Nu är det bara att fortsätta att skriva. Dagen är förstörd som så många andra dagar. Jag har iallafall blivit på det klara med att jag inte är udda eller konstig på något sätt. Tänk vad många som sagt att det är väl bara att glömma och gå vidare. Men så lätt var det inte. Precis som andra säger som haft en traumatisk barndom "det är som en film som spelas upp gång på gång i huvudet". Det behövs inte så mycket, så snurrar filmen igång.
Stödsamtal hade man ju kunnat fått, men till vilken nytta då? Slutar filmen då? Är allt glömt då? Blir jag lycklig då? Jag som sökt lyckan hela livet, jag har inte hittat den ännu. Har inte riktigt förstått varför den inte vill komma till mig. Nu förstår jag ju att den aldrig kommer att göra det, så jag kan sluta leta och se sanningen. Min lycka las i sank redan som barn.
Alla dagar får inte bli så här! Det finns saker man måste få gjort och idag funkar det inte. Jag har försökt lirka med mig själv flera gånger nu under dagen, men det vill sig inte! Jag har saker att göra som borde vara roligt, det skulle vara det för någon annan. Men ingen glädje, lycka eller tillfredsställelse infinner sig. Jävla skit!
Jag hittade något ute på nätet. Jag tar med det. Det är bara en liten bit av sanningen. Jag blir förbannad, ja riktigt förbannad. Här tas det upp hur fosterföräldrar .m.m. har misskött sina fosterbarn. Men inte på ett enda ställe har framkommit om alla missar socialtanterna och farbröder gjort. Alla deras fel, alla deras lögner och felskrivningar i rapporter. Sånt höll dom på med "sociala" när jag var liten. Rena lögner. Dom hittade på sin egna lilla storry, utan att bry sig hur det skulle drabba den lilla ungen i resten av dens liv. Dom har suttit och lyft sin lön och skitit i resten. På mindre ställen var det ju så att alla kände alla. Så självklart så höll ju barnavårdsnämden mina fosterföräldrar bakom ryggen. Små ställen ska man akta sig för. Mycket inavel, alla är släkt med varandra. Klart locket läggs på. Till och med lärarna ljög i sina rapporter .... då är det illa! Vilka jävla människor!
Psykisk misshandel handlar om att trampa över gränser. - länk klicka
Psykisk misshandel - länk klicka
Här det jag hittade på nätet
Utredningen om vanvård i den sociala barnavården
Att bli intervjuad av statliga utredare om övergrepp och vanvård i barndomen kan vara en befrielse för gamla foster- och barnhemsbarn. Äntligen någon som tror på dem. Dessutom vill många bidra till att dagens barn inte drabbas på samma sätt, enligt utredaren Göran Johansson.
Fakta
”Flera av intervjupersonerna berättar hur de blivit slagna, i ansiktet, på kroppen, med eller utan kläder. De har slagits med sopkvastar, mattpiskare, kedjor, galgar, piskor, brädor eller med händerna.” ”Många har berättat att de tvingats anpassa sig till meningslösa regler, blivit nypta, fått kroppsdelar omvridna, blivit dragna i håret, hånade och sparkade, kastade upp i luften för att ramla fritt mot golvet, sparkade nerför trappor, fått sina ägodelar och leksaker förstörda som straff för någon förseelse.” ”Det finns exempel på hur barn har blivit spottade på, inlåsta i garderober, toaletter, pannrum, utelåsta i snön, med nedkissade kläder, fått stryk och blivit hånade för sängvätning, tvingats äta upp uppspydd mat, tvingats titta på när småsyskon blivit plågade. Barn har också blivit hotade med skjutvapen, med knivar, har hållits utanför fönster på hög höjd.”
”Flera berättar att de som barn blivit tafsade på, tvingats utföra sexuella handlingar på fostermor, fosterfar, institutionsföreståndaren, annan personal, blivit våldtagna sedan späd ålder, inte en gång utan systematiskt och upprepat.”
”Många berättar om att de inte förstått varför de har ryckts upp ur sina sammanhang, hur de har skiljts från sina syskon, kamrater och anhöriga. Det har inte funnits någon där som förklarat för dem. De har inte fått veta varför, för hur lång tid, eller vad som kommer att hända.”
Utdrag ur delrapport 1 från Utredningen om vanvård i den sociala barnavården, augusti 2007.
–Vad gör människor till torterare? Det var ju vanliga svenska fosterfamiljer och många hade en stark ställning på bygden men bakom fasaden förekom misshandel och sexuellt utnyttjande. Att så många av förövarna var kvinnor är nytt för oss. Det har vi inte läst om i forskning tidigare.
Man måste sätta in händelserna i‑ett historiskt perspektiv. En örfil på 50-talet var inte samma sak som en örfil idag. Först 1979 förbjöds barnaga i Sverige.
– Men det här handlar om värre saker än dåtidens uppfostringsmetoder. Det här var även då brottsliga handlingar.
– Den här typen av övergrepp förföljer en i resten av livet. Många talar om att händelserna spelas upp som en film i huvudet om och om igen.
