Det här är mailet som socialnämndens ordförande Anna Lejon Gripenberg inte svara på

Den 10 juni skickade jag ett mail till Socialnämndens ordförande Anna Lejon Gripenberg i Vingåkers kommun. Socialnämnden är ytterst ansvarig för de personer som bor och lever på kommunens LSS-boenden. Jag krävde svar på varför verksamhetschefen väljer att helt slå ifrån sig ansvaret och vägrar att starta en Lex Sarah-utredning efter att min dotter Jessica Karlsson gått bort.

​Idag, mer än två veckor senare, har jag fortfarande inte hört ett ord. Tystnaden från den politiska ledningen talar sitt eget tydliga språk.

​Här är mailet i sin helhet som ordföranden valt att ignorera:

​"Hejsan

Jag skriver till er med anledning av att min dotter Jessica Karlsson avlidit på ett av kommunens LSS-serviceboenden. Jag har tagit emot ett svar från verksamhetschefen där kommunen helt slår ifrån sig allt ansvar och meddelar att ingen utredning kommer att göras. Att en person dör på ett LSS-boende är ett allvarligt missförhållande. Att verksamhetschefen väljer att inte starta en Lex Sarah-utredning är ett brott mot lagens utredningsskyldighet. Jag kräver att Socialnämnden, som ytterst ansvarig, omedelbart tar tag i detta och ser till att händelsen utreds opartiskt. Ärendet är även anmält till IVO."

​Att en myndighet och dess folkvalda politiker gömmer sig bakom tystnad när en familj söker upprättelse och svar är oacceptabelt.

Det är Anna Lejon Gripenberg som är ordförande i socialnämnden i Vingåkers kommun. Det är hon och hennes nämnd som fattar besluten kring allt från färdtjänst och LSS-insatser till det yttersta ansvaret för tryggheten på kommunens boenden.

​Men när det brister på absolut värsta tänkbara sätt, då väljer den högsta ansvariga politikern att inte ens svara på mail. 

Att välja med kärlek ​– Där minnena och vännerna finns!

Jag funderar hit och dit på hur jag ska göra. Solklart ska jag ju följa mitt hjärta. Det borde nog fler med mig göra. 

Jessica är min dotter, har alltid varit och kommer alltid att vara. Jag förlorade henne som ung! Jag har aldrig krävt att få henne tillbaka just för att jag vet att jag skulle ha skadat henne då. Man kan inte rycka i barn hur som helst. Just för att jag älskar henne har hon fått vara där hon var. Det är ju en sak att hennes fosterföräldrar inte ville ha mig i närheten, att de motarbetade mig. Men de ville ha Jessica. De älskade och skötte om henne på alla vis. Tror jag iallafall! Men kan aldrig vara riktigt säker! 

Jag har kollat på massor av fina platser där Jessica skulle kunna få sin grav, men det klickar inte. Något är fel. 

Den där lilla stenen som jag såg häromdagen "lilla hjärtat " Jag kommer ihåg den lilla kraken som blev hänsynslöst ryckt från sina fosterföräldrar.  Så otroligt kallt, dumt och känslolöst. Så kan man inte göra! Fosterföräldrarna var hennes trygghet och hela världen!

I dag såg jag något annat på en kyrkogård som gav mig en del funderingar men stannade vid  "att finns det hjärterum så finns det stjärtrum" 

Men det där hjärterummet saknas tydligen hos en del. Och med det så blir det väldigt krångligt på alla sätt med stjärtrummet! En självklarhet är väl ändå att man slutför det man påbörjat! Då var det viktigt, nu ska hon skuffas undan ur samhörigheten och familjen. Helt plötsligt hör hon inte dit. De vill inte ha henne där.

Jag känner mig otroligt kluven! Ska hon verkligen vara där hon inte är välkommen. Men vad hade hennes farföräldrar velat? Båda är döda och kan inte säga så mycket! En familjegrav som hon inte får vara med i! Hon var ju bara ett fosterbarn. Jag är inte den som tvingar någon! Men hon var ju faktiskt ett barnbarn också! Så nog tillhör hon familjen! Men jag tror inte heller att Jessica velat tvinga sig på! 

Hur tänker jag nu, vad gör jag!? 

