Stockholm 2011
Jag har varit med och skrivit historia - Svensk historia. Ett stycke mycket mörk historia. "Barnen som samhället svek " - Vanvård av barn och unga, ett stort svek från samhällets sida.
Vanvårdsutredningen har granskat övergrepp mot fosterbarn under 1900-talet. Den bygger på berättelser från omkring 900 personer som varit i fosterhem.
Vinsten ligger hos de vanvårdade fosterbarnen som lät sig intervjuas. Allt är dokumenterat och offentliggjort. Det är nog den största vinsten av alla, trotts allt.
Jag har letat efter intervjureferatet som en galning. Nu har jag hittat det. Låg på ett säkert ställe.
Jag hade tänkt skriva ner hela min berättelse men kommer inte att göra det på grund av olika skäl. Det kommer att bli ett axplock. Egentligen hade jag velat skriva en riktig bok. Typ som en roman från det man var liten och framåt. Men...jag orkar inte. Är väl kanske inte så kunnig eller så är det tålamodet som saknas eller båda. Fast jag tror det skulle kunna bli en bra bok. Ett tag hade jag en idé om att göra en film av det. Var hittar jag någon som har lust att intressera sig för mig och mitt? Det skulle bli en massa gammal kultur. Fast det finns väl inga gamla miljöer med träkåkar och innergårdar kvar nu längre. Utedass ska det också vara. Jag kan berätta nu på en gång att det åter igen varit fruktansvärt att gå igenom det här en gång till. Det blir kaos och jag blir så oerhört trött, så trött.
Just nu känner jag att jag vill att den här bloggboken ska vara klar. Väldigt vilken tid det tagit att redigera. Nu vill jag måla. Ska köpa på mig lite dukar som jag kan gå loss på med lite skön rock n roll. Det är vad jag längtar mest efter just nu. Att bara helt galet få slänga på en massa färg på en duk efter någon skön låt. Inga regler eller ramar. Bara att köra på så man tydligt kan se att det sprudlar färg ur musiken, lite mysko, lite spöklikt ska det krypa fram, på en och runt om en. Därför ska jag göra det här lite snabbt, det som är kvar att göra i bloggboken. Sen ska jag jaga någon villig och billig författare till resten.
Uppgifter tagna från intervjureferatet och från min berättelse.
Intervjun gjordes den 30 oktober 2008 - Muntlig förhandling hos ersättningsnämnden Tisdag 25 juni 2013.
Jag gör så här att jag skriver vad som rubricerades som vanvård. Jag skriver inte själva händelserna.
Vanvård
Barnet nekades av personalen att träffa sina syskon på barnhemmet.
Barnet blev inlåst som straff, av personalen.
Syskonen blev slagna med svångrem, av personalen.
Barnet tvingades som nioåring att tillbringa flera månader i en vuxenpsykiatrisk klink. Ansvarig: sociala barnavården.
Barnet blev inlåst ensam, av personalen.
Mobbad i skolan av andra barn.
Hånad, av farmors mor, i samband med att farfar dog.
Slagen med sopkvast på bålen och benen, märken finns kvar, av farmodern.
Luggad av farmodern.
Slagen med disktrasa mot huvudet av farmodern.
Slagen med brödfat mot huvudet av farmodern.
Missbruk av alkohol förekom i fosterhemmet.
Ofta kränkande omdömen om modern, kallades för hora och luder av farmodern.
Försök till våldtäkt av fadern (fosterföräldrarnas son).
Farbroder kladdat och smekt.
Fick inte läkarvård trotts huvudskador och skador på benen.
Bristande tillsyn i fosterhemmet av sociala barnavården.
Våld mellan ungdomar på grund av bristande tillsyn från personalens sida.
Några av min reflexioner om hur det kunnat varit annorlunda.
"Det har jag funderat på. Det är svårt. Hur illa än mina föräldrar är så är de ändå mina. De (samhället) skulle ha stöttat min mor, men det är svårt för hon var mycket envis. De skulle aldrig ha splittrat oss syskon. Det gjordes medvetet. De borde inte ha fått ske."
"Det borde finnas regler som följs. Jag borde ha haft ett schema som visade när jag fick träffa mina syskon och mamma. Det fanns ingen kontakt om jag inte själv rymde till mamma."
"Oanmälda besök borde vara en regel från myndigheterna. Det behövs!
