Vad händer med min handikappade dotter när hennes fosterföräldrar dör?

Publicerad: 2007-04-21 19:01

Det skönt med en blogg. När andan faller på och det känns tungt, att kunna få dela med sig av sina bekymmer. Man vet ju att någon åtminstone ser en, är lite intresserad av vad man har på hjärtat.

Just nu när jag håller på att försöka skriva ihop en stämningsansökan på Sundsvalls kommun, så kom mina tankar till min dotter som de stal från mig 1970, ja! det är 37 år sedan.  Men tankarna finns hos henne så gott som varje dag, det är inte som det var de första åren, då det var mycket smärtsamt. Men funderingarna finns där! Hur kommer det att gå för henne när hennes fosterföräldrar faller ifrån? Till saken hör att fosterföräldrarna är hennes farföräldrar och alltså gamla. Vad händer? De har gjort allt för att jag inte ska ha någon kontakt med henne, de har lyckats bra med det!

Jag förmodar då att Sundsvalls kommun tar hand om detta, för de var ju de som med socialassisten Elsa Sundbergs hjälp beslutade min dotters öde. Fast de visste ju inte då när de tog henne att hon var handikappad "blind" och att en del andra handikapp fanns, det kom fram senare. Det var nog inte vad det tänkt sig. Så det kan gå! Fast det blir nog svårt för socialassisten Elsa Sundbergs att ta det ansvar hon åtog sig eftersom hon avled i februari. Men jag antar att Sundsvalls kommun fullföljer sitt åtagande. Det måste väl ändå vara deras ansvar?

För inte kan de väl tänka sig att jag ska ta över? Fast det förvånar mig inte. Det borde nog tänkt på det för 37 år sedan, följderna av sitt handlande. Oansvarigt och bristande omdöme enligt mig. Allt man gör drar ju med sig konsekvenser, även för de sociala myndigheterna.

Man kan inte stjäla någon annans barn bara för att man förlorat sitt egna. Smärtan var densamma för mig som för er när ni förlorade er dotter i en olycka. Men det är klart! Den som har finast titel och mest pengar på banken vinner. Jag tyckte synd om er, bråkade inte så mycket, försökte få träffa min dotter ändå. Ni tyckte inte speciellt synd om mig, hade ingen som helst medkänsla med mig! Är min dotters liv också förstört när ni dör? Vad har hon då?

Hon frågade mig för några år sedan om varför jag lämnat bort henne. Ni svansade oroligt omkring. Ni måste ha varit livrädda för vad jag skulle säga. Jag var inte 18 år längre, jag var ju vuxen och ni hade inte kunnat gjort ett skit om jag sagt sanningen, att ni medverkat i att ta henne ifrån sin mor. Men jag sa ju inte det, jag sa inte sanningen! Inte för er skull, helt enkelt för att inte skada mitt barn. Jag

skulle tro att hon ändrat uppfattning om er då, kanske skulle hon ha hatat er. Ni måste ha varit lyckliga när jag för hennes skull sa att jag varit för ung, inte haft några möjligheter. Fy fasiken vad det

kändes jäkligt, åter igen denna smärta. Kränka och nervärdera mig själv inför mitt barn. Rena själsliga misshandeln!

Nä då ! Tiden läker inte alla sår. Jag har inte glömt något!

Jag har inte heller glömt hur jag fick höra bakvägen att jag fått skulden för att er son kört på fyllan och förlorat körkortet. Sjukt! Hade inte sett eller pratat med honom på över ett år då.