Är "vanvårdad". Läste Lummed blogg om detta och fylldes av ambivalens. Tack alla som engagerar sig, däribland Lumme. Men ganska snart stod det klart för mig att han själv är lyckligt oberörd om vad skadeståndsdebatten egentligen innebär för oss hårt drabbade. Varför den är viktig ur ett större perspektiv. Den var också kränkande formulerad på väsentliga punkter, med en retorik som lämnar mig frågande om han tar problematiken på allvar, trots allt? Så jag skrev ett svar:
SvaraRaderaTack för att du är engagerad i detta och hjälpt oss ”vanvårdade” som utsatts för obeskrivliga övergrepp av olika slag. Att du gjort påtryckningar för att en upprättelseutredning nu ska komma till stånd, är förstås något även vi välkomnar. Mer eller mindre desperat. För det är väl kanske när det gäller detta förtvivlade rop på att få bli sedda och trodda innan vi dör, som man kan ana att du av naturliga skäl inte kan empatisera med oss till fullo. För hur ska någon som inte behövt uppleva våra infernon som redan nödställda barn förstå våra uppslitande behov: att vi behöver bli tagna på allvar även ur ett rättsperspektiv.
Varför skulle vi som tvingats slockna själsligen och fått se syskon dö (som jag), fått psykiska och / eller fysiska handikapp för livet, blivit tvingade att upprätthålla en fasad utåt ovanpå allt och därmed tvingats bli barnskådespelare ovanpå alla traumor (som jag) eller välja den förtappade vägen (som mina syskon): skära sig i kinden som pragmatiska rop på hjälp (som aldrig fyllde sitt syfte) eller börja knarka vid 12 års ålder i hopp om att våra socialsekreterare åtminstone skulle vilja prata med oss i enrum en enda gång så att vi fick hjälp att fly – VARFÖR skulle detta inte föranleda även en rättslig process och aktualisera ”brott mot mänskliga rättigheter” precis som judarna och andra överlevare i krig etc. erhållit utbetalningar av större slag?
Kanske det är denna principfråga som du och andra inte tänker på när ni ställer vårt eventuella skadestånd mot de ekonomiska resurser som barnen av idag behöver. Min mormor, som var judinna, behövde aldrig mer tänka på hur politikerna hanterar tillkommande människorättsfrågor efter hennes tid. Det var inte hennes sak att stå till svars för dem, menade den tyska regeringen.
I samma anda menar vi att det inte är vårt ansvar att offra en ev. juridisk rättighet. Vi har haft modet och orken att sitta i lååånga ”förhör” med utredarna, bekostat förlorad arbetsdag, upprepat de plågsamma historier som vi försökt förtränga, tagit emot psykologträffar för att möjliggöra ett yttre lugn igen – allt för att vittna så att barnen av idag ska få en annorlunda vård och ökad säkerhet. Menar du att vi ska offra ännu mer? Jag skriver detta för att du måste förstå att det kan upplevas mycket ledsamt och kränkande för oss hårt drabbade att dessa ohyggliga brott mot barnkonventionen och rättigheter förklaras bort med pragmatiska (skenbara?) ekonomiska argument som ”att det skulle vara ett slag mot barnen av idag” om pengarna går till oss. Pengarna kan väl få gå på olika konton – det är väl överhuvudtaget inte offrenas sak att utstå ytterligare kompromisser av rättvisan?? Utredaren visade ju därtill i torsdags att det handlar om annat än pengar för samhällsvården av idag. Det handlar om den lokala praktiken (socialförvaltningarna) och kan således botas med organistoriska ting som lagar, omprioriteringar, medvetenhet etc., långt ifrån rena pengar endast.
Jag kan förstå hur du upplever de föreningar du nämner. Men jag kan också både som offer och beteendevetare förstå vad som ligger bakom deras kamp. Varför de trycker på skadeståndskravet, och varför beloppet spelar roll. Det är symboliskt och visar på digniteten i tragiken. Vi har försökt i flera år att få våra historier berättade, att åstadkomma genomgripande förbättringar för både oss själva och andra. Detta har inte låtit sig göras, som ni vet. Det kan därför vara kränkande för dem om det antyds att de är allmänt giriga när det finns allvarlig tyngd och principer bakom. Jag vet vad min mormor gick igenom under krigstiden (som vuxen) och jag vet vad jag och mina syskon gick igenom som barn. Det är en gåta för mig varför vårt lidande och tillhörande konskevenser för våra liv (ja, en av oss är inte vid liv och en annan lever på gränsen mellan liv och död) inte skulle kunna likställas med det stora skadestånd som hon blev tilldelad för att kunna få leva sitt liv lite lugnare, lite mindre kränkt. Kanske det rentav kan värderas ännu tyngre att bli drabbad som barn, ur ett rättsligt perspektiv?
SvaraRadera”Vanvårdad”
Jag har läst dina bloggar. Och jag tycker det är bra att du bloggar om så mycket. Jag åkte även jag upp titt Stockholms statens utredning inom vanvården i det sociala nätet. För mig var detta bra att häöva ur mig. Det jag vait utsatt för. Inom dett "Smhälles väl" Som var förr. Man bara hoppas att inga mera barn drabbas av den vanvård. Som vi tidens då förflutna utsattes för. Så nu får vi se hur det blir. Minne från tider man var på barnhem, fosterhem, och institution. Det är så mycket som man varit utsatt för. Det sägs att tiden läker alla sår". Tiden kanske mildrar såren, kanske bitvis läketa" Ärren dom består, för bleknas men finns i det inre. Upprättelse handlar inte om skade stond. Inte för mig. upprättelse är att få ett papper om att fel begåtts. Det finns inga ursäketer, för hur många av oss fått lida. För så många mår inte bra i dag.
SvaraRadera