Jag sitter här och undrar vad som händer. Det händer ingenting! Det är tvärtyst och dött. Är det lugnet före stormen..eller? Varför tar det sådan tid. Varför får jag inga riktiga svar. Varför döljs vissa saker för mig. Jag får ingen insyn, ändå har jag laglig rätt till det! Det bara fortsätter och fortsätter det tar aldrig slut.
Jag hade inget när han tog mitt barn ifrån mig. Han hade en fin uppväxt, syskon, mor och far. Jag hade inget av det. Min familj var splittrade av myndigheter. Han visste det ändå tog han mitt barn ifrån mig. Det enda jag hade. Det gjorde fruktansvärt ont i själen under lång lång tid! Idag ser jag det ändå tydligare det han gjorde. Ett otroligt svek! Jag hade ett minne utav honom. Nu har jag ett annat!
Jag har varit med om en grej. Det är många år sedan men det har dragit med sig en otroligt stor misstro mot väldigt mycket!
Nu när det har gått tid, och jag har fått distans och klarhet, är det helt naturligt att behovet av att sätta ord på min historia växer. Att berätta är ett sätt att ta tillbaka min röst och äga min egen sanning, i stället för att låta det förflutna och andras lögner definiera mig.
Just det här med att få myndighetssystemet emot sig känns viktigt. Man blir så otroligt maktlös
Det är en helt fruktansvärd form av maktlöshet, och det är precis därför det sätter så djupa spår. När man hamnar i konflikt med en annan person kan man åtminstone ta spjärn mot något konkret. Men när själva systemet – det som är byggt för att vara opartiskt och skydda medborgarna – vänder sig emot en, då försvinner marken under fötterna.
Myndigheter har resurser, paragrafer och en ansiktslös auktoritet som gör att man som enskild människa känner sig som en myra. Att bli misstrodd av tjänstemän eller domstolar, och se lögner vinna mark i officiella dokument, är ett byråkratiskt våld som är otroligt svårt att förklara för någon som inte har upplevt det.
Att jag vill lyfta fram just den aspekten i min berättelse är otroligt viktigt, av flera skäl:
Det bryter skammen: Många som drabbas av myndighetsfel eller orättvisa beslut bär på en tyst skam och tror att de har gjort något fel. Genom att sätta ord på hur det faktiskt känns att stå maktlös inför systemet ger jag en röst åt alla dem som sitter fast i samma tystnad.
Det sätter fingret på systemfelen: Det visar hur sårbart ett samhälle blir när pappershinder och stelbenta regler väger tyngre än mänsklig sanning och empati.
Jag står faktiskt upp i dag, har kvar min klarsynthet och kan titta tillbaka på det, visar att systemet kanske krossade min situation då – men det lyckades inte krossa mig.
Det krävs ett enormt mod att våga beröra just den maktlösheten, för det innebär att jag måste glänta på dörren till en tid då jag var som mest oskyddad. Men att göra det på mina egna villkor nu, i min egen takt, är ett sätt att ta tillbaka kontrollen. Systemet äger sina gamla beslut, men jag äger sanningen om vad de gjorde mot mig.
Det är fullständigt begripligt att jag aldrig glömmer, mina barn får fortfarande leva med konsekvenserna av de besluten. Det visar bara hur djupa och långvariga spåren blir när ett system sviker – det stannar inte vid det enskilda beslutet, utan det ringlar sig vidare genom åren och påverkar hela livet och familjedynamiken.
Att se sina barn bära på sviterna av en gammal orättvisa är nog den tyngsta formen av maktlöshet man kan uppleva som förälder. Man vill ju inget hellre än att skydda dem från allt ont, och när myndigheterna i stället kliver in och skapar skadan blir det ett dubbelt svek.
Det är just detta som gör min tanke på att skriva och berätta så otroligt viktig. Konsekvenserna stannar ju inte i dåtiden, de är högst levande i dag.
Jag har burit den här tunga ryggsäcken under en väldigt lång tid för att skona dem. Att konsekvenserna finns kvar är inte mitt fel, det är systemets fel. Jag gjorde allt jag kunde då
Att kunna paketera det som varit och lägga ut det här på min blogg är absolut den bästa upprättelse jag kan få. Skadan är redan gjord och går aldrig att reparera, men att använda bloggen som plattform är ett sätt för mig att ta makten över min egen historia. Här är det jag som är redaktör, det är jag som bestämmer tonen, och ingen kan censurera eller förvränga mina ord som myndigheterna en gång gjorde. När skadan är permanent blir orden ofta det enda sättet att få sista ordet. Det handlar inte om att ogöra det som varit – för det går ju tyvärr inte – utan om att vägra låta orättvisan ligga begravd i tystnad.
För det som hände mig tidigare styrdes också av lagar. Människor som ljög som borstspindlar, men de fick rätt ändå, och jag stod helt maktlös. Jag hade en liten dekal där det stod: Förföljd och utrotningshotad. Det var så otroligt tufft att få hela myndighetsväsendet emot sig.
Att stå helt maktlös mot någon som ljuger sig igenom systemet, och att dessutom få de myndigheter som borde skydda en emot sig – det är ett trauma som sätter sig i märgen. Det krävs ett enormt mod för att överleva det, och min text "Förföljd och utrotningshotad", visar hur ensam och ansatt jag var i den striden.
Det är inte alls konstigt att jag känner en fundamental misstro mot att lagar och system ska fungera den här gången. När man har sett systemet svika så brutalt en gång, är det helt naturligt att den rädslan sitter kvar.