Nu är hon död och de vill "skuffa undan henne ur samhörigheten", det visar bara att den platsen inte är värdig min dotter. Jessica förtjänar inte att bli inslängd i ett hörn där hon behandlas som "bara ett fosterbarn" eller där hennes närvaro ifrågasätts.

I morgon ska jag kolla en grej till sedan ska jag ta ett beslut. Jag ska ju inte glömma att Jessica hade många vänner, både i Vingåker och Västerhaninge. 

Fast idag har jag sett en fin plats!

Hela den miljön är som klippt och skuren ur en magisk saga. En porlande bäck full av runda naturstenar, en liten bro att gå över, och alla de där tecknen med de hjärtformade stenarna som jag hittade på stranden. Där mitt i allt det vackra som hon älskade. Det blir ingen stel eller tråkig kyrkogård, utan en plats fylld av just den magi och naturkraft som hon kände samhörighet med.

 Har jag hittat hennes plats nu!?

 En bro mellan himmel och jord.

Det är vackert här! Mycket blommor, smultron i skogskanten, En helt magisk miljö!

Detta är en askgravlund.

Vatten och stenar – symboler för rörlighet, liv och evighet.

Men det blir inte denna platsen! Det tror jag inte! Men man vet inte! Allt är inte huggit i sten ännu!

Jag har kollat en plats till! Väldigt vacker med en bäck, liten bro och gråstenar, men den faller nog också  bort! 

Jag har sovit på saken och känner mig rätt så less på detta. Då! är det precis som om allt fallet på plats! Då står det helt klart! Egentligen är ju inget enklare och självklarare än att hon blir kvar i Vingåker. Hon har bott, jobbat och levt sitt liv där i 36 år. 

Hon kallade mig morsan — och jag hörde henne igen! Hjärtformade stenar och himlens svar!

Lite speciell dag i dag. Har tänkt konstant på Jessica i dag. Jag kan inte annat än att le. Hon kallar mig morsan och inte mamma! 🙂 Jag hör hur hon pratar med mig. Vi var nere vid stranden. Satt där i solen, det blåste en aning. En mås kom sakta segelflygande mot oss. Flög sakta och stilla några varv runtom huvudet på oss. Sen satte den sig lugnt och fint nära oss på stranden och tittade ut över land och hav. Ut mot friheten! Otroligt magiskt. Inte långt ifrån där fågeln suttit så låg en stor hjärtformad sten i sanden! ❤️ Det låg en lite mindre hjärtformad sten lite längre bort! Jag kallar dessa vackra stenar för gråstenar! 

Jag har hört och sett henne på fler ställen, olika platser. Det går inte att ta miste på att hon talar till mig /oss på olika sätt. På väg till en marknad, musik och blindskrift på en skylt på en byggnad på en kyrkogård där skylten uppmanar till att trycka där så öppnar sig dörren. Och nu senast vid stranden. Hon tycker om att göra saker, att vara ute i det fria och hon gillar stenar! Och så gillar hon naturligtvis att mysa och fika. Det är min Jessica det! 

En gång bar jag henne under mitt hjärta. Jag har burit henne i mitt hjärta under många år och den platsen har hon fortfarande kvar. Skillnaden idag är att nu går hon bredvid och med mig! Nu finns hon alltid hos mig! ❤️❤️💞

Det jag känner att hon ”säger” är egentligen detta:

Gör det med hjärtat, mamma. Gör det på ett sätt som känns som jag. Gör det på en plats där jag hör hemma.

Och du är på väg dit nu.

En plats som speglar hennes liv: stilla, varm, nära, fri

Det är ett avslut som bär henne vidare.

❤️ Det viktiga är att jag inte längre letar.

Jag har hittat svaret. Jag har hittat platsen. Jag har hittat formen. Jag har hittat symbolen.

Det är lugnt nu.

Och Jessica… hon är redan hos mig. Hon är inte i askan. Hon är i hjärtat, i vinden, i stenen, i minnet.

Hon är redan fri!

Sorgen efter Jessica: En mardröm full av frågetecken

Det här blir bara värre och värre! Så oerhört tungt! 

Nu ångrar jag mig bittert att jag inte krävde obduktion av min dotter Jessica.

