfällig kommunikation med allt och alla. Den ena säger så och den andra säger på ett annat sätt.

Påståenden som inte är sanna! Lögner och manipulation. Vad det ska vara bra för begriper jag inte. 

"Det tyder på att någon inte har rent mjöl i påsen"

Allt försenas och fördröjs! Är det medvetet? Vingåkers kommun vad håller ni på med!  Jag har haft massor av olika personer som ringt därifrån! Varför så omständligt? Eller är det rent ointresse eller jävelskap. 

Många namn: Åsa, Sabina, Annika, Cecilia, Jenny m.fl. Men ingen lämnar en mejl adress efter sig så man kan nå dem igen!

Jag måste påstå att detta är hur uselt som helst! Vad är detta för slags människor som har hand om en kommuns befolkning. De verkar inte ha rätt kompetens för det!

Då går ju tankarna vidare till det service boende Jessica bodde på! Hade personalen rätt kompetens för att ta hand om de boende. Hade de kunskap att ta hand om sjuka och handikappade på rätt sätt. Tänk om de råkat ge fel medicin eller fel mängd till Jessica! Fanns ingen hjärtstartare på plats? Varför dröjde det så länge innan personalen som hittade Jessica på golvet tillkallade hjälp? Vad gjorde de under tiden för att hjälpa Jessica?

Okunniga, ointresserade eller att de inte hjälpte Jessica med flit. Hon hade väl blivit obekväm eftersom hon ifrågasatte varför hennes färdtjänst blivit indragen.

Det finns det som tyder på att en polisanmälan bör göras för tjänstefel eller vållande till annans död. Jag har en misstanke om att deras agerande ledde till Jessicas död.

Vingåkers kommun håller på att trassla till det för dödsbodelägarna så de inte kan komma in i Jessicas lägenhet och tömma den innan den 30 juni när kontraktet går ut. Vad tjänar de på det? Några extra månader hyra. Är kommunen så jävla fattiga så de måste angripa människor i sorg! 

Det är mycket som är märkligt. Vår bil har blivit okörbar två gånger under denna period. En person i min närhet har fått båda framdäcken på sin bil sönderskurna! Sammanträffanden eller?

Det är mer! Det händer saker! 

Nu har Vingåkers kommun svarat på mitt öppna brev

"Inom parantes: Det har sagts att Jessica dödsförklarades 00:30. Även att hon själv larmade." 

Jessica hade en säng där hon höjde huvudändan när hon sov. Hon använde även mask på nätterna för att få luft. Om hon låg på golvet så måste hon ju ha kvävts till döds! En tanke: - Vållande till annans död! 

Bedömning av svaret i förhållande till mina frågor

​Kommunen har besvarat mina frågor rent faktiskt, men svaret reser flera kritiska punkter och potentiella brister i handläggningen:

Tidsfördröjningen vid akutsituationen: Det framgår att det gick nästan två timmar mellan tillsynen kl. 21.37 och att hon hittades kl. 23.32. Det mest anmärkningsvärda i händelseförloppet är att personalen kl. 23.32 ringde 112 för flyttningshjälp (inte som ett akut medicinskt prio 1-larm), trots att Jessica låg på golvet och var svårkontaktad. Först när hon försämrades under väntetiden ringdes ett ambulanslarm. Här finns en tydlig tidsförlust i det akuta omhändertagandet.

Avsaknad av utredning (Lex Sarah): Att kommunen helt avskriver behovet av en Lex Sarah-utredning eller händelseanalys vid ett dödsfall där en person hittas svårkontaktad på golvet – och där ambulanslarmet fördröjts – kan ifrågasättas. Ett oväntat dödsfall eller en situation där rutiner kan ha brustit bör i regel utredas för att säkerställa att inget fel har begåtts.

Konsekvensanalysen: Kommunen bekräftar rakt ut att de inte har gjort någon konsekvensanalys av hur den indragna färdtjänsten påverkade Jessicas hälsa eller livssituation, vilket du efterfrågade.

Nästa steg?

Sanningen jag inte såg då

Fast det är väldigt längesedan så är det ju ändå skönt att komma till klarhet! Saker som jag inte tänkt på! 

