Vilken konstig dröm jag haft i natt. Det jag fastnade för var den lilla flickan som ensam klev på tåget, ett blått tåg. Hon var inte gammal. En liten parvel på ca 3 år. Hon hade ljust hår, var klädd i en blekt ljusblå tunnare sommar sparkdräkt med kortare ben, typ 50 talet. Jag tror till och med att hon fortfarande hade blöjor. Jag såg ryggen på henne när hon klev på tåget, så liten hon var mot det stora tåget. Dörrarna öppnade sig och hon klev på utan att tveka, sedan stängdes dörrarna väldigt snabbt om henne och hon syntes inte längre. Tåget satte sig i rörelse!
Jag hade en tanke först att försöka hinna få ut henne ur tåget men ångrade mig, sedan funderade jag på hur det skulle gå när tåget stannade vid nästa station. Skulle hon gå vilse, ramla och slå sig någonstans. Hade väl fler funderingar. Så vaknade jag hastigt och lustigt. Jag har funderat på det här hela förmiddagen.
Jag skrev en dikt för en del år sedan, tror det var 2005 någonstans. Den handlade om den lilla flickan.
Sen har jag ju haft det blå Jesus tåget med några gånger. Vid ett tillfälle så fanns en liten figur med som ingen såg. Undra om det är samma lilla figur som klev på tåget. Då vet jag vem det var, det var en liten flicka på ca 3 år. Tydligen är det dax för henne att resa någonstans men var talade inte min dröm om.
Jag har en annan dikt också också som jag skrev i mitten av 1990 talet. Det var faktiskt under en lektion när jag gick barn och fritidslinjen. Den här lektionen handlade nog om barn med särskilda behov. Säker är jag inte men det skulle kunna vara så. Och då kommer det upp i mitt huvud "betyg" Undra var jag har alla mina betyg. Dikten jag skrev heter "Bakom kröken"
Men nu skiter jag i betygen. Nu ska jag plocka ihop mina dikter och sen ska jag se var det blå Jesus tåget är just nu. Och med tåget dyker annat upp, sorgen och tårarna. Jag vet inte varför det är så här idag? Kanske för att det är så nära nu och sedan är det över. En livslång sorg får på något vis en punkt. Om sorgen är över är väl tveksamt. Den får man nog dra med sig så länge man lever.
Om det här vore önskebrunnen så skulle jag slänga en slant i den nu och önska att alla mina nära och kära på något sätt fick en upprättelse till slut. Det är stort och svårt att förklara hur jag känner och tänker. Jag har dragits med det hela livet, vridit och vänt men inte fått någon ro och säkert inte dom heller. Fast det är kanske det som är så svårt, att behöva släppa taget. Klippa av navelsträngen. Det är kanske väldigt sent för det men som en av mina söner har sagt "Inte bakåt - framåt". Men jag vet att man måste göra bokslut med det gamla för att kunna gå vidare och framåt. Det fick jag lära mig i barnskötarutbildningen.
Idag är det tufft och känsligt, jag håller på att sammanfatta nu. Nyss åkte stereon på. Som sig bör Elvis Presley på tallriken. Han har följt mig sedan jag var barn, han tröstade när jag var ledsen!:-)) Så han får väl göra det i dag med.
video - shes not you elvis presley
Jag tror att många med mig önskar att vi hade kunnat ändra världen med våran medverkan i utredningen om barnen som samhället svek "vanvårdsutredningen". Jag har inte så stor tro till att myndigheter och politiker fattat vad det handlar om. Men en sak vet jag säkert! Det här har stötts och blötts i så många år nu så ingen vuxen människa har kunnat missa det. På det ena eller andra sättet har det kommit till deras vetskap om hur illa ungar haft det och fortfarande har. Det absolut viktigaste är ändå att det flutit upp till ytan så att barn och unga fått vetskap om det, så att dom slipper tro att det är dom det är fel på, dom är inte ensamma om det här. Det är dom inte! Dom är i gott sällskap! Dom har fått veta att det inte är deras fel utan en hel drös med inkompetenta vuxna, många politiker, myndigheter, ondskefulla fosterhem .m.m. Bakom allt det här så finns en massa taskiga vuxna människor som inte borde få komma i närheten av en unge. Så jag kan inte se att de här åren är bortkastade. Och som jag förstår det så fortsätter 1980 talisterna sin kamp för rättvisa och upprättelse. Så striden fortsätter, den tystnar aldrig! När jag kliver av vid min slutstation så kliver någon annan på, det är bra!
Dikt om Den lilla flickan.
Ur mörkret i den kalla vinternatten kommer en liten flicka fram, kanske 3-4år. Hon är klädd i kappa och en liten mössa. Hon stannar under min balkong, tittar upp på mig. Jag tycker det verkar konstigt att en sådan liten tös är ute så sent i kylan..tittar runt för att se var hennes föräldrar eller andra vuxna kan tänkas vara som är i hennes sällskap. Men jag ser inga!? Det är helt folktomt. Jag kastar på mig en jacka och stoppar fötterna i ett par skor och snabbt är jag ute. När jag kommer ut är inte den lilla flickan kvar, hon syns ingenstans! Borta som genom ett trollslag, som om hon aldrig funnits!
Copyright © placeofpower 2008 Alla rättigheter reserverade.
Video - Mera Elvis Presley - last flame
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för din kommentar