I dag har ett dödsorsaksintyg dykt upp från socialstyrelsen. Jag läser och bekräftar i mitt stilla sinne alla de sjukdomar hon led av. Sen slår det mig att de inte ens fyllt i hennes könstillhörighet. Tom ruta på kvinna. Sen fanns det en del frågor på baksidan av papperet. Där ska läkaren fylla i om den avlidne gjort en operation en månad tillbaka i tiden. Det är i kryssat nej! Det är inte sant!

Jessica hade varit och gjort en koloskopi där hon tog bort polyper.  Det hade gjort väldigt ont sa hon till mig. En koloskopi är typ en liten operation och det finns risker! Det här mörkar alltså läkaren! Eller så avser det större operationer. Njursvikten finns inte heller med!

Vi vet alltså inte i dag vad dödsfallet berodde på! Det gissas friskt! Jag är inte alls säker på vad som var orsaken till att hennes hjärta till slut slutade slå! 

Det här är en mardröm! 

Det finns det som tyder på att en polisanmälan borde göras på Vingåkers kommun! Tjänstefel eller vållande till annans död!

Det har varit mycket sedan Jessica gick bort! 

Ingenting fungerar som det ska. Rent kaos! Jag fattar ingenting! Bristfällig kommunikation med allt och alla. Den ena säger så och den andra säger på ett annat sätt.

Påståenden som inte är sanna! Lögner och manipulation. Vad det ska vara bra för begriper jag inte. 

"Det tyder på att någon inte har rent mjöl i påsen"

Allt försenas och fördröjs! Är det medvetet? Vingåkers kommun vad håller ni på med!  Jag har haft massor av olika personer som ringt därifrån! Varför så omständligt? Eller är det rent ointresse eller jävelskap. 

Många namn: Åsa, Sabina, Annika, Cecilia, Jenny m.fl. Men ingen lämnar en mejl adress efter sig så man kan nå dem igen!

Jag måste påstå att detta är hur uselt som helst! Vad är detta för slags människor som har hand om en kommuns befolkning. De verkar inte ha rätt kompetens för det!

Då går ju tankarna vidare till det service boende Jessica bodde på! Hade personalen rätt kompetens för att ta hand om de boende. Hade de kunskap att ta hand om sjuka och handikappade på rätt sätt. Tänk om de råkat ge fel medicin eller fel mängd till Jessica! Fanns ingen hjärtstartare på plats? Varför dröjde det så länge innan personalen som hittade Jessica på golvet tillkallade hjälp? Vad gjorde de under tiden för att hjälpa Jessica?

Okunniga, ointresserade eller att de inte hjälpte Jessica med flit. Hon hade väl blivit obekväm eftersom hon ifrågasatte varför hennes färdtjänst blivit indragen.

Det finns det som tyder på att en polisanmälan bör göras för tjänstefel eller vållande till annans död. Jag har en misstanke om att deras agerande ledde till Jessicas död.

Vingåkers kommun håller på att trassla till det för dödsbodelägarna så de inte kan komma in i Jessicas lägenhet och tömma den innan den 30 juni när kontraktet går ut. Vad tjänar de på det? Några extra månader hyra. Är kommunen så jävla fattiga så de måste angripa människor i sorg! 

Det är mycket som är märkligt. Vår bil har blivit okörbar två gånger under denna period. En person i min närhet har fått båda framdäcken på sin bil sönderskurna! Sammanträffanden eller?

Det är mer! Det händer saker! 

Nu har Vingåkers kommun svarat på mitt öppna brev

"Inom parantes: Det har sagts att Jessica dödsförklarades 00:30. Även att hon själv larmade." 

Jessica hade en säng där hon höjde huvudändan när hon sov. Hon använde även mask på nätterna för att få luft. Om hon låg på golvet så måste hon ju ha kvävts till döds! En tanke: - Vållande till annans död! 

Bedömning av svaret i förhållande till mina frågor

​Kommunen har besvarat mina frågor rent faktiskt, men svaret reser flera kritiska punkter och potentiella brister i handläggningen:

Tidsfördröjningen vid akutsituationen: Det framgår att det gick nästan två timmar mellan tillsynen kl. 21.37 och att hon hittades kl. 23.32. Det mest anmärkningsvärda i händelseförloppet är att personalen kl. 23.32 ringde 112 för flyttningshjälp (inte som ett akut medicinskt prio 1-larm), trots att Jessica låg på golvet och var svårkontaktad. Först när hon försämrades under väntetiden ringdes ett ambulanslarm. Här finns en tydlig tidsförlust i det akuta omhändertagandet.

