JAG en värdelös figur - Min dotter var efterlängtad av mig. Jag hade förberett allt, babykorgen var köpt, lägenheten fixad. Ja allt var klart. Hon var verkligen önskad. En otrolig sorg för mig när jag förlorade henne. Jag stod maktlös mot myndigheter, Pappan och hans föräldrar. Det var så jäkla fult gjort!

Publicerad: 2007-07-24 09:31

Jag såg en snutt på en film för ett tag sedan. I den filmen användes en formel för göra slut på förbannelser. Formeln lät ungefär så här:

..Gudar och Gudinnor slut denna cirkel och gör mig fri..

Självklart så provar jag denna magiska formel, så får jag se hur det blir.

Vem vet! Det kanske fungerar.

Jag skrev för några månader sedan om min syn skadade dotter, som myndigheterna tog ifrån mig när jag var ung. Under de 37 år som gått sedan dess har kontakten inte varit bra, utan mycket bristfällig. Jag känner igen det från min egen barndom från tonåren och hur det känts som vuxen. Inte älskad och önskvärd. Jag fick aldrig några svar på de frågor jag hade om varför? Och det har förstört mycket av mitt liv. Att gå omkring med undringar som man aldrig får svar på är inte bra, man blir aldrig fri att gå vidare i livet med något annat. För länge sedan bestämde jag mig för att mina egna barn aldrig skulle behöva ha sina frågor obesvarade. Varför skulle jag göra mot dem som andra gjort mig? Självklart inte! Tillbaka till min dotter! Ödet har väl varit med och grejat lite nu, det här gick fort..hastigt och lustigt så gick vägarna ihop och jag sitter för första gången och pratar med henne ensam. Hon hade en hel del frågor, som jag hade hoppats på att hon inte haft, som hon inte egentligen behövt ha! Jag har försökt svara så ärligt som möjligt på hennes frågor. Vad svarar man egentligen på frågan att hon trott att jag inte ville ha henne. I alla dessa år har hon trott att jag sket i henne, att hon inte var önskvärd, att jag inte älskade henne. Aldrig hade jag kunnat tro det! Och så var det ju inte heller. Visst ville jag ha henne, men myndigheterna tyckte inte det, varför vet jag inte? Jag fick inte en chans ens att visa att jag kunde ta hand om henne! Jag hade alltså inget val, jag fick välja på två möjligheter, så självklart tog jag det mest onda. Jag tror och vet att hon haft det bra, hon har inte saknat något, lite bortskämd har hon nog också blivit. Men! det finns ett "men", hennes obesvarade fråga i många år om varför hennes mamma inte ville ha henne utan lämnade bort henne. Och så var det ju inte! Men att det ska behöva komma fram 37 år senare, där har jag levt i god tro att sådana tankar inte fanns hos henne, allt såg ju så bra ut för henne, så jag sa inget utan har burit detta under alla år för att inte skada henne "suck" istället är det väl just det jag gjort. Vad vet jag? Hela felet kanske inte är mitt! Nä! det är det inte, det vet jag. Just för tillfället har vi ju pratat hon och jag..så säkert är hon väldigt kluven just nu, hon har foten i två läger, och så ska det inte behöva vara. Hade det kanske gjorts på ett annat sätt så hade hon sluppit funderingarna under alla år och att nu vara kluven i två. Det är inte alls bra. Självklart ska hon ha rätt att älska hur många hon vill utan att för den delen behöva känna skuld och oro, hon ska inte behöva välja! Det är ju faktiskt riktigt sjukt! Det måste vara hon som väljer. Inte är det väl riktigt rätt att hon ska behöva dölja att hon träffat sin biologiska mamma? Vad blir det av det i så fall? Nä! Det här ska jag fundera på lite, kanske kommer lösningen av sig självt, men man kan ju inte bara sitta och vänta på det, för tänk om lösningen inte kommer av sig självt då. Jag får väl ta en bit i taget. Det viktiga just nu för mig är att hon får lugn och ro i sin själ, att hon kan känna sig glad. För övrigt så är hon väldigt likt mig i sättet, inte utseendet så mycket, näsa, öron och lite annat har hon efter mig, men just sättet och en massa andra sådana ärftliga gen grejor har hon fått efter mig. En fantastisk tjej! och jag är så glad att äntligen fått ha henne några timmar för mig själv, att ha fått prata med henne, fått ta på henne! Tårar? Javisst! - Glädje? Javisst!

Efter mötet med min dotter blev jag så himla trött, så trött! Jag var så trött så det kändes som jag gick på moln. Morgonen efter när jag vaknade hade jag en otrolig värk i nacke, huvud, rygg, benen och i själen, ansiktet kändes som om någon stått och slagit mig i. Ögonen kändes igen svullna. Ja! hela ansiktet kändes som det gått igenom en ångvält. Hela dan var det så! Idag är det borta, känner mig bara lite låg och ledsen.

JAG - En värdelös figur!