Innan var vi en rätt så normal och lycklig familj.

Publicerad: 2008-01-10 23:58

Omhändertagandet gjordes i Januari 1963

Jag har suttit och läst i en utredning som gjordes efter omhändertagandet av oss fyra syskon. Intressant och samtidigt tragiskt. Jag skulle kunna skriva ordagrant vad som skrivits i utredningen, men då får jag skriva lite varje dag.

Varför jag gör det här egentligen begriper jag inte, men det vill inte släppa taget!

Jag känner igen en del av det som finns med i utredningen... en del är sant en del ren lögn. En del hade jag ingen aning om. Jag kommer ihåg de tre första gångerna jag såg min mor använda sprit. I vilka sammanhang och vilka personer som var med.

Första gången var tillsammans med styvfarsans syster och man i deras sommarstuga..jag kommer så väl ihåg det. Vi hade blivit nattade och gått till sängs, man kunde se från det rum vi låg i rakt ut i storstugan..där satt de fyra stycken glada i hågen och drack. Kommer ihåg att jag kikade fram under täcket för att dom inte skulle se att jag var vaken...och det jag såg gillade jag inte! Året måste ha varit någonstans mellan 1960-61, innan det hade jag aldrig sett en droppe sprit, vi var väl i stort sätt som vilken familj som helst.

Andra gången jag såg min mor onykter var tillsammans med grannfrun Emmy, på dagen när vi var i skolan. När jag kom från skolan var huset tomt, mina syskon syndes inte till, på spisen stod en gryta med bönor som kokat torrt. Klart jag undrade var hon var och började leta. Hittade henne som sagt hos den här Emmy. De satt vid köksbordet med fönstret öppet, på bordet stod 75:an.

Tredje gången var när styvfarsan gått i konkurs och vi var tvugna att flytta från huset. Tidigt på morgonen när vi skulle flytta ur huset för gott fann jag min mor sovande på golvet i det tomma vardagsrummet med flaskan bredvid sig.

Jag kommer också ihåg att min mor ofta hade huvudvärk, svår huvudvärk. Hon fick ta en tablett och sen försöka sova. Det var innan hon börjat med spriten. I dagens läge tror jag hon helt enkelt var utbränd. Vet också att hon besökte någon psykolog och fick nervlugnande utskrivet. Så något var ju inte bra! Hon var ofta ensammen med oss fyra ungar, styvfarsan var nog borta för det mesta. Men han var sånn..jobbade hårt! Jag tror inte kombinationen sprit och lugnande medel blev något bra tillsammans. Åren när detta utspelade sig måste ha varit någonstans mellan 1960-61.

I ärlighetens namn så måste jag ju säga att jag aldrig mer såg styvfarsan ta en enda droppe sprit till efter den gången hos hans syster.

Styvfarsan betydde väldigt mycket för mig, ja han var ju min idol! Där styvfarsan var där ville jag vara. Men det var tydligen något han aldrig förstod, han misstolkade en del saker, inget jag visste då utan som jag fick reda på för något år sedan, bara ett par år innan han dog.

Han trodde att jag tog mamma bakom ryggen, att jag ljög för honom. Men så var det ju inte! Jag försökte hålla reda på både henne och småsyskonen när han inte var hemma. Men jag sa nog aldrig något till honom om vad hon hade för sig..varför vet jag inte. Jag sa nog inget. Kanske var jag rädd att han skulle lämna oss då, kanske var jag rädd för att det skulle bli bråk? Jag vet inte, jag vet bara att jag älskade dem båda väldigt mycket. Jag såg aldrig Henning som en styvfar utan som min far. Han hade ju funnits i mitt liv från det jag var spädbarn.

Jag får se om jag skriver av utredningen, faktiskt kul på sina ställen, faktiskt lite patetisk också.

En bild på styvfarsan och mig tillsammans, vi ser väl inte ut att hata varandra precis.