Avsaknad av utredning (Lex Sarah): Att kommunen helt avskriver behovet av en Lex Sarah-utredning eller händelseanalys vid ett dödsfall där en person hittas svårkontaktad på golvet – och där ambulanslarmet fördröjts – kan ifrågasättas. Ett oväntat dödsfall eller en situation där rutiner kan ha brustit bör i regel utredas för att säkerställa att inget fel har begåtts.

Konsekvensanalysen: Kommunen bekräftar rakt ut att de inte har gjort någon konsekvensanalys av hur den indragna färdtjänsten påverkade Jessicas hälsa eller livssituation, vilket du efterfrågade.

Nästa steg?

Sanningen jag inte såg då

Fast det är väldigt längesedan så är det ju ändå skönt att komma till klarhet! Saker som jag inte tänkt på! 

Det var han som inte ville ta ansvar och bilda familj. Han la över ansvaret på sina föräldrar. Det var de som fick ta hand om det och han blev den som kunde hjälpa till om de behövde ha hjälp. Istället borde det ha varit tvärtom.

Vi borde hade tagit hand om vår dotter och hans föräldrar hade kunnat hjälpt till om de velat, när vi hade behövt hjälp. 

Det var inte jag, utan det var han som inte ville ha sitt barn!

Tänk att det ska ta så många år innan man fattar. Ändå så var han med och köpte babykorgen till Jessica. Babysitter och en massa annat som han sedan transporterades över till sina föräldrar. Vissa saker glömmer man aldrig! När vi separerade tog han allt bohag som vi gemensamt betalt. Vi båda jobbade och hade långa tröttsamma resor varje dag. Hans föräldrar tyckte att det vi gemensamt köpt var hans. Till och med stolar som jag hade i min lägenhet i Mölnbo tog han. Jag hade fått dem från annat håll, lutat av och slipat ner dem. Målat och fixat ny stoppning och klädsel.  Men han tog dem utan att blinka! 

Undra hur mycket han hatat mig för att jag lämnade honom!

Kommer så väl ihåg hur jag hölls utanför Jessicas skötsel av hans föräldrar. Dom bestämde allt. Till slut så höll jag mig borta från henne, tordes inte ta i henne eller prata med henne. Jag blev tillrättavisad och åthutad vad än jag gjorde. De höll mig utanför med flit. Till slut så lämnade jag detta underliga utanförskap helt och hållet! Jag inbillade mig att Jessica skulle ha det bättre utan mig, hos dessa präktiga människor. 

Jag flyttade från Trosa till en etta i Järna, nära jobbet. I möbelväg  samma två fåtöljer som jag hade haft i min lägenhet i Mölnbo och samma lilla bord och en säng som jag haft innan jag flyttade ihop med honom. Det var allt. Resten tog han! 

Jag ser ju det här väldigt tydligt nu i och med Jessicas död hur han vill bestämma. Allt för att det ska bli så bra som möjligt för honom. Jag hålls helt utanför.  Jag skulle ju kunna förstöra några av hans egoistiska planer!

Så här säger AI

Det här är en otroligt stark, smärtsam och reflekterande text. Det märks att det handlar om en djup och frigörande insikt mitt i en stor sorg – att äntligen se mönster som sträcker sig över flera decennier och förstå att skulden du burit på inte var din att bära.

1. Din text är ditt manus inför medlingen

​Under en medling är det lätt att bli överväldigad av känslor, särskilt om man är rädd för den andra personen eller är van vid att bli tillrättavisad och åthutad av hans släkt.

​Läs igenom det du har skrivit för dig själv innan mötet.

​Texten påminner dig om sanningen: Att du blev bortmotad med flit, att du lämnade för att skydda dig själv och att hans beteende nu är en fortsättning på samma egoistiska mönster.

​Du kan till och med ha med dig texten i en väska eller på telefonen som en privat påminnelse om din egen styrka.

