Kan Lennarts dröm bli sanning?

Publicerad: 2006-06-26 10:56

Hur?

Jag vill gärna ta med lite av Lennarts tankar och idéer i min blogg, kanske kan det hjälpa någon att hitta sig själv och få en viss förståelse av sitt förflutna. Jag redigerar inte det Lennart skrivit, utan lägger in det precis som han skrivit det.

Lennart har skrivet i gästboken hos Stulenbarndom

En Utopi.

Om jag har förstått den här föreningens syfte rätt så handlar det om oss fosterbarn och våra

upplevelser men också om våra barn och barnbarn och vad de kan komma att utsättas för i

framtiden. Hur förhindrar att de som är barn nu och barn i framtiden skall utsättas för samma

respektlöshet från samhället som vi utsatts för och vem skall föra deras talan och bevaka

deras rättigheter.

Jag har på följande rader försökt att mycket kort formulera min dröm om en framtida

familjehemsvård. Innan du kritiserar så kom ihåg att detta är en dröm, en utopi. Kan man

kritisera en dröm. Vet inte men jag vet att man kan förverkliga idéer. Jag hoppas att alla ni

som läser gästboken kan komma med förslag och idéer om en framtida familjehemsvård där

barnen respekteras och som inte längre bygger på girighet, förakt och utnyttjande. Då kan

den dröm jag har förvandlas till en fungerande verklighet för våra barn och barnbarn.

Detta är min dröm och en fungerande fosterhemsvård i Sverige.

-Alla barn skall ha samma värde och rätt till samma rättssäkerhet.

-Sverige skall anta Fn:s Barnkonvention som lag.

-En av Soc. oberoende och överstående myndighet utser och prövar de som vill bli familjehem.

-Varje hem prövas utifrån de behov som det placerade barnet har. Om inte familjehemmet

har de kvalifikationer som krävs skall de få utbildning för att klara sin uppgift

eller så söker man ett lämpligare hem.

-Alla familjehemsföräldrar och biologföräldrar får proffshjälp för att möta och behandla

konflikter av en opartisk psykolog.

-Soc. skall endast ansöka om vården men tillsynen och uppföljning skall göras av en

myndighet som står över Soc.

-Ersättningen till familjehemmen skall prövas ur skälighetssynpunkt samtidigt som man tittar

på föräldraperspektivet. Ex att om man betala ut 70 000kr i månaden till ett familjehem hur

skulle föräldrarna klara sitt barn om de fick samma ekonomiska bidrag och ett relevant stöd.

-En kontaktman inom barnet släkt utses för att hålla barnet och familjen informerad om vad

som händer. Är barnet för litet blir det kontaktmannens uppgift att samla material om familjen

som barnet får när det är moget för det.

-Fosterbarn skall har samma möjlighet till utbildning som andra barn.

-Fosterbarn skall slippa flyttas runt vid skilsmässor i familjehemmen och efter godtycke.

-Fosterbarn som berättar om övergrepp och misshandel skall ha lika rätt till en opartisk

utredning som andra barn.

-Fosterbarn skall ha rätt till umgänge och kontakt med sin familj och sina vänner.

Om inte det finns möjlighet till umgänge med föräldrarna så skall det finnas umgänge med

andra släktingar till exempel syskon

-Fosterbarn skall bemötas med samma respekt som samhället bemöter andra barn och inte

betraktas som icketrovärdig.

-Fosterbarn skall ha rätt till en proffsig inskolning i familjehemmet och till en ordentlig och väl

planerad utskrivning från familjehemmet, detta skall gälla så väl när placeringen upphör eller

om det gäller en omplacering.

Frågor?

En utopi kan förvandlas till idéer om det är många som delar en dröm.

Men det är alltid viktigt att ta ett steg i taget och ibland får man backa för att kunna ta

ett steg fram. För att min dröm skall bli verklighet är det första

steget att barn som placeras i foster-, HBV- och instutioner får sitt

människovärde tillbaka. Det är det första som tas ifrån barnet vid separationen.

Man förklarar väldigt tydligt för barnen att deras föräldrar är misslyckade individer

som bara vill dem illa och vill utnyttja dem i sin kamp.

På detta sätt skuldbeläggs barnen så att de i framtiden inte skall

orka berätta vad de varit med om samtidigt som de skuldbeläggs och deras trovärdighet ifrågasätts.

På detta sätt har man tystat 40-, 50-, 60-, 70-, 80-, 90- och 2000 talets placerade barn.

För även om en placering varit motiverad för att skydda barnet har man

utsatt barnet för en separationsångest och en skuldbeläggning samt brutit barnets rötter

och kunskap om sin identitet.

Det rör sig om hundratusentals barn som blivit tystade och som vuxna

fortsätter att var tysta, för skulden som en gång las på deras då unga skuldror har bara blivit tyngre.

Hur befriar vi oss från denna skuldbörda och vågar tala om vilken inverkan

och påverkan placeringen har haft på våra liv och då menar jag både positivt och negativt?

Hur får vi tillbaka vår identitet och vårt människovärde?

Hur blir vi trovärdiga i massmedias och allmänhetens ögon?