Kampen fortsätter för upprättelse av de vanvårdade i samhällets vård. P4 granskar

Jag satt och vägde för och emot att skriva något om det här. Men så vann för! Det är ju ett tag nu sedan jag själv var till ersättningsnämnden. Jag lyckades ju ta mig dit bland de första 400 hundra. Just nu är jag väldigt glad för det. Fast det var ju inte så svårt eftersom jag hade alla papper klara efter den intervju jag var på när utredningen pågick runt de här vanvårdade barnen. Vi var väl ca 1000 personer som från början drivit det här i många år och någonstans tycker jag dom skulle som en självklarhet gått först i kön. Men så blev ju inte fallet. Jag tycker även att dom som lät sig intervjuas efter så många års kamp även borde varit självklara av att få ersättningen utan några större varianter. Man kämpar inte i 8-9 år för ingenting.

Det finns ett videoklipp med som jag lyssnade på och självklart så berör det ju. Jag vet egentligen inte vad jag ska skriva? En av mina allra bästa dagar i mitt liv var när jag var in till ersättningsnämnden. Jag är ju en stor hatare av myndighetspersoner så jag är riktigt förvånad själv att det kändes så bra som det gjorde. Jag var lycklig när jag lämnade deras lokaler. Snälla människor! Jag lämnade nog en del av min barndom kvar där bland deras papper. Inte allt även om jag kanske velat det. Rätt som det är så dyker det upp något som påminner. För det mesta är det i negativa situationer och då kan det göra fruktansvärt ont.

Det var inte för så länge sedan som det hände. Drömmar och önskningar som aldrig någonsin kommer att bli en verklighet oavsett vad jag gör. För det första har jag inte kunnandet, för det andra inte förmågan och för det tredje inte tiden. Det finns något jag alltid har velat göra men mitt kunnande finns inte och det är att kunna teckna som Elsa Beskow eller någon annan sådan där fin barnboksillustratör. Men det är tji det! Den förmågan förlorade jag i en bilolycka när jag var 14 år. Smällen i huvudet tog precis på det området i huvudet som jag hade behövt ha kvar.

Jag kan nog tycka det är roligt i alla fall att kladda på en duk. Jag har lärt mig en viss teknik jag använder mig av eftersom inte huvudet ser. Jag låter själen se istället och plockar fram mina bilder genom musik. Fast säg den lycka som ska vara beständig. Det finns ju alltid någon som ska klanka och ifrågasätta den stora konstnären? :-))  Självklart måste någon få trycka ner en i skorna. Verkligen visa vad dålig man är. Ta ifrån en glädjen av att få måla. Nu sitter jag här idag och har helt tappat lusten och glädjen i att måla. Jag har lyft penseln flera gånger ett tag nu men den hamnar inte på duken utan jag lägger ner den igen. På den vägen är det och jag ser ju att det jag målar är skit och inte kan jämföras med Elsa Beskow eller överhuvudtaget någon annan konstnär.

Tänk hur det är egentligen! Det som har tagit mig mycket lång tid att bygga upp lägger en annan person på några få minuter i sank. Elakt och taskigt. Ja jag vet! Inget att bry sig om. Lätt att säga till en redan innan trasig själ.

Då kan jag ju lika bra ta nästa bit och det är biten efter barndomen och det blir ju ungdomen och vuxendomen. Vuxendomen är ju inget som utredningen om vanvårdade barn infattade. Så vad man fick för liv efter barndomen är ointressant och det är ju lite märkligt. För det är ju i barndomen och ungdomen man formas till vuxen. Yrke, jobb m.m. Det är nog där de stora ekonomiska förlusterna ligger för många. Många har levt sitt liv i en stor misär.

Hittills har nära 3 600 människor sökt ersättning för att de vanvårdades på barnhem och i fosterhem i Sverige mellan 1920 och 1980. Men bara fyra av tio får pengar. Och lagstiftningen tar ingen som helst hänsyn till vad som hänt sen dess. Att livet förstörts för många.

Jag såg att andra länder har andra kriterier för vanvårdade barn:

I Irland har genom historien sk Industrial schools spelat en stor roll. Dessa skolor var oftast munk- och nunnedrivna internat där barn och ungdomar bodde och arbetade. Sen 2002 har runt 18 000 olika fall av vanvård på dessa skolor utretts och drygt 90 procent av alla har fått ekonomisk ersättning. Ersättningarna varierar från 11 500 euro upptill 100 000 euro, alltså runt 900 000 kronor.

Den 26 juni i somras beslutade den irländska regeringen att alla som kunde styrka att dom varit i de goda nunnornas våld skulle kompenseras av staten.

Staten har lovat att dessa offer ska tas om hand resten av livet. Rapporten visar nämligen att många av de utsatta kvinnorna fick hela sina liv förstörda och dom lever idag ofta i misär.

Hitills har drygt 600 kvinnor lämnat in ansökningar till den speciella fond som inrättats för tvätterinunnornas offer, enligt det irländska justitiedepartementet.

Senare kan du höra hur den svenska ersättningsnämnden inte ens FÅR försöka ta reda på hur svenska barn haft det EFTER vanvården. Alla dom i Sverige som fått men för livet kan inte tillgodoräkna sig nånting för det.

I Norge har hitills 93 procent av dom vanvårdade som ansökt om ersättning också fått det.

Där får vanvårdade ersättning enligt en tre-gradig skala: Mindre allvarlig art får 250 000 kronor.

Allvarlig vanvård får mellan 500 000 och 700 000 kronor och synnerligen allvarlig vanvård kan ge en miljon kronor.

I Norge är det både stat och kommun som betalar ersättning: Staten  går in med mellan 20 000 och 300 000 kronor medan ansvarig kommun får betala upptill 750 000 kronor