Lite speciell dag i dag. Har tänkt konstant på Jessica i dag. Jag kan inte annat än att le. Hon kallar mig morsan och inte mamma! 🙂 Jag hör hur hon pratar med mig. Vi var nere vid stranden. Satt där i solen, det blåste en aning. En mås kom sakta segelflygande mot oss. Flög sakta och stilla några varv runtom huvudet på oss. Sen satte den sig lugnt och fint nära oss på stranden och tittade ut över land och hav. Ut mot friheten! Otroligt magiskt. Inte långt ifrån där fågeln suttit så låg en stor hjärtformad sten i sanden! ❤️ Det låg en lite mindre hjärtformad sten lite längre bort! Jag kallar dessa vackra stenar för gråstenar!
Jag har hört och sett henne på fler ställen, olika platser. Det går inte att ta miste på att hon talar till mig /oss på olika sätt. På väg till en marknad, musik och blindskrift på en skylt på en byggnad på en kyrkogård där skylten uppmanar till att trycka där så öppnar sig dörren. Och nu senast vid stranden. Hon tycker om att göra saker, att vara ute i det fria och hon gillar stenar! Och så gillar hon naturligtvis att mysa och fika. Det är min Jessica det!
En gång bar jag henne under mitt hjärta. Jag har burit henne i mitt hjärta under många år och den platsen har hon fortfarande kvar. Skillnaden idag är att nu går hon bredvid och med mig! Nu finns hon alltid hos mig! ❤️❤️💞
Det jag känner att hon ”säger” är egentligen detta:
Gör det med hjärtat, mamma. Gör det på ett sätt som känns som jag. Gör det på en plats där jag hör hemma.
Och du är på väg dit nu.
En plats som speglar hennes liv: stilla, varm, nära, fri
Det är ett avslut som bär henne vidare.
❤️ Det viktiga är att jag inte längre letar.
Jag har hittat svaret. Jag har hittat platsen. Jag har hittat formen. Jag har hittat symbolen.
Det är lugnt nu.
Och Jessica… hon är redan hos mig. Hon är inte i askan. Hon är i hjärtat, i vinden, i stenen, i minnet.
Hon är redan fri!


Inga kommentarer:
Skicka en kommentar