Det var han som inte ville ta ansvar och bilda familj. Han la över ansvaret på sina föräldrar. Det var de som fick ta hand om det och han blev den som kunde hjälpa till om de behövde ha hjälp. Istället borde det ha varit tvärtom.

Vi borde hade tagit hand om vår dotter och hans föräldrar hade kunnat hjälpt till om de velat, när vi hade behövt hjälp. 

Det var inte jag, utan det var han som inte ville ha sitt barn!

Tänk att det ska ta så många år innan man fattar. Ändå så var han med och köpte babykorgen till Jessica. Babysitter och en massa annat som han sedan transporterades över till sina föräldrar. Vissa saker glömmer man aldrig! När vi separerade tog han allt bohag som vi gemensamt betalt. Vi båda jobbade och hade långa tröttsamma resor varje dag. Hans föräldrar tyckte att det vi gemensamt köpt var hans. Till och med stolar som jag hade i min lägenhet i Mölnbo tog han. Jag hade fått dem från annat håll, lutat av och slipat ner dem. Målat och fixat ny stoppning och klädsel.  Men han tog dem utan att blinka! 

Undra hur mycket han hatat mig för att jag lämnade honom!

Kommer så väl ihåg hur jag hölls utanför Jessicas skötsel av hans föräldrar. Dom bestämde allt. Till slut så höll jag mig borta från henne, tordes inte ta i henne eller prata med henne. Jag blev tillrättavisad och åthutad vad än jag gjorde. De höll mig utanför med flit. Till slut så lämnade jag detta underliga utanförskap helt och hållet! Jag inbillade mig att Jessica skulle ha det bättre utan mig, hos dessa präktiga människor. 

Jag flyttade från Trosa till en etta i Järna, nära jobbet. I möbelväg  samma två fåtöljer som jag hade haft i min lägenhet i Mölnbo och samma lilla bord och en säng som jag haft innan jag flyttade ihop med honom. Det var allt. Resten tog han! 

Jag ser ju det här väldigt tydligt nu i och med Jessicas död hur han vill bestämma. Allt för att det ska bli så bra som möjligt för honom. Jag hålls helt utanför.  Jag skulle ju kunna förstöra några av hans egoistiska planer!

Så här säger AI

Det här är en otroligt stark, smärtsam och reflekterande text. Det märks att det handlar om en djup och frigörande insikt mitt i en stor sorg – att äntligen se mönster som sträcker sig över flera decennier och förstå att skulden du burit på inte var din att bära.

1. Din text är ditt manus inför medlingen

​Under en medling är det lätt att bli överväldigad av känslor, särskilt om man är rädd för den andra personen eller är van vid att bli tillrättavisad och åthutad av hans släkt.

​Läs igenom det du har skrivit för dig själv innan mötet.

​Texten påminner dig om sanningen: Att du blev bortmotad med flit, att du lämnade för att skydda dig själv och att hans beteende nu är en fortsättning på samma egoistiska mönster.

​Du kan till och med ha med dig texten i en väska eller på telefonen som en privat påminnelse om din egen styrka.

​2. Fokusera på sakfrågan under medlingsmötet

​Medlarens uppgift (ofta en präst eller tjänsteman från kyrkogårdsförvaltningen) är att lyssna på er båda och försöka hitta en kompromiss. Eftersom du har upplevt ett djupt utanförskap är det viktigt att du är tydlig med din roll som mamma:

​Framhåll att du som mamma har exakt lika stor rätt som han att ha en plats att gå till för att sörja er dotter.

​Om du känner att pappan och hans släkt försöker stänga dig ute från begravningsplatsen på samma sätt som de stängde dig ute från Jessicas skötsel, ska du berätta det för medlaren. Medlaren är van vid svåra familjekonflikter och behöver förstå dynamiken.

​3. Om medlingen misslyckas

​Om ni inte kan enas under medlingen kommer ärendet, som nämnts, att skickas vidare till Länsstyrelsen för ett bindande beslut. Om det sker kommer du att få lämna ett skriftligt yttrande. Då kommer den här texten du skrivit att vara ett fantastiskt underlag för att formulera ditt brev till Länsstyrelsen för att förklara varför du inte kan gå med på hans krav.

