Hur ser ett barn på en pedofil - hur är upplevelsen - vad sätter det för spår?

Spåren blir livslånga. Pedofiler tycker ju att det är normalt att ha sex med barn. Något riktigt sjukt måste det vara i huvudet på dom. Ett barn är ett barn. Barn är inte utvecklade varken psykist eller fysiskt för att ha sex med en vuxen människa, oavsett man eller kvinna. Det säger väl ändå sunda förnuftet. Finns väl inget att tveka på.

Jag har målat en tavla, av min egen upplevelse. En riktig sjuk tavla. Alla skulle säga att jag var pervers som såg den. Visst är det perverst, det ser ju till och med jag. Men det är ju just detta jag upplevt. Jag ska inte lägga ut tavlan, helt enkelt för att pedofilerna inte ska ha något att gotta sig i.

Min upplevelse som barn: Otroligt skrämmande, jag var mycket rädd, jag grät hejdlöst, men tordes inte försöka ta mig därifrån.

Det här hände i skogen. Han drog ner byxorna på mig och lutade mig över en stubbe, fy fan va jobbit det känns. Jag vände mig om en enda gång. Vad var det jag såg? En jätte, med en jätte kuk. Något mycket skrämmande. Jag kan ju likana det vid en "hästkuk". Så ser det ut i ett barns ögon. Ingen har väl trott något annat?

Han förstörde så mycket för mig. Det var min egen far. Fast det hade väl kunnat varit vilken pedofil som helst. Dom tar tillfället dom får.

Jag var ju med några kompisar i skogen och lekte cowboysar och indianer. Han skrämde bort dom innan han gick till verket. Och dom fattade väl inget, han var ju min pappa. Så vi alla fick väl den känslan att vi gjort något orätt som lekt i skogen, att vi var kamrater, och det här var straffet. Självklart så drog det ju också något med sig. Efter det blev det svårt med kompisrelationer, sånt bestraffas ju. Och så nästa känsla att vännerna svikit. Det har hängt med i alla år. Sen ska man ju inte prata om det förstörda sexlivet "kärlekslivet". Det tar lång tid innan jag litar på en man. fast jag kommer nog aldrig att göra det helt och hållet.

Ja! sexlivet blev ju som det blev. I många, många år så dolde jag mig i mörkret, under kläder och allt sånt där. Jag skäms fortfarande över min kropp, över mig själv. Och så har vi ju den biten med bestraffningar. Och det här har inte varit roligt. Lägg till det med kärlek och sex och allt det andra. Kärlek och sex är smärta, förnedring, tårar, skräck, skam, och något fult. Man är inget annat värd! Det finns så mycket mer som det drog med sig, men jag tar inte upp det!

Det här är ju inget man vill prata om, utan man döljer det, man lever sitt liv i skuld, skam och förnedring. Det är ju jäkligt skämmigt. Man tror att man kan dölja det för sig själv, man lägger det långt bak i huvudet, man förtränger det. Fast det funkar inte, skadan är redan skedd, och visar sig på olika sätt, vilket man vill eller inte, i början kanske man inte förstår det, det kan ta många år innan man börjar förstå sammanhanget över sitt eget beteende. Om man någonsin gör det. Det är en så traumatisk händelse, så det är inte alls säkert att den orkar komma till ytan. Utan den här förstörda människan går omkring i livet och förstår inte var skadorna kommer ifrån, ser inte sammanhanget. Vill kanske inte se sammanhanget. Det gör för ont!

Man lever i en livslång sorg. Man har förlorat något värdefullt.

Man hamnar i ett utanförskap. Man känner sig inte lika mycket värd som andra, man är annorlunda. Självförtroendet är på botten. Visa känslor är nästan omöjligt, man bär det inom sig, men på utsidan tar man avstånd. Helt enkelt för att inte någon ska komma åt ens inre, ens svagheter. Man får svårt att visa närhet, en obehagskänsla finns. Tanken är ju: - Vad finns bakom den närheten, finns något uträcknat! Ska jag såras och utnyttjas, göras illa! 

Det var inte så länge sedan som jag råkade ut för det, närmare bestämt på midsommarafton. Vi blev överbjudna på fest. Min dåvarande sambo och hans arbetskamrat hade tydligen hittat på något kul i deras tycke. Att förnedra mig sexuellt. Min kära låter sin kamrat förnedra mig totalt, utan att ingripa. Han sitter och låtsas som ingenting. Som om han väntar på att förnedringen skulle bli total. Vad vet jag? Han kanske njöt av det, att plåga mig. Det här är nog bland det sämsta jag kan råka ut för. Det mest smärtsamma! Och då från en man älskar och litar på. Det var inte bara en smärta, det var chock, stor besvikelse. Jag hade ju litat på honom. Hade jag vetat att han var så pervers, så hade jag aldrig berättat det här för honom.
 

"Förnedrad och dragen i smutsen"

Fast det går ju rykten att gubbarna på arbetstid åker till olika bad  "ex Görvälnsbadet - Bruket friluftsbad" och sitter och kollar in småtjejer, och ger dom snaskiga gliringar. Vad vet man, småtjejerna har väl kanske fått snaskiga erbjudanden också av gubbarna. Det kanske är en förmån man har när man jobbar i Järfälla kommun. Det verkar vara gott om snuskgubbar där. Löneförmån kallas det visst!

Jag tror dom enda gångerna jag verkligen visar känslor öppet är när barn far illa. Jag blir rabbiat galen. Och det är väl inte så konstigt! Jag vet ju hur det är, hur dom känner sig, och vilket liv dom har framför sig.

Och det här gör ju inte saken bättre för min del. Det var här barnavårdsnämnden gjorde min fosterhemsplacering. Dom ansåg den för bra. Ändå hade min far förlorat vårdnaden. Fast det var ju inte hos honom jag bodde, utan det var hos min farmor, hans mor, som han besökte ofta. Mitt förtroende för myndighetspersoner var redan innan det här på botten, inte blev det bättre av det här.