Ibland finns egentligen inga ord!

En hemsk dag i dag. I går begravdes min lillebror. Jag var inte där för jag var osäker på om jag var önskvärd. Lika bra var väl det för jag är lika osäker på om jag stått pall. Jag skickade en sorgebukett och hoppas den fick närvara. Min tanke, själ och hjärta var närvarande. Det är deppigt och sorgligt det här. Jag kan ju inte annat än att tycka att min födelsestad är en helvetets håla. Så  mycket sorg och elände som kommer ur den stan.

I går när jag kom hem så låg en liten vit fjäder precis innanför dörren. Det var det första jag såg. Hur hade den kommit in? I min symboliska värld står en vit fjäder för att en ängel går vid ens sida.  I dag har jag lyssnat på en skiva jag köpte på Konsum i går. Underligt hur saker dyker upp. På skivan finns många gamla kära fina låtar. Jag började faktiskt gråta när låten Hey Paula med Paul and Paula dök. Det var en låt som var populär just då våra vägar skildes åt, min mor, min styvfar, mina syskon och min födelsestad. Jag var 9 år. Året var 1963. Konstigt att sorgen och smärtan alltid sitter kvar. Minnena och känslan i själen försvinner aldrig.