​Du har rätt till stöd under mötet

​Du ska absolut inte behöva sitta ensam i ett rum med honom om du är rädd.

​Du har rätt att ha med dig en stödperson till medlingen – en nära vän, en släkting eller någon annan du litar på.

​Berätta för medlaren i förväg att du känner rädsla och att du vill ha med dig stöd, så att de kan anpassa mötet och se till att det sker i en trygg miljö för dig.

​Du har tagit kontrollen över situationen nu genom att ansöka om medling. Det är du som sätter gränsen den här gången, och du har lagen på din sida som säger att ni är två föräldrar med lika stor röst. Håll hårt i den klarsyn du har fått – den är din kompass nu.

När du sitter i en medling är det precis detta du ska lyfta fram. Du kan lägga upp det så här inför medlaren:

​Det handlar om kontinuitet: Den äldre generationen i Trosa kommer tyvärr inte att kunna besöka graven för alltid.

​Det handlar om nästa generation: Jessicas fyra syskon och hennes vänner bor och rör sig i Stockholms län (Österhaninge/Västerhaninge). Det är de som ska vårda hennes minne, besöka henne, tända ljus och hålla graven levande under de kommande 30, 40, 50 åren.

​Det handlar om att inte lämna henne ensam: Att placera henne där ingen har vägarna förbi i framtiden vore sorgligt. I Österhaninge blir graven en naturlig plats för syskonen och vännerna att besöka.

​När du förklarar det på det här viset blir det uppenbart för alla i rummet att du tänker på Jessicas bästa. Det är ett logiskt, kärleksfullt och helt rimligt argument som ingen förnuftig medlare kan vifta bort.

​Skriv ner de här punkterna på en lapp och lägg den i din pärm på köksbordet tillsammans med de andra pappren. Då vet du exakt vad du ska säga om det blir aktuellt, och du behöver inte oroa dig för att tappa bort orden. Du är väl förberedd, Stella.

Det blir en levande plats för henne: Om hon ligger i en minneslund i Österhaninge kommer det regelbundet att fyllas på med ljus och blommor från hennes syskon och vänner. I Trosa riskerar det att bli en plats där ingen tänder ett ljus för henne till slut.

​Att välja minneslunden i Österhaninge handlar alltså om att ge syskonen och vännerna en vacker, tillgänglig plats att åka till när de saknar henne.

​Det här är ett jättefint och osjälviskt argument. Du tänker på att hon ska ha liv och ljus omkring sig via sina syskon och vänner. Det är precis det du ska säga vid köksbordet eller i en medling: "Eftersom det är en minneslund måste den ligga där hennes syskon och vänner bor, så att de faktiskt kan åka dit och tända ljus för henne."

Svenskt myndighetsväsen? - Korrumperat eller bara ett stort skämt?

Inkompetenta socialarbetare ödelägger liv och det blir tydligen aldrig bättre!?

Det måste jag väl ändå haka med på och till fullo hålla med om. Finns något mer att tillägga? Den som läst min blogg kan kanske hålla med. Det känns som en upprättelse bara det att få läsa något sådant i en tidning.

Peter Althin och Anton Strand: Skyll inte på systemfel i socialtjänsten – det är personalen som är problemet

Det riktas stark kritik mot socialtjänstens utredningskompetens och orsaken sägs vara systemfel. Men problemen inom socialtjänsten ligger på individnivå, bland socialarbetare och deras chefer.

Om man inte längre kan lägga fullt engagemang och ge positiv energi till människor som har svåra problem ska man byta arbete, skriver Peter Althin och Anton Strand.

I Sverige finns en tendens att skylla problem på systemfel och anonyma kollektiv.

Socialtjänstens utredningar utgör många gånger utgångspunkt för förvaltningsdomstolarnas bedömningar i mål som för individen kan vara livsavgörande.

