Oönskad - leder till utanförskap och hopplöshet

Publicerad: 2008-06-13 11:05

Hur är det egentligen?

Dystymi

Hur uppkommer en sådan här sjukdom, eller jag skulle nog hellre vilja kalla det ett "tillstånd". Det är väl iallafall ingen medfödd sjukdom? Det har jag svårt att tro. Jag har kommit fram till , efter att ha läst en del i ämnet, att den här sjukdomen måste ha att göra med att vara oönskad, något som i sin tur leder till dåligt självförtroende och utanförskap.

Japp! och med det så sticker nog glädjen och motiveringen till att göra saker, överhuvudtaget att tordas! Då har man helt plötsligt hamnat utanför! Och där utanför tror jag nog att hopplösheten säkert knackar på dörren.

Den psykiska ohälsan är ett av våra vanligaste folkhälsoproblem.

Det finns ett klart samband mellan social integrering och ett gott meningsfullt liv. Men människor med psykiska problem som flyttar ut i samhället blir sällan upptagna i gemenskapen, vilket bygger upp en känsla av skam och utanförskap hos individen.

Den sociala integreringen är avgörande för människors psykiska välbefinnande.

I ett brukarperspektiv upplevde personerna med psykiska problem i stället en stark känsla av skam och rädsla för utanförskap som i sin tur gav upphov till dåligt självförtroende.

­Utan självkänsla är man hjälplöst ojämlik och kan inte skapa varaktiga kontakter med nya människor man möter. Låg inkomst eller brist på arbete och annan meningsfull sysselsättning på dagarna ger även det en känsla av värdelöshet och handlingsförlamande ensamhet.

De som däremot har ett arbete eller är med i någon klubbverksamhet får ett socialt sammanhang att utveckla sin sociala kompetens i, en tillhörighet som ger dem ett egenvärde.

Dystymi – den okända folksjukdomen

Testa dig själv: Länk: Test

Betydelsen av dystymi är underskattad!

Kände för att ta med en bok, det bara föll sig så. Har inte läst boken, utan bara sammandraget.

Den mörka ängeln, oåtkomlig och obeveklig.

Här en möjlighet att provläsa boken av Författare Marie Jungstedts bok - Den mörka ängeln.

"Början av boken"

Hon var så vacker där hon stod. Vit klänning med brett skärp runt den smala midjan. Det blonda håret uppsatt i en hög knut. Stilsäkert. Hon log mot fotografen, lutade huvudet lite på sned. Koketterade som alltid framför kameran. Ständigt lika välklädd med håret i band och det där bländande leendet. Framför spisen när hon stekte falukorv, när hon plockade äpplen på landet, på väg till bilen med barnen. En fasad. Bräcklig som glaset i fotografiets ram. Han tog porträttet och kastade det hårt i väggen.

Skärvorna som stänkte omkring i rummet var hans liv.

Persiennerna neddragna, vårsolen utestängd. Tystnad i rummet. Långt borta ljud av smällande bildörrar, hundskall. Sirener. Dovt prat från förbipasserande, ett och annat skratt. Gatuljud, livets ljud. Det har inget med oss att göra. Min berättelse avtecknar sig i ansiktet framför mig.

Som om linjerna i det djupnat, blicken är medlidsam. Ingen av oss säger något.

Återigen har jag redogjort för ett minne från barndomen. Inget märkvärdigt egentligen, inte alls. Bara en bit av vardagen. Fast bilden är fortfarande knivskarp i mig, trots att över tjugofem år förflutit.

Utan självkänsla är man hjälplöst ojämlik

Och då var jag väl inne på rötter igen. Det som är så viktigt enligt mig. Allt leder tillbaka till ens rötter, vad hände där, hur var det egentligen? Var man önskvärd?