Det här är mitt liv min dag och min nutid - Kropp och själ glömmer aldrig!

Publicerad: 2008-06-03 14:52

Det är något jag aldrig kommer ifrån. Kropp och själ har varit med om något som de aldrig glömmer. Inte ens såren på foten har läkt ännu efter bilolyckan, det är över 40 år sedan.

Jag vet inte hur man raderar ut allt gammalt som varit? För det måste jag ju om det inte ska följa med i nutid och längre fram i framtiden.

Hur raderar jag bort knytnävsslaget? Det behövs bara att någon lyfter en arm framför mig så ryggar jag.

Hur raderar jag bort de sexuella närmanden och kladdet? Det behövs bara en kram, så drar jag mig undan av obehag.

Hur raderar jag bort att känna mig iakttagen, bevakad och förföljd?

Hur raderar jag bort cellskräcken, som kommit med att ha blivit fasthållen med tvång.

Hur raderar man bort förnedringen, känslan av att vara skit!

Behöver bara se en sopborste, så säger själen till mig - kommer du ihåg? Och det gör jag ju, ränderna går aldrig ur!

Igår såg jag en långtradare som hade vält efter vägen, inne i flaket som låg på sned, jobbade en massa människor med att tömma det. Flaket var som en vägg mot vägbanan. Bakom den passerade andra långtradare väldigt nära. Om någon annan långtradare hade åkt in i denna som låg på sidan, hade de som befann sig där varit dödens. Det väckte ett minne till liv, inte ett utan två. Jag hade min sovplats i rummet närmast vägen. Vägen som gick ända till husväggen. En hårt trafikerad väg av timmerbilar. Det andra som jag påmindes om var olyckan, där jag fick flaket över mig.

Ja! hela tiden påminns jag om det gamla, kropp och själ reagerar på det.

Jag hatar mörkret, natten som varit har jag slagits med det och med det förflutna. Och allt utlöstes av den eländiga branden i Hälsingland. Det behövs så lite så blir livet till ett inferno. Igår var en riktig skitdag. Hittade en tavla inne på Bergsjöportalen. Skrattretande med sanningen överensstämmande.

Rättvis! Orkar man vara det?

Hälsingeliv