Jag har börjat att läsa i boken jag blev tillskickad mig. Den har legat kvar i sitt kuvert ett par dar. Kände inte riktigt för att kolla på innehållet. Igår kväll så öppnade jag det.
Har hunnit läst en bit, det är mycket statestik och siffror. Inget konstigt eller skrämmande har framkommit, inte i mitt tycke iallafall. Mycket känner jag ju igen från mitt eget liv. Tankarna kom ju om jag verkligen berättat det och det och det, jag vet faktiskt inte idag vad jag sa i mitt samtal med statens reprensetanter. Säkert har jag inte berättat allt. Det finns ju så mycket, så huvudet var väl som ett ormbo vid tillfället för samtalet.
Det som berört mig mest nu är att det sedan utredningen började så har det hunnit avlidet 5 personer av de interjuvade. Tragiskt! Men samtidigt kan jag förstå det, luften gick väl ur, sen tog väl orken slut. Jag känner mig glad över att dom hann vara med och berätta. Det glädjer mig oerhört mycket.
"suck" Det finns inte mycket till ork kvar här heller, men himlen får faktiskt vänta ett tag till, "skuggan" får vara så snäll att trava efter mig ett tag till. Och jag tror han är tålig!
Det är så mycket som poppar upp nu när man läser boken. Hur man som 16 åring stod utan skyddsnät helt och hållet, nu i efterhand så vet jag ju att min farmor "mitt fosterhem" sagt till de sociala att jag inte var välkommen där något mera "kommer hon hit igen så blir vi inte av med henne" - ungefär så stod det i journalerna.
Sen är det ju den där biten med upplysning och tillsyn. Jag fick en lägenhet när jag muckat från Edesta, jag hade hunnit få en dotter som bodde på ett mödrahem tills jag hade ordnat bostad och jobb. Jag fixade båda och så var det då dax för att få hem min dotter. Det som inträffar är följande. Oanmält ringer det på min dörr en kväll, utanför står rektorn från Edesta, sen är det 1 eller två personer till. Dom är iallafall från det sociala. Har aldrig sett eller haft någon kontakt med dem tidigare.
Det dom vill är att tala om för mig att jag inte kommer att få hem min dotter, jag får välja på ett fosterhem hos hennes farföräldrar eller något annat omhändertagande. Jag har inga andra valmöjligheter. Fy fan! Det var smärtsamt! Allt har bestämts över mitt huvud. Jag hade inte en chans! Jag valde fosterhemmet hos min dotters farföräldrar. Sen har ju dom med all makt försökt bryta kontakten mellan mig och min dotter. Dom lyckades! Nu för något år sedan sökte jag upp henne, vi har träffats några gånger. Det som framkom efter ett tag är att min dotter är alkolist. Hon har druckit i många år. Ingen har kontaktat mig om det. Varför har dom inte det? Skäms dom? Dom har ju misslyckats. Det dom trodde skulle hända hos mig hände hos de här präktiga och bra människorna. En miss till! Dom kontaktade inte mig. Nu är det antagligen försent, jag kan inte se något annat. Jag har bilden i färskt minne efter min mor och hennes alkolism. Så det här är inget svårt att se var det bär iväg. Min dotter mår inte bra själsligt heller, saker har sagts i hennes fosterhem som man nog inte bör säga, jag kallar det för psykisk misshandel, det har funnit en del fysiska saker också. Så var det med det, dom har förstört min dotter.
Det var något mera som kändes viktigt, men det försvann. Det kanske kommer tillbaka senare!? Jag är skakad och upprör, känner mig väldigt ledsen. I uppror kan man kanske säga.
Har råkat ut för något. Som jag inte fattar..Varit jag med på statens utredning om vanvår... så fortsätter man i Motala att skriva om en diagnos som inte finns,..
SvaraRadera