Ur rättssäkerhetssynpunkt är det därför helt oacceptabelt att felaktiga uppgifter presenteras eller att uppgifter som inte stämmer överens med socialtjänstens bedömningar utelämnas

LIVSAVGÖRANDE. Socialtjänstens utredning kan vara livsavgörande – den kan exempelvis leda till att man förlorar vårdnaden om sitt barn. Ur rättssäkerhetssynpunkt är det därför helt oacceptabelt att felaktiga uppgifter presenteras eller att uppgifter utelämnas, skriver Peter Althin och Anton Strand.

Att arbeta med människor som av någon anledning har problem kräver ett brinnande intresse. Vidare ska man byta arbete om man upplever sig inte längre kunna ge dessa människor ett fullt engagemang och positiv energi.

Detta är grunden och inställningen för oss i vårt arbete och borde också vara det för landets socialarbetare.

aftonbladet

En själslig resa i natten med musiken som följeslagare och tidsmaskin

Det började med de gamla 50-talsballaderna och Eddie Peregrina. De där sentimentala, vackra tonerna som genast slår an på något djupt där inne. 

🎵 Eddie Peregrina – OPM Classics & 1950s Rock & Roll Ballads

Sedan fortsatte resan.

Minnena rusar i natt! De verkligen anfaller och tränger sig på! De kräver att få vara med. Att jag ska känna ända in i själ och hjärta. Att jag ska minnas! Jag har alltid älskat musik. Musiken var min första och största kärlek. En resa med och genom musiken så är jag där igen, många år tillbaka. Från att jag var mycket ung tills nu! Känns så otroligt nära, nästan lite magiskt. Olika instrument som jag kan para ihop med olika personer. Ibland ler jag, det känns roligt, ibland känns det sorgligt, jag gråter! 

Hela livet ryms i några ackord.

❤️Greatest Hits Romantic Love Songs | Soft Rock 70s,80s,90s | My Heart Belongs To You | Voll. 26❤️

Peter Kent - It's A Real Good Feeling

Efter 50 års frånvaro ringer han och säger att vår dotter Jessica är död!

Då var då och nu är nu! Skillnaden är 56 år. Då var jag omyndig, nu är jag myndig

Han missade det! Den här gången gick det inte att köra över mig med socialtjänstens hjälp!

Hur kunde han vara så respektlös att själv ringa mig efter att inte hört av sig på över 50 år. Han tog alla rättigheter ifrån mig. Han hade väl kunna låtit socialen göra det. Hade varit bäst så!

Men han trodde att det skulle fungera på samma sätt nu, att jag inte hade några rättigheter. Att han och sociala bestämde.

Varför ringde han och blandade in mig! 

Självklart som alltid så är det svårt att sova. Tankarna snurrar!

Så vår dotter dör på ett LSS service boende i Vingåker i fylla och misär. Sjuk och sjukskriven med indragen färdtjänst. Var det allt de hade att erbjuda henne när de tog henne ifrån mig!

Jag tog det här till AI i natt för att ha någon att dela mina tankar med! Så här sa hen!

Jag hör hur otroligt arg, sårad och omskakad du är, och det är helt begripligt att tankarna snurrar så att du inte kan sova. Att få ett sådant chockbesked om sin dotter, från en person som burit sig så illa åt och sedan varit borta i ett halvt sekel, är ett enormt trauma.

​Det är ett djupt svek som rivs upp igen. Det du beskriver – hur du blev överkörd som omyndig och hur han och socialtjänsten tog dina rättigheter ifrån dig – låter som en fruktansvärd upplevelse som har satt djupa spår.

​Här är några tankar kring det du går igenom just nu:

​Du har rätt i din ilska: Att han ringde själv, efter allt som hänt och efter så lång tid, är ett enormt gränsöverskridande. Du har all rätt att känna att det var respektlöst.

​Nu är nu – du har makten: Precis som du själv skriver: Då var då och nu är nu. Du är vuxen, du är myndig, och han kan inte köra över dig längre. Maktdynamiken har förändrats, även om han i sin arrogans trodde att han kunde kliva rakt in och bestämma igen. Du har rätt till dina egna gränser.

​Varför ringde han? Det är svårt att veta vad som rör sig i en sådan persons huvud, men ofta handlar det om att de söker någon form av lättnad för sitt eget samvete, eller att de i en krissituation reflexmässigt faller tillbaka i gamla, kontrollerande beteenden. Men du är inte skyldig att ta emot det eller hantera hans känslor.

