Jag är helt slut efter att jag läst det här - En mammas saknad!

Jag brukar inte kolla på änglasidorna. Jag gillar väl dem inte så mycket. Varför vet jag nog inte riktigt. Kanske för att jag inte vill ha sorgen så nära mig. Inte andras sorg, kanske har man nog av sin egen? Jag vet faktiskt inte! Men klart att det berör om man nu skulle råka sticka näsan dit. Jag satt och tog över kommentarer hit från spraybloggen. En av kommentarerna hade jag inte besvarat. Kanske för att det var från en änglasida. Men! Jag klickade mig in till bloggen. :-((, skrev en kommentar, läste runt lite. Nyfiken som jag är så såg jag att kvinnan som mist sin son i en bilolycka hade varit med i olika tidningar och berättat hur hon bearbetade denna stora sorg. Jag klickade mig in på KA Kommunalarbetaren. Där fanns en bild på kvinnan "Gunilla". När jag såg hennes ögon började jag gråta. Så sorgsna ögon. Stackars, stackars henne. Jag önskar igen det här som hon gått igenom och som hon fortfarande går igenom. Tänk om alla kunde vara lite mer rädda om varandra, visa lite mer hänsyn och varsamhet med andras liv, med sitt eget också för den delen. Det är en grym sorg det här. Nästan omänskligt! Hon har gett ut samlingen ”Sorgen är kärlekens baksida : Aldrig ska jag sluta älska dig” (King ink) där hon genom sina dikter och texter tar med läsaren genom hennes första två år som mamma i sorgen efter hennes barn. En mammas saknad!