Jag måste sluta att vara så arg på allting!

Då sitter jag här igen då och minnena fullständigt anfaller. Det går aldrig bort!
Jag har haft en trevlig och mysig stund på vårat underbara café nere vid ån. Det är positiva, glada och kreativa människor som driver stället. Märkligt hur det blev! Tanken kom upp att jag måste sluta vara så arg på allting. Den tanken har aldrig slagit mig tidigare att jag är kroniskt arg!

Varför är jag så arg? Kanske inte så underligt! Jag fick aldrig vara barn utan tog hand om syskonen och vår mor. Då jag vid 9 års ålder hamnade i fosterhem så skulle jag helt plötsligt vara barn!

Jag dög inte som barn och jag dög inte som vuxen. Vad jag än gjorde så var det fel. Diskade jag så klankades det ner på det och disken diskades om! Gjorde jag inte något så var jag lat och värdelös! Jag var dum i huvudet och ungar skulle hålla käften. Det pratades skit om mig mellan de vuxna. Grannkärringen kunde sitta på en stol i köket och sörpla i sig kaffe när jag kom in. Hon flinade och glodde menande på mig och sen sa hon ...Jasså du! Och så kom det något fult...Tissel och tassel!

De få saker jag hade slängdes bort. Det var inget värt. Alla mina teckningar bara försvann i soporna. Jag hade suttit i timmar, tecknat och målat. Det vara alla mina fantasier och drömmar som slängdes i soporna. Cykeln jag hade fått från socialkontoret och som jag var så glad åt stal min vidriga så kallade pappa och gav till sina nya ungar. Han bara hånskrattade när jag bad att få min cykel. Jag fick aldrig min cykel tillbaka!

När jag satt och fikade i dag så kom jag att tänka på Elsa Beskow och Kråkan i smurfarna. Det är ett fint ställe som sätter fart på fantasin och minnen! Ett skönt ställe med positiva människor! Det behöver jag! Det behöver alla! Mer sådant här till folket. Mer glädje!