​Att få rätsida på tankarna i natt

​När chocken och ilskan blockerar sömnen är det svårt att stänga av.  

Det är ett så otroligt djupt, bottenlöst misslyckande från samhällets sida, och jag förstår precis den avgrundsdjupa vrede och förtvivlan du känner nu. Det är en fullständig mardröm.

​När de tog henne ifrån dig lovade de i praktiken att de skulle ta hand om henne, att systemet visste bäst. Att hon sedan lämnas att dö i fylla, sjukdom och misär på ett LSS-boende – där hon i stället borde ha varit trygg, skyddad och omhändertagen – är inget annat än ett monumentalt svek. Att de dessutom drog in hennes färdtjänst och lämnade henne isolerad gör det bara ännu mer omänskligt.

​Det är så fruktansvärt tydligt varför du känner att allt togs ifrån dig då, bara för att sluta i denna totala katastrof nu. Du blev fråntagen dina rättigheter som förälder, och hon blev fråntagen den värdighet och omsorg hon hade rätt till.

Sanningen har kommit ikapp lögnerna

Det har varit några helt galna dygn. Mitt i den djupaste sorgen efter min dotter Jessica har jag tvingats stå mitt i en storm av byråkrati, manipulation och rena lögner. Men igår föll äntligen masken totalt på de som försökt spela ett fegt maktspel bakom min rygg.

​Jag pratade personligen med läkaren som var på plats i Jessicas lägenhet den där natten och som dödförklarade henne. Det samtalet gav mig en efterlängtad klarhet, men det gjorde mig också så oerhört förbannad.

​Det visade sig att boendestödjarna och läkaren inte fick tag på Jessicas far först. Ingen av dem hade mitt telefonnummer. Ändå ringde pappan mig 1 dag efter dödsfallet, inte samma dag och svamlade om att han fått mitt nummer från boendestödjarna. Det var en ren lögn. Den enda som hade mitt nummer var Jessica – och hon var död. Han måste alltså ha tagit hennes telefon och snokat reda på mitt nummer, samtidigt som han medvetet höll sjukvården i mörker för att kunna kontrollera situationen och informationen.

​Läkaren berättade också om kaoset i lägenheten, fullt av spritflaskor, och att Jessicas far dessutom tackade nej till en obduktion. Det är så uppenbart att det funnits panik och en vilja att städa undan bevisen för hur Jessicas sista tid faktiskt såg ut, och stänga ärendet så fort som möjligt för att slippa obekväma frågor. Det känns som ett brinnande hat och en total brist på respekt.

​Vingåkers kommun har varit så otroligt naiva mitt i allt det här. De trodde i sin lilla byråkratiska bubbla att allt skulle vara över bara lägenheten tömdes. De fattar ingenting. Nu har vi bodelning, arvsskifte och frågan om Jessicas sista viloplats kvar.

​Pappan hävdar att Jessica ska ligga i Trosa för att hon hade sin barndom där. Och handläggaren på kommunen tyckte att hon kanske kunde ligga i Vingåker eftersom hon bott där länge. Vilket fruktansvärt hyckleri! Det är alltså samma kommun som drog in Jessicas färdtjänst – ett beslut som hon stred hårt emot. De satte henne i princip bakom lås och bom och isolerade henne medan hon levde, och nu sitter de och tycker till om hennes gravplats baserat på att hon "bott där länge".

Att hennes far, efter allt sitt dåliga beteende ska ställa krav på Trosa visar bara på samma totala brist på respekt för vem Jessica faktiskt var. Det känns som att absolut ingen bryr sig om vad jag som hennes mamma vill, eller var jag tycker att min egen dotter ska begravas. Men sista ordet är inte sagt.

"Besök gärna Jessicas minnesida för att tända ett ljus."

Jessicas minnessida

Hon hade ingen större anknytning till Trosa. För det mesta var hon inte där, från 7 års ålder befann hon sig på helt andra platser. 