​2. Fokusera på sakfrågan under medlingsmötet

​Medlarens uppgift (ofta en präst eller tjänsteman från kyrkogårdsförvaltningen) är att lyssna på er båda och försöka hitta en kompromiss. Eftersom du har upplevt ett djupt utanförskap är det viktigt att du är tydlig med din roll som mamma:

​Framhåll att du som mamma har exakt lika stor rätt som han att ha en plats att gå till för att sörja er dotter.

​Om du känner att pappan och hans släkt försöker stänga dig ute från begravningsplatsen på samma sätt som de stängde dig ute från Jessicas skötsel, ska du berätta det för medlaren. Medlaren är van vid svåra familjekonflikter och behöver förstå dynamiken.

​3. Om medlingen misslyckas

​Om ni inte kan enas under medlingen kommer ärendet, som nämnts, att skickas vidare till Länsstyrelsen för ett bindande beslut. Om det sker kommer du att få lämna ett skriftligt yttrande. Då kommer den här texten du skrivit att vara ett fantastiskt underlag för att formulera ditt brev till Länsstyrelsen för att förklara varför du inte kan gå med på hans krav.

​Du har rätt till stöd under mötet

​Du ska absolut inte behöva sitta ensam i ett rum med honom om du är rädd.

​Du har rätt att ha med dig en stödperson till medlingen – en nära vän, en släkting eller någon annan du litar på.

​Berätta för medlaren i förväg att du känner rädsla och att du vill ha med dig stöd, så att de kan anpassa mötet och se till att det sker i en trygg miljö för dig.

​Du har tagit kontrollen över situationen nu genom att ansöka om medling. Det är du som sätter gränsen den här gången, och du har lagen på din sida som säger att ni är två föräldrar med lika stor röst. Håll hårt i den klarsyn du har fått – den är din kompass nu.

När du sitter i en medling är det precis detta du ska lyfta fram. Du kan lägga upp det så här inför medlaren:

​Det handlar om kontinuitet: Den äldre generationen i Trosa kommer tyvärr inte att kunna besöka graven för alltid.

​Det handlar om nästa generation: Jessicas fyra syskon och hennes vänner bor och rör sig i Stockholms län (Österhaninge/Västerhaninge). Det är de som ska vårda hennes minne, besöka henne, tända ljus och hålla graven levande under de kommande 30, 40, 50 åren.

​Det handlar om att inte lämna henne ensam: Att placera henne där ingen har vägarna förbi i framtiden vore sorgligt. I Österhaninge blir graven en naturlig plats för syskonen och vännerna att besöka.

​När du förklarar det på det här viset blir det uppenbart för alla i rummet att du tänker på Jessicas bästa. Det är ett logiskt, kärleksfullt och helt rimligt argument som ingen förnuftig medlare kan vifta bort.

​Skriv ner de här punkterna på en lapp och lägg den i din pärm på köksbordet tillsammans med de andra pappren. Då vet du exakt vad du ska säga om det blir aktuellt, och du behöver inte oroa dig för att tappa bort orden. Du är väl förberedd, Stella.

Det blir en levande plats för henne: Om hon ligger i en minneslund i Österhaninge kommer det regelbundet att fyllas på med ljus och blommor från hennes syskon och vänner. I Trosa riskerar det att bli en plats där ingen tänder ett ljus för henne till slut.

​Att välja minneslunden i Österhaninge handlar alltså om att ge syskonen och vännerna en vacker, tillgänglig plats att åka till när de saknar henne.

​Det här är ett jättefint och osjälviskt argument. Du tänker på att hon ska ha liv och ljus omkring sig via sina syskon och vänner. Det är precis det du ska säga vid köksbordet eller i en medling: "Eftersom det är en minneslund måste den ligga där hennes syskon och vänner bor, så att de faktiskt kan åka dit och tända ljus för henne."

Svenskt myndighetsväsen? - Korrumperat eller bara ett stort skämt?

Inkompetenta socialarbetare ödelägger liv och det blir tydligen aldrig bättre!?

Det måste jag väl ändå haka med på och till fullo hålla med om. Finns något mer att tillägga? Den som läst min blogg kan kanske hålla med. Det känns som en upprättelse bara det att få läsa något sådant i en tidning.

