Det påstods att jag ljög!

Publicerad: 2007-04-26 07:43, Redigerad: 2008-01-04 12:37

Det spelade ingen som helst hur många sanningar jag sa, så var det lögn i alla fall. Det sätter sina spår att få höra att man ljuger, när man talar sanning. Jag hade en vän som hette Harriet. Det påstods att jag drog ut henne. Men så var det nog inte riktigt. Hon hade sin mamma boende i Sundsvall. Pappan som var pingstvän hade fått vårdnaden om sina två barn. Pappan var omgift med en kvinna som också var pingstvän. Till saken hör att båda barnen ofta fick stryk med svångremmen om de inte gjorde som pappan och den elaka styvmodern sa. Harriet använde mig som täckmantel för att överhuvudtaget kunna gå ut. För att hon inte skulle få stryk så skylde hon på mig. Jag sa väl sanningen någon gång till min farmor, men insåg snabbt att det inte var någon idé, hon hade bestämt sig för att det var jag som ljög. Så jag slutade att berätta några mer sanningar för henne, hon fick inte veta något mera. Hon fick leva i sin egna tro, det spelade ju ingen roll och så slapp Harriet få stryk!