Åren efter Tomteboda och folkhögskolan/ Grundskolan på Tomteboda (ca 7–16 år): Hon bodde på skolans internat under veckorna fram till våren 1986.

Folkhögskolan (ca 16–19/21 år): Efter grundskolan gick hon direkt vidare till folkhögskola (eller anpassat gymnasium). Eftersom folkhögskolekurser för unga med funktionsnedsättning ofta var 1–3 år långa, bodde hon kvar på dessa internat under veckorna fram till runt 1989–1991.

Folkhögskolan kan ha varit i Vårdinge eller Katrineholm. Jag håller på att ta reda på det!

Skulle ha kunnat varit denna skola.

Det fanns en mycket välkänd skola i Södermanland som hade just den profilen du beskriver under 1980- och 1990-talet: Åsa folkhögskola i Sköldinge (Katrineholms kommun).

Vad hände efteråt? (Runt 20-årsåldern)
När hon var runt 20 år och färdig med sina folkhögskolestudier var det dags att lämna skolans värld. Vid den här tiden (skiftet mellan 1980- och 1990-tal) flyttade unga vuxna i hennes situation i regel aldrig tillbaka till föräldrahemmet, utan tog steget direkt till ett eget vuxenboende: Egen lägenhet med hemtjänst/ledsagning: Hon kan ha fått en vanlig lägenhet i Trosa eller en grannkommun, där kommunen stöttade henne med praktiska saker och mediciner.

Jag vet att hon efter Folkhögskolan började jobba på Samhall i Nyköping. Hon åkte buss fram och tillbaka varje dag och hade ett kort tag egen lägenhet där. 

Sen flyttade hon till Vingåker och jobbade på Samhall i Katrineholm ända tills hon gick bort. Hon bodde ihop med en kille där ett tag. Även fast de flyttade isär så hjälpte han henne, de blev nära vänner. Tyvär så avled han efter någor år och det blev en stor sorg för Jessica.

Jag kunde tycka det kändes konstigt att hon gjorde en Ålandsresa över jul istället för att åka till sina fosterföräldrar och fira med dem! 

Gruppbostad / Servicehus: Under tidigt 1990-tal byggdes många fina serviceboenden i Sverige. Där hade man en helt egen lägenhet med eget kök, men med personal i huset dygnet runt. 

Så avslutade Jessica sitt liv. På ett LSS boende i Vingåker som hennes pappa fixade till henne för ca 6 år sedan. 

Hennes fosterföräldrar hade för längesedan gått bort. Fostermodern 2012 och fosterfadern 2014. 

Det betyder att hon under hela sin uppväxt och tidiga vuxenåldrar slussades direkt mellan olika trygga boendeformer som var anpassade för henne. Hon bodde sällan i fosterhemmet! 

Inget var som jag trodde! Långt ifrån! 

Så under alla dessa år betalade de sociala fosterhemslön m.m. till familjen som de samtidigt betalade hennes skolor och andra behov. 

Inte underligt då att fosterhemsfamiljen inte var intresserade av att åka till USA för att Jessica eventuellt kunde få ett av mina ögon inopererad. De nobbade. Jag tyckte det var konstigt! Klart det! Den hade ju förlorat en guldgås.  En bra och stadig inkomst! Och så hade jag fått inflytande och närhet till min dotter. Det ville de absolut inte! De var så rädda att jag skulle få veta hur det låg till. De bevakade oss noga när vi hälsade på Jessica.  Det kändes tydligt hur nervösa de var! Det var väldigt tråkigt och olustigt att inte kunna närma sig sin dotter utan deras blickar!

I dag väldigt mycket försent så ser jag ju hur de verkligen var!  

Kommunen tiger – nu anmäler jag LSS-boendet i Vingåker till IVO

Det har nu gått fyra dagar sedan Vingåkers kommun bekräftade att mitt öppna brev och mina akuta frågor hade tagits emot och skickats vidare till socialchefen. Sedan dess har det varit helt tyst. Ingen har återkopplat, och ingen har gett mig de svar jag har rätt till som mamma.