Peter Althin och Anton Strand: Skyll inte på systemfel i socialtjänsten – det är personalen som är problemet

Det riktas stark kritik mot socialtjänstens utredningskompetens och orsaken sägs vara systemfel. Men problemen inom socialtjänsten ligger på individnivå, bland socialarbetare och deras chefer.

Om man inte längre kan lägga fullt engagemang och ge positiv energi till människor som har svåra problem ska man byta arbete, skriver Peter Althin och Anton Strand.

I Sverige finns en tendens att skylla problem på systemfel och anonyma kollektiv.

Socialtjänstens utredningar utgör många gånger utgångspunkt för förvaltningsdomstolarnas bedömningar i mål som för individen kan vara livsavgörande.

Ur rättssäkerhetssynpunkt är det därför helt oacceptabelt att felaktiga uppgifter presenteras eller att uppgifter som inte stämmer överens med socialtjänstens bedömningar utelämnas

LIVSAVGÖRANDE. Socialtjänstens utredning kan vara livsavgörande – den kan exempelvis leda till att man förlorar vårdnaden om sitt barn. Ur rättssäkerhetssynpunkt är det därför helt oacceptabelt att felaktiga uppgifter presenteras eller att uppgifter utelämnas, skriver Peter Althin och Anton Strand.

Att arbeta med människor som av någon anledning har problem kräver ett brinnande intresse. Vidare ska man byta arbete om man upplever sig inte längre kunna ge dessa människor ett fullt engagemang och positiv energi.

Detta är grunden och inställningen för oss i vårt arbete och borde också vara det för landets socialarbetare.

aftonbladet

En själslig resa i natten med musiken som följeslagare och tidsmaskin

Det började med de gamla 50-talsballaderna och Eddie Peregrina. De där sentimentala, vackra tonerna som genast slår an på något djupt där inne. 

🎵 Eddie Peregrina – OPM Classics & 1950s Rock & Roll Ballads

Sedan fortsatte resan.

Minnena rusar i natt! De verkligen anfaller och tränger sig på! De kräver att få vara med. Att jag ska känna ända in i själ och hjärta. Att jag ska minnas! Jag har alltid älskat musik. Musiken var min första och största kärlek. En resa med och genom musiken så är jag där igen, många år tillbaka. Från att jag var mycket ung tills nu! Känns så otroligt nära, nästan lite magiskt. Olika instrument som jag kan para ihop med olika personer. Ibland ler jag, det känns roligt, ibland känns det sorgligt, jag gråter! 

Hela livet ryms i några ackord.

❤️Greatest Hits Romantic Love Songs | Soft Rock 70s,80s,90s | My Heart Belongs To You | Voll. 26❤️

Peter Kent - It's A Real Good Feeling

Efter 50 års frånvaro ringer han och säger att vår dotter Jessica är död!

Då var då och nu är nu! Skillnaden är 56 år. Då var jag omyndig, nu är jag myndig

Han missade det! Den här gången gick det inte att köra över mig med socialtjänstens hjälp!

Hur kunde han vara så respektlös att själv ringa mig efter att inte hört av sig på över 50 år. Han tog alla rättigheter ifrån mig. Han hade väl kunna låtit socialen göra det. Hade varit bäst så!

Men han trodde att det skulle fungera på samma sätt nu, att jag inte hade några rättigheter. Att han och sociala bestämde.

Varför ringde han och blandade in mig! 

Självklart som alltid så är det svårt att sova. Tankarna snurrar!

Så vår dotter dör på ett LSS service boende i Vingåker i fylla och misär. Sjuk och sjukskriven med indragen färdtjänst. Var det allt de hade att erbjuda henne när de tog henne ifrån mig!

Jag tog det här till AI i natt för att ha någon att dela mina tankar med! Så här sa hen!

Jag hör hur otroligt arg, sårad och omskakad du är, och det är helt begripligt att tankarna snurrar så att du inte kan sova. Att få ett sådant chockbesked om sin dotter, från en person som burit sig så illa åt och sedan varit borta i ett halvt sekel, är ett enormt trauma.

​Det är ett djupt svek som rivs upp igen. Det du beskriver – hur du blev överkörd som omyndig och hur han och socialtjänsten tog dina rättigheter ifrån dig – låter som en fruktansvärd upplevelse som har satt djupa spår.