Avslutning av Intervjun
"Det var jobbigt i början att berätta. Det känns lite fjuttigt. Det känns som ingenting. Det är ju ändå ett helt liv, 47 år sedan jag åkte hemifrån. Det har varit fruktansvärt de flesta gånger"
Det kan kännas så här för att jag gått igenom och ältat det hela livet. Jag har velat få rötter som jag inte haft. Det fick jag genom att jag gick genom materialet från Sundsvall"
Det här är väldigt viktigt för mig.
År 1966 råkade jag ut för en bilolycka som förändrade allt! Jag var 14 år.
Jag hade tidigare varit bra på att teckna. Jag hade även varit bra på språk och matematik.
Med olyckan försvann allt detta. Borta som genom ett trollslag. Betygen föll och med dem mina möjligheter. Det absolut tråkigast var att även mitt betyg sjönk i teckning. Allt föll även jag. Nu förändrades livet snabbt och åren går. År 1994 tar jag då upp ett försök att börja teckna igen. Det var i samband med en stor livskris. Min livlina blev mina barn och konsten. Utan dem har det sagts att jag inte levt idag!
Det var svårt och är fortfarande svårt att teckna. Jag förlorade förmågan att se i en inre syn saken jag ska måla. Jag brukar säga att det ungefär går att liknas med att jorden är rund men för mig är den platt. Jag har tränat och övat. De jag tecknar får jag träna in. Gång på gång får jag göra om. Är jag borta för länge från pennan så får jag börja om igen, då är det borta.
Jag kom på rätt så snabbt i mitt måleri att använda mig av musik. Här behöver man inte se utan bara känna. Och så var det språket! Innan olyckan så var det busenkelt, efter så blev det annat. Jag kan vända på hela meningar. Tappar bort ord .m.m. Det här är också en sak jag har fått lov att öva på. Jag kan få läsa om och rätta många gånger innan det känns rätt.
Det skulle kanske vara roligt för en del att se det första alster jag gjorde när jag började måla och teckna igen. Se och jämföra med det jag gör nu. Det är 20 år emellan. En del kanske tycker att jag borde ha hunnit blivit bättre! Och det tycker även jag till viss del. Jag hade i alla fall önskat det men jag inser min begränsning och måste börja vara överens med mig själv att det duger. Jag har slitit hårt för att komma så här långt som jag gjort. Framförallt så måste jag vara glad åt det jag gör. Att få vara glad när jag målar.
Det här är väldigt viktigt för mig.
År 1966 råkade jag ut för en bilolycka som förändrade allt! Jag var 14 år.
Jag hade tidigare varit bra på att teckna. Jag hade även varit bra på språk och matematik.
Med olyckan försvann allt detta. Borta som genom ett trollslag. Betygen föll och med dem mina möjligheter. Det absolut tråkigast var att även mitt betyg sjönk i teckning. Allt föll även jag. Nu förändrades livet snabbt och åren går. År 1994 tar jag då upp ett försök att börja teckna igen. Det var i samband med en stor livskris. Min livlina blev mina barn och konsten. Utan dem har det sagts att jag inte levt idag!
Det var svårt och är fortfarande svårt att teckna. Jag förlorade förmågan att se i en inre syn saken jag ska måla. Jag brukar säga att det ungefär går att liknas med att jorden är rund men för mig är den platt. Jag har tränat och övat. De jag tecknar får jag träna in. Gång på gång får jag göra om. Är jag borta för länge från pennan så får jag börja om igen, då är det borta.
Jag kom på rätt så snabbt i mitt måleri att använda mig av musik. Här behöver man inte se utan bara känna. Och så var det språket! Innan olyckan så var det busenkelt, efter så blev det annat. Jag kan vända på hela meningar. Tappar bort ord .m.m. Det här är också en sak jag har fått lov att öva på. Jag kan få läsa om och rätta många gånger innan det känns rätt.
Det skulle kanske vara roligt för en del att se det första alster jag gjorde när jag började måla och teckna igen. Se och jämföra med det jag gör nu. Det är 20 år emellan. En del kanske tycker att jag borde ha hunnit blivit bättre! Och det tycker även jag till viss del. Jag hade i alla fall önskat det men jag inser min begränsning och måste börja vara överens med mig själv att det duger. Jag har slitit hårt för att komma så här långt som jag gjort. Framförallt så måste jag vara glad åt det jag gör. Att få vara glad när jag målar.