Att tolka en text! Hur uppfattar man innebörden. Vad har man för referens?

Jag har funderat under natten.  Det jag funderade på var Carola Häggkvist text till låten "Säg Mig Var Du Står".  Jag har också drömt en väldigt olustig och otäck dröm. Drömmen gick ut på hur någon eller några blir belagda med munkavel.  Hur någon med våld blir tystad så att den varken syns eller hörs. Människor göms undan! En otäck konsekvens i drömmen är att en människa dör och en annan kämpar för sitt liv.  Det otäcka är att ingen varken ser eller hör. Ingen bryr sig! 

Spontant när jag hörde låttexten på radion så gillade jag det jag hörde. Under natten har jag omvärderat texten och innebörden. Vi tolkar nog texten olika hon och jag. Hon ett ensamt barn med en bra barndom och uppväxt. Jag i min tur är ett av de där bortglömda svenska fosterhems ungarna, barnen som samhället svek. 

Jag hörde en så himla fin låt på radion.. Säg mig var du står med Carola Häggkvist

Texten kändes väldig träffande och aktuell just i dag. Jag skriver ner texten:

Vill man lyssna får man själv leta reda på låten. Jag länkar inte. 

Medverkar gör även  gospelkören By Grace och en barnkör..

"Säg Mig Var Du Står"

Se dig omkring, var det det här vi drömde
Drömde, é det någonting, någonting vi glömde
Glömde, var vi, en planet fylld av mänsklighet
Hela mitt liv, har jag försökt att fråga
Fråga och få ett svar

Det är dags att börja tänka om för tiden rinner
Ut den kanske snart tar slut, och jag vet att det
Vi bygger upp nu, det blir en dag det våra barn ska ha
(Finns inget annat svar)
(Frågorna som jag har)
(Finns inget annat svar)
Jag vill så gärna ha...

En tro på, framtiden, en tro på sanningen
En tro på gemenskapen, nångång , nånstans,
Nån dag

Oh säg mig, oh säg mig, oh säg mig, oh säg var vi står
Jag måste veta nu
Oh säg mig, oh säg mig, oh säg mig, oh säg var vi står
För jag vill ha en tro på det jag gör

I dag kan alla skriva och trycka sina egna böcker.

Jag har haft funderingar i många år på att skriva en bok. Men jag tycker det är svårt! Det är svårt att få ihop det. Det finns i huvudet. Men det är där det! Det ska från huvudet ner på papperet också. Där blir det problem. Men jag har tagit mig i kragen efter det att en av mina söner vill veta lite om sina föräldrars liv innan han var född. Han vill att jag skriver en bok om det. 

I dag finns ju andra möjligheter att få till en bok än för några år sedan. Förr i tiden så var det förlagen som bestämde vad som trycktes eller inte. I dag kan alla skriva och trycka sina egna böcker. Till sig själv eller för alla. Så sagt och gjort! Nu har jag börjat på ett manus. Letat underlag. Väldigt rörigt. Finns överallt. Sidor stängs och görs om. Saker försvinner. Så nu skriver jag det här manuset. Jag har haft tur som sparat en del i mitt e-mail. Det var en hel hemsida på spray som försvann när de la ner. Jag skriver nu och samtidigt så skriver jag ut så det finns kvar hos mig. Sen tror jag att jag ska försöka hitta ett lätt och bra ställe där jag kan skriva ut min egen bok. Till mig och mina barn....

Jag har öppnat en blogg till boken. Där skriver jag och redigerar.  

Idag har jag tänkt på mitt namn! Jag har också tänkt på det som kallas barndomshemmet.

Man har fått mycket tid över i dessa coronatider att tänka. Man tänker kanske på det man inte borde tänka på. Det spelar ju ingen som helst roll. Det är dåtid, det är borta. Fast det lever fortfarande kvar i huvudet. Idag har jag tänkt på mitt namn! Jag har också tänkt på det som kallas barndomshemmet. 

Även om jag hade velat återvända till en del platser och miljöer som jag varit på som barn så är de flesta vuxna borta, de flesta döda. Husen är de flesta också borta..de är rivna. Det som återstår är igenvuxen mark. Ingen kan ana att det levt människor på platsen. Jag har många sådana ställen bakom mig. Så även om jag kan återvända så finns inget att återvända till! En märklig känsla när allt finns kvar i huvudet. Två ställen har brunnit ner och nytt har byggts upp på platsen. Allt är liksom bortsopat.