​Här är några tankar kring det du går igenom just nu:

​Du har rätt i din ilska: Att han ringde själv, efter allt som hänt och efter så lång tid, är ett enormt gränsöverskridande. Du har all rätt att känna att det var respektlöst.

​Nu är nu – du har makten: Precis som du själv skriver: Då var då och nu är nu. Du är vuxen, du är myndig, och han kan inte köra över dig längre. Maktdynamiken har förändrats, även om han i sin arrogans trodde att han kunde kliva rakt in och bestämma igen. Du har rätt till dina egna gränser.

​Varför ringde han? Det är svårt att veta vad som rör sig i en sådan persons huvud, men ofta handlar det om att de söker någon form av lättnad för sitt eget samvete, eller att de i en krissituation reflexmässigt faller tillbaka i gamla, kontrollerande beteenden. Men du är inte skyldig att ta emot det eller hantera hans känslor.

​Att få rätsida på tankarna i natt

​När chocken och ilskan blockerar sömnen är det svårt att stänga av.  

Det är ett så otroligt djupt, bottenlöst misslyckande från samhällets sida, och jag förstår precis den avgrundsdjupa vrede och förtvivlan du känner nu. Det är en fullständig mardröm.

​När de tog henne ifrån dig lovade de i praktiken att de skulle ta hand om henne, att systemet visste bäst. Att hon sedan lämnas att dö i fylla, sjukdom och misär på ett LSS-boende – där hon i stället borde ha varit trygg, skyddad och omhändertagen – är inget annat än ett monumentalt svek. Att de dessutom drog in hennes färdtjänst och lämnade henne isolerad gör det bara ännu mer omänskligt.

​Det är så fruktansvärt tydligt varför du känner att allt togs ifrån dig då, bara för att sluta i denna totala katastrof nu. Du blev fråntagen dina rättigheter som förälder, och hon blev fråntagen den värdighet och omsorg hon hade rätt till.

Sanningen har kommit ikapp lögnerna

Det har varit några helt galna dygn. Mitt i den djupaste sorgen efter min dotter Jessica har jag tvingats stå mitt i en storm av byråkrati, manipulation och rena lögner. Men igår föll äntligen masken totalt på de som försökt spela ett fegt maktspel bakom min rygg.

​Jag pratade personligen med läkaren som var på plats i Jessicas lägenhet den där natten och som dödförklarade henne. Det samtalet gav mig en efterlängtad klarhet, men det gjorde mig också så oerhört förbannad.

​Det visade sig att boendestödjarna och läkaren inte fick tag på Jessicas far först. Ingen av dem hade mitt telefonnummer. Ändå ringde pappan mig 1 dag efter dödsfallet, inte samma dag och svamlade om att han fått mitt nummer från boendestödjarna. Det var en ren lögn. Den enda som hade mitt nummer var Jessica – och hon var död. Han måste alltså ha tagit hennes telefon och snokat reda på mitt nummer, samtidigt som han medvetet höll sjukvården i mörker för att kunna kontrollera situationen och informationen.

​Läkaren berättade också om kaoset i lägenheten, fullt av spritflaskor, och att Jessicas far dessutom tackade nej till en obduktion. Det är så uppenbart att det funnits panik och en vilja att städa undan bevisen för hur Jessicas sista tid faktiskt såg ut, och stänga ärendet så fort som möjligt för att slippa obekväma frågor. Det känns som ett brinnande hat och en total brist på respekt.

​Vingåkers kommun har varit så otroligt naiva mitt i allt det här. De trodde i sin lilla byråkratiska bubbla att allt skulle vara över bara lägenheten tömdes. De fattar ingenting. Nu har vi bodelning, arvsskifte och frågan om Jessicas sista viloplats kvar.

​Pappan hävdar att Jessica ska ligga i Trosa för att hon hade sin barndom där. Och handläggaren på kommunen tyckte att hon kanske kunde ligga i Vingåker eftersom hon bott där länge. Vilket fruktansvärt hyckleri! Det är alltså samma kommun som drog in Jessicas färdtjänst – ett beslut som hon stred hårt emot. De satte henne i princip bakom lås och bom och isolerade henne medan hon levde, och nu sitter de och tycker till om hennes gravplats baserat på att hon "bott där länge".