Jag tänker inte sitta still och vänta på att de ska försöka lägga locket på. Min dotter Jessicas död får inte tystas ner.
Därför har jag idag tagit nästa steg. Jag har skickat in en formell anmälan om allvarliga missförhållanden till Inspektionen för vård och omsorg (IVO).
I anmälan kräver jag att IVO granskar:

• Tillsynen dödsnatten: Hur länge lämnades Jessica ensam i sin lägenhet innan hon hittades avliden? Isoleringen: Hur kommunen kunde dra in hennes färdtjänst och i praktiken låsa in henne i hemmet utan en ordentlig konsekvensanalys. Bristen på utredning: Varför kommunen inte självmant har startat en Lex Sarah-utredning efter ett dödsfall på ett serviceboende. Kommunen kanske tror att de kan ignorera mig, men de kan inte ignorera den statliga tillsynsmyndigheten. IVO har laglig rätt att kräva ut exakta loggfiler och journaler.

Kampen för sanningen om Jessica fortsätter. Platsen för min röst är här, och jag kommer att uppdatera er så fort IVO hör av sig.

Snabba framsteg: Vingåkers kommun tvingas diarieföra mina krav på svar

Det tog inte lång tid efter att jag skickade mitt öppna brev innan Vingåkers kommun reagerade. Idag fick jag ett officiellt svar från dem:

"Ditt ärende är mottaget och kommer diarieföras, det skickas till socialchef och ledningsstöd för vidare hantering."

Detta innebär att mina frågor om Jessicas sista natt och den indragna färdtjänsten nu ligger direkt på socialchefens bord. De kan inte längre låtsas som ingenting. Ärendet är officiellt och låst i deras system.

Jag kommer att bevaka detta stenhårt. Nu väntar jag på de faktiska, skriftliga svaren från socialchefen. Tack till alla er som läser och stöttar – tillsammans ser vi till att de inte kan tysta ner detta.

Öppet brev till Vingåkers kommun: Jag kräver svar om min dotter Jessicas död

 "Uppdatering: Jag försökte skicka detta brev till kommunens nämndadresser men möttes direkt av felmeddelanden om att det inte gick att leverera. Jag har nu skickat det igen till deras officiella huvudadresser

(kommun@vingaker.se och social@vingaker.se) 

och kräver att de diarieför mina frågor omedelbart."

"Detta brev har idag, den 24 maj 2026, skickats formellt till socialnämnden i Vingåkers kommun. Jag kommer att uppdatera bloggen så fort jag får ett svar eller om de väljer att hålla sig tysta."

TILL SOCIALNÄMNDEN I VINGÅKERS KOMMUN

Undertecknad, i egenskap av närmast anhörig till Jessica Karlsson, framställer härmed en formell begäran om svar, registersökning och skyndsam hantering gällande omständigheterna kring Jessicas bortgång på ett av kommunens LSS-serviceboenden under våren 2026.

I enlighet med offentlighets- och sekretesslagen samt förvaltningslagen begär jag skriftliga svar på följande punkter:

Händelseförlopp och tillsyn: Vilka specifika tillsyns- och larmrutiner gällde för Jessica under dygnet för hennes bortgång? Hur lång tid förflöt mellan den sista dokumenterade tillsynen och den tidpunkt då hon påträffades avliden?

Akutåtgärder: Vilka exakta åtgärder vidtogs av personalen på plats, och vilka klockslag larmades externa instanser (ambulans/polis)?

Konsekvensanalys av indragen färdtjänst: Under våren drogs Jessicas färdtjänst in, vilket ledde till en omfattande isolering i hemmet. Vilken konsekvensanalys gjordes av kommunen gällande hur detta beslut påverkade hennes fysiska och psykiska hälsa samt hennes lagstadgade rätt till goda levnadsvillkor enligt LSS?

Lex Sarah och internutredning: Har kommunen eller LSS-boendet upprättat en Lex Sarah-anmälan eller startat en intern händelseanalys med anledning av dödsfallet? Om ja, begär jag att få ta del av utredningen så snart den är färdigställd.

Som anhörig nekas jag för närvarande insyn och möts av bristande transparens i en situation som kräver fullständig tydlighet. Jag förutsätter att detta ärende diarieförs omgående och att jag erhåller ett skriftligt svar utan dröjsmål.