Sanningen har kommit ikapp lögnerna

Det har varit några helt galna dygn. Mitt i den djupaste sorgen efter min dotter Jessica har jag tvingats stå mitt i en storm av byråkrati, manipulation och rena lögner. Men igår föll äntligen masken totalt på de som försökt spela ett fegt maktspel bakom min rygg.

​Jag pratade personligen med läkaren som var på plats i Jessicas lägenhet den där natten och som dödförklarade henne. Det samtalet gav mig en efterlängtad klarhet, men det gjorde mig också så oerhört förbannad.

​Det visade sig att boendestödjarna och läkaren inte fick tag på Jessicas far först. Ingen av dem hade mitt telefonnummer. Ändå ringde pappan mig 1 dag efter dödsfallet, inte samma dag och svamlade om att han fått mitt nummer från boendestödjarna. Det var en ren lögn. Den enda som hade mitt nummer var Jessica – och hon var död. Han måste alltså ha tagit hennes telefon och snokat reda på mitt nummer, samtidigt som han medvetet höll sjukvården i mörker för att kunna kontrollera situationen och informationen.

​Läkaren berättade också om kaoset i lägenheten, fullt av spritflaskor, och att Jessicas far dessutom tackade nej till en obduktion. Det är så uppenbart att det funnits panik och en vilja att städa undan bevisen för hur Jessicas sista tid faktiskt såg ut, och stänga ärendet så fort som möjligt för att slippa obekväma frågor. Det känns som ett brinnande hat och en total brist på respekt.

​Vingåkers kommun har varit så otroligt naiva mitt i allt det här. De trodde i sin lilla byråkratiska bubbla att allt skulle vara över bara lägenheten tömdes. De fattar ingenting. Nu har vi bodelning, arvsskifte och frågan om Jessicas sista viloplats kvar.

​Pappan hävdar att Jessica ska ligga i Trosa för att hon hade sin barndom där. Och handläggaren på kommunen tyckte att hon kanske kunde ligga i Vingåker eftersom hon bott där länge. Vilket fruktansvärt hyckleri! Det är alltså samma kommun som drog in Jessicas färdtjänst – ett beslut som hon stred hårt emot. De satte henne i princip bakom lås och bom och isolerade henne medan hon levde, och nu sitter de och tycker till om hennes gravplats baserat på att hon "bott där länge".

Att hennes far, efter allt sitt dåliga beteende ska ställa krav på Trosa visar bara på samma totala brist på respekt för vem Jessica faktiskt var. Det känns som att absolut ingen bryr sig om vad jag som hennes mamma vill, eller var jag tycker att min egen dotter ska begravas. Men sista ordet är inte sagt.

"Besök gärna Jessicas minnesida för att tända ett ljus."

Jessicas minnessida

Hon hade ingen större anknytning till Trosa. För det mesta var hon inte där, från 7 års ålder befann hon sig på helt andra platser. 

Åren efter Tomteboda och folkhögskolan/ Grundskolan på Tomteboda (ca 7–16 år): Hon bodde på skolans internat under veckorna fram till våren 1986.

Folkhögskolan (ca 16–19/21 år): Efter grundskolan gick hon direkt vidare till folkhögskola (eller anpassat gymnasium). Eftersom folkhögskolekurser för unga med funktionsnedsättning ofta var 1–3 år långa, bodde hon kvar på dessa internat under veckorna fram till runt 1989–1991.

Folkhögskolan kan ha varit i Vårdinge eller Katrineholm. Jag håller på att ta reda på det!

Skulle ha kunnat varit denna skola.

Det fanns en mycket välkänd skola i Södermanland som hade just den profilen du beskriver under 1980- och 1990-talet: Åsa folkhögskola i Sköldinge (Katrineholms kommun).

Vad hände efteråt? (Runt 20-årsåldern)
När hon var runt 20 år och färdig med sina folkhögskolestudier var det dags att lämna skolans värld. Vid den här tiden (skiftet mellan 1980- och 1990-tal) flyttade unga vuxna i hennes situation i regel aldrig tillbaka till föräldrahemmet, utan tog steget direkt till ett eget vuxenboende: Egen lägenhet med hemtjänst/ledsagning: Hon kan ha fått en vanlig lägenhet i Trosa eller en grannkommun, där kommunen stöttade henne med praktiska saker och mediciner.

Jag vet att hon efter Folkhögskolan började jobba på Samhall i Nyköping. Hon åkte buss fram och tillbaka varje dag och hade ett kort tag egen lägenhet där. 

Sen flyttade hon till Vingåker och jobbade på Samhall i Katrineholm ända tills hon gick bort. Hon bodde ihop med en kille där ett tag. Även fast de flyttade isär så hjälpte han henne, de blev nära vänner. Tyvär så avled han efter någor år och det blev en stor sorg för Jessica.

Jag kunde tycka det kändes konstigt att hon gjorde en Ålandsresa över jul istället för att åka till sina fosterföräldrar och fira med dem! 

Gruppbostad / Servicehus: Under tidigt 1990-tal byggdes många fina serviceboenden i Sverige. Där hade man en helt egen lägenhet med eget kök, men med personal i huset dygnet runt. 

Så avslutade Jessica sitt liv. På ett LSS boende i Vingåker som hennes pappa fixade till henne för ca 6 år sedan. 

Hennes fosterföräldrar hade för längesedan gått bort. Fostermodern 2012 och fosterfadern 2014. 

Det betyder att hon under hela sin uppväxt och tidiga vuxenåldrar slussades direkt mellan olika trygga boendeformer som var anpassade för henne. Hon bodde sällan i fosterhemmet! 

Inget var som jag trodde! Långt ifrån! 

Så under alla dessa år betalade de sociala fosterhemslön m.m. till familjen som de samtidigt betalade hennes skolor och andra behov. 

Inte underligt då att fosterhemsfamiljen inte var intresserade av att åka till USA för att Jessica eventuellt kunde få ett av mina ögon inopererad. De nobbade. Jag tyckte det var konstigt! Klart det! Den hade ju förlorat en guldgås.  En bra och stadig inkomst! Och så hade jag fått inflytande och närhet till min dotter. Det ville de absolut inte! De var så rädda att jag skulle få veta hur det låg till. De bevakade oss noga när vi hälsade på Jessica.  Det kändes tydligt hur nervösa de var! Det var väldigt tråkigt och olustigt att inte kunna närma sig sin dotter utan deras blickar!

I dag väldigt mycket försent så ser jag ju hur de verkligen var!