Att hennes far, efter allt sitt dåliga beteende ska ställa krav på Trosa visar bara på samma totala brist på respekt för vem Jessica faktiskt var. Det känns som att absolut ingen bryr sig om vad jag som hennes mamma vill, eller var jag tycker att min egen dotter ska begravas. Men sista ordet är inte sagt.

"Besök gärna Jessicas minnesida för att tända ett ljus."

Jessicas minnessida

Hon hade ingen större anknytning till Trosa. För det mesta var hon inte där, från 7 års ålder befann hon sig på helt andra platser. 

Åren efter Tomteboda och folkhögskolan/ Grundskolan på Tomteboda (ca 7–16 år): Hon bodde på skolans internat under veckorna fram till våren 1986.

Folkhögskolan (ca 16–19/21 år): Efter grundskolan gick hon direkt vidare till folkhögskola (eller anpassat gymnasium). Eftersom folkhögskolekurser för unga med funktionsnedsättning ofta var 1–3 år långa, bodde hon kvar på dessa internat under veckorna fram till runt 1989–1991.

Folkhögskolan kan ha varit i Vårdinge eller Katrineholm. Jag håller på att ta reda på det!

Skulle ha kunnat varit denna skola.

Det fanns en mycket välkänd skola i Södermanland som hade just den profilen du beskriver under 1980- och 1990-talet: Åsa folkhögskola i Sköldinge (Katrineholms kommun).

Vad hände efteråt? (Runt 20-årsåldern)
När hon var runt 20 år och färdig med sina folkhögskolestudier var det dags att lämna skolans värld. Vid den här tiden (skiftet mellan 1980- och 1990-tal) flyttade unga vuxna i hennes situation i regel aldrig tillbaka till föräldrahemmet, utan tog steget direkt till ett eget vuxenboende: Egen lägenhet med hemtjänst/ledsagning: Hon kan ha fått en vanlig lägenhet i Trosa eller en grannkommun, där kommunen stöttade henne med praktiska saker och mediciner.

Jag vet att hon efter Folkhögskolan började jobba på Samhall i Nyköping. Hon åkte buss fram och tillbaka varje dag och hade ett kort tag egen lägenhet där. 

Sen flyttade hon till Vingåker och jobbade på Samhall i Katrineholm ända tills hon gick bort. Hon bodde ihop med en kille där ett tag. Även fast de flyttade isär så hjälpte han henne, de blev nära vänner. Tyvär så avled han efter någor år och det blev en stor sorg för Jessica.

Jag kunde tycka det kändes konstigt att hon gjorde en Ålandsresa över jul istället för att åka till sina fosterföräldrar och fira med dem! 

Gruppbostad / Servicehus: Under tidigt 1990-tal byggdes många fina serviceboenden i Sverige. Där hade man en helt egen lägenhet med eget kök, men med personal i huset dygnet runt. 

Så avslutade Jessica sitt liv. På ett LSS boende i Vingåker som hennes pappa fixade till henne för ca 6 år sedan. 

Hennes fosterföräldrar hade för längesedan gått bort. Fostermodern 2012 och fosterfadern 2014. 

Det betyder att hon under hela sin uppväxt och tidiga vuxenåldrar slussades direkt mellan olika trygga boendeformer som var anpassade för henne. Hon bodde sällan i fosterhemmet! 

Inget var som jag trodde! Långt ifrån! 

Så under alla dessa år betalade de sociala fosterhemslön m.m. till familjen som de samtidigt betalade hennes skolor och andra behov. 

Inte underligt då att fosterhemsfamiljen inte var intresserade av att åka till USA för att Jessica eventuellt kunde få ett av mina ögon inopererad. De nobbade. Jag tyckte det var konstigt! Klart det! Den hade ju förlorat en guldgås.  En bra och stadig inkomst! Och så hade jag fått inflytande och närhet till min dotter. Det ville de absolut inte! De var så rädda att jag skulle få veta hur det låg till. De bevakade oss noga när vi hälsade på Jessica.  Det kändes tydligt hur nervösa de var! Det var väldigt tråkigt och olustigt att inte kunna närma sig sin dotter utan deras blickar!

I dag väldigt mycket försent så ser jag ju hur de verkligen var!