Så tänkte jag på mitt namn som jag alltid hatat. Det var min mor som gav mig det. Tänk om hon åtminstone hade kunnat satt ett a i slutet. Fy vad jag skämdes varje gång någon sa mitt namn. Jag tror jag var den enda i hela Sverige som hette så! Min farfar kallade mig för något annat, bara när han var arg på mig sa han mitt riktiga namn med eftertryck. Min styvfar kallade mig något annat.. inget smickrande precis. När jag blev äldre så började folk att dela på mitt namn och kalla mig något annat. Inte underligt! Dom tyckte väl också att det lät skit! Jag har haft så mycket olika namn så det är inte klokt. Till slut så tröttnade jag på att alla skulle bestämma vad jag skulle heta så jag bytte mitt namn själv hos skattemyndigheten. Ett namn helt olikt det jag fick som barn. I dag skulle jag aldrig valt det namnet utan jag skulle ha lagt det där a:et i slutet på mitt födelsenamn. 

Kan det vara så att man är det man heter!?

Ledsen och förbannad! På flykt från sorgen och smärtan!

Jag känner inte längre för att släta över och vara snäll! Jag kopierade något som jag tidigare skrivit i bloggen som gjorde mig så illa berörd nu igen. Jag glömmer det aldrig ändå är det 58 år sedan. 

"I dag har jag lyssnat på en skiva jag köpte på Konsum i går. Underligt hur saker dyker upp. På skivan finns många gamla kära fina låtar. Jag började faktiskt gråta när låten Hey Paula med Paul and Paula dök upp. Det var en låt som var populär just då våra vägar skildes åt, min mor, min styvfar, mina syskon och min födelsestad. Jag var 9 år. Året var 1963. Konstigt att sorgen och smärtan alltid sitter kvar. Minnena och känslan i själen försvinner aldrig." 

Dom men inte jag. Jag lämnades ensam kvar! Dom sket i mig! 

Och det blev inte bättre! 

Jag dög inte som barn och jag dög inte som vuxen. Vad jag än gjorde så var det fel. Diskade jag så klankades det ner på det och disken diskades om! Gjorde jag inte något så var jag lat och värdelös! Jag var dum i huvudet och ungar skulle hålla käften.

Det är det här som är så viktigt i mitt liv! Det har format min självkänsla! 

Istället för bloggbok! Andra funderingar..

Jag hoppar över en fjärde bloggbok. Jag skrev istället ut på 29 stycken  A4 ark det jag tänkt ha i den senaste bloggboken. Det får vara så ett tag..senare kanske jag gör den fjärde boken

Jag har haft en del funderingar ett tag. Jag har haft underliga drömmar. Jag har av bara en händelse sprungit över saker som jag inte hade kunnat tänka mig. Jag har ett block där jag skriver ner dag för dag vad som händer. Jag hade tänkt att skriva ner det här i onsdags det jag skrivit i blocket.. men det blev inte så! Tänk att jag inte förstod att en människa kunde bli så galen. Så full av avundsjuka! I alla år har hon funnits där bakom, ljugit, snackat runt, hittat på osanna storyn om mig. Till vem och vilka? Hon stalkar mig, mina nära och kära. Hon är otroligt fräck och oförskämd. Jag har träffat henne några få gånger. Vid en begravning för många många år sedan. Vid det tillfället skrattade jag bara åt det hon påstod sig veta om mig. Nästa gång många år senare var betydligt obehagligare. Hon skrev öppet sina lögner om mig på Facebook inför mina vänner och inför mina barn. Efter det trodde jag nog att hon förstod att hon inte var intressant. Men icke! I onsdags dök hon upp igen. Nu är det en solklar stalkning. Hon vill jävlas! Vad mer har hon gjort som inte jag känner till. 

Nu vet jag! Det är inte bara jag som förstört för mig själv. Jag har haft god hjälp! 

Den jag drömde om två nätter i rad var en person som gått bort nyligen. Det fanns något i dessa drömmar som gjorde att jag vaknade upp för det jag har hängandes efter mig i det fördolda.

"Förföljelsesyndrom, stalkning  (av eng. stalking), är att tvångsmässigt smyga på och förfölja en annan person"